Tag Archives: feminism

Spotify ur ett feministiskt perspektiv

Jag bestämde mig för att göra ett litet experiment i morse. Jag slås ofta av att folk (särskilt män, men även kvinnor) kan ha svårt att ens på uppmaning nämna kvinnliga artister de gillar. Jag insåg själv för något år sedan hur mansdominerat mitt musiklyssnande var, och har sedan dess försökt att aktivt leta upp fler kvinnliga artister eftersom att de, uppenbarligen, inte får samma plats i rampljuset som deras manliga kollegor.

Det är så mycket som väldigt tydligt visar att det här är ett problem! Tidigare har jag berättat om kvinnliga musiker som av arrangörer avfärdas som körtjejer. Lisebergs program för Stora scenen består än så länge av Patti Smith och sex manliga artister, samt House på Liseberg som i sin tur ger oss en kvinnlig och fem manliga akter. Nyligen gick också fantastiska artister som Marit Bergman, Robyn och Nina Persson ut med en debattartikel i Aftonbladet där de kritiserar hur kvinnor gång på gång sopas undan ur musikhistorien. Det här är en aktuell och viktig fråga, och en som alldeles för få festivaler och skivbolag arbetar aktivt med.

Så åter till mitt experiment. Jag och min pojkvän Elias har en gemensam spellista på Spotify där vi turas om att lägga in tre låtar var. Den innehåller just nu 168 låtar av nästan lika många artister, så den borde ge ett hyfsat hum om vilken musik vi lyssnar på.

Det jag gjorde var att gå igenom hela listan och räkna hur många låtar som har en manlig respektive kvinnlig sångare, och sedan se om det var några skillnader i mina och Elias musikvanor. Här kommer det något nedslående resultatet:

Alexandras statistik — 58% kvinnor, 42% män

Alexandra

Elias statistik — 28% kvinnor, 72% män

Elias

Här ska tilläggas några saker. Dels att jag, som sagt, verkligen aktivt ansträngt mig för att hitta fler kvinnliga artister att lyssna på. Dels att Elias inte är någon bakåtsträvande antifeminist, utan tvärtom precis som jag är engagerad i de här frågorna. Så varför ser det ut så här? Varför lyckas inte ens medvetna killar ha en hyfsad jämn uppdelning på en så till synes enkel grej?

Hur krasst det än kan låta så tror jag att det handlar om lathet. Vi måste alla rannsaka oss själva lite, och göra det vi kan för att uppnå lite mer jämställdhet i våra dagliga liv. Det är så mycket saker som vi gör per automatik, utan att reflektera eller problematisera kring dem. Men vi borde verkligen göra det. Det är bra att se sina egna mönster, även om man inte alltid blir stolt över dem!

Men det är ju inte helt och hållet vårt fel. Vi blir matade med musiken vi lyssnar på. Från radio, tv, tidningar och vänner som tar över Spotify på fester. Musikmagasinet Gaffas omslag har till exempel länge varit tydligt mansdominerade med 33 manliga och 18 manliga artister på omslaget sedan 2010. Utöver det syns också två band med blandade kön. De ska dock har ett plus i kanten för att de verkar ha upptäckt skevheten. 2013 hade 5 av 12 nummer kvinnliga artister på omslaget, vilket var en stor förbättring jämfört med tidigare år.

Jag har sagt det förut, och jag säger igen. Media måste börja ta sitt ansvar, och framför allt lyssna på sina konsumenter. Vi gör vad vi kan, men när vi inte får hjälp av de större aktörerna så är det verkligen ett jobb i motvind. Att hitta kvinnliga artister idag är inte svårt. Den lilla ansträngningen det tar att kolla upp de grymma tjejerna som finns där ute (om en nu verkligen inte kan komma på en enda en på egen hand) kommer inte äta upp hela årets festivalbudget. Det borde vara så himla enkelt.

Kika gärna på någon av era egna spellistor, och dela med er av resultatet! På temat Spotify och feminism vill jag för övrigt tipsa om HEJ BLEKK-Michaelas Feminist anthems-lista! Feminismpepp i massor!

 

6 kommentarer

Filed under Kultur, Musik, Tidningar, TV

Feminism och klänningar

Ibland känner jag ett sånt sjukt ansvar för att stå upp för min kön. Som att jag måste bevisa något för andra (=icke-feminister).

Jag älskar klänningar. Jag tycker det är ett galet bekvämt och snyggt plagg. Faktum är att jag bara äger ett enda par byxor. Jag tycker också att det är superkul med håruppsättningar och smycken, och jag önskar verkligen att jag var bättre än jag är på att sminka mig, eftersom det är ett kul sätt att förstärka sin stil och uttrycka sig på.

Men ibland känner jag mig dum. Dum för att klänningar idag ses som ett väldigt kvinnligt attribut. Samma sak med smink och smycken. Jag kan plötsligt tänka att jag är en dålig feminist. Att jag har fallit för systemet. Att jag borde försöka gå mer utanför den klassiska kvinnoramen och intressera mig för sånt som inte traditionellt kan kopplas till vad jag har mellan benen. Börja meka med bilar. Spela fotboll. Bevisa att jag inte gått på samhällets påtryckningar om hur kvinnor ska se ut och vara. Bevisa att tjejer inte genetiskt gillar fluffiga känningar (vilket anti-feministerna ofta envist vill hävda) .

Men jag har ju fallit för systemet. Vem har inte det? Det är omöjligt att växa upp utan att bli påverkad av en rad olika faktorer. Det finns ingen magisk sköld som skyddar ens den mest pålästa från att undermedvetet ta åt sig av de intryck som vi dagligen blir utsatta för på olika sätt. Jag kommer nog aldrig kunna veta om jag gillar klänningar för att jag är uppfostrad till det, eller om det är något som bara har kommit till mig av sig själv.

Men att jag själv blivit påverkad innebär inte att jag samtycker!

20140224-123318.jpg

Jag ❤ klänning

I helgen kommenterade en vän att hen inte tycker att det finns någon värdering eller laddning i de olika bilderna för kvinna och man som man kan se på toalettdörrar (den där kvinnan har klänning och mannen byxor). Att de numera bara är symboler som inte betyder något. Men vore det så skulle jag ju inte känna att jag degraderar mig själv (och på något vis "sviker den feministiska kampen") genom att jag tar på mig kjol eller klänning. Då skulle inte små flickor bli bemötta med "Åh, vad söt du är" så fort de sätter på sig ett sånt plagg. Då skulle ingen reagera när killar väljer att sminka sig.

Klart som fan det finns en laddning i olika klädesplagg. Särskilt de kvinnliga, eftersom kvinnor just nu rangordnas under männen. Om en person som uppfattas som man klär sig i kjol ifrågasätter folk eftersom att det ses som ett sätt att sänka sig själv.

Det skulle ju inte ligga något egenvärde i att jag, trots ointresse, börjar klä mig på ett visst sätt eller lägga ner min själ i något för att det ses som klassiskt ”manligt”. Jag vill inte nå ett samhälle där alla är män. Jag vill ha ett samhälle där alla är människor som får bygga sina egna liv och personligheter. Där det som idag benämns som kvinnligt respektive manligt värderas lika högt, och inte tillhör ett specifikt kön.

Det ska vara okej för mig att engagera mig i bilmotorer, men det ska vara minst lika okej att jag lägger tid på att shoppa snygga 50-talsklänningar på loppis. Jag ska inte behöva känna någon press att smälta in i varken den ena eller andra rollen.

När jag får de här känslorna slutar det alltid med att jag lyckas resonera med mig själv. Jag har inte något ansvar att bära byxor för att andra ska uppfatta mig som mer seriös i min jämställdhetskamp. För det är ju det som är själva grundproblemet — att uppfattningarna inte har ändrats än. Att folk fortfarande skiljer folk från folk. Att alla inte får ha på sig vad de vill eller ta upp vilka hobbys som helst utan att det påverkar hur de blir bemötta.

Inte att jag har klänning.

10 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder

Riktiga män och fittpiskor

Ja, vi har ju sett dem förut. Välmenande (…) själar som vill vill prata om en manlighet i kris. Nu senast var det Belinda Olsson som nojjade över de stackars männen i SVTs Fittstim. Nu har vi i olika medier fått bekanta oss med Herman Ottosson och hans Raw Man-kurs.

Vad är då Raw Man? Jo, det är ett tillfälle för vilsna män att hitta tillbaka till sim manlighet. Att slippa bli ”pussy whipped” (vilket en av deltagarna i kursen tydligen var i åtta långa år). Att se till att ens partner får tillbaka sin respekt för (och därmed attraktion) av en. För tydligen spricker många relationer just av att kvinnor inte längre vill ligga när de inser att deras man inte utstrålar tillräckligt med maskulin energi. Och här gick jag och trodde att det var mer vanligt att kvinnor lade ner för att de förväntas jobba på underbetalda jobb och sedan också gå hem och göra större delen av hushållsarbetet.

Ottosson säger att han absolut är för jämställdhet på exempelvis arbetsplatser, men att det har gått får långt när det kommer till relationen. På jobbet ska vi alltså tydligen vara jämlikar och jobba lika hårt, men när vi väl tagit oss till hemmets lugna vrå så är det dags för mannen att få sina trötta fötter masserade. Ottosson förklarar nämligen även att kvinnors syfte (hans eget val av ord) är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Annars kommer hennes liv för eller senare kännas meningslöst. Mannens syfte är istället att förverkliga sig själv (surprise) och dela med sig av sin unika gåva (ej specificerat vad den består i).

Det här om något är väl beviset på att män, lika väl som kvinnor, får lida av vårt ojämställda samhälle. Oavsett vilket kön vi identifierar oss som så öses det ständigt förväntningar om hur vi ska eller inte ska bete oss över våra huvuden.

Men fine, jag köper faktiskt att det finns folk därute som känner sig ”vilsna” i sin mansroll. Som tycker det är jobbigt att folk börjar säga ifrån och ifrågasätta. Klart som fan att det är obekvämt när man är van att bara kunna köra sitt eget race. Men problemet för dessa personer är ju inte att de måste hitta tillbaka till sin maskulinitet. Det är att de måste omvärdera hur de ser på världen, och på könsrollerna som vi så länge har varit, och fortfarande är, tvungna att anpassa oss till. Det är inte ett problem att man inte längre vet vad som är maskulint, det är ett problem att folk fortfarande tror att det begreppet ens är relevant.

De män som går de här kurserna måste inte söka upp sin manlighet. De måste lista ut vad de är utanför den traditionella mansrollen. Och är inte det mycket roligare? Ger inte det åh så många fler val än alternativet?

Som avslut vill jag visa den här grafen, där du enkelt kan ta reda på om du är en så kallad riktig man:

Riktig man

Bild av Erin Jugde (http://erinjudge.com)

Ps. Kursledarens försök att visa upp sina metoder för Aftonbladets reporter är bara galet obehagliga.

2 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Feministisk teater

Just det, jag har ju glömt att berätta om mina teaterupplevelser!

Den senaste månaden har jag sett hela två feministiska föreställningar här i Göteborg. Do it like a dude, och Gruppen och herrarna. Båda hade ett gemensamt tema: Mannen/duden/herren.

Jag måste först och främst säga att jag gillade båda. Jag var först lite orolig över att få se samma föreställning dubbelt upp, men de grupperna hade valt lite olika infallsvinklar även om basen var densamma.

Gruppens föreställning blev ändå min favorit. Den stannade aldrig upp. Monologen (för det var det nästan en, om än framförd av tre personer) hade ett fantastiskt flow från början till slut och lika fort som den gick över i sång sjönk den smidigt tillbaka i talet. Onaturliga rörelser och gester blev naturliga och förstärkte budskapet. Det var humorfyllt, men man tvivlade ändå aldrig på att Gruppen menade allvar med sina texter. Texterna i sig var oftast närmast akademiska, men det blev inte tråkigt för det.

Kanske kan dock Gruppens föreställning vara svårsmält för den inte redan övertygade feministen (vilket är synd, för det är ju just de som borde se och ta till sig den) och i det hänseendet kanske Do it like a dude, som är något lättare att relatera till och gör starkare kopplingar till vardagliga situationer, kan ha lättare för att vara en ögonöppnare.

Båda föreställningarna var i vilket fall supersevärda och välgjorda! Det som gör mig besviken är egentligen publiken. Utifrån vad jag såg var den full av fantastiska grymma feminister. Det är ju såklart kul om jag vill hitta någon att hänga med – men det är ju inte vi som borde sitta där! Det är de som inte tar steget och köper den där teaterbiljetten. Som avfärdar det som trams. Jag vill bara tvinga på dem min biljett och kedja fast dem i stolen.

Eller så önskar jag att alla högstadieklasser fick se en föreställning som tar upp genus, och problemen därkring.

Nu orkar jag inte skriva mer på min trasiga iPhone, så jag sätter punkt här. God natt!

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Kultur