Tag Archives: bulimi

Vi måste prata om viktångesten

Det pratas mycket om vikt idag. Om att vilja gå ner i vikt, om att banta, om att komma i den där storleken man strävar efter.

Och jag tycker, för en gångs skull, att vi borde prata om vikt. Men inte på det sättet.

Vi borde prata om hur mycket den där siffran påverkar oss. Vi borde prata om hur våra matvanor tar upp orimligt mycket tid i vårt dagliga liv. Om hur många gånger om dagen vi känner oss dåliga för att vi tog en extra bulle till fikat, eller inte valde sallad till lunch.

Jag vet att det här är ett problem för många. En kompis till mig sa för en tid sedan att hon tänker på mat hela tiden. Att det liksom alltid finns där i bakhuvudet. Vad ska jag äta? Vad kan jag äta? Vad borde jag äta? De här tankarna är så mycket vanligare än man tror. Man behöver inte vara ätstörd för att må dåligt över vikthets och matpress. Särskilt för tjejer har det snarare blivit en del av det dagliga livet, något man alltid måste kämpa med. Och oftast tror man nog att man är ensam. Man tycker inte att någon av ens vänner verkar ha något problem med att ta både varm choklad och blåbärspaj på caféet. Ingen annan verkar ju älta om de verkligen kan äta pizza för andra gången den här veckan.

paj

Ägna nästa fika åt att prata om varför man ska behöva må dåligt över att ha tagit en fika.

Men det är ju just det. Vi pratar inte om de här tankarna. Vi pratar inte om den där pockande ångesten. Om den eviga känslan av att inte räcka till, och inte duga. De där fängslande och kontrollerande tankarna som på sikt kan eskalera och bli något mycket värre. Leda till anorexi, bulimi, hetsätningar eller ortorexi. Som i värsta fall kanske redan har gjort det. Vi håller dem kvar i vårar huvud och låter dem tugga i sig av vår självkänsla medan vi själva försöker äta så lite som möjligt.

Jag tror vi måste börja öppna oss. Prata om de här känslorna med varandra. Ge varandra chansen att känna att man inte är den enda som har de här känslorna. Då tror jag de blir lättare att bära. Lättare att kämpa emot. Det är alldeles för stigmatiserat att prata om vikt på det sättet. Man får säga ”Fy fan, jag har gått upp två kilo över jul!”, men det är inte lika lätt att på en lunchrast slänga ur sig ”Fy fan, jag känner verkligen att all press att hålla en viss vikt kontrollerar mig och mitt liv!” eller ”Fy fan, jag mår verkligen dåligt av att aldrig kunna njuta av något jag äter”. Ätstörningar är fortfarande något som många känner att de måste skämmas för, och det är samma sak med tankar som kan en dag kan leda till att man blir sjuk.

Även om mitt bulimiska beteende är borta så lever den där fikaångesten kvar. Den kommer och går, i omgångar. Jag har lärt mig hantera den, men alla andra har inte haft chansen till psykologisk hjälp för att tackla sina tankemönster. Så nu hoppas jag att vi kan börja hjälpa varandra. Öppna upp oss. Och prata om det.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

2014 – ett friskt år!

När jag ringde till Östra sjukhusets avdelning för anorexi- och bulimibehandling tidigt förra våren vet jag inte riktigt vad jag väntade mig. En del av mig var inte helt säker på att jag behövde hjälp. Tänkte att någon skulle skratta när de hörde vad jag vägde och förklara att jag var för tjock för någon behandling. Att jag inte var tillräckligt sjuk. Det här var innan jag lärde mig att ens vikt i kilon inte säger ett dugg om huruvida man har en ätstörning eller inte.

Ytterligare en del av mig trodde inte att vården skulle hjälpa. Vad skulle de göra egentligen? Jag hade accepterat mitt beteende och hur jag levde, och på sätt och vis kändes det som en så viktig del av mig att jag inte trodde att det gick att eliminera.

Men jobbigast var nog den sista delen. Den som faktiskt inte ville bli frisk. Den som kanske inte var nöjd, men åtminstone bekväm med situationen. Den som inte ville ge upp hetsätandet för att den inte visste hur den då skulle hantera vardagen. Den som inte ville ge upp svält-dagarna för att den var rädd för att kilona skulle öka.

Men trots all den där inre konflikten så ringde jag ändå samtalet. Trots allt så svarade jag på alla frågor när läkaren ringde tillbaka. Jag gick på min första invägning (återigen rädd att någon skulle skicka hem mig, vilket såklart inte hände) och påbörjade behandlingen. Två dagar i veckan tog jag mig ut till sjukhuset. Blev vägd, gick igenom min matdagbok och pratade med min terapeut.

I början var det jobbigaste matschemat. Jag var inte van vid att äta regelbundet, och definitivt inte vid att äta ofta, och det var inte lätt att ställa om till. Det gick inte alltid. Ibland blev det fel. Ibland hetsåt jag. Ibland åt jag ingenting. Men oftast gick det. Och jag försökte lägga de misslyckade dagarna bakom mig och börja om, även om det inte gick helt lätt varje gång.

Jag hade blivit tillsagd att inte ha någon våg hemma, så jag gömde den i källaren. Långt under en massa kartonger så jag inte skulle få för mig att gräva upp den. Kände en blandning mellan ångest och förväntan inför varje invägning på kliniken. Tyckte det var jobbigt när jag gått upp, och blev glad när jag gick ner. Där hade ingenting förändrats, inte än. Men jag upptäckte något viktigt. Från att ha varit glad när jag klev innanför dörren kunde jag plötsligt känna mig helt ur fas. Allt för ett halvt kilos viktuppgång. Ett halvt kilo som förmodligen bara var vatten. Det var lärorikt att inse hur stor påverkan de där siffrorna på vågen hade på mig. Att de styrde mitt mående så otroligt mycket, även när de inte hade någon som helst betydelse.

Idag äger jag ingen våg. Jag slängde den när jag flyttade för några månader sedan. Jag rekommenderar alla att göra detsamma. Du vet förmodligen mer om hur din kropp mår än en våg någonsin kommer att göra.

Som sagt, det var inte lätt. Men när resultaten började märkas blev det lättare. När jag sakta men säkert började våga mig på att testa mat jag tidigare avfärdat. När jag märkte att jag inte var lika trött på jobbet. När jag började känna att jag faktiskt hade ork till att träna, och att mitt humör blev stabilare. Små saker, som en efter en byggde på varandra och som peppade mig till att fortsätta på samma bana.

Nu har det snart gått ett år, och jag kan knappt förstå hur mycket som har hänt. Kanske inte om man frågar andra. Kanske inte på ytan. Jag gör ungefär samma saker, ser ungefär likadan ut. Men jag tänker helt annorlunda. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha sett på min kropp i en helkroppsspegel på flera dagar. Att jag inte har tänkt tanken att göra det. Det som annars var lite av en morgonritual. Att titta, vrida och vända. Leta fel. Jag märkte inte ens av att jag slutade med det. Eller en sån liten grej som att kunna äta en pizza och dricka en läsk någon bakfull söndag och sedan inte tänka mer på det. Bara låta det vara, och fortsätta vara glad.

Jag vet inte om 2014 kommer bli mitt år. Men jag ska jobba hårt som fan för att det ska bli ett friskt år. Jag säger inte att det är över. Att tankarna aldrig dyker upp längre. Det gör de ju. Det är inte så att jag inte är bulimiker längre. Men jag kan mota bort impulserna när de kommer. Jag kan smälla till dem och be dem skärpa sig. Kanske tar de övertaget någon dag, och då är det okej. Alla har vi dippar ibland. Men den här gången vet jag att jag kan komma på banan igen.

Så, nytt år alltså. Det känns väldigt bra.

2 kommentarer

Filed under Kroppen

Till dig som funderar på att söka vård för ätstörningar

Innan jag sökte hjälp för min bulimi var det några saker som gjorde att jag under lång tid undvek att kontakta vården. Jag hoppas att du som sitter i en liknande situation ska läsa det här inlägget, och att det ska kunna hjälpa dig att våga ta steget.

För det första – Du är inte ”för tjock” för att söka hjälp. Jag trodde att eftersom jag hade ett BMI som låg långt ifrån den där siffran som visar på att man är underviktig så skulle jag inte tas på allvar. Jag var osäker på om jag ens hade ett problem värt att tala om. Tänkte att vårdpersonalen skulle kasta en blick på mig och sedan skicka hem mig igen. Jag trodde att man var tvungen att ha samma kropp som tjejer på pro ana-sajter för att ”vara värdig” hjälp. Jag tänkte att jag inte ens hade lyckats med min ätstörning, att den inte var tillräckligt störd.

Men vikten säger ingenting om huruvida en person lider av en ätstörning eller inte. Man kan vara underviktig, normalviktig, eller överviktig. Det finns många varianter av ätstörningar, och många olika kroppstyper hos de som är sjuka.

För det andra – Du behöver inte spy för att räknas som bulimiker. För mig var ett av problemen också att jag inte visste vad jag sökte vård för. Jag identifierade mig med det jag läste om bulimi, men trodde att det var ett krav att man spydde eller använde laxermedel för att man skulle kunna diagnostiseras med det. Men bulimi syftar helt enkelt på att man har ett kompensationsbeteende. Man hetsäter, och försöker sedan kompensera för det på något sätt. Det kan vara intensiv bantning, hård träning, kräkningar eller olika bantningspreparat och/eller laxermedel.

Det finns dessutom en ytterligare diagnos utöver bulimi och anorexi. Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) är den allra vanligaste ätstörningen och inkluderar alla som inte uppfyller alla kriterier för bulimi eller anorexi. Inom UNS ingår t ex ortorexi (fixering vid hälsa och träning).

Sist av allt, och kanske viktigast – Det finns inga nackdelar med att bli frisk. Det är tyvärr det som är svårast för många att inse. Man tror att en normal kosthållning ska förstöra ens liv. Att allt jobb man lagt på sin ätstörning ska vara förgäves. Man är orolig för vad som ska hända med ens vikt. Och där kan jag inte ge några garantier. Vissa kommer gå upp i vikt – och behöver ju göra just det. Vissa som hetsätit mycket kommer kanske gå ner. Din kropp kommer helt enkelt göra det som du mår bra av. Och bra kommer du må, även om det är kämpigt i perioder.

Min kropp mår tusen gånger bättre än den gjorde för bara några månader sedan. Jag har ork till att träna (vilket aldrig gått förut), jag sover bättre och känner mig piggare. Framför allt är det befriande att kunna lägga upp mat på tallriken utefter hur hungrig jag är, inte utefter vad jag tycker att jag är värd. Min vikt är stabil och går inte upp och ner som tidigare. Jag känner inte alls samma sug efter att hetsäta så fort jag haft en jobbig dag.

Behandlingen var jobbig ibland, och det fanns dagar när jag kände att jag bara ville strunta i att gå. Men jag så glad att jag genomförde den. Och jag hoppas att den här texten kan hjälpa någon att få den hjälpen jag har fått.

Här finns en lista över var du kan vända dig.

3 kommentarer

Filed under Kroppen

Följderna av Miss Skinny-kampanjen

Triggervarning: Ätstörningar

Så det visade sig vara som många trodde – Miss Skinny-kampanjen var fejk. Bakom den stod Frisk och fri – riksförbundet mot ätstörningar.

Miss skinny

Jag är lättad, men samtidigt lite förvirrad. Jag vet faktiskt inte vad jag tycket om kampanjen i det här läget. Jag har stor respekt för Frisk och fri, och tycker de gör ett bra och viktigt jobb, men på vissa områden känner jag ändå att de trampat snett här.

Jag tänker på hur jag var när jag var sjuk. Jag tänker på triggers. För er som är obekanta med uttrycket i det här sammanhanget så syftar det på händelser, bilder, texter eller något annat som så att säga startar larmet. Får en att vilja svälta sig själv eller hetsäta. Och det är här jag känner att Miss Skinny-kampanjen varit farlig. Inte för den stora massan, utan för de som kämpar med en existerande ätstörning.

Även om butiken är falsk så fanns fortfarande annonserna och Facebooksidan. Inbjudningarna till deras presskonferens ramlade fortfarande ner i folks brevlådor. Även om det nu visar sig vara en kampanj mot ätstörningar och skeva ideal så har ju just de skeva idealen som Frisk och fri vill motverka ändå visats upp. Det är fler än jag som är kritiska till kampanjen, och jag tror att det är viktigt att inte bara vifta bort problematiken med att tanken i slutändan är god.

För jag vet ju att det är för en god sak. Att de vill skapa debatt. Det har de ju dessutom lyckats med, och jag applåderar verkligen den insatsen. För debatten behövs. Men det som skaver i mig är att kampanjen kan ha skadat just dem som de i slutändan vill hjälpa. Och de personerna kanske skiter i att se den förklarande presskonferensen som ska hållas imorgon. De kanske skiter i att det bara var på låtsas. De har läst att Miss skinny ”inte kompromissar” när det kommer till skönhet. De kanske identifierade sig med det, tog det till sig. Fick en ny fras att upprepa för sig själv de dagarna som hungern är tung att bära. Och det känns inte bra.

Samtidigt (återigen), debatten behövs ju. Jag fattar ju det. Och Frisk och fri har lovat att de ska räta ut alla frågetecken under morgondagen. Jag vet inte om de kommer lyckas få mig helt bekväm med deras tillvägagångssätt, men det ska bli intressant att höra vad de har att säga.

Något som jag dock är odelat positiv till är den nya märkningen Frisk och fri har skapat för modebranschen. ”För sannare skönhet” kallas den, och för att få den måste företagen uppfylla fem kriterier:

• Vi visar modeller med olika kroppstyper
• Vi anlitar bara modeller med BMI över 18,5
• Vi retuscherar inte våra modellers storlek
• Vi har en handlingsplan mot ätstörningar

Toppen tycker jag! Nu gäller det bara att vi ligger på företagen och ser till att de tar till sig och verkligen jobbar för en förändring.

Här är filmen som man möts av om man försöker gå in på Miss skinnys webshop idag:

7 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam

Do you fit in? Size Zero-butik lanseras i Sverige

Triggervarning: Ätstörningar.

Jag vet inte om jag ens behöver säga så mycket om det här. Jag hoppas och ber att alla helt av sig själv inser att det här är problematiskt på så otroligt många plan. Det öppnar snart en ny webbshop i Sverige – Miss Skinny.

Miss skinny

Miss Skinny skriver själva på sin Facebook-sida att de riktar sig till ”fashion forward and confident young women”. Deras koncept är alltså att endast sälja kläder i storlek 32 (aka size zero). Är det bara jag som känner att det här inte går ihop?

Missförstå mig rätt. Självklart finns det tjejer med storlek 32 som har världens bästa självförtroende. Jag var den tjejen en gång. Men det finns också mängder av tjejer som strävar och längtar så mycket efter att nå den där omtalade storleken att de svälter och plågar sin kropp tills de faller ihop av utmattning. Jag har varit den tjejen också. Och de allra flesta tjejer är inte, och har inte anlagen för att bli, size zero. Därför mår jag illa när Miss Skinny går så hårt ut med parollen ”Do you fit in?”, förklarar att de inte tror på kompromisser men däremot att de tror på kvinnors sanna skönhet.

För att nå Miss Skinnys ”sanna skönhet” krävs alltså av de allra flesta att man svälter sig själv, eller skaffar sig ett valfritt kompensationsbeteende som att kräkas, ta laxermedel eller något annat som är lika skadligt. Jag håller med Johanna på Livskick när hon skriver att det här inte är något annat än en Pro-ana-sida.

Jag blir dock glad när jag kikar på deras FB-sida. Alla(!) kommentarer jag läser där är kritiska.

Miss Skinny

Så heja er där ute! Genom att säga ifrån, och framför allt inte handla i butiken, kan vi visa att den så omtalade marknaden inte är intresserad av det här. Visst ska det finnas kläder för alla. Visst ska man kunna hitta något oavsett vilken storlek man har. Men det behövs inga butiker som säger till tjejer att de inte duger. För världen kryllar redan av tidningar och reklam som gör just det.

Så, ja. Jag passar kanske inte in hos Miss Skinny. Men Miss Skinny passar då fan heller inte in hos mig. Jag hoppas och ber för att ni, som det ryktas om på vissa håll, inte är på riktigt.

5 kommentarer

Filed under Kläder, Kroppen, Reklam

”Om du tror du kan få bulimi ska du inte banta”

Triggervarning: Ätstörningar.

När jag på sistone pratat och skrivit om 5:2-metoden och andra dieter (här och här) så har jag ibland fått höra de här orden: ”Man ska såklart inte banta om man vet att man riskerar att hamna i ett ätstörningsbeteende.” eller ”Vet man med sig att man har de här tankarna så ska man ju undvika 5:2”. Jag ville bara ta några minuter och förklara lite varför de här uttalandena är så märkliga.

Först och främst – Om du någonsin druckit alkohol, tänk tillbaka på det tillfället. Var det någon som sa ”Om du tror att du har dragningar till att bli alkoholist ska du såklart inte ta en öl.”? Nej, jag trodde väl inte det. Jag ser ätstörningar som ett beroende. Antingen av mat, svält eller kontroll beroende på hur ens problem ter sig. En person som börjat ramla ner i träsket skulle förmodligen aldrig erkänna det för sig själv. Ett erkännande skulle ju leda till att man kanske måste söka hjälp – och då kan man inte fortsätta med sitt beteende, som man ju faktiskt tycker är önskvärt eftersom att man anser att man verkligen behöver gå ner i vikt.

Dessutom – hur lätt är det att veta om man har ett bra och sunt förhållande till mat när världen försöker förklara för oss att ett osunt förhållande är det normala? Låt mig förklara. Överallt runtom oss blir vi överösta av reklam, artiklar och information om dieter, bantningsmetoder och annat viktrelaterat. Titta på bilden här nedan:

Aftonbladet om viktDet här är inte screenshots jag tagit under en veckas tid. Det här är den  mängd av texter om viktnedgång som man hittar vid en genomscrollning av Aftonbladets startsida idag. Och de är inte ensamma om det här beteendet. Så fort man går in på kvällstidningarnas hemsidor för att se vad som händer ute i världen blir man bombarderad med artiklar om bantning och viktminskning. Bantning framstår som ett normaltillstånd. Något som alla gör. Något som det är önskvärt att alla gör.

”Men hallå där!”, säger några kanske nu. ”Skrev inte du en kritisk artikel i just Aftonbladet om 5:2?” Och jo, det är ju sant. Jag hoppas verkligen att jag jämnade ut deras material lite. Det har också dykt upp några fler kritiska krönikor och debattartiklar på sistone. Men nu snackar vi inte bara om den aktuella debatten om 5:2. Nu snackar vi om att det ser ut så här varje dag året om på flera svenska nyhetssajter. Och nej, ni behöver inte säga till mig att läsa mina nyheter någon annanstans, för det här handlar inte bara om mig. Aftonbladet är sveriges största dagstidning och deras tidning och onlinedel ses av otroliga mängder människor varje dag. Människor som undermedvetet blir påverkade.

Hur ska man någonsin kunna veta om man har ett problematiskt förhållande till mat när alla andra också verkar ha det? Det känns inte som att någon längre ifrågasätter någons anledning till att banta. Bantningsmetoder är den ständiga diskussionen i Sveriges lunchrum. Det verkar handla om hur man ska banta, inte om.

Så nej, jag tycker inte det är så enkelt som att fråga sig om man ligger i riskzonen. Är du kvinna och under 30 så gör det förmodligen det. Och problemen sprider sig sakta ut till andra grupper. Har du provat flertalet olika dieter de senaste åren har du förmodligen på olika sätt ett ansträngt förhållande till mat. Tränar du för att ge dig själv tillåtelse att äta något du tycker är gott till helgen kanske du också borde tänka en runda till. Det är så vi lever idag. De flesta tänker på vikten, ofta och mycket.

Frågan är när Aftonbladet, Expressen och deras gelikar ska ta chansen att göra det lite lättare för oss och avsluta sin ständiga vikthets. Är man gravt överviktig och behöver hjälp att gå ner i vikt går det lätt att hitta information om det via google eller sin närmaste vårdcentral. Det finns ingen anledning att skrika ut förslag på hur vi ska krympa våra kroppar när allt vi ville var att läsa nyheterna.

Det är dags att stora medier som dessa ser sin del i det hela, och börjar ta ansvar.

4 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

5:2-dieten, debatt och P3 nyheter

Den kommande Frida-bloggen blir uppskjuten till imorgon eftersom jag har besök hemma i stugan. Men istället får ni gärna läsa  min debattartikel om 5:2-dieten och problematiken jag ser kring den som lades upp på Aftonbladet idag. Imorgon kommer jag också medverka i P3 Nyheter med Kazmierska och prata om samma ämne. Någon gång mellan ett och två. Hoppas ni vill lyssna!

Edit: Inslaget finns nu att lyssna på här. Observera att det är uppdelat i två delar, en ovan och en under texten.

3 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat