Etikettarkiv: män

Kvinnor ses som sämre skribenter än män

För några veckor sedan var jag på författarfrukost med Oskar Skog. Oskar berättade om sin debutbok, Pojken som fann en ny färg och pratade också lite allmänt om sitt författarskap. Det var trevligt. Gemytligt.

Men plötsligt var det något som slet mig bort från den mysiga stämningen. Oskar säger att han länge haft svårt för kvinnliga författare. Att han inte läst deras böcker. På förhand dömt ut dem som dåliga. Till min stora lättnad förklarar han rätt omgående att han på senare år rensat bort denna spärr hos sig själv. Numera läser han författare av bägge könen. Jag blir alltid lika glad när jag hör folk berätta om hur de övervunnit sina fördomar.

Men — dessvärre finns det ett men — Oskar är inte ensam om det här tankesättet. Skribenten Tomas Dalström berättar för Passion for Business om forskning som visar att texter av män uppfattas som mer välskrivna än de som har kvinnliga upphovsmän. Och då handlar det inte om två skilda texter, utan en och samma skrift som helt enkelt fått två olika namn stämplade på sig. När läsaren trodde att författaren var en kvinna uppfattades texten som rörig och svår att förstå, medan den under manlig signatur istället sades vara genomtänkt och övertygande.

Writing a Letter

Sexism och särbehandling av könen är så mycket mer än det som görs medvetet av människor med unken syn på könsroller. Så mycket sker omedvetet, utan att vi ens reflekterar över det. Kanske skulle jag — som ju uppfattar mig själv som en påläst person som är rätt insatt i den här sortens problematik — ha gjort exakt samma sak. Och trott att jag var helt objektiv. De här tankemönstren är ju ändå lika ingrodda hos mig som hos de flesta andra; den enda skillnaden är att jag och många med mig väljer att analysera situationer vi ställs inför på ett annorlunda sätt, eftersom att vi insett att det invanda beteendet leder till otrevligheter och orättvisor.

Det här är ett tydligt exempel på att feminismen behövs. Att jämställdhet inte är ett ämne vi är klara med. Det finns mycket kvar att göra.

Annonser

9 kommentarer

Under Böcker, Jämställdhet, Tidningar

Ibland är jag världens sexist

Det senaste året har jag mer och mer insett hur viktigt det är att se sina egna brister i hur man bedömer folk efter kön eller etnicitet. För herregud vad jag inte är perfekt. Jag är ju lika inprintad med en inställning som funnits hos människor i hundratals år som alla andra, så konstigt vore det väl annars. Förr fattade jag inte det. För trodde jag nästan att det räckte att kalla sig feminist och antirasist så var allt bra. Då var man en fin och snäll människa som aldrig gjorde snabba bedömningar av folk på grund av deras utsida.

Men att tro att man är så genomgod har konsekvenser. För då tycker man sig inte behöva anstränga sig. Man tycker sig inte behöva analysera sitt beteende trots att det finns väldigt goda grunder att göra det.

Jag vet bättre nu. Och jag gör allt vad jag kan för att jobba med mina fördomar. Jag tycker alla borde ta och syna sig själv riktigt ordentligt och tänka över hur man beter sig i olika situationer. Jag tänkte därför rada upp några idiotiska bedömningar jag själv insett att jag gjort i mitt vardagliga liv, och mina tankar om dem.

”Tjejer har servicehjärna”

Länge – lääänge – tyckte jag att det var ”så himla kul!” när man mötte en kille som var duktig på service. Alltså – som var trevlig, hjälpsam och tillmötesgående, t ex när man handlade i en butik. Jag minns hur jag en gång skrev ett fantastiskt positivt mail till ett företag om hur superb service jag fått av en kille när jag ringde deras kundtjänst. Och det är klart att man ska ge beröm till de som är skitduktiga på sitt jobb, men det obekväma med hela grejen är att jag är så säker på att jag där och då aldrig hade skrivit ett liknande mail om personen jag pratat med varit en kvinna. Varför? För att jag hade någon bild av att kvinnor automatiskt är bra på service. Att det är inbyggt i våra hjärnor att le, vara glada och göra vårat bästa för att hjälpa andra, medan det för killar är en ansträngning som inte alls finns naturligt. Självklart tänkte jag inte alla de här tankarna i mitt huvud (då hade jag ju hört hur hysteriskt det låter!) men det den bilden min hjärna automatiskt satte upp för mig, och jag accepterade den utan att ifrågasätta. Herregud, jag var ju feminist! Jag särbehandlade inte någon!

ServicejobbJag och min kvinnligt naturliga fallenhet för service(?)

”Folk som inte förstår är dumma”

Jag har ju själv jobbat inom kundservice i flera år. Och det var en chock för mig själv när jag en dag insåg att jag suckade lite inombords när det kom en kund som såg ut att ha utländsk påbrå. Jag antog att det skulle bli en jobbig kund som skulle ha svårt att förstå svenska och engelska och att det i allmänhet skulle bli en massa krångel. Och när folk inte förstod vad jag sa tyckte jag innerst inne att de var lite korkade. Det här är verkligen den grej som jag skäms mest för att skriva om. Tänk om jag själv skulle flytta eller fly till ett annat land och försöka hanka mig fram så go

tt jag kan på mina nyvunna språkkunskaper, bara för att träffa på folk som tycker jag är jobbig och dum. Snacka om att tappa modet. Efter att jag fick lite självinsikt i detta har jag istället tagit mig så mycket tid det bara går för att vara säker på att kunderna förstår vad jag menar, och få dem att känna sig bekväma i situationen, och inte idiotförklarade.

”Killar kan bilar”

Det här är ju lite av en dryg klassiker, men än idag har jag svårt för att vända mig till vem som helst om jag skulle ha en fråga om bilmotorer, etc. Min hjärna vill av gammal vana anta att killar kan, och tjejer inte. Kanske beror det på att jag växt upp i en familj där det finns två män som är utbildade bilmekaniker, men främst beror det väl på att det är så det sett ut runtom oss under sjukt lång tid. Jag försöker i största möjliga mån att vara väldigt allmän och lämna frågan öppen för alla oavsett om ämnet är smink eller datorbyggen, men vissa ämnen är svårare än andra att tänka om om.

Reklam för VolkswagenMina tankar om tjejers bilkunskaper är ungefär lika moderna som den här reklamen.

”Mörkhyade män är farliga”

Här blame-ar jag media som fan för att de under så lång tid valt att skriva ut etniciteten på folk som brukar våld så fort det är någon som inte har ett helt svenskt ursprung. Och jag ångrar det jag sa innan – det här är det jag skäms mest för. Går jag av spårvagnen när jag är på väg hem sent på natten blir jag mer orolig om det går av en man med utländskt utseende vid samma hållplats än om det hade varit en person som ser nordeuropeisk ut. Ska tillägga att jag alltid tycker att det är obehagligt när män går någon meter bakom mig nattetid, men det känns snäppet värre om det är en person med utländsk påbrå. Det sjuka i att jag automatiskt antar att män nattetid blir våldtäktsmän kan vi ta i ett annat inlägg, men det här är verkligen en fördom jag mår dåligt över och jobbar på så mycket jag kan. Det känns som att SD med vänner har hittat ett kryphål in i min hjärna, och varje gång jag tänker så här så hatar jag mig själv lite grand.

Det var några fördomar jag kunde räkna upp på stört, men jag kan lova att jag har fler som jag inte upptäckt än. Och även om jag blir ledsen varje gång jag upptäcker att jag har sådana här instinktiva tankar så är jag glad över att de uppdagas. Det ger mig en chans att kritisera mig själv och förändra min inställning. Jag tänker inte deppa ihop, för jag vet att jag hela livet har blivit utsatt för påverkan från olika håll. Vi människor gör ju lätt det  – påverkas. Och det är alltid värt att tänka en vända till och fundera över varifrån man fått viss information eller vissa åsikter.

Vad har du för fördomar, och vad gör du för att motverka dem?

Lämna en kommentar

Under Jämställdhet, Rasism

Genus-tänk hos floristen

Jag läste en grundkurs till florist under ett år. Jag lärde mig massor av matnyttigt, men något som verkligen fick mig att reagera var hur bakåtsträvande just blomsterbranschen var när det kom till genustänkt.

Här är till exempel ett utdrag från vår PR-lektion:

Marknadsföring för kvinnor och mänSer det ofta ut så här i utbildningsmaterial när det kommer till marknadsföring? Jag får en obehaglig känsla av att det förmodligen är fallet.

Lika illa var det på praktikplatserna. Så fort en kund ville ha en bukett eller en begravningsdekoration så var den första frågan, utan undantag: ”Är det till en kille eller en tjej?”
Alltså, inte ”Vilken färg gillar personen?” eller ”Vilken sort blommor skulle ni vilja ha?”. Det viktiga var könet på mottagaren. Så man skulle veta om det gick bra att sätta i rosa blommor, eller om man skulle hålla sig mer åt det lila hållet. Det kanske inte är så konstigt att min klass bestod av endast kvinnor, när alla killar år efter år blir påprackade samma färgkombinationer i sina buketter. För det var däremot helt okej att ge kvinnor buketter i hela färgspektrat.

Jag kommenterade aldrig det här i butikerna jag var ute i. Jag ångrar det i efterhand, men jag ville väl inte hamna på kant med någon på en praktikplats där jag skulle vistas i flera veckor. Ville inte vara den där personen som folk suckar åt och kallar ”överkänslig”. Men nu har det gått över ett år sedan den där kursen, och jag har mer och mer insett att jag måste vara den personen. Att jag vill vara den personen. Att alla som har så mycket vett att man fattar att man inte väljer färg på en blombukett efter ett kön utan efter en personlighet ibland måste göra den uppoffringen. För det kanske får en person att tänka efter. En person kanske inte suckar. Och då är vi plötsligt en till.

Med tiden kommer det vara självklart att det är bakåtsträvarna vi ska sucka åt.

Blommor för män och kvinnorOkej för kille/tjej?

2 kommentarer

Under Böcker, Jämställdhet, Reklam