Category Archives: TV

Spotify ur ett feministiskt perspektiv

Jag bestämde mig för att göra ett litet experiment i morse. Jag slås ofta av att folk (särskilt män, men även kvinnor) kan ha svårt att ens på uppmaning nämna kvinnliga artister de gillar. Jag insåg själv för något år sedan hur mansdominerat mitt musiklyssnande var, och har sedan dess försökt att aktivt leta upp fler kvinnliga artister eftersom att de, uppenbarligen, inte får samma plats i rampljuset som deras manliga kollegor.

Det är så mycket som väldigt tydligt visar att det här är ett problem! Tidigare har jag berättat om kvinnliga musiker som av arrangörer avfärdas som körtjejer. Lisebergs program för Stora scenen består än så länge av Patti Smith och sex manliga artister, samt House på Liseberg som i sin tur ger oss en kvinnlig och fem manliga akter. Nyligen gick också fantastiska artister som Marit Bergman, Robyn och Nina Persson ut med en debattartikel i Aftonbladet där de kritiserar hur kvinnor gång på gång sopas undan ur musikhistorien. Det här är en aktuell och viktig fråga, och en som alldeles för få festivaler och skivbolag arbetar aktivt med.

Så åter till mitt experiment. Jag och min pojkvän Elias har en gemensam spellista på Spotify där vi turas om att lägga in tre låtar var. Den innehåller just nu 168 låtar av nästan lika många artister, så den borde ge ett hyfsat hum om vilken musik vi lyssnar på.

Det jag gjorde var att gå igenom hela listan och räkna hur många låtar som har en manlig respektive kvinnlig sångare, och sedan se om det var några skillnader i mina och Elias musikvanor. Här kommer det något nedslående resultatet:

Alexandras statistik — 58% kvinnor, 42% män

Alexandra

Elias statistik — 28% kvinnor, 72% män

Elias

Här ska tilläggas några saker. Dels att jag, som sagt, verkligen aktivt ansträngt mig för att hitta fler kvinnliga artister att lyssna på. Dels att Elias inte är någon bakåtsträvande antifeminist, utan tvärtom precis som jag är engagerad i de här frågorna. Så varför ser det ut så här? Varför lyckas inte ens medvetna killar ha en hyfsad jämn uppdelning på en så till synes enkel grej?

Hur krasst det än kan låta så tror jag att det handlar om lathet. Vi måste alla rannsaka oss själva lite, och göra det vi kan för att uppnå lite mer jämställdhet i våra dagliga liv. Det är så mycket saker som vi gör per automatik, utan att reflektera eller problematisera kring dem. Men vi borde verkligen göra det. Det är bra att se sina egna mönster, även om man inte alltid blir stolt över dem!

Men det är ju inte helt och hållet vårt fel. Vi blir matade med musiken vi lyssnar på. Från radio, tv, tidningar och vänner som tar över Spotify på fester. Musikmagasinet Gaffas omslag har till exempel länge varit tydligt mansdominerade med 33 manliga och 18 manliga artister på omslaget sedan 2010. Utöver det syns också två band med blandade kön. De ska dock har ett plus i kanten för att de verkar ha upptäckt skevheten. 2013 hade 5 av 12 nummer kvinnliga artister på omslaget, vilket var en stor förbättring jämfört med tidigare år.

Jag har sagt det förut, och jag säger igen. Media måste börja ta sitt ansvar, och framför allt lyssna på sina konsumenter. Vi gör vad vi kan, men när vi inte får hjälp av de större aktörerna så är det verkligen ett jobb i motvind. Att hitta kvinnliga artister idag är inte svårt. Den lilla ansträngningen det tar att kolla upp de grymma tjejerna som finns där ute (om en nu verkligen inte kan komma på en enda en på egen hand) kommer inte äta upp hela årets festivalbudget. Det borde vara så himla enkelt.

Kika gärna på någon av era egna spellistor, och dela med er av resultatet! På temat Spotify och feminism vill jag för övrigt tipsa om HEJ BLEKK-Michaelas Feminist anthems-lista! Feminismpepp i massor!

 

Annonser

6 kommentarer

Filed under Kultur, Musik, Tidningar, TV

Kvinnor i nördvärlden

Nördkulturen är fantastisk på många sätt. Och delvis en av de mest välkomnande miljöer jag befunnit mig i. Delvis.

Den gamla dammiga bilden av nördar som socialt inkompetenta, finniga tonårspojkar som spelar tv-spel i mörka källare sakta men säkert tonats ner. Nörd är inte längre ett negativt laddat ord på samma sätt som det var för tio år sedan. Jag, och många med mig, sätter gärna det epitetet på oss själva med stolthet.

Men ingen har glömt hur det en gång såg ut. Alla vet att vi länge var underdogs, och till viss del är det fortfarande. Många har varit, eller är, utsatta eller ensamma. Och just därför tror jag att grupptillhörigheten Whovians/Trekkies/gamers emellan är så stark. För att många förstår vikten av att alla får vara med. För att det finns en förståelse för vad utanförskap kan göra med en person.

När jag var yngre var jag på flera stora IRL-träffar med olika rollspelsforum och spelsajter. Det är sällan jag känt en sådan sammanhållning mellan folk som aldrig tidigare träffats. Självklart älskade inte alla varandra. Självklart fanns det någon man störde sig på. Kanske blev det bråk ibland. Men i det stora hela så var respekten för folks olikheter enorm, och alla blev behandlade på ett schyst sätt. Det var fint, och jag blir varm av att tänka på det än idag.

Men. Tyvärr finns det ju ett men. På vissa områden ligger nördvärlden hopplöst efter. Och det gäller särskilt när man letar sig utanför Sveriges gränser (även om vi har en hel del att göra här med). Den acceptans som annars finns på många plan saknas ibland helt när det kommer till kvinnor.

Det är ju ingen nyhet, och de flesta känner till det. Vilket också är anledningen till att jag inte förstår att utvecklingen går så långsamt framåt. Gamereactor recenserar bröst för att ”uppmärksamma kampen mot bröstcancer”, någon programmerar ett spel där man kan slå Anita Sarkeesian (Feminist Frequency) blodig, i Big Bang Theory fortsätter kvinnliga nördar lysa med sin frånvaro, Joss Whedon måste fortfarande svara på frågan om varför han skriver starka kvinnliga karaktärer, och HBO har snart visat upp både brösten (och resten) på varenda kvinnlig karaktär de kan hitta i Game of Thrones. Dessutom fortsätter många tjejer använda sig av manliga namn när de spelar online, för att slippa sexistiska kommentarer från sina medspelare.

Uppå det har vi ju dessutom tanken om att tjejer enbart poserar som nördar:

fakegeek

Jag har turen att ha otroligt medvetna vänner, i och utanför tv-spels-, fantasy- och rollspelskretsar. Vi diskuterar, problematiserar, och sprider länkar till bra inlägg i debatten. Men ibland tar frustrationen överhanden. Det är som att all energi folk lägger på att få till en förändring ger så lite tillbaka. Man försöker få en spik genom väggen och har slitit ut sin hammare. Spiken känns så otroligt viktig så man börjar banka med sitt eget huvud. Och ju mer man försöker, med varje bank, gör det ondare och ondare att se att ingenting händer. Att det står still.

Självklart finns det viss positiv utveckling. Debatten är mer igång än någonsin. Dreamhack får påtryckningar om att jobba mer med problemen med sexism som omger eventet. Mässor börjar sakta men säkert tacka nej till företag som vill använda sig av booth babes. Kvinnliga (relevanta) karaktärer får sakta men säkert ta plats i spel. Tjejer blir mer och mer accepterade i olika communities.

Men det går så långsamt. Det går alldeles för jävla långsamt.

fake2

Slutligen, några tips på trevliga Facebook-grupper:
Geek Women Unite (Sweden) – Allmänt nördsnack, och ofta diskussioner om problematiken jag skrivit om ovan.
Esfinges – En grupp för kvinnor som sysslar med HEMA (Historical European Martial Arts).
Varför apor aldrig bär rosa klänning – Har ingen nördig koppling, men är en bra samlingsgrupp för folk intresserade av genus och jämställdhet.

1 kommentar

Filed under Böcker, Film, Jämställdhet, Kultur, Teknik, TV

Riktigt bra mensskydds-reklam

Appropå gårdagens gnäll över Always, Libresse och deras gelikar. Här kommer ett fantastiskt exempel på hur det kan bli när ett företag vågar göra något nytt. Härligt, kul och avdramatiserande. Tack Linnea för tipset!

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam, TV

Blått blod och världens fräschaste mens

Mens gör aldrig ont. Det är aldrig smärtsamt, kladdigt eller bökigt.

Synd bara att det är så pinsamt.

Så verkar det åtminstone se ut om man frågar de stora tillverkarna av mensskydd, och ser deras tv-reklam. Aldrig snuddar de vid omaket det faktiskt är att ha mens. Aldrig berörs sånt som känslan av att någon vrider om ens livmoder inifrån, eller att det är drygt att lägga en massa jävla tid på att byta tamponger. Nej, mens är fräscht och bekvämt. Det enda som är jobbigt är risken för att någon, Gud hjälpe, skulle få veta. Att någon skulle märka att det är den tiden på månaden.

För man lär sig ju att det är skämmigt. Jag visste det redan som tolvåring när jag fick min första mens. Strax därefter skulle jag på kvartssamtal med min lärare och mina föräldrar, och min pappa hade mage nog att berätta för läraren. Jag höll på att dö. Mina föräldrar ville väl bara försäkra sig om att ingen skulle stoppa mig om jag började springa på toa ofta, men det enda jag såg var skam skam skam. Och mer av den varan blev det. I korridoren utanför klassrummet fanns en toalett som bara tjejer fick använda. För där fanns en behållare med sanitetspåsar där man kunde slänga bindor. Mens-toan. Jag försökte smita ut när ingen såg. Ville inte att någon skulle fatta.

Och det hänger med en, långt upp i åldrarna. Vi är nog många som vid något tillfälle haft en tampong som flytt från ens väska. Och sett chocken och förvirringen när en kille, som först tänkt hjälpa dig plocka upp dina grejer, fattar vad det är som landat jämte hans fot. Hur handen dras tillbaka. Hur han mumlat fram att du tappat… nått. Som själva erkännandet att han sett din inplastade bomullsbit skulle göra situationen ohållbar för er båda.

För killar vet ju också. Har också lärt sig att mens är pinsamt och skambelagt. Inte konstigt att många män tycker att det är obehagligt, när det är den bilden som skriks ut av de företag som jobbar med det.

Och reklamen för mensskydd fortsätter i samma spår. Med ljusa miljöer fyllda med tjejer i vita tighta byxor. Och blå vätska. Alltid blå vätska. Och aldrig någon igenkänningsfaktor. I reklamvärlden är mens så jävla fräscht att man själv undrar om man gjort något fel. Aldrig verkar man var så sportig, danssugen och benägen att ha vita byxor och string(!?) som under lingonveckan (Seriöst, vem använde de där string-bindorna? Visst att man ska få ha vilka trosor man vill på sig även under mensen, men jag har svårt att se hur det kan vara bekvämt eller ens fungera.).

20131014-181703.jpgLibress-annons.

Mens syns inte och känns inte, och så ska det visst förbli. Men jag har slutat skämmas nu. Jag menar inte att man ska börja gå runt och droppa blod överallt, men man måste kunna prata om mens, och mensskydd, på ett vettigt sätt. Jag berömmer jämt och ständigt menskoppar och förklarar för alla som vill höra hur bra jag tycker att de är.

Och kanske är det en förändring på gång. Menskoppen.se kör ju med parollen ”För oss med rött blod”. Det känns befriande. Häromdagen såg jag ett förslag om att det borde skickas ut gratis koppar till unga kvinnor. Tamponger är dyra och vi tjänar ju redan mindre än män. Jag tycker att det är en grym idé. Det skulle förvisso skada företag som Always. Men å andra sidan kommer jag inte att sakna sånt här i min tv:

4 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam, TV

Bistra manliga dessertmästare

Är det inte lite märkligt att Kanal 5 inte lyckades skrapa fram en enda kvinna till juryn i sitt nya program Dessertmästarna? Särskilt när finalisterna i Årets konditor i år består av tre kvinnor och två män.

dessertmästarnaStefano Catenacci, Roy Fares, Magnus Johansson och Sebastien Boudet.

Intressant är också skillnaden på ansiktsuttryck hos den motsvarande juryn i Sjuans Hela Sverige bakar, som består av både en man och en kvinna (med på bilden är också programledaren Tilde de Paula), och femmans rakt igenom manliga ensemble. Kolla in de båda gängens respektive pressbilder,

Hela Sverige bakarHela Sveriga bakar – glada och käcka.

DessertmästarnaDessertmästarna – allvarliga och ”allt annat än söta”.

Kan ju tyckas vara en slump, men har man följt Genusfotografens blogg blir man snabbt varse om att det är en misstänkt vanligt förekommande slump.

Det var vad jag reagerade på under min promenad hem från träningen. Har ni sett några intressanta kampanjer eller annonser? Tipsa gärna i kommentarsfältet!

2 kommentarer

Filed under Jämställdhet, TV

Genomläsning av tidningen Frida, del 2

För 2-3 veckor sedan tog jag en shoppingrunda på mitt lokala Ica. När jag handlat klart fick jag för mig att köpa en tidning av något slag. När jag väl stod framför tidningshyllan så var det ett omslag rakt framför mitt ansikte som verkade stirra på mig. Frida.
Jag bestämde mig för att köpa tidningen för att se hur den står sig idag jämfört när jag som tonåring läste den. Jag var nyfiken på vilken vinkel den hade på olika ämnen. Fanns det ett genustänkt i Frida? Hade Sveriges största tidning för tjejer någonsin en feministisk vinkel på sina artiklar? I del 1 berättade jag lite om min personliga historia med tidningen. Här kommer del 2.

Den tidning jag har köpt och tänker gå igenom är nummer 16 2013 som gavs ut runt starten på augusti. Den här texten kommer bli rätt långt, men jag hoppas ni står ut. Om man inte pallar så finns mina slutliga sammanfattande tankar längt ner i inlägget!

Omslaget

Tidningens utsida pryds av den just nu oh så aktuella Miley Cyrus och vill även locka till köp med hjälp av detta: En barbröstad Justin Bieber, en sexig intervju med Eric Saade, tips på hur du blir en ”killmagnet”, chansen att vinna One Directions parfym, en intervju med killbandet Union J, en hårguide och posters på fem manliga och en kvinnlig kändis.  Det är helt klart inga oväntade teman och stämmer väl in med mina egna minnen av tidningen. Det enda som sticker ut är en rubrik om psykisk sjukdom. Jag minns att de här ”Ur livet”-reportagen var lite av mina favoriter i tidningen. Kanske för att de faktiskt var lite bredare och mer varierade i sitt tema.

Frida nummer 16

Statistiken

Jag gick igenom tidningen och gjorde en liten sammanställning av de vanligaste ämnena som dök upp, sidmässigt. Här kommer en sammanfattning.

Artiklar och reportage

  1. Kändisar (20)
  2. Skönhet (10)
  3. Idolbilder/affischer (6)
  4. Läsarbrev (6)
  5. Kärlek (4)
  6. Mat (3)
  7. Noveller (2)
  8. Psykologi (2)
  9. Övernaturligt (1)
  10. Film (1/2)

Ser man över listan med ämnen så är den ju faktiskt rätt varierad, mer än jag trodde. Men går man sedan över till sidantalet så är ju verkligen det tunga ämnet kändisar. Av dessa 20 sidor så var 10 intervjuer och 10 faktarutor, foton och lite småartiklar. Och det är klart, det finns ju massor av folk som är intresserade av kändisar. Det tråkiga är ju att har man som ung tjej endast en tidning att välja på och inte är så intresserade av just det ämnet så är man ju rätt körd.

Reklam

  1. Smink (3)
  2. Mensskydd (2)
  3. Parfym (1)
  4. Utbildning (1)

Utöver det tillkommer en bilaga med reklam för språkresor om 7 sidor. Utöver bilagan så är den enda existerande utbildningsannonsen för en utbildning till makeup-artist. Det känns märkligt att en tidning som riktar sig till ungdomar som förmodligen är i tagen med att bestämma vad de vill jobba med senare i livet inte har fler annonser om just utbildningar. Man får känslan av att skolorna antar att läsarna av tidningen inte är intresserade av annat än smink. Mängden reklam var för övrigt oväntat låg.

Texterna

Det här skulle bli en otroligt lång text om jag skulle kommentera sida ett till sextioåtta, så jag nöjer mig med att gå igenom rubrikerna och artiklarna som på ett positivt eller negativt sätt fick mig att haja till.

Har du fallit för någon? (Chefredaktörens spalt)
Beatrice Birkeldh skriver om sommarkärlek och förvånade mig helt genom att skriva ”kanske du tänker på en söt kille eller tjej som du träffat i sommar”. Det här var ingenting som fanns i Frida när jag läste den. Där var det heteronormen som gällde rakt igenom, och varken jag eller mina vänner ifrågasatte det. Jag började undra om jag felbedömt tidningen helt.

Just nu!
Tidningens andra uppslag tar mig ner på jorden igen. Här finns en Killometer som listar de hetaste snubbarna. HBTQ-tänket verkar inte vara så allmänt vedertaget som jag fick förhoppningar om, och det blev sjukt snabbt ett fokus på utseende och kroppar. I övrigt består uppslaget av nyheter som: ”Adam Lambert joinar Glee-gänget!” och ”Harry kräktes på scenen!”.

Miley Cyrus – Älskad och hatad
Det här numret kom ut före Mileys omtalade framträdande på MTV Video Music Awards, men hon hade redan hunnit få en hel del ris och ros (mest ris) för sin nya stil och enligt många utmanande video. Det här var artikeln jag var mest nyfiken på, och jag undrade över vilken vinkel Frida skulle välja att ta. Skribenten inleder med att rätt neutralt ge lite fakta om hysterin runt just detta och ge några argument från båda sidorna i diskussionen. Men i resten av texten står de helt klart på Mileys sida. De pushar för att hon vågat stå upp för gayrättigheter i USA och citerar Miley där hon säger att det är föräldrar (och inte hon själv) som ska lära sina barn vad som är rätt och fel. Artikeln avslutas med att Miley säger att hon uppmuntrar folk att vara sig själva, vilket tidningen kommenterar med ”Bra sagt, Miley!”
Jag tycker att hela grejen sköttes rätt snyggt. Många av tidningens läsare har Miley som idol och det känns som ett bra grepp att förklara rabaldern runt henne och samtidigt visa att de tycker hon är cool som gör sin egen grej.

IMG_2582Fridas covergirl.

Semester!
Här är ett uppslag med kända girls and boys i badkläder. Alla har samma storlek (liten) och med ett undantag en rätt väntad hudfärg. Här börjar jag inse hur otroligt vit hela tidningen är. Vid en snabbgenombläddring hittar jag typ tre PoC, varav en är modell i en annons. Variationen på vilka typer av människor som visas upp i artikeln är skrämmande liten. Och seriöst, det borde inte vara en svår grej att fixa.

Justins superkropp
Det här är ett av tidningens riktiga bottennapp. Sidan innehåller följande:

– 8(!) biler på Justins bara överkropp
– Lyriska kommentarer om ”superkroppen” (”Mums!”, ”Hett!”)
– Historier om hur Js flickvän och vänner berättar om hur Js nya diet gett honom dåligt humör och ett otrevligt beteende.
– Avslutningsraden ”Vad gör man inte för en superkropp?”

Kort sagt så är det bara ett sugigt budskap. Skev bild av hur unga killar ska se ut, och hur man förväntas välja ”Superkropp” före vänner och familj.

Justin BieberSkräpsida.

Frida dejtar Didde
Får erkänna att jag inte hade minsta koll på vem denna Didde var, men tydligen är han medlem i bandet Mange Makers. Här vet jag inte riktigt om jag kan lasta Frida för hans uttalanden, men när han säger att han gillar att se skräckfilm på dejter för att ”hon [dejten] blir rädd och söker värme” och att gokart och paintball är ”killigt” så blir jag bara trött.

Kändiskompisarna Ellen och André snackar kärlek!
En rätt ordinär intervju som inte sa mig så mycket. Men något jag återigen reagerade på var att heteronormen är så starkt befäst. Nyblivna kändisar får numret igenom frågan ”Får du fler killar nu?” eller ”Får du fler tjejer nu?” beroende på vilket kön de själva har. Det finns tre uppslag med intervjuer om just dejtande, och det är även genomgående i dessa texter.

Street-style
Här är ett inslag som jag inte kan minnas från förr. En sida med bilder på random unga tjejer på stan och några ord om deras stil. Sånt känns ju mera roligt och relevant för en tonåring än svindyra märkeskläder.

Test: Varför är du en bra vän?
Här kommenterade min kompis att det var rätt fint att frågan var varför man är en bra vän, och inte om. I agree!

Hitta kärleken! – med hjälp av killarna du redan har!
Mer av samma. Totalt inriktat på straighta läsare.

Då blir vi intresserade!
Ett gäng dudes (tänker inte ens kommentera heterogrejen längre) berättar hur du ska snärja dem. Var rätt orolig över den här intervjun och förväntade mig uttalanden om hur en tjej ska se ut och vara. Men tonen var väl okej och budskapet är rätt igenom att man ska vara sig själv. Men jag gillar inte alls idén på att några killar ska sitta i en soffa och diktera hur de vill att tjejer ska bete sig.”Var omtänksam, positiv och inte svartsjuk.” Jaha? Jag kanske inte känner för det.

Fråga om sex & kärlek / Sexigt
De här sidorna gillar jag! Frågor om lukter från snipan och hur man köper en vibrator. Och så lite fakta om klittan och i vilken ålder man får mens. Personen och hen används systematiskt här. Varför kan det inte anammas av resten av tidningen?

Sidor om sexMitt favorituppslag.

Ur livet
En artikel om en tjej som lever med borderline och bipolär sjukdom. Viktigt och bra om inställningen till psykiska sjukdomar.

Horoskop
Här tyckte jag mest att det var roligt och lite gulligt att alla(!) stjärntecken har asmycket tur i kärlek. Man kan ju inte anklaga dem för att inte vilja glädja läsarna i alla fall.

Andar & annat
Här kom det en liten avstickarsida med frågor och svar om det övernaturliga, tips om hur man gör en soltalisman och var man kan se stormdevor. Jag själv var väldigt intresserad av liknande ämnen i tonåren och hade nog tyckt att det var sjukt intressant. I vilket fall skönt med en paus från kändisarna.

Popcorn
Här ska alltså Fridas bästa tips om ”film, musik, serier och webben” trängas på en enda liten sida. Det här förvirrar mig så mycket, för jag trodde att de ämnena var riktigt stora bland tidningens målgrupp. Varför får de inte mer plats? Utöver musiken som ju finns väl representerad i intervjuerna så får man bara pyttesmå notiser om övriga ämnen.
Det jag kände mest när jag såg den här sidan var nog att jag inte förstår varför det inte finns en kulturtidskrift som riktar sig mot ungdomar! En tidning om film, litteratur, tv-serier och musik i en härlig blandning. Jag tror det
finns så mycket folk som skulle vara mer intresserade av det än den här djupdykningen i kändisfoton.

Veckans BOYfriend
”Åhnej, man tydligen bara ha en boyfriend”, var min första tanke. Men efter att ha läst det finstilta så var visst också okej att nominera en GIRLfriend. Gött!

Så vad tycker jag egentligen?

Ja, vad blir då egentligen min slutsats? En del saker har helt klart blivit bättre sen sist (vilket var typ 2001-2002). Till ett visst mått verkar tidningen ha tagit ett steg mot att bli lite mer HBTQ-vänlig och inte utesluta sina icke-straighta läsare. Men just därför fattar jag inte varför de inte går all the way och inkluderar det tankesättet i hela tidningen. Jag har i stort svårt för att fokuset i tidningen är så starkt inriktat på killar, och att man förväntas tråna efter dem. Tjejer som kanske inte känner sig så intresserade av att sukta har inte mycket att hämta här.

Om man förväntar sig att hitta någon att identifiera sig med i tidningen så får man helt enkelt se till att man är slimmad, vit och straight.

Självklart kan det ju få finnas en tidning för unga tjejer med fokus på mode och kändisar. Det är ju intressen som existerar. Men det borde kunna göras på ett annat och bättre sätt. Michaela/blekk skriver såhär i ett blogginlägg om vad tjejer vill läsa om, och jag håller med till fullo:

Jag vet att det går. Jag tror det är möjligt att producera en tidning som är lättsamma med tips om frisyrer, kläder, skor och nagellack men också skriver andra slags artiklar som inte fatshamear och ätstörningstriggar. Det kunde vara artiklar om kändistjejer, om tjejer som aktiverar sig politiskt, om tjejer som har roliga arbeten eller om tjejer som bryter normer. De skulle ändå sälja tusentals lösnummer. Om inte mer.

Varför tas inte den här chansen av dem som har möjligheten? Och varför inte ta steget längre och ge sig ut på nya jaktmarker. Varför inte starta en Frida Kultur? Frida Sport? Om nu inte Frida Förlag vill så kan väl något annat ta tag i saken och ge unga tjejer lite valmöjligheter?

Det gjordes ett försök av Jessica Ivarsson och Sara Nyblin att starta en annorlunda tjejtidning, men annonsörerna uteblev och projektet fick läggas ner efter bara tre nummer. Varför är företagen så rädda för att ge tjejer en chans att gå utanför sfären för skönhetsintresse? Min tolkning är att de var så säkra på att en tidning för tjejer som inte fokuserade på utseende och skvaller inte skulle kunna sälja att de inte var villiga att ge det en chans. Det känns som en jävligt förminskande synsätt.

Tidningen TjejlivNummer 2 av nedlagda magasinet Tjejliv.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer förutom att jag är trött. Trött på att de här tjejerna förväntas vilja läsa det här. Trött på att jag fortfarande förväntas vilja läsa det här och får en skvallerblaska eller ett några månader gammalt nummer av Veckorevyn när jag går till frissan. Trött på att ingen vågar satsa och ge tonårstjejer lite upprättelse. Erkänna att de är individer med åsikter, tycken och smak och inte en enda stor rosa geggamojja.

Det var allt.

10 kommentarer

Filed under Barn, Böcker, Jämställdhet, Kändisar, Kläder, Kroppen, Reklam, Tidningar, TV

Nördar, kvinnor och nördkvinnor

Jag älskar verkligen nörderier och nördiga människor. Nu kan man förstås snöa in sig på alla möjliga ämnen, men i det här inlägget syftar jag främst på nörderi i form av tv-spel, brädspel, sci-fi, fantasy, tv-serier och liknande klassiska grejer.

Jag har mängder av kvinnliga vänner som älskar Doctor Who, Game of Thrones, Final Fantasy, Gears of War och all möjlig annan media på det här området. Seriöst, det bara kryllar av geekgirls överallt. Men när det kommer till just våra älskade tv-serier så känner jag att det är något som skaver lite, något som jag bara inte kan sluta fundera på.

Vart är tjejerna?

Om vi börjar med den serie de allra flesta tänker på när det kommer till nördkultur – the Big Bang Theory. Storyn cirklar runt två män och deras två manliga vänner som hänger sitt liv åt Star Trek, serietidningar och tv-serier. Under seriens gång kommer dock tre kvinnor in i deras liv, vilket då leder till att deras invanda sätt att leva förändras, sätts på prov eller ifrågasätts. Här har vi verkligen en serie som vältrar sig i referenser till populärkultur. Men av någon anledning är det bara killarna som intresserar sig för den.

Vänta vänta! säger kanske några nu. Både Amy och Bernadette är ju supernördiga, de är ju till och med forskare. Och det stämmer att de två karaktärerna har både skills och är galet insatta i sina respektive områden, men den typ av nördighet som Sheldon och Leonard ägnar sig åt avvisar de gång på gång. Det finns enstaka gånger då tjejerna av olika anledningar hänger sig åt killarnas intressen och exempelvis spelar rollspel eller diskuterar serietidningar, men det nyvunna intresset varar aldrig mer än ett avsnitt, eller så görs det bara för att blidka någons pojkvän. Det känns helt galet att en serie som verkligen bygger på nördkultur inte har en enda huvudkaraktär som ägnar sig åt den.

En av mina personliga favoriter när det kommer till humor av det här slaget är Community. Den är inte lika extremt inriktad på ämnet som tBBT, men innehåller allt från avsnitt där nästan hela handlingen utspelar sig i ett 8-bitsspel till en helt egen parodi av Doctor Who – Inspector Spacetime. Men även här är det två killar – Troy och Abed – som hänger sig åt de här grejerna, och även om vissa tjejer ibland tillåts ”prova på” något nördigt (som när Annie lajvar Inspector Spacetime med Abed), så är det precis som i Big Bang Theory inget bestående personlighetsdrag utan något som görs tillfälligt för någon av killarnas skull.

En serie där kvinnliga nördar faktiskt får ta plats är realityshowen King of the Nerds (som jag upptäckte tack vare den finfina podden Nördsnack) där ett gäng geeks tävlar i olika utmaningen i hoppet om att slutligen få sitta på ”The Throne of Games” (hehe). Jag blev faktiskt glatt överraskad av att se att hälften av deltagarna var kvinnor – och att de så gott som alltid togs på lika stort allvar och sågs som lika stora hot som killarna. Några små trötta kommentarer om utseende dök upp under säsongen, men i det stora hela så tyckte jag serien lyckades riktigt bra på den här fronten. Värt att kolla in om man gillar lite trashig reality tv now and again alltså.

Hur tänker ni andra? Har ni sett några kvinnliga nördar på tv eller film? Tipsa mig gärna!

1 kommentar

Filed under TV

Nej, jag tänker inte gratulera din viktnedgång

Det här inlägget publicerades tidigare i min personliga blogg den 19 februari 2013.

våg

Det händer rätt ofta på arbetsplatser, eller skolor. Någon har gått ner i vikt, och genast börjar hyllningarna. Oj, vad snygg du blivit! Oj, vad smal du är! Oj oj oj, kolla på dig!

Det är en himla massa ojande.

Väljer man att inte sälla sig till hyllningskören får man ofta blickar som hintar att man kanske borde säga något. Man anses vara lite taskig som inte berömmer personen för hens prestation.

Men det är den grejen jag vill komma till. Vad är det personen i fråga har åstadkommit? En smalare kropp? Ja. En sundare livsstil? Oklart.

Det anses vara uppenbart att personen för det första strävat efter att bli just smalare och för det andra mår bättre av det. Newsflash! Så behöver inte vara fallet!

Visst, har någon en övervikt som är ohälsosam så kan man såklart gratulera en person till att ha börjat träna eller ha ändrat sin kosthållning till det bättre (om personen själv tar upp det, annars har du faktiskt inte med hur mycket någon annan väger att göra). Grattis till att hen förmodligen mår bättre och kommer leva längre! Men jag ser verkligen ingen anledning till tjo och tjim för att någon gått ner en jeansstorlek. Det borde aldrig vara ett mål i sig.

Här kör jag på en jävla dubbelmoral. För jag har ju försökt gå ner några kilo flera gånger. Massa gånger. Och gjort det, och sedan solat mig i glansen av berömmet man får. Men det är just det som är problemet. Att man känner sig så duktig. Att viktnedgång i sig är så synonymt med något positivt. Att även om man egentligen är nöjd med sig själv så finns det folk som ständigt med sina i olika grad medvetna kommentarer förklarar att man är fel om man inte åtminstone vill gå ner lite i vikt. ”Alla vill väl bli av med något kilo”, verkar vara en allmän sanning.

Här är några anledningar till att folk går ner i vikt: De äter för lite, eller äter inte alls. De tränar så mycket att det sliter på deras kroppar. De äter inget annat än shakes. De är sönderstressade. De är sjuka. De är deprimerade.

Självklart finns det en massa hälsosamma sätt att gå ner i vikt som gynnar en på många vis och har både fysiska och psykiska effekter som är positiva. Men det är inte min poäng. Poängen är att man väntas sträva efter storlek 34. Det är konstigt med någon som har lite mage och inte försöker göra något åt det. När Lena Dunham visar upp sin nakna och normala (men för TV onormala) kropp i tv-serien Girls så tycker tv-recensenter att det är orealistiskt att hon får ligga med en klassiskt hunkig läkare. Hur kan hon bara ligga med honom där i sängen utan att ens försöka dra in magen?

Tro det eller ej, men min pojkvän ligger gladeligen med mig fast jag väger mer än honom.

Jag har vägt 62 kilo en gång i tiden. Nu väger jag 72. Jag är fan så mycket lyckligare nu. För en tid sedan frågade en kollega mig om jag var gravid. När jag svarade nej så var det uppenbart att hon tyckte lite synd om mig.

Men vet ni vad?
Jag är faktiskt lyckligare nu än jag var när jag vägde tio kilo mindre. 

Och det måste faktiskt få vara okej.

1 kommentar

Filed under Kläder, Kroppen, TV, Uncategorized