Tag Archives: ansvar

Feminism och klänningar

Ibland känner jag ett sånt sjukt ansvar för att stå upp för min kön. Som att jag måste bevisa något för andra (=icke-feminister).

Jag älskar klänningar. Jag tycker det är ett galet bekvämt och snyggt plagg. Faktum är att jag bara äger ett enda par byxor. Jag tycker också att det är superkul med håruppsättningar och smycken, och jag önskar verkligen att jag var bättre än jag är på att sminka mig, eftersom det är ett kul sätt att förstärka sin stil och uttrycka sig på.

Men ibland känner jag mig dum. Dum för att klänningar idag ses som ett väldigt kvinnligt attribut. Samma sak med smink och smycken. Jag kan plötsligt tänka att jag är en dålig feminist. Att jag har fallit för systemet. Att jag borde försöka gå mer utanför den klassiska kvinnoramen och intressera mig för sånt som inte traditionellt kan kopplas till vad jag har mellan benen. Börja meka med bilar. Spela fotboll. Bevisa att jag inte gått på samhällets påtryckningar om hur kvinnor ska se ut och vara. Bevisa att tjejer inte genetiskt gillar fluffiga känningar (vilket anti-feministerna ofta envist vill hävda) .

Men jag har ju fallit för systemet. Vem har inte det? Det är omöjligt att växa upp utan att bli påverkad av en rad olika faktorer. Det finns ingen magisk sköld som skyddar ens den mest pålästa från att undermedvetet ta åt sig av de intryck som vi dagligen blir utsatta för på olika sätt. Jag kommer nog aldrig kunna veta om jag gillar klänningar för att jag är uppfostrad till det, eller om det är något som bara har kommit till mig av sig själv.

Men att jag själv blivit påverkad innebär inte att jag samtycker!

20140224-123318.jpg

Jag ❤ klänning

I helgen kommenterade en vän att hen inte tycker att det finns någon värdering eller laddning i de olika bilderna för kvinna och man som man kan se på toalettdörrar (den där kvinnan har klänning och mannen byxor). Att de numera bara är symboler som inte betyder något. Men vore det så skulle jag ju inte känna att jag degraderar mig själv (och på något vis "sviker den feministiska kampen") genom att jag tar på mig kjol eller klänning. Då skulle inte små flickor bli bemötta med "Åh, vad söt du är" så fort de sätter på sig ett sånt plagg. Då skulle ingen reagera när killar väljer att sminka sig.

Klart som fan det finns en laddning i olika klädesplagg. Särskilt de kvinnliga, eftersom kvinnor just nu rangordnas under männen. Om en person som uppfattas som man klär sig i kjol ifrågasätter folk eftersom att det ses som ett sätt att sänka sig själv.

Det skulle ju inte ligga något egenvärde i att jag, trots ointresse, börjar klä mig på ett visst sätt eller lägga ner min själ i något för att det ses som klassiskt ”manligt”. Jag vill inte nå ett samhälle där alla är män. Jag vill ha ett samhälle där alla är människor som får bygga sina egna liv och personligheter. Där det som idag benämns som kvinnligt respektive manligt värderas lika högt, och inte tillhör ett specifikt kön.

Det ska vara okej för mig att engagera mig i bilmotorer, men det ska vara minst lika okej att jag lägger tid på att shoppa snygga 50-talsklänningar på loppis. Jag ska inte behöva känna någon press att smälta in i varken den ena eller andra rollen.

När jag får de här känslorna slutar det alltid med att jag lyckas resonera med mig själv. Jag har inte något ansvar att bära byxor för att andra ska uppfatta mig som mer seriös i min jämställdhetskamp. För det är ju det som är själva grundproblemet — att uppfattningarna inte har ändrats än. Att folk fortfarande skiljer folk från folk. Att alla inte får ha på sig vad de vill eller ta upp vilka hobbys som helst utan att det påverkar hur de blir bemötta.

Inte att jag har klänning.

Annonser

10 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder

”Om du tror du kan få bulimi ska du inte banta”

Triggervarning: Ätstörningar.

När jag på sistone pratat och skrivit om 5:2-metoden och andra dieter (här och här) så har jag ibland fått höra de här orden: ”Man ska såklart inte banta om man vet att man riskerar att hamna i ett ätstörningsbeteende.” eller ”Vet man med sig att man har de här tankarna så ska man ju undvika 5:2”. Jag ville bara ta några minuter och förklara lite varför de här uttalandena är så märkliga.

Först och främst – Om du någonsin druckit alkohol, tänk tillbaka på det tillfället. Var det någon som sa ”Om du tror att du har dragningar till att bli alkoholist ska du såklart inte ta en öl.”? Nej, jag trodde väl inte det. Jag ser ätstörningar som ett beroende. Antingen av mat, svält eller kontroll beroende på hur ens problem ter sig. En person som börjat ramla ner i träsket skulle förmodligen aldrig erkänna det för sig själv. Ett erkännande skulle ju leda till att man kanske måste söka hjälp – och då kan man inte fortsätta med sitt beteende, som man ju faktiskt tycker är önskvärt eftersom att man anser att man verkligen behöver gå ner i vikt.

Dessutom – hur lätt är det att veta om man har ett bra och sunt förhållande till mat när världen försöker förklara för oss att ett osunt förhållande är det normala? Låt mig förklara. Överallt runtom oss blir vi överösta av reklam, artiklar och information om dieter, bantningsmetoder och annat viktrelaterat. Titta på bilden här nedan:

Aftonbladet om viktDet här är inte screenshots jag tagit under en veckas tid. Det här är den  mängd av texter om viktnedgång som man hittar vid en genomscrollning av Aftonbladets startsida idag. Och de är inte ensamma om det här beteendet. Så fort man går in på kvällstidningarnas hemsidor för att se vad som händer ute i världen blir man bombarderad med artiklar om bantning och viktminskning. Bantning framstår som ett normaltillstånd. Något som alla gör. Något som det är önskvärt att alla gör.

”Men hallå där!”, säger några kanske nu. ”Skrev inte du en kritisk artikel i just Aftonbladet om 5:2?” Och jo, det är ju sant. Jag hoppas verkligen att jag jämnade ut deras material lite. Det har också dykt upp några fler kritiska krönikor och debattartiklar på sistone. Men nu snackar vi inte bara om den aktuella debatten om 5:2. Nu snackar vi om att det ser ut så här varje dag året om på flera svenska nyhetssajter. Och nej, ni behöver inte säga till mig att läsa mina nyheter någon annanstans, för det här handlar inte bara om mig. Aftonbladet är sveriges största dagstidning och deras tidning och onlinedel ses av otroliga mängder människor varje dag. Människor som undermedvetet blir påverkade.

Hur ska man någonsin kunna veta om man har ett problematiskt förhållande till mat när alla andra också verkar ha det? Det känns inte som att någon längre ifrågasätter någons anledning till att banta. Bantningsmetoder är den ständiga diskussionen i Sveriges lunchrum. Det verkar handla om hur man ska banta, inte om.

Så nej, jag tycker inte det är så enkelt som att fråga sig om man ligger i riskzonen. Är du kvinna och under 30 så gör det förmodligen det. Och problemen sprider sig sakta ut till andra grupper. Har du provat flertalet olika dieter de senaste åren har du förmodligen på olika sätt ett ansträngt förhållande till mat. Tränar du för att ge dig själv tillåtelse att äta något du tycker är gott till helgen kanske du också borde tänka en runda till. Det är så vi lever idag. De flesta tänker på vikten, ofta och mycket.

Frågan är när Aftonbladet, Expressen och deras gelikar ska ta chansen att göra det lite lättare för oss och avsluta sin ständiga vikthets. Är man gravt överviktig och behöver hjälp att gå ner i vikt går det lätt att hitta information om det via google eller sin närmaste vårdcentral. Det finns ingen anledning att skrika ut förslag på hur vi ska krympa våra kroppar när allt vi ville var att läsa nyheterna.

Det är dags att stora medier som dessa ser sin del i det hela, och börjar ta ansvar.

4 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat