Etikettarkiv: TV

Nördar, kvinnor och nördkvinnor

Jag älskar verkligen nörderier och nördiga människor. Nu kan man förstås snöa in sig på alla möjliga ämnen, men i det här inlägget syftar jag främst på nörderi i form av tv-spel, brädspel, sci-fi, fantasy, tv-serier och liknande klassiska grejer.

Jag har mängder av kvinnliga vänner som älskar Doctor Who, Game of Thrones, Final Fantasy, Gears of War och all möjlig annan media på det här området. Seriöst, det bara kryllar av geekgirls överallt. Men när det kommer till just våra älskade tv-serier så känner jag att det är något som skaver lite, något som jag bara inte kan sluta fundera på.

Vart är tjejerna?

Om vi börjar med den serie de allra flesta tänker på när det kommer till nördkultur – the Big Bang Theory. Storyn cirklar runt två män och deras två manliga vänner som hänger sitt liv åt Star Trek, serietidningar och tv-serier. Under seriens gång kommer dock tre kvinnor in i deras liv, vilket då leder till att deras invanda sätt att leva förändras, sätts på prov eller ifrågasätts. Här har vi verkligen en serie som vältrar sig i referenser till populärkultur. Men av någon anledning är det bara killarna som intresserar sig för den.

Vänta vänta! säger kanske några nu. Både Amy och Bernadette är ju supernördiga, de är ju till och med forskare. Och det stämmer att de två karaktärerna har både skills och är galet insatta i sina respektive områden, men den typ av nördighet som Sheldon och Leonard ägnar sig åt avvisar de gång på gång. Det finns enstaka gånger då tjejerna av olika anledningar hänger sig åt killarnas intressen och exempelvis spelar rollspel eller diskuterar serietidningar, men det nyvunna intresset varar aldrig mer än ett avsnitt, eller så görs det bara för att blidka någons pojkvän. Det känns helt galet att en serie som verkligen bygger på nördkultur inte har en enda huvudkaraktär som ägnar sig åt den.

En av mina personliga favoriter när det kommer till humor av det här slaget är Community. Den är inte lika extremt inriktad på ämnet som tBBT, men innehåller allt från avsnitt där nästan hela handlingen utspelar sig i ett 8-bitsspel till en helt egen parodi av Doctor Who – Inspector Spacetime. Men även här är det två killar – Troy och Abed – som hänger sig åt de här grejerna, och även om vissa tjejer ibland tillåts ”prova på” något nördigt (som när Annie lajvar Inspector Spacetime med Abed), så är det precis som i Big Bang Theory inget bestående personlighetsdrag utan något som görs tillfälligt för någon av killarnas skull.

En serie där kvinnliga nördar faktiskt får ta plats är realityshowen King of the Nerds (som jag upptäckte tack vare den finfina podden Nördsnack) där ett gäng geeks tävlar i olika utmaningen i hoppet om att slutligen få sitta på ”The Throne of Games” (hehe). Jag blev faktiskt glatt överraskad av att se att hälften av deltagarna var kvinnor – och att de så gott som alltid togs på lika stort allvar och sågs som lika stora hot som killarna. Några små trötta kommentarer om utseende dök upp under säsongen, men i det stora hela så tyckte jag serien lyckades riktigt bra på den här fronten. Värt att kolla in om man gillar lite trashig reality tv now and again alltså.

Hur tänker ni andra? Har ni sett några kvinnliga nördar på tv eller film? Tipsa mig gärna!

Annonser

1 kommentar

Under TV

Nej, jag tänker inte gratulera din viktnedgång

Det här inlägget publicerades tidigare i min personliga blogg den 19 februari 2013.

våg

Det händer rätt ofta på arbetsplatser, eller skolor. Någon har gått ner i vikt, och genast börjar hyllningarna. Oj, vad snygg du blivit! Oj, vad smal du är! Oj oj oj, kolla på dig!

Det är en himla massa ojande.

Väljer man att inte sälla sig till hyllningskören får man ofta blickar som hintar att man kanske borde säga något. Man anses vara lite taskig som inte berömmer personen för hens prestation.

Men det är den grejen jag vill komma till. Vad är det personen i fråga har åstadkommit? En smalare kropp? Ja. En sundare livsstil? Oklart.

Det anses vara uppenbart att personen för det första strävat efter att bli just smalare och för det andra mår bättre av det. Newsflash! Så behöver inte vara fallet!

Visst, har någon en övervikt som är ohälsosam så kan man såklart gratulera en person till att ha börjat träna eller ha ändrat sin kosthållning till det bättre (om personen själv tar upp det, annars har du faktiskt inte med hur mycket någon annan väger att göra). Grattis till att hen förmodligen mår bättre och kommer leva längre! Men jag ser verkligen ingen anledning till tjo och tjim för att någon gått ner en jeansstorlek. Det borde aldrig vara ett mål i sig.

Här kör jag på en jävla dubbelmoral. För jag har ju försökt gå ner några kilo flera gånger. Massa gånger. Och gjort det, och sedan solat mig i glansen av berömmet man får. Men det är just det som är problemet. Att man känner sig så duktig. Att viktnedgång i sig är så synonymt med något positivt. Att även om man egentligen är nöjd med sig själv så finns det folk som ständigt med sina i olika grad medvetna kommentarer förklarar att man är fel om man inte åtminstone vill gå ner lite i vikt. ”Alla vill väl bli av med något kilo”, verkar vara en allmän sanning.

Här är några anledningar till att folk går ner i vikt: De äter för lite, eller äter inte alls. De tränar så mycket att det sliter på deras kroppar. De äter inget annat än shakes. De är sönderstressade. De är sjuka. De är deprimerade.

Självklart finns det en massa hälsosamma sätt att gå ner i vikt som gynnar en på många vis och har både fysiska och psykiska effekter som är positiva. Men det är inte min poäng. Poängen är att man väntas sträva efter storlek 34. Det är konstigt med någon som har lite mage och inte försöker göra något åt det. När Lena Dunham visar upp sin nakna och normala (men för TV onormala) kropp i tv-serien Girls så tycker tv-recensenter att det är orealistiskt att hon får ligga med en klassiskt hunkig läkare. Hur kan hon bara ligga med honom där i sängen utan att ens försöka dra in magen?

Tro det eller ej, men min pojkvän ligger gladeligen med mig fast jag väger mer än honom.

Jag har vägt 62 kilo en gång i tiden. Nu väger jag 72. Jag är fan så mycket lyckligare nu. För en tid sedan frågade en kollega mig om jag var gravid. När jag svarade nej så var det uppenbart att hon tyckte lite synd om mig.

Men vet ni vad?
Jag är faktiskt lyckligare nu än jag var när jag vägde tio kilo mindre. 

Och det måste faktiskt få vara okej.

1 kommentar

Under Kläder, Kroppen, TV, Uncategorized