Etikettarkiv: mensvärk

Blått blod och världens fräschaste mens

Mens gör aldrig ont. Det är aldrig smärtsamt, kladdigt eller bökigt.

Synd bara att det är så pinsamt.

Så verkar det åtminstone se ut om man frågar de stora tillverkarna av mensskydd, och ser deras tv-reklam. Aldrig snuddar de vid omaket det faktiskt är att ha mens. Aldrig berörs sånt som känslan av att någon vrider om ens livmoder inifrån, eller att det är drygt att lägga en massa jävla tid på att byta tamponger. Nej, mens är fräscht och bekvämt. Det enda som är jobbigt är risken för att någon, Gud hjälpe, skulle få veta. Att någon skulle märka att det är den tiden på månaden.

För man lär sig ju att det är skämmigt. Jag visste det redan som tolvåring när jag fick min första mens. Strax därefter skulle jag på kvartssamtal med min lärare och mina föräldrar, och min pappa hade mage nog att berätta för läraren. Jag höll på att dö. Mina föräldrar ville väl bara försäkra sig om att ingen skulle stoppa mig om jag började springa på toa ofta, men det enda jag såg var skam skam skam. Och mer av den varan blev det. I korridoren utanför klassrummet fanns en toalett som bara tjejer fick använda. För där fanns en behållare med sanitetspåsar där man kunde slänga bindor. Mens-toan. Jag försökte smita ut när ingen såg. Ville inte att någon skulle fatta.

Och det hänger med en, långt upp i åldrarna. Vi är nog många som vid något tillfälle haft en tampong som flytt från ens väska. Och sett chocken och förvirringen när en kille, som först tänkt hjälpa dig plocka upp dina grejer, fattar vad det är som landat jämte hans fot. Hur handen dras tillbaka. Hur han mumlat fram att du tappat… nått. Som själva erkännandet att han sett din inplastade bomullsbit skulle göra situationen ohållbar för er båda.

För killar vet ju också. Har också lärt sig att mens är pinsamt och skambelagt. Inte konstigt att många män tycker att det är obehagligt, när det är den bilden som skriks ut av de företag som jobbar med det.

Och reklamen för mensskydd fortsätter i samma spår. Med ljusa miljöer fyllda med tjejer i vita tighta byxor. Och blå vätska. Alltid blå vätska. Och aldrig någon igenkänningsfaktor. I reklamvärlden är mens så jävla fräscht att man själv undrar om man gjort något fel. Aldrig verkar man var så sportig, danssugen och benägen att ha vita byxor och string(!?) som under lingonveckan (Seriöst, vem använde de där string-bindorna? Visst att man ska få ha vilka trosor man vill på sig även under mensen, men jag har svårt att se hur det kan vara bekvämt eller ens fungera.).

20131014-181703.jpgLibress-annons.

Mens syns inte och känns inte, och så ska det visst förbli. Men jag har slutat skämmas nu. Jag menar inte att man ska börja gå runt och droppa blod överallt, men man måste kunna prata om mens, och mensskydd, på ett vettigt sätt. Jag berömmer jämt och ständigt menskoppar och förklarar för alla som vill höra hur bra jag tycker att de är.

Och kanske är det en förändring på gång. Menskoppen.se kör ju med parollen ”För oss med rött blod”. Det känns befriande. Häromdagen såg jag ett förslag om att det borde skickas ut gratis koppar till unga kvinnor. Tamponger är dyra och vi tjänar ju redan mindre än män. Jag tycker att det är en grym idé. Det skulle förvisso skada företag som Always. Men å andra sidan kommer jag inte att sakna sånt här i min tv:

Annonser

4 kommentarer

Under Kroppen, Reklam, TV

Alex – Neovletta = Sant

Jag tänkte göra en liten uppdatering om mitt nya liv utan p-piller. Vad som blivit bättre och sämre. Hur min kropp reagerat. Hur det fungerat i största allmänhet.

p-piller

För det första är det otroligt märkbart att min kropp reagerar. De första fyra veckorna hade jag ständigt ömmande bröst, och väldigt regelbundet stickningar (som lite lättare mensvärk) runt livmodern. Jag misstänker att det beror på att hormonerna börjar ta sig ur kroppen, men jag har verkligen ingen medicinsk kunskap så jag ska låta det vara osagt om det stämmer eller inte.

Något jag var rädd för var att jag skulle få tillbaka mördarmensvärken som gjorde att jag började med p-piller för elva år sedan. Men än så länge (peppar peppar, ta i trä) så har livmodern inte misshandlats mer än den gjort när jag fortfarande tuggade hormoner. Det känns verkligen som en lättnad, för jag vet ärligt talat inte om jag hade klarat av att må så dåligt en gång i månaden.

Allt har ju dock sina baksidor, och i det här fallet handlar det rätt väntat om hur länge mensen pågår. Innan jag började med piller låg min mens på 8-9 dagar. Medan jag åt dem var den så pass kort som 4-5. Nu har det landat någonstans däremellan, ungefär en veckas mens. Men det känns faktiskt inte särskilt betungande. Sedan jag började med menskopp har de där dagarna inneburit så otroligt mycket mindre bök jämfört med innan. Inga ständiga tampongbyten och ingen smärta när man ska få ur den. Inget uttorkat underliv och ingen panik över att man glömt ta med sig skydd när man åkt ner på stan. Så även om det såklart hade varit najs om längden legat kvar på fyra dagar så känns ändå inte sju så otroligt betungande. Angående själva cykeln så har jag inte riktigt hunnit uppfattat om den håller en jämn takt än. Det får jag nog återkomma om när någon månad har gott.

Vad gäller ägglossning så verkar den fortfarande lite förvirrad. Sen min senaste mens har det känts som att jag haft ägglossning 2-3 gånger, vilket jag inte ens vet om det går. Något verkar åtminstone vara lite i ofas, men jag hoppas att det också ger med sig när alla hormoner till sist rensats ut.

Sen har vi det där med humöret. Jag känner mig verkligen klarare i huvudet. Visst har jag varit både stressad, ledsen och arg under den här tiden, men jag har alltid vetat varför. Jag har inte känt mig så där outhärdligt ledsen utan anledning, vilket känns fantastiskt! Jag känner också att jag har lättare att kontrollera mina känslor i allmänhet. Okej, jag gråter fortfarande till sitcoms (för det tillåter jag mig att göra, jag gillar ändå att vara känslosam), men mitt problematiska förhållande till mat har känts otroligt mycket lättare att tackla de senaste 1,5 månaderna. Slump? Jag tror inte det.

Jag vet att det snackas om att man kan gå ner i vikt av att sluta med p-piller, men det tänker jag inte ens reflektera över. Jag äger inte någon våg, och tycker att den aspekten är helt ointressant.

Ni andra som slutat med piller, har era kroppar reagerat på liknande sätt? Vad tycker ni har varit bra/dåligt? Har ni några erfarenheter ni vill dela med er av?

11 kommentarer

Under Kroppen, Sex

Jag och Neovletta har tagit en paus

För ungefär en månad sedan fick jag, bara sådär, för mig att sluta äta p-piller. Tanken bara kom till mig, och jag gjorde slag i saken på en gång.

Jag har ätit p-piller månad efter månad i så gott som elva åt. Elva år! Jag började redan när jag var fjorton. Jag hade väldiga problem med blödningar och mensvärk, och åt till en början Cyklo-F. Men det var varken kostnadseffektivt (inte för att jag betalade, men ändå) eller smidigt (man måste äta två tabletter tre gånger om dagen, och min mens varade i över en vecka), och till slut fick jag med mig mamma till ungdomsmottagningen så jag kunde skaffa de där pillren som skulle vara räddaren i nöden.

Okej, det var elva år sedan, så jag kan inte säga att jag minns exakt hur mötet gick till. Men vad jag vet är att de enda varningarna jag fick angående pillrens eventuella bieffekter var den ökade risken för blodproppar och att man kunde gå upp lite i vikt eller få större bröst. Vi hade inga blodproppar i familjen, jag var smal som en sticka och ville inget annat i världen än att få mer än en halv a-kupa, så jag tänkte inte mer på det.

P-piller

Med åren hörde jag såklart mer om pillrens mindre smickrande sidor. Det pratades om nedstämdhet, dålig sexlust och humörsvängningar. Jag lyssnade inte så himla noga, tänkte mest att jag ju hade tur som inte drabbats av något av det där.

Men vänta nu, hallå! Det tog ett tag innan jag insåg det, men jag har ju varit med om alla de där grejerna. I långa perioder, till och med. Men jag har alltid tänkt att något annat varit problemet. Även de där perioderna då jag känt mig så oförklarligt ledsen och trött, och de där veckorna och månaderna jag inte velat ha någon som helst intimitet med någon, så har jag tänkt att det berodde på något annat. Att det kanske var fel på mig. Att det kanske bara är sån jag är. Att det var något genetiskt, eller något psykologiskt.

Men kanske var det bara kemiskt?

Det kan ju låta idiotiskt att jag: 1. Visste om pillrens biverkningar. 2. Hade symptom vilka var exakta med biverkningar. 3. Inte kopplade pillren till symptomen. Men jag var bara så invand med tanken att man som tjej ska äta piller. Man ska vara ansvarsfull och ansvarsfull är man när man knaprar hormoner. För det är ju fortfarande så, att många killar bara antar att tjejerna står för skyddet mot graviditet. Jag har sett det med egna ögon.

Så varför började jag tänka om? Jo, en av mina bästa vänner började med p-piller för en tid sedan, men slutade då hon genast började känna sig nedstämd. Det var lite av en ögonöppnare. Vad vet jag egentligen om hur det är meningen att jag ska må? Tänk om de där tabletterna år efter åt gjort livet lite tyngre? Som tur är har jag inte gått och varit deprimerad och nere i elva år, men jag börjar ändå fundera på om de där jobbiga perioderna som alla människor har någon gång i sitt liv har blivit onödigt jobbiga. Det kommer jag nog aldrig få veta. P-piller har varit mitt normalavstånd i alla de här åren, och jag vet inte hur jag mår eller hur min kropp fungerar utan dem.

Så nu är det dags för ett experiment! Jag har varit pillerfri (okej, förutom mina allergitabletter) i ganska exakt en månad nu. Jag inbillar mig att min kropp känns friskare och mer välmående än vanligt, men det kan ju också bero på att jag börjat träna två gånger i veckan. I vilket fall ska jag ge det här några månader, och se om jag märker av någon skillnad. Ju mer jag tänker på det ju dummare känns det att trycka i kroppen en massa hormoner i onödan, och än så länge har den där hiskeliga värken jag hade i 14-årsåldern inte gett sig till känna.

Angående alternativ till pillren så tänkte jag testa pessar. Fattar inte varför inte det är mer välanvänt. Ju mer jag läser om det, ju bättre låter det. Smidigt, billigt, säkert. Och inga konstiga ämnen. Om någon har erfarenhet om hur man bör tänka runt sort/storlek etc tar jag gärna emot tips!

Vad jag har förstått det som så är det fortfarande rätt ensidig information som ges till unga tjejer som kommer till ungdomsmottagningarna och vill ha hjälp med preventivmedel. Det känns tråkigt. Och onödigt. Jag läser om flera personer på nätet som närmast fått en idiotförklaring när de frågat om pessar som alternativ. Jag hoppas verkligen att det är tråkiga undantag, och inte det normala bemötandet.

Om det finns fler där ute som pliktskyldigt svalt sina piller år efter år, varför inte haka på mitt experiment? Jag lovar att pillren finns kvar om det skulle behövas, och det kan ju faktiskt vara intressant att se hur ens kropp beter sig utan utbördes påverkan.

Nu ska det bli intressant att se hur detta går. Hej så länge, Neovletta!

PS. Pessar finns inte ens som ord enligt min dator.

Tillägg: Här finns en uppföljning på det här inlägget.

15 kommentarer

Under Kroppen