Etikettarkiv: barn

När har Ryssland nått sin gräns?

BildRebecka Dahlberg, tjejbloggats gästskribent.

Ryssland sjunker till nivåer jag inte trodde var möjliga under 2000-talet. I många europeiska länder går utvecklingen framåt men Ryssland verkar styra kosan åt en helt annan riktning. Under sommaren har det talats mycket om den nya lagen som införts mot homosexuell propaganda inför minderåriga. Jag tror Putin fått detta lite om bakfoten, barn blir inte homosexuella av att höra ett uttalande om samkönade relationer. Jag är homosexuell och det hade jag varit oavsett vad någon annan sagt eller gjort, även om jag i många år försökte rätta in mig i ledet för vad som anses vara ”normalt”.

I juni i år röstades även en annan lag igenom, förbud för homosexuella att adoptera ryska barn. Idiotiskt kan man tycka, men nu har de dragit det ännu ett strå längre. All adoption från Ryssland till Sverige stoppas och kommer inte vara aktuell igen förrän Sverige skriver på ett avtal där vi försäkrar att barnen inte hamnar hos homosexuella föräldrar. Detta stopp gäller även påbörjade adoptionsprocesser och i dagsläget finns det 13 ryska barn som väntar på att få komma till sina blivande föräldrar i Sverige. I och med förbudet får de nu istället stanna kvar i Ryssland, på barnhem.

Dessa lagar och förbud påstås finnas till för att ”skydda” barnen, men på vilket sätt är det bättre för barnen att bo på barnhem än i en kärleksfull familj? Och hur kan det vara bättre för de barn som redan träffat sina blivande föräldrar att få veta att de inte kommer ses mer och istället blir de kvar i Ryssland utan familj. Att påstå att lagarna är till för att gynna barnen är väldigt motsägelsefullt i min mening.

Tänk dig att som förälder ha genomgått den oändliga processen att överhuvudtaget bli godkänd till att få adoptera och kommit så långt att du fått träffa barnet. Nästa steg är att hämta hem honom eller henne och påbörja ett liv som familj och sedan får du alla planer och drömmar krossade på en millisekund. Vetskapen om att det här barnet inte kommer att komma hem, att det kommer att uppfostras av någon annan och inte av dig, eller kanske till och med får stanna på barnhemmet – för det, är enligt Vladimir Putin, ett bättre liv för barnet.

Det är dags att sätta ner foten, fortsätter ni i den här takten kryper ni snart på samma låga nivå som Iran, Egypten, Uganda, Saudarabien (listan kan tyvärr göras lång) med flera i dessa frågor. Ta er i kragen Ryssland, bättre än så här kan ni.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Barn, Gästbloggar, Jämställdhet

”Jag pratar för mycket, jag vet”

Det här med att killar tar mer plats ute i klassrummen är väl rätt välkänt. Och anledningen har gåtts igenom många gånger. Tjejer uppfostras till att vara tysta, söta ordentliga, medan killar uppmuntras till att göra sig hörda. Jag var själv den där tysta tjejen när jag var liten. Trots att jag älskade skolan och ofta kunde svaren så vågade jag inte riktigt räcka upp handen.

Nu är sutiationen rätt annorlunda. Jag är inte längre rädd för att redovisa eller prata inför andra. Erfarenheten lärde mig till slut att när man blev äldre var det inte längre någon som skrattade om man sa fel. Åtminstone inte åt en.

Alexandra i skolanJag på gymnasiet. Första gången jag började våga ta
lite plats, även om jag verkar vilja gömma mig här.

Men något slog mig igår kväll. Att jag rätt ofta använder orden ”Förlåt, jag pratar för mycket”. Eller närbesläktade varainter som: ”Ni får säga till om jag pratar för mycket!”, ”Jag pratar för mycket, jag vet” eller ”Säg till om jag ska vara tyst”. Och jag insåg att jag aldrig – aldlrig – hört en killeyttra något liknande. Killar behöver inte ha en ursäkt för att de har många åsikter, eller mycket att säga. De känner sig berättigade att prata, och tycker inte att det är något att skämmas för. Däremot har jag hört massor av tjejer säga liknande fraser genom åren.

Självklart finns det blyga killar också, men det är inte bara blyghet jag pratar om här. Det är att tjejer känner att de är jobbiga om de tar för mycket plats i en diskussion. Att de känner ansvar för att låta andra få komma till tals. Det är förvisso hälsosamt och snällt attt lyssna på andra och allt det där, men det hysteriska är att det finns en så tydlig skillnad i hur vi ser på vår rätt att ta plats, beroende på vilket kön vi tillhör.

Jag tror inte killar ens tänker på sin rätt. Dee har bara fått den med sig naturligt genom åren, medan tjejerna har tystats. Ni vet väl hur det var på mellanstadiet. Det krävdes mycket mindre för att som tjej få en tillsägelse (för vi vet ju att man ska vara tyst och snäll i skolan), än för en kille att få detsamma (de förstår ju inte sånt, pojkstackarna). Det här är så sjukt degragerande för båda könen.

Jag vet inte vad lösningen på det här är. Att tjejer jobbar på att våga ta mer plats? Att killar gör sitt bästa för att ge dem den? Kanske. Men det viktigaste jobbet sker nog i yngre år. Tänk på hur du bemöter små killar och tjejer du träffar. Ge inte flickorna beröm för sina söta kläder, fråga dem istället vad de gör i skolan. Se inte ”tuffa grabbar” och ”söta flickor”. Se barn. Behandla dem lika. Så tror jag det här löser sig av sig självt.

Lämna en kommentar

Under Barn, Jämställdhet

Tioåringar tänker längre än H&M

Hur grymt är inte det här? Tioåriga Uma  tröttnade på att hon inte kunde hitta några tv-spelströjor på tjejavdelningen och skrev helt enkelt till H&M och frågade hur de tänkte – för på killavdelningen har de ju mängder av spelmotiv att välja på! Bilderna kommer från brevskrivarens mammas blogg – Stökboet. Heja Uma! Och grattis till hennes föräldrar för att de har en så klok dotter!

Brev

brev

2 kommentarer

Under Barn, Jämställdhet, Kläder

Problemet med måttbandet

Jag tänker inleda det här inlägget med några siffror som kan vara nyttiga att ta till sig innan man läser vidare:

Var femte sjuåring vill bli smalare.
Varannan gymnasieflicka bantar.
Var åttonde tjej i åldern 14-18 använder extrema bantningsmetoder som t ex laxermedel eller kräkningar.
Ca 100 000 svenskar beräknas lida av ätstörningar. 90% av dem är kvinnor.

Och nu till saken. Häromdagen var det en hel del rabalder om Lindex. Mer specifikt om ett skärp på deras flickavdelning. Skärpet var designat som ett måttband, komplett med centimetrar och allt.

Lindex måttband

Min första reaktion när ett foto på skärpet dök upp i min Faceboook-feed var denna: Nej. Varken mer eller mindre. Först blev jag så trött att jag tänkte att jag inte skulle lägga mig i, men trots att jag fortsatte skumma igenom mina vänners inlägg om middagar, resor och strandbesök så ville det där fotot inte lämna mitt bakhuvud. Till slut kunde jag inte låtsas vara obrydd längre, och skrev då detta inlägg på Lindex Facebook-sida:

Hej!
På er barnavdelning finns ett skärp som ser ut som ett måttband. Jag undrar lite över hur ni tänkt när ni valt att ta in detta i ert sortiment? Det finns många saker som gör att barn tidigt börjar anse sig själva för tjocka/smala och tänka på sin vikt, och det här skärpet bidrar till den utvecklingen. Barnkläder borde uppmana till lek och låta barn vara just barn, inte påminna dem om det exakta omfånget deras höfter har. Jag hoppas att ni inser att det här är en dålig produkt för unga flickor och pojkar och att ni väljer att ta bort skärpet ur ert sortiment. Jag hoppas ni kan dela med er av era tankar runt detta. Tack på förhand.

Man kan ju säga att jag inte var ensam om att ha åsikter om det här, och efter bara någon timma resulterade det i att Lindex drog tillbaka skärpet från sitt sortiment. Varje gång ett företag tvingas ge vika för protester av det här slaget blir jag så himla glad, och jag hoppas verkligen att de också tar tillfället i akt att analysera vad som faktiskt var problematiskt med produkten och att det här inte bara var något de gjorde för att ta död på kritiken.

Men även om Lindex slutligen insåg att skärpet var problematiskt så var det mängder av folk på andra håll som inte gjorde det. Många kommenterade att skärpet ju faktiskt var snyggt, och att det dessutom var ett bra verktyg för att lära sig matematik. Många gick också igång och klagade på att ”genusmaffian överdriver igen”.

Jag tänkte förklara varför de här argumenten inte fungerar för mig.

Först – skärpets snygghet. Visst, jag fattar grejen. Jag kan också hålla med om att det var lite sådär hipstercoolt. Men man måste ändå tänka ett steg till. En mamma kommenterade att hon med egna ögon sett några flickor på skolgården använda skärpet för att jämföra vem av dem som hade smalast midja. Är det verkligen något vi vill uppmuntra? Något vi vill att låg- och mellanstadiebarn ska behöva oroa sig över? Tänk om du står där som elvaåring och inser att din midja är fem centimeter större i omkrets än dina vänners. Och tänk att du sedan går hem och ser H&Ms minimala bikinimodeller le från reklamskyltarna. Hur skulle du börja tänka då?
Ibland får snygghet faktiskt stå tillbaka för andra saker. Mönstret fanns faktiskt även som hängslen, och där får det ju behålla de estetiskt roliga delarna utan att det skapar samma problem.

Över till argumentet om att man kan lära sig något av det. Självklart kan man det. Men som sagt – skärpet sitter runt höfterna, och det är där mätandet kommer börja. Inte någon annan stans.

Sist men inte minst – attackerna mot ”genusmaffian”. Om vi hade ett jämställt samhälle skulle vi inte behövas. Om inte någon hade protesterat mot att kvinnor saknade rösträtt skulle vi fortfarande göra det. ‘Nuff said.

Tack för mig.

Lämna en kommentar

Under Barn, Jämställdhet, Kläder