Tag Archives: kläder

Feminism och klänningar

Ibland känner jag ett sånt sjukt ansvar för att stå upp för min kön. Som att jag måste bevisa något för andra (=icke-feminister).

Jag älskar klänningar. Jag tycker det är ett galet bekvämt och snyggt plagg. Faktum är att jag bara äger ett enda par byxor. Jag tycker också att det är superkul med håruppsättningar och smycken, och jag önskar verkligen att jag var bättre än jag är på att sminka mig, eftersom det är ett kul sätt att förstärka sin stil och uttrycka sig på.

Men ibland känner jag mig dum. Dum för att klänningar idag ses som ett väldigt kvinnligt attribut. Samma sak med smink och smycken. Jag kan plötsligt tänka att jag är en dålig feminist. Att jag har fallit för systemet. Att jag borde försöka gå mer utanför den klassiska kvinnoramen och intressera mig för sånt som inte traditionellt kan kopplas till vad jag har mellan benen. Börja meka med bilar. Spela fotboll. Bevisa att jag inte gått på samhällets påtryckningar om hur kvinnor ska se ut och vara. Bevisa att tjejer inte genetiskt gillar fluffiga känningar (vilket anti-feministerna ofta envist vill hävda) .

Men jag har ju fallit för systemet. Vem har inte det? Det är omöjligt att växa upp utan att bli påverkad av en rad olika faktorer. Det finns ingen magisk sköld som skyddar ens den mest pålästa från att undermedvetet ta åt sig av de intryck som vi dagligen blir utsatta för på olika sätt. Jag kommer nog aldrig kunna veta om jag gillar klänningar för att jag är uppfostrad till det, eller om det är något som bara har kommit till mig av sig själv.

Men att jag själv blivit påverkad innebär inte att jag samtycker!

20140224-123318.jpg

Jag ❤ klänning

I helgen kommenterade en vän att hen inte tycker att det finns någon värdering eller laddning i de olika bilderna för kvinna och man som man kan se på toalettdörrar (den där kvinnan har klänning och mannen byxor). Att de numera bara är symboler som inte betyder något. Men vore det så skulle jag ju inte känna att jag degraderar mig själv (och på något vis "sviker den feministiska kampen") genom att jag tar på mig kjol eller klänning. Då skulle inte små flickor bli bemötta med "Åh, vad söt du är" så fort de sätter på sig ett sånt plagg. Då skulle ingen reagera när killar väljer att sminka sig.

Klart som fan det finns en laddning i olika klädesplagg. Särskilt de kvinnliga, eftersom kvinnor just nu rangordnas under männen. Om en person som uppfattas som man klär sig i kjol ifrågasätter folk eftersom att det ses som ett sätt att sänka sig själv.

Det skulle ju inte ligga något egenvärde i att jag, trots ointresse, börjar klä mig på ett visst sätt eller lägga ner min själ i något för att det ses som klassiskt ”manligt”. Jag vill inte nå ett samhälle där alla är män. Jag vill ha ett samhälle där alla är människor som får bygga sina egna liv och personligheter. Där det som idag benämns som kvinnligt respektive manligt värderas lika högt, och inte tillhör ett specifikt kön.

Det ska vara okej för mig att engagera mig i bilmotorer, men det ska vara minst lika okej att jag lägger tid på att shoppa snygga 50-talsklänningar på loppis. Jag ska inte behöva känna någon press att smälta in i varken den ena eller andra rollen.

När jag får de här känslorna slutar det alltid med att jag lyckas resonera med mig själv. Jag har inte något ansvar att bära byxor för att andra ska uppfatta mig som mer seriös i min jämställdhetskamp. För det är ju det som är själva grundproblemet — att uppfattningarna inte har ändrats än. Att folk fortfarande skiljer folk från folk. Att alla inte får ha på sig vad de vill eller ta upp vilka hobbys som helst utan att det påverkar hur de blir bemötta.

Inte att jag har klänning.

10 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder

Do you fit in? Size Zero-butik lanseras i Sverige

Triggervarning: Ätstörningar.

Jag vet inte om jag ens behöver säga så mycket om det här. Jag hoppas och ber att alla helt av sig själv inser att det här är problematiskt på så otroligt många plan. Det öppnar snart en ny webbshop i Sverige – Miss Skinny.

Miss skinny

Miss Skinny skriver själva på sin Facebook-sida att de riktar sig till ”fashion forward and confident young women”. Deras koncept är alltså att endast sälja kläder i storlek 32 (aka size zero). Är det bara jag som känner att det här inte går ihop?

Missförstå mig rätt. Självklart finns det tjejer med storlek 32 som har världens bästa självförtroende. Jag var den tjejen en gång. Men det finns också mängder av tjejer som strävar och längtar så mycket efter att nå den där omtalade storleken att de svälter och plågar sin kropp tills de faller ihop av utmattning. Jag har varit den tjejen också. Och de allra flesta tjejer är inte, och har inte anlagen för att bli, size zero. Därför mår jag illa när Miss Skinny går så hårt ut med parollen ”Do you fit in?”, förklarar att de inte tror på kompromisser men däremot att de tror på kvinnors sanna skönhet.

För att nå Miss Skinnys ”sanna skönhet” krävs alltså av de allra flesta att man svälter sig själv, eller skaffar sig ett valfritt kompensationsbeteende som att kräkas, ta laxermedel eller något annat som är lika skadligt. Jag håller med Johanna på Livskick när hon skriver att det här inte är något annat än en Pro-ana-sida.

Jag blir dock glad när jag kikar på deras FB-sida. Alla(!) kommentarer jag läser där är kritiska.

Miss Skinny

Så heja er där ute! Genom att säga ifrån, och framför allt inte handla i butiken, kan vi visa att den så omtalade marknaden inte är intresserad av det här. Visst ska det finnas kläder för alla. Visst ska man kunna hitta något oavsett vilken storlek man har. Men det behövs inga butiker som säger till tjejer att de inte duger. För världen kryllar redan av tidningar och reklam som gör just det.

Så, ja. Jag passar kanske inte in hos Miss Skinny. Men Miss Skinny passar då fan heller inte in hos mig. Jag hoppas och ber för att ni, som det ryktas om på vissa håll, inte är på riktigt.

5 kommentarer

Filed under Kläder, Kroppen, Reklam

Tioåringar tänker längre än H&M

Hur grymt är inte det här? Tioåriga Uma  tröttnade på att hon inte kunde hitta några tv-spelströjor på tjejavdelningen och skrev helt enkelt till H&M och frågade hur de tänkte – för på killavdelningen har de ju mängder av spelmotiv att välja på! Bilderna kommer från brevskrivarens mammas blogg – Stökboet. Heja Uma! Och grattis till hennes föräldrar för att de har en så klok dotter!

Brev

brev

2 kommentarer

Filed under Barn, Jämställdhet, Kläder

Varför jag hatar killar som visslar

Från spårvagnshållplatsen hem till mig tar det ca 4-5 minuter att gå. Tre om man är rask. Man tänker att det inte kan gå att hinna med så mycket aktiviteter på den tiden. Och det gör man inte, på dagen. Jag brukar trassla ut sladden till mina lurar och starta Spotify, och en halv låt senare är jag framme.

Men på natten är det en annan femma. På väg hem från en fest, nattjobb eller klubb så känns vägen plötsligt längre. Plötsligt hinner man med så himla mycket. Som till exempel detta:

  • Sänka volymen på iPhonen så att jag kan höra om någon försöker smyga sig på mig.
  • Ta fram nycklarna och hålla dem i handen för att kunna trycka upp dem i någons ansikte vid behov.
  • Byta sida av vägen när snubben som gick av samtidigt som mig går bakom mig.
  • Gå extremt långsamt för att snubben ska hamna framför, så jag kan ha koll på vad han gör.
  • Byta sida av vägen igen när ett gäng killar står och hänger utanför det lokala haket.
  • Öka på stegen när en i killgänget visslar och skriker ”Hållå! Du! Svara då!”. När jag inte svarar lägger de till ”Jävla hora.”.
  • Kasta en blick bakåt för att se att ingen hänger efter mig. ”Kom hit då!” skriker killen vid haket.
  • Fundera ut en flyktplan utifall någon skulle börja hänga efter mig (jag tänker att jag springer upp till vindsvåningen, genom förrådsrummen och ut i trappuppgången bredvid min för att förvirra min förföljare.)
  • Svära inombords över att hyresvärden fortfarande inte fixat porten, och att den står vidöppen dygnet runt.
  • Gå i rask takt uppför trapporna.
  • Andas ut när jag kommit in och låst min dörr.
  • Glömma det hela.

Jag skriver ”glömma det hela”, för det är verkligen det jag gör. Det är som att borsta tänderna. Tråkigt när man håller på, men man gör det och tänker inte så mycket på det därefter. En vardagssyssla. Men sedan en vän till mig pratade om att hon tycker att det är obehagligt att gå ut med kjol på natten – för att killgängens trakasserier och visslanden blir så mycket värre – har jag börjat tänka på vad och hur jag beter mig (och vilket beteende jag möts av) mycket mer.

Jag antar att de själva förmodligen ser sig som harmlösa. Men de här visselkillarna är ett stort problem. Varför? För att tjejer mer eller mindre alltid lever med hotet att bli överfallna nattetid. Vi har lärt oss att det kan hända och att vi måste vidta åtgärder för att komma undan. Med det här menar jag såklart inte att alla killar är våldtäktsmän, men däremot läggs idag större delen av ansvaret när det gäller att undvika våldtäkter på kvinnor. Vi ska se till att vi inte blir utsatta för brott. Man ska inte vara för lättklädd eller för full, för då kommer man ha svårt för sig i en eventuell rättegång. Man måste alltid – ALLTID – säga nej, för det räcker inte med att helt enkelt inte säga ja. Nej betyder dessutom ja, så för att göra det enkelt för sig så kan man ju alltid var villig till lite sex. Det är ju ändå lättare att med visst äckel ta sig genom det än att killen ska behöva hålla fast en med våld. Boys will be boys, ge honom bara vad han vill så han blir glad. Plus att du slipper bli våldtagen(?).

Här är ett alternativt sätt till att undvika våldtäkt:

Undvika våldtäkt

En gång när jag skulle hem för något år sedan så virade jag en sjal runt huvudet, för att någon kompis hävdade att killar inte gav sig på tjejer i hijab på samma sätt som andra tjejer. Nu är det ju rätt uppenbart att så inte är fallet. Jag har också dragit upp luvan på jackan och hoppats på att bli tagen för en man. Jag har gått konstigt och tänkt att folk kanske skulle tro att jag är hög och oberäknelig. Jag har gjort en massa störda grejer för att försöka bli bortsållad från den här typen av killars blickar. Men i slutändan tror jag inte någon tjej blir skonad för det här, oavsett vilka knep man försöker med.

Ni killar som läser det här. Tänk igenom hur ni beter er på nätterna. Är du en visselkille? Eller en ropa-efter-tjejer-på-natten-kille? Lägg av med det. Inse att det bara spär på en ingrodd rädsla för att män ska ta sig friheten till våra kroppar. Något vi dessutom av någon sjuk anledning vi fått lära oss är vårt eget fel. Vi borde inte ens behöva vara rädda, borde inte behöva tänka en tanke på att någon skulle vilja göra något mot vår vilja. Men många är det, varenda gång man går den där promenaden hem. Så lägg ner ditt idiotbeteende. Säg ifrån när dina killkompisar beter sig såhär.  Ta det inte som att du blir förklarad som våldtäktsman, ta det som en chans att analysera ditt beteende och få någon annan att känna sig tryggare. Ta det som ett första steg mot en bättre miljö för oss alla, oavsett kön.

Tack på förhand.

Edit: Läs också Inti Chavez Perez debattartikel på samma tema.

4 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Heja ytligheten!

Jag gillar kläder. Och jag gillar hårprydnader. Jag gillar också roliga frisyrer, läppstift och att gå på Tip the Velvet i Göteborg – för då får man chansen att piffa upp sig galet mycket.

Smycken

Jag tycker att det är kul när man går hemifrån och känner sig fin, oavsett om det är en vanlig jävla måndag eller en lördagskväll. Och jag blir skitglad om jag får en komplimang för min nya klänning eller färgen på mitt nagellack.

Jag tycker utseende och kläder är uttrycksfullt och roligt, och något man gärna kan diskutera lika gärna som man kan diskutera en tavla på ett museum. Mode, smink och frisyrer är ypperligt bra uttrycksmedel. Det kan vara ett statement, ett sätt att visa sin personlighet eller bara vara kul.

Idag funderade jag på det här med beröm och yta efter att ha läst en krönika i morgontidningen. Och ja, det är klart man ska berömma folk för vad de har på sig. Så länge det handlar om vad de har på sig. Alltså – det man kan styra själv. När jag ibland pratar om att jag inte tycker om att få kommentarer om min kropp eller berömma andra för sina kan folk tycka att jag verkar tråkig. Vill jag inte ha komplimanger? Och varför är jag elak som inte vill ge några? Det långa svaret på den andra frågan kan man läsa i det länkade inlägget, men förutom det så är det väl klart att det är urkul att ge och få komplimanger – för saker man själv valt.

Det är stor skillnad att berömma formen på någons rumpa och att berömma det där halsbandet de loppisfyndat förra helgen. Det ena är för det första inget du har med att göra och för det andra något personen är född med och bara råkar ha, det andra är något som personen aktivt plockat ut och valt att ha på sig. Det är väl sjukt mycket roligare att få beröm för något man själv varit delaktig i. Jämför att se en rolig historia på Facebook och sedan sprida den vidare med att du lägger upp en rolig historia du själv har hittat på. Vilken skulle du bli mest glad över att få många likes för?

Så heja ytligheten! Den sortens ytlighet som får oss att må bra och tillåter oss att vara kreativa. Den sortens ytlighet som istället bara får oss att ställa krav på oss själva och våra kroppar kan gå och hänga sig.

4 kommentarer

Filed under Kläder, Kroppen