Etikettarkiv: ätstörningar

Bildextra! Så mycket idioti innehåller Veckans NU – egentligen!

Veckans NU! En av Sveriges mest omoderna tidningar, med 210 000 fler läsare än de förtjänar. Varje gång jag ställer mig i kassakön på den lokala matbutiken så får jag alltid en knut i magen på grund av rubrikerna den skriker ut  från tidningsstället. Och de handlar alltid om samma sak — kändisars vikt.

Någon är för smal. Någon är för tjock. Någon blir ”tjockmobbad”. Någon är trött på att bli tjockmobbad. Någon har kanske ätstörningar. Någon försöker bli av med sitt fläsk. Någon…

Ni fattar grejen.

För några månader sedan fick Amanda Schulman nog efter det här omslaget:

veckans n u

Hon kritiserade öppet tidningens syn på kvinnors kroppar och kallade den för ”vidrig”. Jag håller helt med. Men det mest intressanta är att läsa förlagschefen Anders Juhlins svar på kritiken. I ett mejl skriver han såhär:

Veckans Nu recenserar inte stjärnornas utseende. I den aktuella artikeln lägger vi inte in någon åsikt från vårt håll, det är stjärnorna som själva kommenterar hur de ser ut och vi citerar deras åsikter.

Då undrar jag hur han försvarar det här omslaget:

veckans nuAtt benämna folk som för tjocka, eller för smala är enligt mig en ganska tydlig recension. Är det raden ”Läkare varnar!” som Juhlin tänker ska rädda dem från ansvar? Är rubriken bara återgivna läkar-citat? Kanske. Men även om det tekniskt skulle innebära att de själva ”inte lägger några värderingar” i texten så gör det ju faktiskt ingen jävla skillnad. Det är fortfarande Juhlin och hans crew som har valt, godkänt och publicerat en rubrik där det beslutas om vad som är rätt/fel vikt för en kvinna. Man kan inte ösa ur sig en massa idiotiska budskap till unga tjejer (deras absolut största läsarkrets) och sedan ursäkta sig med att det är någon annan som sagt det från början. Det är som när någon unge i skolan kallar en annan för dum, och sen försvarar sig med ”Kalle sa det också!”. Det är liksom rätt irrelevant vem som sa det från början, eller vilka andra som också sagt det.

Här är några andra lågvattensmärken från tidningen:

vn2

veckansnu20

VNU

Det är intressant att tidningen ömsom klankar ner på kändisars vikt, ömsom klappar dem på axeln och säger ”stackars dig som blir så påhoppad angående din vikt hela tiden”. Som att ens mobbare skulle komma och ge en en kram och säga att de önskade att man slapp ha det så jobbigt.

Jag fattar ju varför folk dras till de här rubrikerna. Vikthetsen omringar oss och envisas med att vara i vår närvaro så gott som dygnet runt. Vi lär oss en persons vikt i kilon säger något om hens liv. Att det är något vi måste lägga mycket kraft, tid och energi på. Men istället för att försöka hjälpa till med att stoppa den växande folksjukdomen ätstörningar så väljer Veckans Nu att förstärka bilden av vikten som det mest centrala i våra liv.

Grattis. Det känns verkligen fräscht.

Annonser

7 kommentarer

Under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar

Till dig som funderar på att söka vård för ätstörningar

Innan jag sökte hjälp för min bulimi var det några saker som gjorde att jag under lång tid undvek att kontakta vården. Jag hoppas att du som sitter i en liknande situation ska läsa det här inlägget, och att det ska kunna hjälpa dig att våga ta steget.

För det första – Du är inte ”för tjock” för att söka hjälp. Jag trodde att eftersom jag hade ett BMI som låg långt ifrån den där siffran som visar på att man är underviktig så skulle jag inte tas på allvar. Jag var osäker på om jag ens hade ett problem värt att tala om. Tänkte att vårdpersonalen skulle kasta en blick på mig och sedan skicka hem mig igen. Jag trodde att man var tvungen att ha samma kropp som tjejer på pro ana-sajter för att ”vara värdig” hjälp. Jag tänkte att jag inte ens hade lyckats med min ätstörning, att den inte var tillräckligt störd.

Men vikten säger ingenting om huruvida en person lider av en ätstörning eller inte. Man kan vara underviktig, normalviktig, eller överviktig. Det finns många varianter av ätstörningar, och många olika kroppstyper hos de som är sjuka.

För det andra – Du behöver inte spy för att räknas som bulimiker. För mig var ett av problemen också att jag inte visste vad jag sökte vård för. Jag identifierade mig med det jag läste om bulimi, men trodde att det var ett krav att man spydde eller använde laxermedel för att man skulle kunna diagnostiseras med det. Men bulimi syftar helt enkelt på att man har ett kompensationsbeteende. Man hetsäter, och försöker sedan kompensera för det på något sätt. Det kan vara intensiv bantning, hård träning, kräkningar eller olika bantningspreparat och/eller laxermedel.

Det finns dessutom en ytterligare diagnos utöver bulimi och anorexi. Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) är den allra vanligaste ätstörningen och inkluderar alla som inte uppfyller alla kriterier för bulimi eller anorexi. Inom UNS ingår t ex ortorexi (fixering vid hälsa och träning).

Sist av allt, och kanske viktigast – Det finns inga nackdelar med att bli frisk. Det är tyvärr det som är svårast för många att inse. Man tror att en normal kosthållning ska förstöra ens liv. Att allt jobb man lagt på sin ätstörning ska vara förgäves. Man är orolig för vad som ska hända med ens vikt. Och där kan jag inte ge några garantier. Vissa kommer gå upp i vikt – och behöver ju göra just det. Vissa som hetsätit mycket kommer kanske gå ner. Din kropp kommer helt enkelt göra det som du mår bra av. Och bra kommer du må, även om det är kämpigt i perioder.

Min kropp mår tusen gånger bättre än den gjorde för bara några månader sedan. Jag har ork till att träna (vilket aldrig gått förut), jag sover bättre och känner mig piggare. Framför allt är det befriande att kunna lägga upp mat på tallriken utefter hur hungrig jag är, inte utefter vad jag tycker att jag är värd. Min vikt är stabil och går inte upp och ner som tidigare. Jag känner inte alls samma sug efter att hetsäta så fort jag haft en jobbig dag.

Behandlingen var jobbig ibland, och det fanns dagar när jag kände att jag bara ville strunta i att gå. Men jag så glad att jag genomförde den. Och jag hoppas att den här texten kan hjälpa någon att få den hjälpen jag har fått.

Här finns en lista över var du kan vända dig.

3 kommentarer

Under Kroppen

Följderna av Miss Skinny-kampanjen

Triggervarning: Ätstörningar

Så det visade sig vara som många trodde – Miss Skinny-kampanjen var fejk. Bakom den stod Frisk och fri – riksförbundet mot ätstörningar.

Miss skinny

Jag är lättad, men samtidigt lite förvirrad. Jag vet faktiskt inte vad jag tycket om kampanjen i det här läget. Jag har stor respekt för Frisk och fri, och tycker de gör ett bra och viktigt jobb, men på vissa områden känner jag ändå att de trampat snett här.

Jag tänker på hur jag var när jag var sjuk. Jag tänker på triggers. För er som är obekanta med uttrycket i det här sammanhanget så syftar det på händelser, bilder, texter eller något annat som så att säga startar larmet. Får en att vilja svälta sig själv eller hetsäta. Och det är här jag känner att Miss Skinny-kampanjen varit farlig. Inte för den stora massan, utan för de som kämpar med en existerande ätstörning.

Även om butiken är falsk så fanns fortfarande annonserna och Facebooksidan. Inbjudningarna till deras presskonferens ramlade fortfarande ner i folks brevlådor. Även om det nu visar sig vara en kampanj mot ätstörningar och skeva ideal så har ju just de skeva idealen som Frisk och fri vill motverka ändå visats upp. Det är fler än jag som är kritiska till kampanjen, och jag tror att det är viktigt att inte bara vifta bort problematiken med att tanken i slutändan är god.

För jag vet ju att det är för en god sak. Att de vill skapa debatt. Det har de ju dessutom lyckats med, och jag applåderar verkligen den insatsen. För debatten behövs. Men det som skaver i mig är att kampanjen kan ha skadat just dem som de i slutändan vill hjälpa. Och de personerna kanske skiter i att se den förklarande presskonferensen som ska hållas imorgon. De kanske skiter i att det bara var på låtsas. De har läst att Miss skinny ”inte kompromissar” när det kommer till skönhet. De kanske identifierade sig med det, tog det till sig. Fick en ny fras att upprepa för sig själv de dagarna som hungern är tung att bära. Och det känns inte bra.

Samtidigt (återigen), debatten behövs ju. Jag fattar ju det. Och Frisk och fri har lovat att de ska räta ut alla frågetecken under morgondagen. Jag vet inte om de kommer lyckas få mig helt bekväm med deras tillvägagångssätt, men det ska bli intressant att höra vad de har att säga.

Något som jag dock är odelat positiv till är den nya märkningen Frisk och fri har skapat för modebranschen. ”För sannare skönhet” kallas den, och för att få den måste företagen uppfylla fem kriterier:

• Vi visar modeller med olika kroppstyper
• Vi anlitar bara modeller med BMI över 18,5
• Vi retuscherar inte våra modellers storlek
• Vi har en handlingsplan mot ätstörningar

Toppen tycker jag! Nu gäller det bara att vi ligger på företagen och ser till att de tar till sig och verkligen jobbar för en förändring.

Här är filmen som man möts av om man försöker gå in på Miss skinnys webshop idag:

7 kommentarer

Under Kroppen, Reklam

”Om du tror du kan få bulimi ska du inte banta”

Triggervarning: Ätstörningar.

När jag på sistone pratat och skrivit om 5:2-metoden och andra dieter (här och här) så har jag ibland fått höra de här orden: ”Man ska såklart inte banta om man vet att man riskerar att hamna i ett ätstörningsbeteende.” eller ”Vet man med sig att man har de här tankarna så ska man ju undvika 5:2”. Jag ville bara ta några minuter och förklara lite varför de här uttalandena är så märkliga.

Först och främst – Om du någonsin druckit alkohol, tänk tillbaka på det tillfället. Var det någon som sa ”Om du tror att du har dragningar till att bli alkoholist ska du såklart inte ta en öl.”? Nej, jag trodde väl inte det. Jag ser ätstörningar som ett beroende. Antingen av mat, svält eller kontroll beroende på hur ens problem ter sig. En person som börjat ramla ner i träsket skulle förmodligen aldrig erkänna det för sig själv. Ett erkännande skulle ju leda till att man kanske måste söka hjälp – och då kan man inte fortsätta med sitt beteende, som man ju faktiskt tycker är önskvärt eftersom att man anser att man verkligen behöver gå ner i vikt.

Dessutom – hur lätt är det att veta om man har ett bra och sunt förhållande till mat när världen försöker förklara för oss att ett osunt förhållande är det normala? Låt mig förklara. Överallt runtom oss blir vi överösta av reklam, artiklar och information om dieter, bantningsmetoder och annat viktrelaterat. Titta på bilden här nedan:

Aftonbladet om viktDet här är inte screenshots jag tagit under en veckas tid. Det här är den  mängd av texter om viktnedgång som man hittar vid en genomscrollning av Aftonbladets startsida idag. Och de är inte ensamma om det här beteendet. Så fort man går in på kvällstidningarnas hemsidor för att se vad som händer ute i världen blir man bombarderad med artiklar om bantning och viktminskning. Bantning framstår som ett normaltillstånd. Något som alla gör. Något som det är önskvärt att alla gör.

”Men hallå där!”, säger några kanske nu. ”Skrev inte du en kritisk artikel i just Aftonbladet om 5:2?” Och jo, det är ju sant. Jag hoppas verkligen att jag jämnade ut deras material lite. Det har också dykt upp några fler kritiska krönikor och debattartiklar på sistone. Men nu snackar vi inte bara om den aktuella debatten om 5:2. Nu snackar vi om att det ser ut så här varje dag året om på flera svenska nyhetssajter. Och nej, ni behöver inte säga till mig att läsa mina nyheter någon annanstans, för det här handlar inte bara om mig. Aftonbladet är sveriges största dagstidning och deras tidning och onlinedel ses av otroliga mängder människor varje dag. Människor som undermedvetet blir påverkade.

Hur ska man någonsin kunna veta om man har ett problematiskt förhållande till mat när alla andra också verkar ha det? Det känns inte som att någon längre ifrågasätter någons anledning till att banta. Bantningsmetoder är den ständiga diskussionen i Sveriges lunchrum. Det verkar handla om hur man ska banta, inte om.

Så nej, jag tycker inte det är så enkelt som att fråga sig om man ligger i riskzonen. Är du kvinna och under 30 så gör det förmodligen det. Och problemen sprider sig sakta ut till andra grupper. Har du provat flertalet olika dieter de senaste åren har du förmodligen på olika sätt ett ansträngt förhållande till mat. Tränar du för att ge dig själv tillåtelse att äta något du tycker är gott till helgen kanske du också borde tänka en runda till. Det är så vi lever idag. De flesta tänker på vikten, ofta och mycket.

Frågan är när Aftonbladet, Expressen och deras gelikar ska ta chansen att göra det lite lättare för oss och avsluta sin ständiga vikthets. Är man gravt överviktig och behöver hjälp att gå ner i vikt går det lätt att hitta information om det via google eller sin närmaste vårdcentral. Det finns ingen anledning att skrika ut förslag på hur vi ska krympa våra kroppar när allt vi ville var att läsa nyheterna.

Det är dags att stora medier som dessa ser sin del i det hela, och börjar ta ansvar.

4 kommentarer

Under Kroppen, Mat

5:2-dieten, debatt och P3 nyheter

Den kommande Frida-bloggen blir uppskjuten till imorgon eftersom jag har besök hemma i stugan. Men istället får ni gärna läsa  min debattartikel om 5:2-dieten och problematiken jag ser kring den som lades upp på Aftonbladet idag. Imorgon kommer jag också medverka i P3 Nyheter med Kazmierska och prata om samma ämne. Någon gång mellan ett och två. Hoppas ni vill lyssna!

Edit: Inslaget finns nu att lyssna på här. Observera att det är uppdelat i två delar, en ovan och en under texten.

3 kommentarer

Under Kroppen, Mat

Problemet med måttbandet

Jag tänker inleda det här inlägget med några siffror som kan vara nyttiga att ta till sig innan man läser vidare:

Var femte sjuåring vill bli smalare.
Varannan gymnasieflicka bantar.
Var åttonde tjej i åldern 14-18 använder extrema bantningsmetoder som t ex laxermedel eller kräkningar.
Ca 100 000 svenskar beräknas lida av ätstörningar. 90% av dem är kvinnor.

Och nu till saken. Häromdagen var det en hel del rabalder om Lindex. Mer specifikt om ett skärp på deras flickavdelning. Skärpet var designat som ett måttband, komplett med centimetrar och allt.

Lindex måttband

Min första reaktion när ett foto på skärpet dök upp i min Faceboook-feed var denna: Nej. Varken mer eller mindre. Först blev jag så trött att jag tänkte att jag inte skulle lägga mig i, men trots att jag fortsatte skumma igenom mina vänners inlägg om middagar, resor och strandbesök så ville det där fotot inte lämna mitt bakhuvud. Till slut kunde jag inte låtsas vara obrydd längre, och skrev då detta inlägg på Lindex Facebook-sida:

Hej!
På er barnavdelning finns ett skärp som ser ut som ett måttband. Jag undrar lite över hur ni tänkt när ni valt att ta in detta i ert sortiment? Det finns många saker som gör att barn tidigt börjar anse sig själva för tjocka/smala och tänka på sin vikt, och det här skärpet bidrar till den utvecklingen. Barnkläder borde uppmana till lek och låta barn vara just barn, inte påminna dem om det exakta omfånget deras höfter har. Jag hoppas att ni inser att det här är en dålig produkt för unga flickor och pojkar och att ni väljer att ta bort skärpet ur ert sortiment. Jag hoppas ni kan dela med er av era tankar runt detta. Tack på förhand.

Man kan ju säga att jag inte var ensam om att ha åsikter om det här, och efter bara någon timma resulterade det i att Lindex drog tillbaka skärpet från sitt sortiment. Varje gång ett företag tvingas ge vika för protester av det här slaget blir jag så himla glad, och jag hoppas verkligen att de också tar tillfället i akt att analysera vad som faktiskt var problematiskt med produkten och att det här inte bara var något de gjorde för att ta död på kritiken.

Men även om Lindex slutligen insåg att skärpet var problematiskt så var det mängder av folk på andra håll som inte gjorde det. Många kommenterade att skärpet ju faktiskt var snyggt, och att det dessutom var ett bra verktyg för att lära sig matematik. Många gick också igång och klagade på att ”genusmaffian överdriver igen”.

Jag tänkte förklara varför de här argumenten inte fungerar för mig.

Först – skärpets snygghet. Visst, jag fattar grejen. Jag kan också hålla med om att det var lite sådär hipstercoolt. Men man måste ändå tänka ett steg till. En mamma kommenterade att hon med egna ögon sett några flickor på skolgården använda skärpet för att jämföra vem av dem som hade smalast midja. Är det verkligen något vi vill uppmuntra? Något vi vill att låg- och mellanstadiebarn ska behöva oroa sig över? Tänk om du står där som elvaåring och inser att din midja är fem centimeter större i omkrets än dina vänners. Och tänk att du sedan går hem och ser H&Ms minimala bikinimodeller le från reklamskyltarna. Hur skulle du börja tänka då?
Ibland får snygghet faktiskt stå tillbaka för andra saker. Mönstret fanns faktiskt även som hängslen, och där får det ju behålla de estetiskt roliga delarna utan att det skapar samma problem.

Över till argumentet om att man kan lära sig något av det. Självklart kan man det. Men som sagt – skärpet sitter runt höfterna, och det är där mätandet kommer börja. Inte någon annan stans.

Sist men inte minst – attackerna mot ”genusmaffian”. Om vi hade ett jämställt samhälle skulle vi inte behövas. Om inte någon hade protesterat mot att kvinnor saknade rösträtt skulle vi fortfarande göra det. ‘Nuff said.

Tack för mig.

Lämna en kommentar

Under Barn, Jämställdhet, Kläder