Tag Archives: ångest

Vi måste prata om viktångesten

Det pratas mycket om vikt idag. Om att vilja gå ner i vikt, om att banta, om att komma i den där storleken man strävar efter.

Och jag tycker, för en gångs skull, att vi borde prata om vikt. Men inte på det sättet.

Vi borde prata om hur mycket den där siffran påverkar oss. Vi borde prata om hur våra matvanor tar upp orimligt mycket tid i vårt dagliga liv. Om hur många gånger om dagen vi känner oss dåliga för att vi tog en extra bulle till fikat, eller inte valde sallad till lunch.

Jag vet att det här är ett problem för många. En kompis till mig sa för en tid sedan att hon tänker på mat hela tiden. Att det liksom alltid finns där i bakhuvudet. Vad ska jag äta? Vad kan jag äta? Vad borde jag äta? De här tankarna är så mycket vanligare än man tror. Man behöver inte vara ätstörd för att må dåligt över vikthets och matpress. Särskilt för tjejer har det snarare blivit en del av det dagliga livet, något man alltid måste kämpa med. Och oftast tror man nog att man är ensam. Man tycker inte att någon av ens vänner verkar ha något problem med att ta både varm choklad och blåbärspaj på caféet. Ingen annan verkar ju älta om de verkligen kan äta pizza för andra gången den här veckan.

paj

Ägna nästa fika åt att prata om varför man ska behöva må dåligt över att ha tagit en fika.

Men det är ju just det. Vi pratar inte om de här tankarna. Vi pratar inte om den där pockande ångesten. Om den eviga känslan av att inte räcka till, och inte duga. De där fängslande och kontrollerande tankarna som på sikt kan eskalera och bli något mycket värre. Leda till anorexi, bulimi, hetsätningar eller ortorexi. Som i värsta fall kanske redan har gjort det. Vi håller dem kvar i vårar huvud och låter dem tugga i sig av vår självkänsla medan vi själva försöker äta så lite som möjligt.

Jag tror vi måste börja öppna oss. Prata om de här känslorna med varandra. Ge varandra chansen att känna att man inte är den enda som har de här känslorna. Då tror jag de blir lättare att bära. Lättare att kämpa emot. Det är alldeles för stigmatiserat att prata om vikt på det sättet. Man får säga ”Fy fan, jag har gått upp två kilo över jul!”, men det är inte lika lätt att på en lunchrast slänga ur sig ”Fy fan, jag känner verkligen att all press att hålla en viss vikt kontrollerar mig och mitt liv!” eller ”Fy fan, jag mår verkligen dåligt av att aldrig kunna njuta av något jag äter”. Ätstörningar är fortfarande något som många känner att de måste skämmas för, och det är samma sak med tankar som kan en dag kan leda till att man blir sjuk.

Även om mitt bulimiska beteende är borta så lever den där fikaångesten kvar. Den kommer och går, i omgångar. Jag har lärt mig hantera den, men alla andra har inte haft chansen till psykologisk hjälp för att tackla sina tankemönster. Så nu hoppas jag att vi kan börja hjälpa varandra. Öppna upp oss. Och prata om det.

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

Att träna utan siffror

Det är januari 2012 och vintern är inne på sitt sista ryck. Jag sitter hos min psykolog, T, och pratar om hur jag ska kunna undvika att bli sjukskriven. Det senaste halvåret har jag läst en dyr privatutbildning samtidigt som jag jobbat halvtid för att få in pengar att gå runt på. Jag känner mig trött nästan jämt och orkar knappt gå ut och träffa folk. T frågar om det är något speciellt jag tror skulle kunna hjälpa min situation. Jag vet inte hur jag tänker innan jag öppnar munnen, men jag hör mig själv säga:
”Jag tror jag skulle behöva använda kroppen mer. Känna att den inte bara är jobbig och i vägen.”

Efteråt vet jag inte riktigt vad som har hänt. T har anmält mig till ett program som heter AKTIV. De kommande tre månaderna ska jag två gånger i veckan träna med hjälp av en sjukgymnast på ett närliggande gym. Jag. Jag som fått ångest så fort någon föreslår brännboll som aktivitet på en kick-off. Jag som alltid hållit mig undan på idrottslektionerna för att undvika att göra någon arg genom att av misstag sabba för laget.

20131012-165550.jpgDen ångestframkallande platsen.

Det har funnits gånger då jag tänkt att kanske, kanske kan jag en dag komma igång. Få känna mig stark och uthållig. Som den gången mina kollegor lyckades övertyga mig om att ställa upp i Blodomloppet. Känslan av att faktiskt ha lyckats ta mig genom de där fem kilometrarna var överväldigande – även om jag inte orkade springa hela vägen.

Men det hade alltid stannat där. Enstaka segrar som aldrig lett vidare. Fram tills nu, när T äntligen gav mig den chansen jag behövde. Gym hade alltid avskräckt mig. Jag Var rädd för att se dum ut. Tänkte att folk nog tycker att man är en idiot om man faktiskt läser instruktionslapparna på maskinerna. Jag tänkte att folk skulle skratta åt mig när jag kämpade med lätta vikter, och att de skulle stirra dömande på min kropp.

Men nu behövde jag inte stå där och få panik. Sjukgymnasten gick igenom allt med mig, maskin för maskin. Hon kollade hur mycket jag verkade orka och skrev upp vilka vikter jag kunde köra på till en början. Förklarade hur set och repetitioner fungerade. Gick igenom uppvärmning och stretchning. Det gjorde allt så himla mycket lättare.

Jag klarade mig genom de där tre månaderna. Sen använde jag friskvårdsbidraget från jobbet till att köpa ett årskort och fortsatte på egen hand. Skrev upp mina framsteg. Blev glad när jag kände att jag faktiskt började orka. Att jag faktiskt kunde bli starkare.

Efter några månader föll allt dock ihop som ett hastigt byggt korthus. Det här var innan jag inledde min behandling, och mitt ätstörda beteende satte käppar i hjulen. Fokus började mer och mer hamna på att tappa vikt. Jag försökte äta mindre och träna mer, vilket ledde till att jag till slut inte orkade träna alls. Jag fick en konstig relation till hela grejen, och så fort någon kommenterade att det var längesedan jag var på gymmet tog jag det som att hen kallade mig tjock. Då blev jag ledsen och gick hem och tröståt. Ju mer folk frågade om min träning, ju mer undvek jag den. Jag började tänka att om jag gick och tränade så skulle jag erkänna att det de andra (enligt mig) sa var sant – att jag var tjock och äcklig.

Jag tror att den bra grejen jag ändå hade på gång föll på två saker. Dels på att jag inte hade fått någon hjälp med min problematiska syn på min kropp, och dels på att resultatet av gymmande är så sifferdrivet. Med tiden orkar man lyfta x antal kilo mer än när man började, eller springa på löpbandet y minuter extra. Alternativt ser man att siffran på vågen blir högre eller lägre, beroende på om man tappar fett eller bygger muskler.

Det funkade inte. Sånna sifferbaserade resultat kommer nog alltid att kopplas till vikt för mig. Sjävlklart är gymträning i sig inte dåligt, men jag tror att den sortens träning kan vara problematiskt för de som lider eller har lidit av bulimi eller anorexi.

Nu är det snart två månader sedan jag började med svärdsfäktning. Det har också varit jobbigt och motigt ibland (jag har skrivit om det tidigare, här och här), men jag börjar komma över det. Och jag tror det kommer funka även i det långa loppet. För nu handlar det inte om några siffror. Nu handlar det om att bli bättre. Att göra så gott jag kan varje träning för att kunna bli en bättre fäktare. Att överträffa mig själv. Att bli starkare och orka mer. Det ger en så mycket bättre känsla än att kunna lägga på två kilo till i någon maskin. Jag har dessutom slängt ut min våg vilket gör att jag inte kan bedöma om träningen går bra eller dåligt med hjälp av min vikt. Jag får helt enkelt känna efter. Hur mår jag? Hur känns kroppen?

Nu har jag varit sjuk i en vecka. Missat två träningar. Och jag saknar det faktiskt. Även om jag ibland velat gråta mellan övningarna för att jag känner att det här går inte så saknar jag det. Jag vill ju bli bättre! Jag vill ju lära mig mer!

Så om du tror att du aldrig kommer kunna komma igång med träningen. Om du kämpar på det där gymmet strax efter nyår och ger upp lika snabbt som du började. Skit i gymmet! Det kan vara så mycket lättare och roligare att träna när man har andra med sig. När man gör något som faktiskt är roligt. Gå på några prova-på-träningar, de flesta sporter har dem. Se vad som funkar för just dig. Kanske är det något så udda som att fäktas med långsvärd. Kanske är det gammal hederlig bollsport.

Det kommer inte sluta vara jobbigt, för det ska vara jobbigt. Men det kommer faktiskt vara roligt också.

Lämna en kommentar

Filed under Kroppen