Killar som gillar att snacka med killar

Har ni någonsin varit med om det här?

Du sitter som tjej med din pojkvän på en fest, och så kommer en kille fram för att till synes prata med er båda. Han hälsar och säger hej, men sedan händer något märkligt. Trots att ni är tre personer som sitter där så är det som att dina ögon inte finns. Den nyanlända snubben tittar bara på din pojkvän och pratar bara till honom. Om du faktiskt lyckas smita in en kommentar så ser han på dig en stund, men när han ska svara på det du just sagt så vänder han sig återigen till din pojkvän!

Det här händer mig så ofta att jag inte längre kan ta det för en slump. Och har man träffat mig vet man ändå att jag inte är blyg. Jag är duktig på att prata på, jag kan ta plats i sammanhang. Men när jag hamnar i en sån situation som den ovan blir jag plötsligt världens minsta människa. En sån liten sak som att någon inte ser en i ögonen gör att man krymper till en liten pyssling. Man känner sig så oviktig och så ointressant.

Som vanligt så vill jag påpeka att det här såklart inte gäller alla. Men många män älskar verkligen att snacka och diskutera med andra män. Gör de detta medvetet för att få tjejer att känna sig förminskade och hålla sig tysta? Förmodligen inte. Just därför kan det också vara viktigt att påpeka. Ibland krävs det bara lite ögonöppning.

Det här fenomenet, har jag kommit fram till, förekommer mest på tillställningar där folk inte känner varandra så bra. Umgås jag med mina egna vänner så upplever jag sällan några problem av den här typen. Det är när vi ska prestera och visa upp oss för okända människor som de här benägenheterna kommer fram som tydligast.

Jag får en jobbig känsla av att det här är något som händer extra ofta, men inte enbart, när man är i en relation. Att det är där man försvinner från dessa killars intresseradar. Inte liggbar – inte intressant. Hänger lite ihop med Arga snickarens idéer om att män och kvinnor tydligen inte kan vara vänner.

Det är klart att tjejer kan jobba på att ta mer plats, och våga bryta sig in i konversationer. Men det är lika självklart att killar inser vilket övertag de har med tanke på att de har blivit uppfostrade till att synas och göra sina röster hörda. De måste börja tänka på vilka de med blicken bjuder in till eller stöter bort från samtalet. Ögonkontakt visar på att man har respekt för den man talar till, och alla förtjänar den respekten.

En snabbis på temat vissling

Just nu är det så mycket marknadsföringstermer i mitt huvud att jag knappt kan tänka på annat, så bloggandet blir lite lidande. Tänkte dock åtminstone bjuda på denna bild som lades upp på den fina Facebook-sidan Supersnippan idag. Angående ett tema jag tidigare tagit upp här på bloggen, nämligen visselkillar.

Och med det sticker jag åter näsan i boken. Önska mig lycka till.

”Jag pratar för mycket, jag vet”

Det här med att killar tar mer plats ute i klassrummen är väl rätt välkänt. Och anledningen har gåtts igenom många gånger. Tjejer uppfostras till att vara tysta, söta ordentliga, medan killar uppmuntras till att göra sig hörda. Jag var själv den där tysta tjejen när jag var liten. Trots att jag älskade skolan och ofta kunde svaren så vågade jag inte riktigt räcka upp handen.

Nu är sutiationen rätt annorlunda. Jag är inte längre rädd för att redovisa eller prata inför andra. Erfarenheten lärde mig till slut att när man blev äldre var det inte längre någon som skrattade om man sa fel. Åtminstone inte åt en.

Jag på gymnasiet. Första gången jag började våga ta
lite plats, även om jag verkar vilja gömma mig här.

Men något slog mig igår kväll. Att jag rätt ofta använder orden ”Förlåt, jag pratar för mycket”. Eller närbesläktade varainter som: ”Ni får säga till om jag pratar för mycket!”, ”Jag pratar för mycket, jag vet” eller ”Säg till om jag ska vara tyst”. Och jag insåg att jag aldrig – aldlrig – hört en killeyttra något liknande. Killar behöver inte ha en ursäkt för att de har många åsikter, eller mycket att säga. De känner sig berättigade att prata, och tycker inte att det är något att skämmas för. Däremot har jag hört massor av tjejer säga liknande fraser genom åren.

Självklart finns det blyga killar också, men det är inte bara blyghet jag pratar om här. Det är att tjejer känner att de är jobbiga om de tar för mycket plats i en diskussion. Att de känner ansvar för att låta andra få komma till tals. Det är förvisso hälsosamt och snällt attt lyssna på andra och allt det där, men det hysteriska är att det finns en så tydlig skillnad i hur vi ser på vår rätt att ta plats, beroende på vilket kön vi tillhör.

Jag tror inte killar ens tänker på sin rätt. Dee har bara fått den med sig naturligt genom åren, medan tjejerna har tystats. Ni vet väl hur det var på mellanstadiet. Det krävdes mycket mindre för att som tjej få en tillsägelse (för vi vet ju att man ska vara tyst och snäll i skolan), än för en kille att få detsamma (de förstår ju inte sånt, pojkstackarna). Det här är så sjukt degragerande för båda könen.

Jag vet inte vad lösningen på det här är. Att tjejer jobbar på att våga ta mer plats? Att killar gör sitt bästa för att ge dem den? Kanske. Men det viktigaste jobbet sker nog i yngre år. Tänk på hur du bemöter små killar och tjejer du träffar. Ge inte flickorna beröm för sina söta kläder, fråga dem istället vad de gör i skolan. Se inte ”tuffa grabbar” och ”söta flickor”. Se barn. Behandla dem lika. Så tror jag det här löser sig av sig självt.