Tag Archives: vikt

Vi måste prata om viktångesten

Det pratas mycket om vikt idag. Om att vilja gå ner i vikt, om att banta, om att komma i den där storleken man strävar efter.

Och jag tycker, för en gångs skull, att vi borde prata om vikt. Men inte på det sättet.

Vi borde prata om hur mycket den där siffran påverkar oss. Vi borde prata om hur våra matvanor tar upp orimligt mycket tid i vårt dagliga liv. Om hur många gånger om dagen vi känner oss dåliga för att vi tog en extra bulle till fikat, eller inte valde sallad till lunch.

Jag vet att det här är ett problem för många. En kompis till mig sa för en tid sedan att hon tänker på mat hela tiden. Att det liksom alltid finns där i bakhuvudet. Vad ska jag äta? Vad kan jag äta? Vad borde jag äta? De här tankarna är så mycket vanligare än man tror. Man behöver inte vara ätstörd för att må dåligt över vikthets och matpress. Särskilt för tjejer har det snarare blivit en del av det dagliga livet, något man alltid måste kämpa med. Och oftast tror man nog att man är ensam. Man tycker inte att någon av ens vänner verkar ha något problem med att ta både varm choklad och blåbärspaj på caféet. Ingen annan verkar ju älta om de verkligen kan äta pizza för andra gången den här veckan.

paj

Ägna nästa fika åt att prata om varför man ska behöva må dåligt över att ha tagit en fika.

Men det är ju just det. Vi pratar inte om de här tankarna. Vi pratar inte om den där pockande ångesten. Om den eviga känslan av att inte räcka till, och inte duga. De där fängslande och kontrollerande tankarna som på sikt kan eskalera och bli något mycket värre. Leda till anorexi, bulimi, hetsätningar eller ortorexi. Som i värsta fall kanske redan har gjort det. Vi håller dem kvar i vårar huvud och låter dem tugga i sig av vår självkänsla medan vi själva försöker äta så lite som möjligt.

Jag tror vi måste börja öppna oss. Prata om de här känslorna med varandra. Ge varandra chansen att känna att man inte är den enda som har de här känslorna. Då tror jag de blir lättare att bära. Lättare att kämpa emot. Det är alldeles för stigmatiserat att prata om vikt på det sättet. Man får säga ”Fy fan, jag har gått upp två kilo över jul!”, men det är inte lika lätt att på en lunchrast slänga ur sig ”Fy fan, jag känner verkligen att all press att hålla en viss vikt kontrollerar mig och mitt liv!” eller ”Fy fan, jag mår verkligen dåligt av att aldrig kunna njuta av något jag äter”. Ätstörningar är fortfarande något som många känner att de måste skämmas för, och det är samma sak med tankar som kan en dag kan leda till att man blir sjuk.

Även om mitt bulimiska beteende är borta så lever den där fikaångesten kvar. Den kommer och går, i omgångar. Jag har lärt mig hantera den, men alla andra har inte haft chansen till psykologisk hjälp för att tackla sina tankemönster. Så nu hoppas jag att vi kan börja hjälpa varandra. Öppna upp oss. Och prata om det.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

Bildextra! Så mycket idioti innehåller Veckans NU – egentligen!

Veckans NU! En av Sveriges mest omoderna tidningar, med 210 000 fler läsare än de förtjänar. Varje gång jag ställer mig i kassakön på den lokala matbutiken så får jag alltid en knut i magen på grund av rubrikerna den skriker ut  från tidningsstället. Och de handlar alltid om samma sak — kändisars vikt.

Någon är för smal. Någon är för tjock. Någon blir ”tjockmobbad”. Någon är trött på att bli tjockmobbad. Någon har kanske ätstörningar. Någon försöker bli av med sitt fläsk. Någon…

Ni fattar grejen.

För några månader sedan fick Amanda Schulman nog efter det här omslaget:

veckans n u

Hon kritiserade öppet tidningens syn på kvinnors kroppar och kallade den för ”vidrig”. Jag håller helt med. Men det mest intressanta är att läsa förlagschefen Anders Juhlins svar på kritiken. I ett mejl skriver han såhär:

Veckans Nu recenserar inte stjärnornas utseende. I den aktuella artikeln lägger vi inte in någon åsikt från vårt håll, det är stjärnorna som själva kommenterar hur de ser ut och vi citerar deras åsikter.

Då undrar jag hur han försvarar det här omslaget:

veckans nuAtt benämna folk som för tjocka, eller för smala är enligt mig en ganska tydlig recension. Är det raden ”Läkare varnar!” som Juhlin tänker ska rädda dem från ansvar? Är rubriken bara återgivna läkar-citat? Kanske. Men även om det tekniskt skulle innebära att de själva ”inte lägger några värderingar” i texten så gör det ju faktiskt ingen jävla skillnad. Det är fortfarande Juhlin och hans crew som har valt, godkänt och publicerat en rubrik där det beslutas om vad som är rätt/fel vikt för en kvinna. Man kan inte ösa ur sig en massa idiotiska budskap till unga tjejer (deras absolut största läsarkrets) och sedan ursäkta sig med att det är någon annan som sagt det från början. Det är som när någon unge i skolan kallar en annan för dum, och sen försvarar sig med ”Kalle sa det också!”. Det är liksom rätt irrelevant vem som sa det från början, eller vilka andra som också sagt det.

Här är några andra lågvattensmärken från tidningen:

vn2

veckansnu20

VNU

Det är intressant att tidningen ömsom klankar ner på kändisars vikt, ömsom klappar dem på axeln och säger ”stackars dig som blir så påhoppad angående din vikt hela tiden”. Som att ens mobbare skulle komma och ge en en kram och säga att de önskade att man slapp ha det så jobbigt.

Jag fattar ju varför folk dras till de här rubrikerna. Vikthetsen omringar oss och envisas med att vara i vår närvaro så gott som dygnet runt. Vi lär oss en persons vikt i kilon säger något om hens liv. Att det är något vi måste lägga mycket kraft, tid och energi på. Men istället för att försöka hjälpa till med att stoppa den växande folksjukdomen ätstörningar så väljer Veckans Nu att förstärka bilden av vikten som det mest centrala i våra liv.

Grattis. Det känns verkligen fräscht.

7 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar

Att träna utan siffror

Det är januari 2012 och vintern är inne på sitt sista ryck. Jag sitter hos min psykolog, T, och pratar om hur jag ska kunna undvika att bli sjukskriven. Det senaste halvåret har jag läst en dyr privatutbildning samtidigt som jag jobbat halvtid för att få in pengar att gå runt på. Jag känner mig trött nästan jämt och orkar knappt gå ut och träffa folk. T frågar om det är något speciellt jag tror skulle kunna hjälpa min situation. Jag vet inte hur jag tänker innan jag öppnar munnen, men jag hör mig själv säga:
”Jag tror jag skulle behöva använda kroppen mer. Känna att den inte bara är jobbig och i vägen.”

Efteråt vet jag inte riktigt vad som har hänt. T har anmält mig till ett program som heter AKTIV. De kommande tre månaderna ska jag två gånger i veckan träna med hjälp av en sjukgymnast på ett närliggande gym. Jag. Jag som fått ångest så fort någon föreslår brännboll som aktivitet på en kick-off. Jag som alltid hållit mig undan på idrottslektionerna för att undvika att göra någon arg genom att av misstag sabba för laget.

20131012-165550.jpgDen ångestframkallande platsen.

Det har funnits gånger då jag tänkt att kanske, kanske kan jag en dag komma igång. Få känna mig stark och uthållig. Som den gången mina kollegor lyckades övertyga mig om att ställa upp i Blodomloppet. Känslan av att faktiskt ha lyckats ta mig genom de där fem kilometrarna var överväldigande – även om jag inte orkade springa hela vägen.

Men det hade alltid stannat där. Enstaka segrar som aldrig lett vidare. Fram tills nu, när T äntligen gav mig den chansen jag behövde. Gym hade alltid avskräckt mig. Jag Var rädd för att se dum ut. Tänkte att folk nog tycker att man är en idiot om man faktiskt läser instruktionslapparna på maskinerna. Jag tänkte att folk skulle skratta åt mig när jag kämpade med lätta vikter, och att de skulle stirra dömande på min kropp.

Men nu behövde jag inte stå där och få panik. Sjukgymnasten gick igenom allt med mig, maskin för maskin. Hon kollade hur mycket jag verkade orka och skrev upp vilka vikter jag kunde köra på till en början. Förklarade hur set och repetitioner fungerade. Gick igenom uppvärmning och stretchning. Det gjorde allt så himla mycket lättare.

Jag klarade mig genom de där tre månaderna. Sen använde jag friskvårdsbidraget från jobbet till att köpa ett årskort och fortsatte på egen hand. Skrev upp mina framsteg. Blev glad när jag kände att jag faktiskt började orka. Att jag faktiskt kunde bli starkare.

Efter några månader föll allt dock ihop som ett hastigt byggt korthus. Det här var innan jag inledde min behandling, och mitt ätstörda beteende satte käppar i hjulen. Fokus började mer och mer hamna på att tappa vikt. Jag försökte äta mindre och träna mer, vilket ledde till att jag till slut inte orkade träna alls. Jag fick en konstig relation till hela grejen, och så fort någon kommenterade att det var längesedan jag var på gymmet tog jag det som att hen kallade mig tjock. Då blev jag ledsen och gick hem och tröståt. Ju mer folk frågade om min träning, ju mer undvek jag den. Jag började tänka att om jag gick och tränade så skulle jag erkänna att det de andra (enligt mig) sa var sant – att jag var tjock och äcklig.

Jag tror att den bra grejen jag ändå hade på gång föll på två saker. Dels på att jag inte hade fått någon hjälp med min problematiska syn på min kropp, och dels på att resultatet av gymmande är så sifferdrivet. Med tiden orkar man lyfta x antal kilo mer än när man började, eller springa på löpbandet y minuter extra. Alternativt ser man att siffran på vågen blir högre eller lägre, beroende på om man tappar fett eller bygger muskler.

Det funkade inte. Sånna sifferbaserade resultat kommer nog alltid att kopplas till vikt för mig. Sjävlklart är gymträning i sig inte dåligt, men jag tror att den sortens träning kan vara problematiskt för de som lider eller har lidit av bulimi eller anorexi.

Nu är det snart två månader sedan jag började med svärdsfäktning. Det har också varit jobbigt och motigt ibland (jag har skrivit om det tidigare, här och här), men jag börjar komma över det. Och jag tror det kommer funka även i det långa loppet. För nu handlar det inte om några siffror. Nu handlar det om att bli bättre. Att göra så gott jag kan varje träning för att kunna bli en bättre fäktare. Att överträffa mig själv. Att bli starkare och orka mer. Det ger en så mycket bättre känsla än att kunna lägga på två kilo till i någon maskin. Jag har dessutom slängt ut min våg vilket gör att jag inte kan bedöma om träningen går bra eller dåligt med hjälp av min vikt. Jag får helt enkelt känna efter. Hur mår jag? Hur känns kroppen?

Nu har jag varit sjuk i en vecka. Missat två träningar. Och jag saknar det faktiskt. Även om jag ibland velat gråta mellan övningarna för att jag känner att det här går inte så saknar jag det. Jag vill ju bli bättre! Jag vill ju lära mig mer!

Så om du tror att du aldrig kommer kunna komma igång med träningen. Om du kämpar på det där gymmet strax efter nyår och ger upp lika snabbt som du började. Skit i gymmet! Det kan vara så mycket lättare och roligare att träna när man har andra med sig. När man gör något som faktiskt är roligt. Gå på några prova-på-träningar, de flesta sporter har dem. Se vad som funkar för just dig. Kanske är det något så udda som att fäktas med långsvärd. Kanske är det gammal hederlig bollsport.

Det kommer inte sluta vara jobbigt, för det ska vara jobbigt. Men det kommer faktiskt vara roligt också.

Lämna en kommentar

Filed under Kroppen

Nej, jag tänker inte gratulera din viktnedgång

Det här inlägget publicerades tidigare i min personliga blogg den 19 februari 2013.

våg

Det händer rätt ofta på arbetsplatser, eller skolor. Någon har gått ner i vikt, och genast börjar hyllningarna. Oj, vad snygg du blivit! Oj, vad smal du är! Oj oj oj, kolla på dig!

Det är en himla massa ojande.

Väljer man att inte sälla sig till hyllningskören får man ofta blickar som hintar att man kanske borde säga något. Man anses vara lite taskig som inte berömmer personen för hens prestation.

Men det är den grejen jag vill komma till. Vad är det personen i fråga har åstadkommit? En smalare kropp? Ja. En sundare livsstil? Oklart.

Det anses vara uppenbart att personen för det första strävat efter att bli just smalare och för det andra mår bättre av det. Newsflash! Så behöver inte vara fallet!

Visst, har någon en övervikt som är ohälsosam så kan man såklart gratulera en person till att ha börjat träna eller ha ändrat sin kosthållning till det bättre (om personen själv tar upp det, annars har du faktiskt inte med hur mycket någon annan väger att göra). Grattis till att hen förmodligen mår bättre och kommer leva längre! Men jag ser verkligen ingen anledning till tjo och tjim för att någon gått ner en jeansstorlek. Det borde aldrig vara ett mål i sig.

Här kör jag på en jävla dubbelmoral. För jag har ju försökt gå ner några kilo flera gånger. Massa gånger. Och gjort det, och sedan solat mig i glansen av berömmet man får. Men det är just det som är problemet. Att man känner sig så duktig. Att viktnedgång i sig är så synonymt med något positivt. Att även om man egentligen är nöjd med sig själv så finns det folk som ständigt med sina i olika grad medvetna kommentarer förklarar att man är fel om man inte åtminstone vill gå ner lite i vikt. ”Alla vill väl bli av med något kilo”, verkar vara en allmän sanning.

Här är några anledningar till att folk går ner i vikt: De äter för lite, eller äter inte alls. De tränar så mycket att det sliter på deras kroppar. De äter inget annat än shakes. De är sönderstressade. De är sjuka. De är deprimerade.

Självklart finns det en massa hälsosamma sätt att gå ner i vikt som gynnar en på många vis och har både fysiska och psykiska effekter som är positiva. Men det är inte min poäng. Poängen är att man väntas sträva efter storlek 34. Det är konstigt med någon som har lite mage och inte försöker göra något åt det. När Lena Dunham visar upp sin nakna och normala (men för TV onormala) kropp i tv-serien Girls så tycker tv-recensenter att det är orealistiskt att hon får ligga med en klassiskt hunkig läkare. Hur kan hon bara ligga med honom där i sängen utan att ens försöka dra in magen?

Tro det eller ej, men min pojkvän ligger gladeligen med mig fast jag väger mer än honom.

Jag har vägt 62 kilo en gång i tiden. Nu väger jag 72. Jag är fan så mycket lyckligare nu. För en tid sedan frågade en kollega mig om jag var gravid. När jag svarade nej så var det uppenbart att hon tyckte lite synd om mig.

Men vet ni vad?
Jag är faktiskt lyckligare nu än jag var när jag vägde tio kilo mindre. 

Och det måste faktiskt få vara okej.

1 kommentar

Filed under Kläder, Kroppen, TV, Uncategorized

Problemet med måttbandet

Jag tänker inleda det här inlägget med några siffror som kan vara nyttiga att ta till sig innan man läser vidare:

Var femte sjuåring vill bli smalare.
Varannan gymnasieflicka bantar.
Var åttonde tjej i åldern 14-18 använder extrema bantningsmetoder som t ex laxermedel eller kräkningar.
Ca 100 000 svenskar beräknas lida av ätstörningar. 90% av dem är kvinnor.

Och nu till saken. Häromdagen var det en hel del rabalder om Lindex. Mer specifikt om ett skärp på deras flickavdelning. Skärpet var designat som ett måttband, komplett med centimetrar och allt.

Lindex måttband

Min första reaktion när ett foto på skärpet dök upp i min Faceboook-feed var denna: Nej. Varken mer eller mindre. Först blev jag så trött att jag tänkte att jag inte skulle lägga mig i, men trots att jag fortsatte skumma igenom mina vänners inlägg om middagar, resor och strandbesök så ville det där fotot inte lämna mitt bakhuvud. Till slut kunde jag inte låtsas vara obrydd längre, och skrev då detta inlägg på Lindex Facebook-sida:

Hej!
På er barnavdelning finns ett skärp som ser ut som ett måttband. Jag undrar lite över hur ni tänkt när ni valt att ta in detta i ert sortiment? Det finns många saker som gör att barn tidigt börjar anse sig själva för tjocka/smala och tänka på sin vikt, och det här skärpet bidrar till den utvecklingen. Barnkläder borde uppmana till lek och låta barn vara just barn, inte påminna dem om det exakta omfånget deras höfter har. Jag hoppas att ni inser att det här är en dålig produkt för unga flickor och pojkar och att ni väljer att ta bort skärpet ur ert sortiment. Jag hoppas ni kan dela med er av era tankar runt detta. Tack på förhand.

Man kan ju säga att jag inte var ensam om att ha åsikter om det här, och efter bara någon timma resulterade det i att Lindex drog tillbaka skärpet från sitt sortiment. Varje gång ett företag tvingas ge vika för protester av det här slaget blir jag så himla glad, och jag hoppas verkligen att de också tar tillfället i akt att analysera vad som faktiskt var problematiskt med produkten och att det här inte bara var något de gjorde för att ta död på kritiken.

Men även om Lindex slutligen insåg att skärpet var problematiskt så var det mängder av folk på andra håll som inte gjorde det. Många kommenterade att skärpet ju faktiskt var snyggt, och att det dessutom var ett bra verktyg för att lära sig matematik. Många gick också igång och klagade på att ”genusmaffian överdriver igen”.

Jag tänkte förklara varför de här argumenten inte fungerar för mig.

Först – skärpets snygghet. Visst, jag fattar grejen. Jag kan också hålla med om att det var lite sådär hipstercoolt. Men man måste ändå tänka ett steg till. En mamma kommenterade att hon med egna ögon sett några flickor på skolgården använda skärpet för att jämföra vem av dem som hade smalast midja. Är det verkligen något vi vill uppmuntra? Något vi vill att låg- och mellanstadiebarn ska behöva oroa sig över? Tänk om du står där som elvaåring och inser att din midja är fem centimeter större i omkrets än dina vänners. Och tänk att du sedan går hem och ser H&Ms minimala bikinimodeller le från reklamskyltarna. Hur skulle du börja tänka då?
Ibland får snygghet faktiskt stå tillbaka för andra saker. Mönstret fanns faktiskt även som hängslen, och där får det ju behålla de estetiskt roliga delarna utan att det skapar samma problem.

Över till argumentet om att man kan lära sig något av det. Självklart kan man det. Men som sagt – skärpet sitter runt höfterna, och det är där mätandet kommer börja. Inte någon annan stans.

Sist men inte minst – attackerna mot ”genusmaffian”. Om vi hade ett jämställt samhälle skulle vi inte behövas. Om inte någon hade protesterat mot att kvinnor saknade rösträtt skulle vi fortfarande göra det. ‘Nuff said.

Tack för mig.

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Jämställdhet, Kläder