Etikettarkiv: aktiv

Att träna utan siffror

Det är januari 2012 och vintern är inne på sitt sista ryck. Jag sitter hos min psykolog, T, och pratar om hur jag ska kunna undvika att bli sjukskriven. Det senaste halvåret har jag läst en dyr privatutbildning samtidigt som jag jobbat halvtid för att få in pengar att gå runt på. Jag känner mig trött nästan jämt och orkar knappt gå ut och träffa folk. T frågar om det är något speciellt jag tror skulle kunna hjälpa min situation. Jag vet inte hur jag tänker innan jag öppnar munnen, men jag hör mig själv säga:
”Jag tror jag skulle behöva använda kroppen mer. Känna att den inte bara är jobbig och i vägen.”

Efteråt vet jag inte riktigt vad som har hänt. T har anmält mig till ett program som heter AKTIV. De kommande tre månaderna ska jag två gånger i veckan träna med hjälp av en sjukgymnast på ett närliggande gym. Jag. Jag som fått ångest så fort någon föreslår brännboll som aktivitet på en kick-off. Jag som alltid hållit mig undan på idrottslektionerna för att undvika att göra någon arg genom att av misstag sabba för laget.

20131012-165550.jpgDen ångestframkallande platsen.

Det har funnits gånger då jag tänkt att kanske, kanske kan jag en dag komma igång. Få känna mig stark och uthållig. Som den gången mina kollegor lyckades övertyga mig om att ställa upp i Blodomloppet. Känslan av att faktiskt ha lyckats ta mig genom de där fem kilometrarna var överväldigande – även om jag inte orkade springa hela vägen.

Men det hade alltid stannat där. Enstaka segrar som aldrig lett vidare. Fram tills nu, när T äntligen gav mig den chansen jag behövde. Gym hade alltid avskräckt mig. Jag Var rädd för att se dum ut. Tänkte att folk nog tycker att man är en idiot om man faktiskt läser instruktionslapparna på maskinerna. Jag tänkte att folk skulle skratta åt mig när jag kämpade med lätta vikter, och att de skulle stirra dömande på min kropp.

Men nu behövde jag inte stå där och få panik. Sjukgymnasten gick igenom allt med mig, maskin för maskin. Hon kollade hur mycket jag verkade orka och skrev upp vilka vikter jag kunde köra på till en början. Förklarade hur set och repetitioner fungerade. Gick igenom uppvärmning och stretchning. Det gjorde allt så himla mycket lättare.

Jag klarade mig genom de där tre månaderna. Sen använde jag friskvårdsbidraget från jobbet till att köpa ett årskort och fortsatte på egen hand. Skrev upp mina framsteg. Blev glad när jag kände att jag faktiskt började orka. Att jag faktiskt kunde bli starkare.

Efter några månader föll allt dock ihop som ett hastigt byggt korthus. Det här var innan jag inledde min behandling, och mitt ätstörda beteende satte käppar i hjulen. Fokus började mer och mer hamna på att tappa vikt. Jag försökte äta mindre och träna mer, vilket ledde till att jag till slut inte orkade träna alls. Jag fick en konstig relation till hela grejen, och så fort någon kommenterade att det var längesedan jag var på gymmet tog jag det som att hen kallade mig tjock. Då blev jag ledsen och gick hem och tröståt. Ju mer folk frågade om min träning, ju mer undvek jag den. Jag började tänka att om jag gick och tränade så skulle jag erkänna att det de andra (enligt mig) sa var sant – att jag var tjock och äcklig.

Jag tror att den bra grejen jag ändå hade på gång föll på två saker. Dels på att jag inte hade fått någon hjälp med min problematiska syn på min kropp, och dels på att resultatet av gymmande är så sifferdrivet. Med tiden orkar man lyfta x antal kilo mer än när man började, eller springa på löpbandet y minuter extra. Alternativt ser man att siffran på vågen blir högre eller lägre, beroende på om man tappar fett eller bygger muskler.

Det funkade inte. Sånna sifferbaserade resultat kommer nog alltid att kopplas till vikt för mig. Sjävlklart är gymträning i sig inte dåligt, men jag tror att den sortens träning kan vara problematiskt för de som lider eller har lidit av bulimi eller anorexi.

Nu är det snart två månader sedan jag började med svärdsfäktning. Det har också varit jobbigt och motigt ibland (jag har skrivit om det tidigare, här och här), men jag börjar komma över det. Och jag tror det kommer funka även i det långa loppet. För nu handlar det inte om några siffror. Nu handlar det om att bli bättre. Att göra så gott jag kan varje träning för att kunna bli en bättre fäktare. Att överträffa mig själv. Att bli starkare och orka mer. Det ger en så mycket bättre känsla än att kunna lägga på två kilo till i någon maskin. Jag har dessutom slängt ut min våg vilket gör att jag inte kan bedöma om träningen går bra eller dåligt med hjälp av min vikt. Jag får helt enkelt känna efter. Hur mår jag? Hur känns kroppen?

Nu har jag varit sjuk i en vecka. Missat två träningar. Och jag saknar det faktiskt. Även om jag ibland velat gråta mellan övningarna för att jag känner att det här går inte så saknar jag det. Jag vill ju bli bättre! Jag vill ju lära mig mer!

Så om du tror att du aldrig kommer kunna komma igång med träningen. Om du kämpar på det där gymmet strax efter nyår och ger upp lika snabbt som du började. Skit i gymmet! Det kan vara så mycket lättare och roligare att träna när man har andra med sig. När man gör något som faktiskt är roligt. Gå på några prova-på-träningar, de flesta sporter har dem. Se vad som funkar för just dig. Kanske är det något så udda som att fäktas med långsvärd. Kanske är det gammal hederlig bollsport.

Det kommer inte sluta vara jobbigt, för det ska vara jobbigt. Men det kommer faktiskt vara roligt också.

Annonser

Lämna en kommentar

Under Kroppen

”Men tjejer kan ju inte sätta på någon!”

Idag kom jag och tänka på ett samtal som ägde rum på gymnasiet. Jag läste teater, och vi hade gjort om en manlig karaktär till kvinna. En replik karaktären hade var ”Sen satte jag på henne”. Jag tyckte att man helt enkelt (eftersom det handlade om ett heterosexuellt förhållande) kunde ändra texten till ”Sen satte jag på honom”. Men där mötte jag motstånd. Tjejer kan ju inte sätta på killar, hävdades det från vissa håll.

Alltså. Killar sätter på. Tjejer blir påsatta.

Det här säger så mycket om rollerna vi medvetet eller omedvetet sätter på varandra i sängen, framför allt i straighta relationer. Killar ger och tar, tjejer får och tar emot. Män är aktiva, kvinnor passiva. Inte konstigt att vi tjejer ofta har svårt att inse att våra behov och vår njutning är lika viktiga som våra partners.

sexdockaLigg still och ta det du får.

Det här ställer också uttrycket ”Hon bara låg där som en död fisk” i ett helt annat ljus. Det är något som nedlåtande brukar sägas om tjejer som inte är tillräckligt aktiva i sängen. Men vi får ju lära oss att inte vara aktiva! Vi får lära oss att vår njutning är sekundär mannens, och att vi mest ska finnas där och vara tillgängliga. Låta mannen göra sitt, på det sättet han vill och på det sättet som får honom att komma.

Det finns inga rätt i den här ekvationen. Man ska vara en mottagare, men samtidigt vara aktiv. Klart som fan många tjejer blir osäkra och inte vet hur de ska få sig själva att njuta, de har ju fullt upp med att förstå hur de ska bete sig. Inte konstigt att många tjejer får vänta länge på sin första orgasm. För hur lätt är det att våga fråga, och be sin partner om att göra på ett visst sätt, när man vant sig vid att bara behaga och finnas där? Det är sjukt obekvämt att plötsligt en dag börja ställa krav, och ta plats. Kräva sin rätt att vara viktig under sexakten.

Jag tror vi måste börja prata med. Vi är nog inte så öppna med våra sexuella erfarenheter som vi tror vi är. Tjejer – diskutera med dina vänner, be om tips, fråga om råd. Och berätta för din partner vad som funkar och inte funkar. Killar – skit i din egen orgasm ibland. Se inte den som det enda ändamålet. Ha inte dåligt samvete för att du hittills förmodligen varit den vars njutning räknas, men gör det till ditt mission att förändra den attityden.

Prata, dela med er, fråga och berätta. Online och IRL. Och slutligen – visst fan kan en tjej sätta på en kille. Go for it, säger jag bara.

PS. Om någon tänkte fråga så nej, jag menar inte att alla män är känslosamma as som inte bryr sig om vad tjejer vill. Jag menar att det här är ett återkommande mönster och strukturellt problem som vi alla kan må bra av att fundera över och arbeta för att förändra.

2 kommentarer

Under Jämställdhet, Sex