MUFs köttattack och vegetariska dagar

veg

Det här inlägget går lite utanför mina vanliga ämnesområden, men jag kan inte låta bli att lägga mig i. För vi verkar vara inne i en sån där period igen. En period där folk får för sig att protestera mot skolors vegetariska dagar. Först hade vi tilltaget på min gamla gymnasieskola i Gävle, där MUF delade ut hamburgare utanför matsalen i protest mot att de tyckte att skolan inskränkte elevernas valfrihet. Sen dök ett för ämnet (och det säger en del) ogenomtänkt debattinlägg upp på pratapolitik.nu. I det senare fallet förklarar skribenten Sebastian Pearson att han ”blev illamående av blotta tanken på en veckodag utan kött”, och berättar vidare hur han som medlem i skolans matråd gick emot elevernas demokratiskt tagna beslut om en vegetarisk dag och lyckades få skolan att slopa idén.

Först och främst — den här idén om att ”valfrihet” måste innebära rätt att äta kött varje dag. På min gymnasieskola fanns alltid tre olika lunchalternativ (dagens rätt, pastasallad, fil/yoghurt och flingor), vilket borde täcka de flesta behov. Men faktum kvarstår ju att med MUFs synsätt så blir eleverna ju alltid ”påtvingade” en viss maträtt. De får ju faktiskt inte välja fritt i dagsläget heller. Att erbjuda full valfrihet i matväg är, vilket borde vara rätt självklart, en omöjlighet. Att inget av de tre alternativen en dag i veckan innehåller kött är ingen inskränkning av valfriheten – det är ett sätt att hjälpa miljön och kanske dessutom variera maträtterna något. Det har dessutom alltid funnits vegetariska dagar i skolan (när det serverats pannkaka eller ärtsoppa, t.ex.), den enda skillnaden är att den nu blivit en stående punkt. Varför är det här så svårt för vissa att tolerera? Så länge maten är näringsrik och framställd på ett schyst sätt borde det inte spela någon roll exakt vilken varmrätt som gäller för dagen.

I Pearsons krönika får man läsa att några få svenska skolor ändå inte kan påverka världsklimatet genom att dra ner på sin egen köttkonsumtion. Och visst, det kan han ha rätt i. Men samtidigt skriver han också att Sverige är världsledande i miljöfrågan, och det är ju det som är poängen. Sverige är och har alltid varit framstående i miljöfrågor. Vi är ett bra exempel för andra länder, ett land att se upp till och vilja efterlikna. Därför måste vi fortsätta ta de här stegen, även om det för stunden inte kommer att lösa några globala kriser. Vi borde och måste fortsätta vara ett föredöme, och inte bli lata för att många andra sköter sig sämre. Precis som när det gäller jämställdhetsfrågor.

Pearsons verkar för övrigt ha någon idé om att man borde börja föda upp björnar för köttet, så att det räcker till flera(?). Den delen av texten orkar jag inte ens kommentera.

”Det värsta av allt är kanske att människor tvingas äta av något de inte vill.” Nej, Sebastian. Det är faktiskt inte det värsta av allt. Det värsta av allt (vad gäller dessa frågor) är att människor inte kan tänka sig att göra en liten liten förändring i sin livsstil för att gynna världen vi lever i.

Snälla människor, börja tänka ett steg utanför er egna smaklökar.

Annonser

11 kommentarer

Filed under Mat

Kvinnor i nördvärlden

Nördkulturen är fantastisk på många sätt. Och delvis en av de mest välkomnande miljöer jag befunnit mig i. Delvis.

Den gamla dammiga bilden av nördar som socialt inkompetenta, finniga tonårspojkar som spelar tv-spel i mörka källare sakta men säkert tonats ner. Nörd är inte längre ett negativt laddat ord på samma sätt som det var för tio år sedan. Jag, och många med mig, sätter gärna det epitetet på oss själva med stolthet.

Men ingen har glömt hur det en gång såg ut. Alla vet att vi länge var underdogs, och till viss del är det fortfarande. Många har varit, eller är, utsatta eller ensamma. Och just därför tror jag att grupptillhörigheten Whovians/Trekkies/gamers emellan är så stark. För att många förstår vikten av att alla får vara med. För att det finns en förståelse för vad utanförskap kan göra med en person.

När jag var yngre var jag på flera stora IRL-träffar med olika rollspelsforum och spelsajter. Det är sällan jag känt en sådan sammanhållning mellan folk som aldrig tidigare träffats. Självklart älskade inte alla varandra. Självklart fanns det någon man störde sig på. Kanske blev det bråk ibland. Men i det stora hela så var respekten för folks olikheter enorm, och alla blev behandlade på ett schyst sätt. Det var fint, och jag blir varm av att tänka på det än idag.

Men. Tyvärr finns det ju ett men. På vissa områden ligger nördvärlden hopplöst efter. Och det gäller särskilt när man letar sig utanför Sveriges gränser (även om vi har en hel del att göra här med). Den acceptans som annars finns på många plan saknas ibland helt när det kommer till kvinnor.

Det är ju ingen nyhet, och de flesta känner till det. Vilket också är anledningen till att jag inte förstår att utvecklingen går så långsamt framåt. Gamereactor recenserar bröst för att ”uppmärksamma kampen mot bröstcancer”, någon programmerar ett spel där man kan slå Anita Sarkeesian (Feminist Frequency) blodig, i Big Bang Theory fortsätter kvinnliga nördar lysa med sin frånvaro, Joss Whedon måste fortfarande svara på frågan om varför han skriver starka kvinnliga karaktärer, och HBO har snart visat upp både brösten (och resten) på varenda kvinnlig karaktär de kan hitta i Game of Thrones. Dessutom fortsätter många tjejer använda sig av manliga namn när de spelar online, för att slippa sexistiska kommentarer från sina medspelare.

Uppå det har vi ju dessutom tanken om att tjejer enbart poserar som nördar:

fakegeek

Jag har turen att ha otroligt medvetna vänner, i och utanför tv-spels-, fantasy- och rollspelskretsar. Vi diskuterar, problematiserar, och sprider länkar till bra inlägg i debatten. Men ibland tar frustrationen överhanden. Det är som att all energi folk lägger på att få till en förändring ger så lite tillbaka. Man försöker få en spik genom väggen och har slitit ut sin hammare. Spiken känns så otroligt viktig så man börjar banka med sitt eget huvud. Och ju mer man försöker, med varje bank, gör det ondare och ondare att se att ingenting händer. Att det står still.

Självklart finns det viss positiv utveckling. Debatten är mer igång än någonsin. Dreamhack får påtryckningar om att jobba mer med problemen med sexism som omger eventet. Mässor börjar sakta men säkert tacka nej till företag som vill använda sig av booth babes. Kvinnliga (relevanta) karaktärer får sakta men säkert ta plats i spel. Tjejer blir mer och mer accepterade i olika communities.

Men det går så långsamt. Det går alldeles för jävla långsamt.

fake2

Slutligen, några tips på trevliga Facebook-grupper:
Geek Women Unite (Sweden) – Allmänt nördsnack, och ofta diskussioner om problematiken jag skrivit om ovan.
Esfinges – En grupp för kvinnor som sysslar med HEMA (Historical European Martial Arts).
Varför apor aldrig bär rosa klänning – Har ingen nördig koppling, men är en bra samlingsgrupp för folk intresserade av genus och jämställdhet.

1 kommentar

Filed under Böcker, Film, Jämställdhet, Kultur, Teknik, TV

Kvinnor ses som sämre skribenter än män

För några veckor sedan var jag på författarfrukost med Oskar Skog. Oskar berättade om sin debutbok, Pojken som fann en ny färg och pratade också lite allmänt om sitt författarskap. Det var trevligt. Gemytligt.

Men plötsligt var det något som slet mig bort från den mysiga stämningen. Oskar säger att han länge haft svårt för kvinnliga författare. Att han inte läst deras böcker. På förhand dömt ut dem som dåliga. Till min stora lättnad förklarar han rätt omgående att han på senare år rensat bort denna spärr hos sig själv. Numera läser han författare av bägge könen. Jag blir alltid lika glad när jag hör folk berätta om hur de övervunnit sina fördomar.

Men — dessvärre finns det ett men — Oskar är inte ensam om det här tankesättet. Skribenten Tomas Dalström berättar för Passion for Business om forskning som visar att texter av män uppfattas som mer välskrivna än de som har kvinnliga upphovsmän. Och då handlar det inte om två skilda texter, utan en och samma skrift som helt enkelt fått två olika namn stämplade på sig. När läsaren trodde att författaren var en kvinna uppfattades texten som rörig och svår att förstå, medan den under manlig signatur istället sades vara genomtänkt och övertygande.

Writing a Letter

Sexism och särbehandling av könen är så mycket mer än det som görs medvetet av människor med unken syn på könsroller. Så mycket sker omedvetet, utan att vi ens reflekterar över det. Kanske skulle jag — som ju uppfattar mig själv som en påläst person som är rätt insatt i den här sortens problematik — ha gjort exakt samma sak. Och trott att jag var helt objektiv. De här tankemönstren är ju ändå lika ingrodda hos mig som hos de flesta andra; den enda skillnaden är att jag och många med mig väljer att analysera situationer vi ställs inför på ett annorlunda sätt, eftersom att vi insett att det invanda beteendet leder till otrevligheter och orättvisor.

Det här är ett tydligt exempel på att feminismen behövs. Att jämställdhet inte är ett ämne vi är klara med. Det finns mycket kvar att göra.

9 kommentarer

Filed under Böcker, Jämställdhet, Tidningar

Bildextra! Så mycket idioti innehåller Veckans NU – egentligen!

Veckans NU! En av Sveriges mest omoderna tidningar, med 210 000 fler läsare än de förtjänar. Varje gång jag ställer mig i kassakön på den lokala matbutiken så får jag alltid en knut i magen på grund av rubrikerna den skriker ut  från tidningsstället. Och de handlar alltid om samma sak — kändisars vikt.

Någon är för smal. Någon är för tjock. Någon blir ”tjockmobbad”. Någon är trött på att bli tjockmobbad. Någon har kanske ätstörningar. Någon försöker bli av med sitt fläsk. Någon…

Ni fattar grejen.

För några månader sedan fick Amanda Schulman nog efter det här omslaget:

veckans n u

Hon kritiserade öppet tidningens syn på kvinnors kroppar och kallade den för ”vidrig”. Jag håller helt med. Men det mest intressanta är att läsa förlagschefen Anders Juhlins svar på kritiken. I ett mejl skriver han såhär:

Veckans Nu recenserar inte stjärnornas utseende. I den aktuella artikeln lägger vi inte in någon åsikt från vårt håll, det är stjärnorna som själva kommenterar hur de ser ut och vi citerar deras åsikter.

Då undrar jag hur han försvarar det här omslaget:

veckans nuAtt benämna folk som för tjocka, eller för smala är enligt mig en ganska tydlig recension. Är det raden ”Läkare varnar!” som Juhlin tänker ska rädda dem från ansvar? Är rubriken bara återgivna läkar-citat? Kanske. Men även om det tekniskt skulle innebära att de själva ”inte lägger några värderingar” i texten så gör det ju faktiskt ingen jävla skillnad. Det är fortfarande Juhlin och hans crew som har valt, godkänt och publicerat en rubrik där det beslutas om vad som är rätt/fel vikt för en kvinna. Man kan inte ösa ur sig en massa idiotiska budskap till unga tjejer (deras absolut största läsarkrets) och sedan ursäkta sig med att det är någon annan som sagt det från början. Det är som när någon unge i skolan kallar en annan för dum, och sen försvarar sig med ”Kalle sa det också!”. Det är liksom rätt irrelevant vem som sa det från början, eller vilka andra som också sagt det.

Här är några andra lågvattensmärken från tidningen:

vn2

veckansnu20

VNU

Det är intressant att tidningen ömsom klankar ner på kändisars vikt, ömsom klappar dem på axeln och säger ”stackars dig som blir så påhoppad angående din vikt hela tiden”. Som att ens mobbare skulle komma och ge en en kram och säga att de önskade att man slapp ha det så jobbigt.

Jag fattar ju varför folk dras till de här rubrikerna. Vikthetsen omringar oss och envisas med att vara i vår närvaro så gott som dygnet runt. Vi lär oss en persons vikt i kilon säger något om hens liv. Att det är något vi måste lägga mycket kraft, tid och energi på. Men istället för att försöka hjälpa till med att stoppa den växande folksjukdomen ätstörningar så väljer Veckans Nu att förstärka bilden av vikten som det mest centrala i våra liv.

Grattis. Det känns verkligen fräscht.

7 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar

En utredning av kvinnorakhyvlarna

Varenda gång jag går och handlar blir jag så himla störd när jag kommer in på avdelningen för så kallade hygienprodukter. Att alla sorters deodoranter inte ens kan stå på samma hylla utan dels måste märkas ”for men” och ”for women”, dels alltid verkarvara belägna flera meter från varandra makes no fucking sense.

Mest förvirrad blir jag av rakprodukter. VARFÖR behöver kvinnor och män olika hyvlar? Jag googlade runt lite och hittade en förklaring på Gillettes hemsida. Skillnaden på deras rakhyvlar ”for women” jämfört med deras ordinarie är tydligen att de ska vara utformade på ett sätt som gör det lättare att raka kring knän och andra icke-släta ytor. Handtaget ska också vara lättare att hålla i från olika vinklar om man ska raka sig exempelvis under armarna.

Fine. Jag kan köpa det. Men måste det betyda att de är för kvinnor? Kan hyvlarna inte helt enkelt vara uppdelade i ”for body” och ”for face”, istället? Att män rakar sig under armarna och på andra delar av kroppen är inte så ovanligt idag, och jag misstänker att de stackarna då får dras med en herr-hyvel, ovetandes om damhyvlarnas specialegenskaper. Dessutom finns det ju också kvinnor som vill ansa lite i ansiktet.

Jag tror verkligen inte att kvinnor och män har så otroligt skilda hud-/hårtyper att de behöver olika sorters krämer, hårprodukter, eller sminkgrejer (eller pennor för den delen). Läste någonstans att män vanligtvis svettas mer än kvinnor, men kan man då inte bara ha en deodorant som riktar sig till personer som just svettas mycket oavsett vad könet på svettaren är?

Jag vet att det här inte är någon ny grej och att jag inte borde bli förvånad. Men jag blir det! För jag förvånas över att det inte försvinner, utan snarare blir vanligare och vanligare.

forherJag tyar icke längre.

Seriöst, de enda produkterna som borde kunna rikta sig specifikt till folk födda med kvinnliga könsdelar är typ menskoppar och tamponger. Resten borde helt enkelt marknadsföras för människor – så kan man själv besluta om man har ett behov av dem eller inte.

9 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Reklam

Unga tjejer är inte mer lättpåverkade än andra

Jag ligger några dagar efter alla andra här,  jag inser det. Men jag vill verkligen skriva lite om mina tankar kring Karl-Johan Karlssons krönika ”Så sjuka är unga tjejers drömmar” i Expressen. 

Karlsson inleder såhär:

Debatten om kvinnoidealet är ständigt aktuell.
Själv har jag hållit mig utanför det där.
Som politisk reporter har jag ägnat mig åt att bevaka förtroendevalda, inte fashionistor.
Hundratals artiklar har det blivit om Fredrik Reinfeldt, inte en enda om Heidi Klum.

Redan här reagerade jag. Kvinnoidealet berör i högsta grad alla kvinnor, och är inget som endast påverkar s.k. fashionistor. Det berör för övrigt även män, som kanske får se kvinnor i deras omgivning må dåligt eller bli sjuka på grund av osunda krav på kvinnors kroppar. Kvinnoidealet borde dessutom vara en politisk fråga – det handlar i hög grad om jämställdhet och feminism.

heidi klumHeidi och andra modeintresserade är inte de
enda som berörs av kroppshetsen.

Karlsson förklarar vidare vidare:

Och unga tjejer är extremt lättpåverkade. De tuggar i sig idealet med hull (nja) och hår. Klart att de flesta unga killar vill ha sexpack och väldefinierade bröstmuskler, men bara ett fåtal grabbar ägnar halva sin vakna tid åt att försöka se ut som en manlig supermodell.

Här tycker jag Karlsson har en onödigt nedlåtande ton till de unga tjejer som blir negativt påverkade av kroppshetsen som finns ibland oss. Det finns en anledning till att unga män, trots att det finns ett manligt ideal, inte lägger lika mycket tid och strävan för att uppnå ”drömkroppen”. Även om det blivit värre med åren så har killarna (som tur är) ännu inte samma press på sig. Kraven att killar ska se ut på ett visst sätt är inte lika högt ställda som de är för kvinnor. Därför kommenteras inte kända mäns kroppar på varenda omslag av Veckans NU. Därför större delen av alla ätstörda kvinnor. Unga tjejer är inte mer lättpåverkade än andra – bara otroligt mer nedtyngda av ouppnåeliga krav.

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull.

Självklart är det för männens skull. Och kvinnornas. Och samhällets. Men mannen, även om det inte alltid är någon man som man faktiskt känner, har faktiskt den största delen i det här. Stor del av all reklam som riktar sig mot kvinnor spelar på kvinnans sexualitet och visar ofta upp henne som någon (i värsta fall något) som är till för att åtrås av någon av det motsatta könet.

Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.

Här ligger ju lite av det stora problemet. Att det ens finns forskning som visar hur män vill ha sina kvinnor är rätt bedrövande. Att män hellre vill ha breda höfter och smala midjor än en rakt igenom smal kropp är ingen förbättring. Det ger exakt samma press som dagens ideal. För idealet har varit annorlunda och det kommer säkert ändra sig igen med tidens gång. Problemet är att det så gått som alltid funnits en idé om hur den perfekta kvinnan ska vara, och att kvinnor alltid har förväntats sträva efter den målbilden. Och det kommer alltid ha konsekvenser, oavsett om målet är att bli smal eller stor.

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.
Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.

Återigen känns krönikörens ton väldigt nedlåtande. Kvinnor har en massa dumheter för sig, och nu är det dags för männen att kliva in och styra upp det hela eftersom vi själva helt klart inte är kompetenta nog att reda ut saken. De ska förklara för oss hur vi ska göra och vad vi gjort fel. Sen kommer allt gå fint.

Självklart är det bra att män går ut med att de inte står upp för det rådande idealet, som helt klart inte är hälsosamt. Men att skaka på huvudet och tilltala oss med ”lilla gumman”-ton är inte rätt sätt att göra det på. Jag tvivlar inte på att Karlssons intentioner med krönikan var goda. Han skriver själv att han inte är insatt i ämnet, och då är det klart att man kan begå misstag. Så jag tänker inte kalla honom kvinnohatare eller försöka slå ner honom på annat sätt. Jag hoppas bara att han efter att bristerna i hans resonemang påpekats ska ta sig tid att tänka en runda till och se på sin text i ett annat ljus. Han har på Twitter utlovat en ny utredande krönika på måndag. Det kommer blir intressant att läsa hans tankar om stormen han skapat.

1 kommentar

Filed under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar

Var håller jag hus?

Jo, i dagarna har det varit både festplanerande, flyttpackning och 25-årsmaskerad som tagit sin lilla tid. Och lugnare lär det inte bli, nu när flyttlasset går på torsdag. Så jag ber om ursäkt för det glesa bloggandet. Jag planerar att vara tillbaka med full kraft igen när den kommande veckan är över!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet

Julkatalog med genus-tänk

Toys R Us fortsätter ta steg i rätt riktning. Här är ett gäng bilder på deras brittiska julkatalog. Flickor och pojkar leker tillsammans, med alla sorters leksaker. Det är fint att se.

Det är några saker jag är tveksam till. På den ena köksbilden står pojken och pratar i telefon. På den andra blir han serverad en hamburgare av flickan. Hon, å andra sidan, tvättar och lagar mat. Det känns trist att hon är aktiv och han passiv i bägge bilderna på det temat.

Jag funderar också över den väldigt rosa dock-annonsen. Här har de verkligen slängt in pojken i en prinsessvärld , och rockvärlden verkar extremt rosa-dominerad. Det är såklart bra att han tillåts vara där, men samtidigt är det trist att bilden skriker ”Flickigt!” I ansiktet på en.

Men på det stora hela gillat jag verkligen det här, och jag hoppas att fler länder och kedjor hänger på! Vad tycker ni?

20131025-103715.jpg

20131025-103811.jpg

20131025-103752.jpg

20131025-103658.jpg

20131025-103650.jpg

20131025-103638.jpg

20131025-103633.jpg

20131025-103619.jpg

20131025-103607.jpg

20131025-103539.jpg

Bilderna kommer från Let Toys be Toys.

6 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Till dig som funderar på att söka vård för ätstörningar

Innan jag sökte hjälp för min bulimi var det några saker som gjorde att jag under lång tid undvek att kontakta vården. Jag hoppas att du som sitter i en liknande situation ska läsa det här inlägget, och att det ska kunna hjälpa dig att våga ta steget.

För det första – Du är inte ”för tjock” för att söka hjälp. Jag trodde att eftersom jag hade ett BMI som låg långt ifrån den där siffran som visar på att man är underviktig så skulle jag inte tas på allvar. Jag var osäker på om jag ens hade ett problem värt att tala om. Tänkte att vårdpersonalen skulle kasta en blick på mig och sedan skicka hem mig igen. Jag trodde att man var tvungen att ha samma kropp som tjejer på pro ana-sajter för att ”vara värdig” hjälp. Jag tänkte att jag inte ens hade lyckats med min ätstörning, att den inte var tillräckligt störd.

Men vikten säger ingenting om huruvida en person lider av en ätstörning eller inte. Man kan vara underviktig, normalviktig, eller överviktig. Det finns många varianter av ätstörningar, och många olika kroppstyper hos de som är sjuka.

För det andra – Du behöver inte spy för att räknas som bulimiker. För mig var ett av problemen också att jag inte visste vad jag sökte vård för. Jag identifierade mig med det jag läste om bulimi, men trodde att det var ett krav att man spydde eller använde laxermedel för att man skulle kunna diagnostiseras med det. Men bulimi syftar helt enkelt på att man har ett kompensationsbeteende. Man hetsäter, och försöker sedan kompensera för det på något sätt. Det kan vara intensiv bantning, hård träning, kräkningar eller olika bantningspreparat och/eller laxermedel.

Det finns dessutom en ytterligare diagnos utöver bulimi och anorexi. Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) är den allra vanligaste ätstörningen och inkluderar alla som inte uppfyller alla kriterier för bulimi eller anorexi. Inom UNS ingår t ex ortorexi (fixering vid hälsa och träning).

Sist av allt, och kanske viktigast – Det finns inga nackdelar med att bli frisk. Det är tyvärr det som är svårast för många att inse. Man tror att en normal kosthållning ska förstöra ens liv. Att allt jobb man lagt på sin ätstörning ska vara förgäves. Man är orolig för vad som ska hända med ens vikt. Och där kan jag inte ge några garantier. Vissa kommer gå upp i vikt – och behöver ju göra just det. Vissa som hetsätit mycket kommer kanske gå ner. Din kropp kommer helt enkelt göra det som du mår bra av. Och bra kommer du må, även om det är kämpigt i perioder.

Min kropp mår tusen gånger bättre än den gjorde för bara några månader sedan. Jag har ork till att träna (vilket aldrig gått förut), jag sover bättre och känner mig piggare. Framför allt är det befriande att kunna lägga upp mat på tallriken utefter hur hungrig jag är, inte utefter vad jag tycker att jag är värd. Min vikt är stabil och går inte upp och ner som tidigare. Jag känner inte alls samma sug efter att hetsäta så fort jag haft en jobbig dag.

Behandlingen var jobbig ibland, och det fanns dagar när jag kände att jag bara ville strunta i att gå. Men jag så glad att jag genomförde den. Och jag hoppas att den här texten kan hjälpa någon att få den hjälpen jag har fått.

Här finns en lista över var du kan vända dig.

3 kommentarer

Filed under Kroppen

”Man måste få skämta om allt”

I helgen hände det där som är så frustrerande. När man är i en situation då man verkligen vill sätta ner foten i marken och säga ifrån, men inte alls känner att man får ut vad man vill ha fram.

Stod och snackade med lite olika folk när samtalet gled in på sexistiska skämt. Vi var två tjejer och två killar som pratade, och konversationen gick ungefär såhär:

Killarna: Sexistiska skämt är ju kul. Typ, om en man kör på en kvinna, vems fel är det då? Mannens, varför har han bilen i ett kök?
Tjejerna: …
K: Det är ju kul!
T: Fast det var ju inte alls kul.
K: Man måste ju kunna skämta om allt.
T: Fast det beror ju på hur skämtet är upplagt.
K: Jag har en massa invandrare i min klass, de tycker det är skitkul med skämt om svarta. Och man måste ju kunna skämta om allt.
T: Fast det är ju lätt att säga när man är vit, straight och man.
K: Men man måste kunna skämta om allt.
T: Men folk kan ju ta illa upp.
K: Man måste ju få skämta om allt.
T: Inte om det bara befäster trista människosyner.
K: Men man måste ju få skämta om allt.

Osv. Osv. Hur mycket vi än försökte var det liksom inget som bet på ”man ska få skämta om allt”-argumentet. Till slut gav jag upp. Jag ville nästan skratta åt det hysteriska i att två killar ska stå och förklara för två tjejer varför det är okej för dem att komma med nedsättande kommentarer om just tjejer.

Ge mig jättegärna era bästa comebacks på just den kommentaren. Och andra med för den delen.

14 kommentarer

Filed under Jämställdhet