Etikettarkiv: bantning

Cake or food?

En snabb reflektion idag, då livets häktande inte ger tid till mer.

Reagerade i eftermiddags på en liten kampanj en jag såg på Lloyds Apotek(?) på Masthuggstorget. ”Det ska vara gott att gå ner i vikt”, annonseras det, och bredvid har de smakprov på något slags bantingskakor upptryckta på tandpetare.

Jag har ett förslag. Om man ska gå ner i vikt (dvs, om man verkligen har ett hälsoproblem och är i behov av det) så kan man såklart kunna äta gott. Exempelvis kan man äta någon god böngryta med lite käcka grönsaker och en mumsig avokado. Lite bulgur till det kanske. Inte nån jävla kaka. Jag är lika avigt inställda till de här bantningspreparaten som jag är till andra dieter, t ex 5:2, som gör att man måste vänja sig vid att inte äta normalt. Där riktig mat blir en belöning. Mat ska inte vara en belöning, det ska vara en naturlig del av ens liv.

Men det är klart, det är ju svårare att sätta avokado och bönor på tandpetare. Och framför allt svårare att tjäna pengar på det.

Lämna en kommentar

by | 10 september, 2013 · 17:31

”Om du tror du kan få bulimi ska du inte banta”

Triggervarning: Ätstörningar.

När jag på sistone pratat och skrivit om 5:2-metoden och andra dieter (här och här) så har jag ibland fått höra de här orden: ”Man ska såklart inte banta om man vet att man riskerar att hamna i ett ätstörningsbeteende.” eller ”Vet man med sig att man har de här tankarna så ska man ju undvika 5:2”. Jag ville bara ta några minuter och förklara lite varför de här uttalandena är så märkliga.

Först och främst – Om du någonsin druckit alkohol, tänk tillbaka på det tillfället. Var det någon som sa ”Om du tror att du har dragningar till att bli alkoholist ska du såklart inte ta en öl.”? Nej, jag trodde väl inte det. Jag ser ätstörningar som ett beroende. Antingen av mat, svält eller kontroll beroende på hur ens problem ter sig. En person som börjat ramla ner i träsket skulle förmodligen aldrig erkänna det för sig själv. Ett erkännande skulle ju leda till att man kanske måste söka hjälp – och då kan man inte fortsätta med sitt beteende, som man ju faktiskt tycker är önskvärt eftersom att man anser att man verkligen behöver gå ner i vikt.

Dessutom – hur lätt är det att veta om man har ett bra och sunt förhållande till mat när världen försöker förklara för oss att ett osunt förhållande är det normala? Låt mig förklara. Överallt runtom oss blir vi överösta av reklam, artiklar och information om dieter, bantningsmetoder och annat viktrelaterat. Titta på bilden här nedan:

Aftonbladet om viktDet här är inte screenshots jag tagit under en veckas tid. Det här är den  mängd av texter om viktnedgång som man hittar vid en genomscrollning av Aftonbladets startsida idag. Och de är inte ensamma om det här beteendet. Så fort man går in på kvällstidningarnas hemsidor för att se vad som händer ute i världen blir man bombarderad med artiklar om bantning och viktminskning. Bantning framstår som ett normaltillstånd. Något som alla gör. Något som det är önskvärt att alla gör.

”Men hallå där!”, säger några kanske nu. ”Skrev inte du en kritisk artikel i just Aftonbladet om 5:2?” Och jo, det är ju sant. Jag hoppas verkligen att jag jämnade ut deras material lite. Det har också dykt upp några fler kritiska krönikor och debattartiklar på sistone. Men nu snackar vi inte bara om den aktuella debatten om 5:2. Nu snackar vi om att det ser ut så här varje dag året om på flera svenska nyhetssajter. Och nej, ni behöver inte säga till mig att läsa mina nyheter någon annanstans, för det här handlar inte bara om mig. Aftonbladet är sveriges största dagstidning och deras tidning och onlinedel ses av otroliga mängder människor varje dag. Människor som undermedvetet blir påverkade.

Hur ska man någonsin kunna veta om man har ett problematiskt förhållande till mat när alla andra också verkar ha det? Det känns inte som att någon längre ifrågasätter någons anledning till att banta. Bantningsmetoder är den ständiga diskussionen i Sveriges lunchrum. Det verkar handla om hur man ska banta, inte om.

Så nej, jag tycker inte det är så enkelt som att fråga sig om man ligger i riskzonen. Är du kvinna och under 30 så gör det förmodligen det. Och problemen sprider sig sakta ut till andra grupper. Har du provat flertalet olika dieter de senaste åren har du förmodligen på olika sätt ett ansträngt förhållande till mat. Tränar du för att ge dig själv tillåtelse att äta något du tycker är gott till helgen kanske du också borde tänka en runda till. Det är så vi lever idag. De flesta tänker på vikten, ofta och mycket.

Frågan är när Aftonbladet, Expressen och deras gelikar ska ta chansen att göra det lite lättare för oss och avsluta sin ständiga vikthets. Är man gravt överviktig och behöver hjälp att gå ner i vikt går det lätt att hitta information om det via google eller sin närmaste vårdcentral. Det finns ingen anledning att skrika ut förslag på hur vi ska krympa våra kroppar när allt vi ville var att läsa nyheterna.

Det är dags att stora medier som dessa ser sin del i det hela, och börjar ta ansvar.

4 kommentarer

Under Kroppen, Mat

Nej, jag tänker inte gratulera din viktnedgång

Det här inlägget publicerades tidigare i min personliga blogg den 19 februari 2013.

våg

Det händer rätt ofta på arbetsplatser, eller skolor. Någon har gått ner i vikt, och genast börjar hyllningarna. Oj, vad snygg du blivit! Oj, vad smal du är! Oj oj oj, kolla på dig!

Det är en himla massa ojande.

Väljer man att inte sälla sig till hyllningskören får man ofta blickar som hintar att man kanske borde säga något. Man anses vara lite taskig som inte berömmer personen för hens prestation.

Men det är den grejen jag vill komma till. Vad är det personen i fråga har åstadkommit? En smalare kropp? Ja. En sundare livsstil? Oklart.

Det anses vara uppenbart att personen för det första strävat efter att bli just smalare och för det andra mår bättre av det. Newsflash! Så behöver inte vara fallet!

Visst, har någon en övervikt som är ohälsosam så kan man såklart gratulera en person till att ha börjat träna eller ha ändrat sin kosthållning till det bättre (om personen själv tar upp det, annars har du faktiskt inte med hur mycket någon annan väger att göra). Grattis till att hen förmodligen mår bättre och kommer leva längre! Men jag ser verkligen ingen anledning till tjo och tjim för att någon gått ner en jeansstorlek. Det borde aldrig vara ett mål i sig.

Här kör jag på en jävla dubbelmoral. För jag har ju försökt gå ner några kilo flera gånger. Massa gånger. Och gjort det, och sedan solat mig i glansen av berömmet man får. Men det är just det som är problemet. Att man känner sig så duktig. Att viktnedgång i sig är så synonymt med något positivt. Att även om man egentligen är nöjd med sig själv så finns det folk som ständigt med sina i olika grad medvetna kommentarer förklarar att man är fel om man inte åtminstone vill gå ner lite i vikt. ”Alla vill väl bli av med något kilo”, verkar vara en allmän sanning.

Här är några anledningar till att folk går ner i vikt: De äter för lite, eller äter inte alls. De tränar så mycket att det sliter på deras kroppar. De äter inget annat än shakes. De är sönderstressade. De är sjuka. De är deprimerade.

Självklart finns det en massa hälsosamma sätt att gå ner i vikt som gynnar en på många vis och har både fysiska och psykiska effekter som är positiva. Men det är inte min poäng. Poängen är att man väntas sträva efter storlek 34. Det är konstigt med någon som har lite mage och inte försöker göra något åt det. När Lena Dunham visar upp sin nakna och normala (men för TV onormala) kropp i tv-serien Girls så tycker tv-recensenter att det är orealistiskt att hon får ligga med en klassiskt hunkig läkare. Hur kan hon bara ligga med honom där i sängen utan att ens försöka dra in magen?

Tro det eller ej, men min pojkvän ligger gladeligen med mig fast jag väger mer än honom.

Jag har vägt 62 kilo en gång i tiden. Nu väger jag 72. Jag är fan så mycket lyckligare nu. För en tid sedan frågade en kollega mig om jag var gravid. När jag svarade nej så var det uppenbart att hon tyckte lite synd om mig.

Men vet ni vad?
Jag är faktiskt lyckligare nu än jag var när jag vägde tio kilo mindre. 

Och det måste faktiskt få vara okej.

1 kommentar

Under Kläder, Kroppen, TV, Uncategorized