Etikettarkiv: träning

Att träna utan siffror

Det är januari 2012 och vintern är inne på sitt sista ryck. Jag sitter hos min psykolog, T, och pratar om hur jag ska kunna undvika att bli sjukskriven. Det senaste halvåret har jag läst en dyr privatutbildning samtidigt som jag jobbat halvtid för att få in pengar att gå runt på. Jag känner mig trött nästan jämt och orkar knappt gå ut och träffa folk. T frågar om det är något speciellt jag tror skulle kunna hjälpa min situation. Jag vet inte hur jag tänker innan jag öppnar munnen, men jag hör mig själv säga:
”Jag tror jag skulle behöva använda kroppen mer. Känna att den inte bara är jobbig och i vägen.”

Efteråt vet jag inte riktigt vad som har hänt. T har anmält mig till ett program som heter AKTIV. De kommande tre månaderna ska jag två gånger i veckan träna med hjälp av en sjukgymnast på ett närliggande gym. Jag. Jag som fått ångest så fort någon föreslår brännboll som aktivitet på en kick-off. Jag som alltid hållit mig undan på idrottslektionerna för att undvika att göra någon arg genom att av misstag sabba för laget.

20131012-165550.jpgDen ångestframkallande platsen.

Det har funnits gånger då jag tänkt att kanske, kanske kan jag en dag komma igång. Få känna mig stark och uthållig. Som den gången mina kollegor lyckades övertyga mig om att ställa upp i Blodomloppet. Känslan av att faktiskt ha lyckats ta mig genom de där fem kilometrarna var överväldigande – även om jag inte orkade springa hela vägen.

Men det hade alltid stannat där. Enstaka segrar som aldrig lett vidare. Fram tills nu, när T äntligen gav mig den chansen jag behövde. Gym hade alltid avskräckt mig. Jag Var rädd för att se dum ut. Tänkte att folk nog tycker att man är en idiot om man faktiskt läser instruktionslapparna på maskinerna. Jag tänkte att folk skulle skratta åt mig när jag kämpade med lätta vikter, och att de skulle stirra dömande på min kropp.

Men nu behövde jag inte stå där och få panik. Sjukgymnasten gick igenom allt med mig, maskin för maskin. Hon kollade hur mycket jag verkade orka och skrev upp vilka vikter jag kunde köra på till en början. Förklarade hur set och repetitioner fungerade. Gick igenom uppvärmning och stretchning. Det gjorde allt så himla mycket lättare.

Jag klarade mig genom de där tre månaderna. Sen använde jag friskvårdsbidraget från jobbet till att köpa ett årskort och fortsatte på egen hand. Skrev upp mina framsteg. Blev glad när jag kände att jag faktiskt började orka. Att jag faktiskt kunde bli starkare.

Efter några månader föll allt dock ihop som ett hastigt byggt korthus. Det här var innan jag inledde min behandling, och mitt ätstörda beteende satte käppar i hjulen. Fokus började mer och mer hamna på att tappa vikt. Jag försökte äta mindre och träna mer, vilket ledde till att jag till slut inte orkade träna alls. Jag fick en konstig relation till hela grejen, och så fort någon kommenterade att det var längesedan jag var på gymmet tog jag det som att hen kallade mig tjock. Då blev jag ledsen och gick hem och tröståt. Ju mer folk frågade om min träning, ju mer undvek jag den. Jag började tänka att om jag gick och tränade så skulle jag erkänna att det de andra (enligt mig) sa var sant – att jag var tjock och äcklig.

Jag tror att den bra grejen jag ändå hade på gång föll på två saker. Dels på att jag inte hade fått någon hjälp med min problematiska syn på min kropp, och dels på att resultatet av gymmande är så sifferdrivet. Med tiden orkar man lyfta x antal kilo mer än när man började, eller springa på löpbandet y minuter extra. Alternativt ser man att siffran på vågen blir högre eller lägre, beroende på om man tappar fett eller bygger muskler.

Det funkade inte. Sånna sifferbaserade resultat kommer nog alltid att kopplas till vikt för mig. Sjävlklart är gymträning i sig inte dåligt, men jag tror att den sortens träning kan vara problematiskt för de som lider eller har lidit av bulimi eller anorexi.

Nu är det snart två månader sedan jag började med svärdsfäktning. Det har också varit jobbigt och motigt ibland (jag har skrivit om det tidigare, här och här), men jag börjar komma över det. Och jag tror det kommer funka även i det långa loppet. För nu handlar det inte om några siffror. Nu handlar det om att bli bättre. Att göra så gott jag kan varje träning för att kunna bli en bättre fäktare. Att överträffa mig själv. Att bli starkare och orka mer. Det ger en så mycket bättre känsla än att kunna lägga på två kilo till i någon maskin. Jag har dessutom slängt ut min våg vilket gör att jag inte kan bedöma om träningen går bra eller dåligt med hjälp av min vikt. Jag får helt enkelt känna efter. Hur mår jag? Hur känns kroppen?

Nu har jag varit sjuk i en vecka. Missat två träningar. Och jag saknar det faktiskt. Även om jag ibland velat gråta mellan övningarna för att jag känner att det här går inte så saknar jag det. Jag vill ju bli bättre! Jag vill ju lära mig mer!

Så om du tror att du aldrig kommer kunna komma igång med träningen. Om du kämpar på det där gymmet strax efter nyår och ger upp lika snabbt som du började. Skit i gymmet! Det kan vara så mycket lättare och roligare att träna när man har andra med sig. När man gör något som faktiskt är roligt. Gå på några prova-på-träningar, de flesta sporter har dem. Se vad som funkar för just dig. Kanske är det något så udda som att fäktas med långsvärd. Kanske är det gammal hederlig bollsport.

Det kommer inte sluta vara jobbigt, för det ska vara jobbigt. Men det kommer faktiskt vara roligt också.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Kroppen

”Om du tror du kan få bulimi ska du inte banta”

Triggervarning: Ätstörningar.

När jag på sistone pratat och skrivit om 5:2-metoden och andra dieter (här och här) så har jag ibland fått höra de här orden: ”Man ska såklart inte banta om man vet att man riskerar att hamna i ett ätstörningsbeteende.” eller ”Vet man med sig att man har de här tankarna så ska man ju undvika 5:2”. Jag ville bara ta några minuter och förklara lite varför de här uttalandena är så märkliga.

Först och främst – Om du någonsin druckit alkohol, tänk tillbaka på det tillfället. Var det någon som sa ”Om du tror att du har dragningar till att bli alkoholist ska du såklart inte ta en öl.”? Nej, jag trodde väl inte det. Jag ser ätstörningar som ett beroende. Antingen av mat, svält eller kontroll beroende på hur ens problem ter sig. En person som börjat ramla ner i träsket skulle förmodligen aldrig erkänna det för sig själv. Ett erkännande skulle ju leda till att man kanske måste söka hjälp – och då kan man inte fortsätta med sitt beteende, som man ju faktiskt tycker är önskvärt eftersom att man anser att man verkligen behöver gå ner i vikt.

Dessutom – hur lätt är det att veta om man har ett bra och sunt förhållande till mat när världen försöker förklara för oss att ett osunt förhållande är det normala? Låt mig förklara. Överallt runtom oss blir vi överösta av reklam, artiklar och information om dieter, bantningsmetoder och annat viktrelaterat. Titta på bilden här nedan:

Aftonbladet om viktDet här är inte screenshots jag tagit under en veckas tid. Det här är den  mängd av texter om viktnedgång som man hittar vid en genomscrollning av Aftonbladets startsida idag. Och de är inte ensamma om det här beteendet. Så fort man går in på kvällstidningarnas hemsidor för att se vad som händer ute i världen blir man bombarderad med artiklar om bantning och viktminskning. Bantning framstår som ett normaltillstånd. Något som alla gör. Något som det är önskvärt att alla gör.

”Men hallå där!”, säger några kanske nu. ”Skrev inte du en kritisk artikel i just Aftonbladet om 5:2?” Och jo, det är ju sant. Jag hoppas verkligen att jag jämnade ut deras material lite. Det har också dykt upp några fler kritiska krönikor och debattartiklar på sistone. Men nu snackar vi inte bara om den aktuella debatten om 5:2. Nu snackar vi om att det ser ut så här varje dag året om på flera svenska nyhetssajter. Och nej, ni behöver inte säga till mig att läsa mina nyheter någon annanstans, för det här handlar inte bara om mig. Aftonbladet är sveriges största dagstidning och deras tidning och onlinedel ses av otroliga mängder människor varje dag. Människor som undermedvetet blir påverkade.

Hur ska man någonsin kunna veta om man har ett problematiskt förhållande till mat när alla andra också verkar ha det? Det känns inte som att någon längre ifrågasätter någons anledning till att banta. Bantningsmetoder är den ständiga diskussionen i Sveriges lunchrum. Det verkar handla om hur man ska banta, inte om.

Så nej, jag tycker inte det är så enkelt som att fråga sig om man ligger i riskzonen. Är du kvinna och under 30 så gör det förmodligen det. Och problemen sprider sig sakta ut till andra grupper. Har du provat flertalet olika dieter de senaste åren har du förmodligen på olika sätt ett ansträngt förhållande till mat. Tränar du för att ge dig själv tillåtelse att äta något du tycker är gott till helgen kanske du också borde tänka en runda till. Det är så vi lever idag. De flesta tänker på vikten, ofta och mycket.

Frågan är när Aftonbladet, Expressen och deras gelikar ska ta chansen att göra det lite lättare för oss och avsluta sin ständiga vikthets. Är man gravt överviktig och behöver hjälp att gå ner i vikt går det lätt att hitta information om det via google eller sin närmaste vårdcentral. Det finns ingen anledning att skrika ut förslag på hur vi ska krympa våra kroppar när allt vi ville var att läsa nyheterna.

Det är dags att stora medier som dessa ser sin del i det hela, och börjar ta ansvar.

4 kommentarer

Under Kroppen, Mat

Min ytliga bekant Kroppen

Jag och Kroppen har känt varandra hela livet, men vi har inte alltid varit så bra på att hålla kontakten. När det vankas födelsedag grattar vi inte via telefon utan kör på ett artigt Facebook-inlägg. Jag har alltid haft en känsla av att vi skulle kunna blir riktigt bra kompisar. Bästisar rentav. Men av någon anledning lyckas vi aldrig riktigt bygga upp någon ömsesidig förståelse, och det händer att vi hamnar på kant med varandra. Ibland känns det som att vi inte ens talar samma språk, och det är nog det som gjort att vi fortsatt att hålla ett behagligt avstånd till varandra.

KroppenJag och Kroppen umgås genom åren.

Jag lägger mycket av skulden på mig själv. Ibland när jag har vetat om att Kroppen haft det kämpigt eller inte mått bra så har jag inte funnits där för hen. Jag har inte tröstat eller försökt hjälpa till. Även fast jag hade kunnat göra en massa saker för att se till att Kroppen blev glad så har jag inte tagit den chansen. Ibland har jag till och med tänkt att det nog är bra för Kroppen att ha det lite kämpigt. Fått för mig att hen då skulle må mycket bättre i det långa loppet. Den dagen verkade aldrig riktigt dyka upp, men jag valde att inte tänka på det. Det handlade bara om att vänta tillräckligt länge.

Ibland har jag rentav varit elak och nekat Kroppen att äta middag trots att vi suttit vid samma bord. Jag har sagt till Kroppen att du har inte gjort dig förtjänt av det här. Du kan gott vänta till imorgon Kroppen har protesterat, men inte tillräckligt för att få mig att ändra mig. Jag var verkligen inte en bra vän, och är både glad och förvånat att Kroppen aldrig gav upp hoppet om mig.

Och nu på sistone har min och Kroppens relation börjat förändrats. Vi har börjat prata lite mer. Vi umgås mycket och äter både frukost, lunch och middag tillsammans varje dag. Under tiden som vi umgåtts har vi upptäckt att vi har några gemensamma mål. Eller snarare att vi alltid har haft det, men försökt nå dem på helt skilda sätt. Nu har vi försökt sammanstråla och nå dem tillsammans istället.

Både jag och kroppen har alltid velat känna oss starka. Vi vill känna oss pigga och glada. Framför allt vill vi känna att vi orkar. Så nu har vi börjat på svärdsfäktning tillsammans. Jag har alltid varit otroligt rädd för allt som har med rörelse och muskler att göra, men Kroppen försäkrade mig om att det var ofarligt, och att det till och med kunde få mig att må bra. Nu har vi varit på två träningar tillsammans, och även om jag bävar på vägen dit så är både jag och Kroppen alltid glada på vägen hem.

Våran vänskap är fortfarande ny, men vi jobbar på den. Vi jobbar för att få en bättre kommunikation och på vårt samarbete. Ibland känner jag att jag blir rädd, undrar om jag vågar testa en så ny grej som att vara fysisk aktiv bland andra människor, men Kroppen gör alltid sitt bästa för att få mig på bättre tankar.

Så nu kör vi på, Kroppen och jag. Vi kommer att ha skitkul tillsammans.

1 kommentar

Under Kroppen, Mat