Etikettarkiv: rosa

Vad sjutton är en tjejfärg?

Idag dök en intressant artikel från 2011 upp i mitt Twitter-feed. I den berättar Jeanne Maglaty på Smithsonian Magazine om ursprunget av traditionen att flickor bär rosa medan pojkar bär blå. Jag blev faktiskt själv förvånad över hur ny den här idén är. För vet ni när rosa plötsligt började anses som en färg för flickor? På 40-talet!

Det här handlar alltså inte om traditioner flera århundraden gamla, utan om att någon amerikansk klädtillverkare för sjuttio år sedan tyckte sig se en tendens där flickor oftare blev klädda i rosa – och därmed bestämde sig för att könskoda sina kläder på det sättet. Historikern Jo B. Paoletti berättar i artikeln att det lika gärna kunde ha blivit tvärtom. 1918 kunde man till exempel i branchtidningen Earnshaw’s Infants’ Department läsa att rosa passade bäst för pojkar, då det var en mer bestämd och stark färg än blå, som beskrivs som mer delikat och prydlig.

Mycket har helt klart förändrats i samhället sedan andra världskriget tog sin början.  Men av någon anledningen klänger många fast vid den här färguppdelningen som att deras liv hängde på det! Jag har en bekant som vägrar klä sin dotter i annat än rosa och ljuslila. Får dottern blå kläder i present får hon inte använda dem. Jag kan inte förstå vad det är man är rädd för. Att ens flicka ska misstas för en pojke, eller tvärtom? Jag måste då bara få fråga – vad spelar det för roll?

Jag antar att många av er redan sett den bilden här nedanför. Det är ett fotografi på USAs trettioandra president Franklin D Roosevelt. Fotot är taget 1884, när den blivande presidenten är två och ett halvt år gammal. Paoletti berättar i sin text att det här helt var hur man klädde alla barn upp till 6-7-års ålder. Kläderna ansågs könsneutrala.

Franklin D RooseveltFDR 1884.

I allmänhet så har barn ofta ansetts könsneutrala tills de nått en viss ålder. Ett barn är ett barn, punkt. Det är ett rätt nytt påhitt att småflickor ska sättas i badkläder och gå på en catwalk för att vinna priser för att vara söta eller sexiga(!). Visst har det på andra sätt gjorts skillnad på pojkar och flickor under en lång låång tid. Än idag anser flickor i vissa delar av världen så lite värda att de överges eller dödas. Men just därför undrar jag varför vi vill förstärka en kultur som säger att det är skillnad på könen ytterligare?

Det är inte barnen som automatiskt väljer en färg. Det är vi som säger åt dem att välja en färg. Jag har hört flera personer som inte brytt sig om de här normerna berätta om hur deras flickor älskat blått till den dag de börjat på dagis plötsligt kommer hem och har lärt sig att det är en killfärg. Samma sak med pojkar och rosa. Och det handlar ju i slutändan om så mycket mer än färger. Det handlar om att flickor ska våga spela hockey och att pojkar ska våga dansa. Att de inte ska behöva känna att de är fel, eller att de är konstiga. Att barn ska få vara barn och få göra det de gillar.

Jag rekommenderar verkligen att ni läser hela texten om Paolattis forskning, som är väldigt intressant.

När jag läste om det här började jag fundera över hur det såg ut när jag var barn. Jag är född -88 och jag känner instinktivt att rosa-och-blå-hajpen har nått rejält nya höjder sedan 90-talet. Jag grävde lite i arkiven för att se hur mina föräldrar klädde mig och min syster.

BarnkläderOch visst, det är en del rosa! Men det är också blå, lila, gul och röd. Framför allt lade jag märke till att jag inte ser några texter som skriker CUTE eller SWEET i mitt ansikte. Jag får ingen info från tröjorna om hur jag som flicka och bärare av rosa ska bete mig och vara. Rosa ansågs vara en tjejfärg då som nu, men det har blivit så mycket mer än färgen. I samma takt som jämställdheten tar steg för steg framåt så verkar den just inom området barnkläder gå i total motsatt riktning. Som fallet med Angry Birds-tröjorna  för en tid sen. De bland barn superpopulära fåglarna kom då i två varianter. Pojkavdelningens fåglar var just arga, medan de på flickavdelningen var söta och bubbliga. Som tur är finns det vettiga människor som ifrågasätter, men jag väntar fortfarande på att företagen själva ska tänka om och göra en omstrukturering av sin marknadsföring, som ju i sig påverkar både vuxna och barn.

Jag älskar färg. Jag älskar rosa, grön och blå och röd. Till och med brun. Jag tycker om att mixtra och blanda kombinationer. Och jag vill inte att någon ska säga vilka färger jag eller mina framtida barn ska klä oss i. Punkt.

 

 

 

Annonser

7 kommentarer

Under Barn, Jämställdhet, Kläder

Genus-tänk hos floristen

Jag läste en grundkurs till florist under ett år. Jag lärde mig massor av matnyttigt, men något som verkligen fick mig att reagera var hur bakåtsträvande just blomsterbranschen var när det kom till genustänkt.

Här är till exempel ett utdrag från vår PR-lektion:

Marknadsföring för kvinnor och mänSer det ofta ut så här i utbildningsmaterial när det kommer till marknadsföring? Jag får en obehaglig känsla av att det förmodligen är fallet.

Lika illa var det på praktikplatserna. Så fort en kund ville ha en bukett eller en begravningsdekoration så var den första frågan, utan undantag: ”Är det till en kille eller en tjej?”
Alltså, inte ”Vilken färg gillar personen?” eller ”Vilken sort blommor skulle ni vilja ha?”. Det viktiga var könet på mottagaren. Så man skulle veta om det gick bra att sätta i rosa blommor, eller om man skulle hålla sig mer åt det lila hållet. Det kanske inte är så konstigt att min klass bestod av endast kvinnor, när alla killar år efter år blir påprackade samma färgkombinationer i sina buketter. För det var däremot helt okej att ge kvinnor buketter i hela färgspektrat.

Jag kommenterade aldrig det här i butikerna jag var ute i. Jag ångrar det i efterhand, men jag ville väl inte hamna på kant med någon på en praktikplats där jag skulle vistas i flera veckor. Ville inte vara den där personen som folk suckar åt och kallar ”överkänslig”. Men nu har det gått över ett år sedan den där kursen, och jag har mer och mer insett att jag måste vara den personen. Att jag vill vara den personen. Att alla som har så mycket vett att man fattar att man inte väljer färg på en blombukett efter ett kön utan efter en personlighet ibland måste göra den uppoffringen. För det kanske får en person att tänka efter. En person kanske inte suckar. Och då är vi plötsligt en till.

Med tiden kommer det vara självklart att det är bakåtsträvarna vi ska sucka åt.

Blommor för män och kvinnorOkej för kille/tjej?

2 kommentarer

Under Böcker, Jämställdhet, Reklam