Category Archives: Reklam

A Cat Named Joe och deras felaktiga slutsatser

Klädmärket A Cat Named Joe gick i dagarna ut med en alla hjärtans dag-annons som fick många, inklusive mig själv, att rygga tillbaka. Framför oss hade vi ett toalettbås som vad det verkade huserade en ung tjej och kille. Utifrån hur de poserade drog man snabbt slutsatsen att tjejen var i färd med att suga av båsets andra resident. Intill fick vi sedan läsa budskapet ”Give him something nice this year”.

ACNJs annons - Man ser kropparna på en man och en kvinna i ett badrum. Kvinnan ser ut att suga av mannen.

A Cat Named Joes alla hjärtans-annons.

Det har nu visat sig att annonsen var ett experiment från ACNJs sida. Det de enligt dem själva ville uppnå var att se om negativ publicitet och anklagelser om sexism faktiskt kunde öka ett företags försäljning. De ville se om det kunde vara anledningen till att företag som Americal Aparell trots kritik fortsätter med sin sexistiska marknadsföring år efter år.

Och i det här fallet fick de rätt. Enligt egna siffror gick deras försäljning i taket och låg 600% högre än vanligt två dagar efter annonseringen satte igång. Därmed kom de fram till detta:

”Slutsatsen av detta experiment är att sexistisk och provocerande reklam aldrig kommer att upphöra så länge folk låter sig provoceras. Den existerar för att samhället gör den värdefull. […] Dagen vi slutar att behandla provocerande budskap som sensationsnyheter och istället lägger lika mycket tid och energi på att faktiskt lyfta fram budskap som handlar om kärlek och respekt, är också den dagen då värdet i sexistisk reklam kommer att försvinna. Och vi kommer ett steg närmare ett jämnställt samhälle.”

Jag vill drista mig till att säga att det här är fel. Kanske rentav skitsnack på vissa punkter. Faktan i sig är intressant och spelar på den gamla parollen ”All PR är bra PR”. Och visst kan det, i det här fallet, vara så det fungerar.

Men den feministiska kampen handlar inte om att slå ut ett sexistiskt företag från marknaden. Det är större än så. När jag protesterar mot sådant jag tycker är fel gör jag det inte bara för att få bort det sexistiska materialet i fråga — jag hoppas även att jag kan lära någon något på kuppen. Jag protesterar för att öppna upp folks ögon. För att vi sakta men säkert ska bli en mer medveten befolkning. Jag vill att folk ska börja upptäcka sådant som de tidigare aldrig lagt en tanke på. Att de en dag ska börja se mönster i människor och företags beteenden som de tidigare inte reflekterat över. Som känns skeva och orättvisa. Jag vill att det feministiska tankesättet ska bli så spritt att det i slutändan inte finns någon marknadsföringstyp som kommer på tanken att ens skapa en sexistisk reklam.

Självklart ska vi sprida budskap om kärlek och respekt. Självklart ska vi lyfta fram goda exempel. Men vi måste också kämpa. Uppmärksamma. Strida. Och om det leder till att ett företag tillfälligt tjänar pengar på min kamp så skiter jag faktiskt i det. Ändamålen helgar medlen, och jag tänker aldrig — aldrig — hålla käft.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Kläder, Reklam

Sluta lägga skulden på tjejerna

”Om ni slutade köpa skiten så skulle det inte finnas!”

Ett klassiskt argument när folk protesterar mot idiotiska produkter. Men det är verkligen en sanning med modifikation.

Oftast har jag bemöts av meningar liknande denna i diskussioner om sexism. Om feminism, och om kvinnofrågor. Senast gällde det att H&M marknadsförde sin alla hjärtans dag-kampanj med orden ”addera lite extra magi”, och därefter tipsade om olika underkläder som formar om kvinnans kropp till en som bättre matchar dagens ideal. Jag ifrågasatte detta. Är H&Ms tanke att man måste ha en viss kroppsform för att få en magisk kväll? För att överhuvudtaget känna sig magisk? Kan inte jag känna mig snygg och sexig i deras underkläder om jag drar mer än storlek 36?

H&Ms nyhetsbrev

Utdrag ur H&Ms nyhetsbrev

H&Ms svar på min kritik var väldigt rutin. De tackade för min åsikt och skulle föra den vidare. Kommentarsfältet under blev tyvärr också rätt rutin. För man börjar ju vänja sig. Vid folk (oftast män) som tycker att ens påpekanden är löjliga. Som tycker att man borde göra något konstruktivt istället. Som förklarar hur läget ligger.

Och som, såklart, vill berätta för mig att det är mitt eget fel att marknadsförare förklarar för mig hur jag borde se ut. Enligt en kommentar hade det aldrig funnits produkter som dessa om det inte vore för att vi kvinnor efterfrågade dem. Vi har alltså tjatat till oss små minishorts som gör det lite svårare att andas, men lite lättare att komma i en mindre storlek. På samma sätt som vi (antar jag) tjatade till oss korsetter som gjorde att vi svimmade av ren syrebrist.

Men det är ju där det brister. Det är ju aldrig så enkelt. För det här är verkligen ingen hönan-eller-ägget situation. Det är tydligt att korsetten kom först, och därefter efterfrågan på den. För att vi då fick lära oss att det var det som gällde. För att vi idag ständigt blir tillsagda att vi behöver vara små och nätta för våra partners (och vi själva) ska tycka att alla hjärtans dag är magisk. Vi köper de här grejerna för att må lite bättre. För att vi tror att vi ska bli mer omtyckta. För det är ju så det fungerar! Åtminstone när man ser ut över reklamlandskapet.

Vi köper inte för att vi vill. Vi köper för att vi känner oss tvungna. Det spelar inte ens någon roll om att vi är medvetna om problemet; jag äger faktiskt ett par av H&Ms formande shorts. För att någon del av mig fortfarande tror att det är vägen till lyckan.

Därför är argument om att man ”bara borde sluta köpa” så bortkastade. För det handlar inte om den lilla handlingen att ge kassörskan 99:- och bära med sig kassen hem. Det handlar om ett långt pågående förtryck där vi kvinnor förväntas bete oss och vara på ett visst sätt. Det är det vi måste kämpa mot. Det är det vi måste kritisera.

Inte tjejer som går och köper underkläder i hopp om att bli accepterade.

4 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder, Reklam

En utredning av kvinnorakhyvlarna

Varenda gång jag går och handlar blir jag så himla störd när jag kommer in på avdelningen för så kallade hygienprodukter. Att alla sorters deodoranter inte ens kan stå på samma hylla utan dels måste märkas ”for men” och ”for women”, dels alltid verkarvara belägna flera meter från varandra makes no fucking sense.

Mest förvirrad blir jag av rakprodukter. VARFÖR behöver kvinnor och män olika hyvlar? Jag googlade runt lite och hittade en förklaring på Gillettes hemsida. Skillnaden på deras rakhyvlar ”for women” jämfört med deras ordinarie är tydligen att de ska vara utformade på ett sätt som gör det lättare att raka kring knän och andra icke-släta ytor. Handtaget ska också vara lättare att hålla i från olika vinklar om man ska raka sig exempelvis under armarna.

Fine. Jag kan köpa det. Men måste det betyda att de är för kvinnor? Kan hyvlarna inte helt enkelt vara uppdelade i ”for body” och ”for face”, istället? Att män rakar sig under armarna och på andra delar av kroppen är inte så ovanligt idag, och jag misstänker att de stackarna då får dras med en herr-hyvel, ovetandes om damhyvlarnas specialegenskaper. Dessutom finns det ju också kvinnor som vill ansa lite i ansiktet.

Jag tror verkligen inte att kvinnor och män har så otroligt skilda hud-/hårtyper att de behöver olika sorters krämer, hårprodukter, eller sminkgrejer (eller pennor för den delen). Läste någonstans att män vanligtvis svettas mer än kvinnor, men kan man då inte bara ha en deodorant som riktar sig till personer som just svettas mycket oavsett vad könet på svettaren är?

Jag vet att det här inte är någon ny grej och att jag inte borde bli förvånad. Men jag blir det! För jag förvånas över att det inte försvinner, utan snarare blir vanligare och vanligare.

forherJag tyar icke längre.

Seriöst, de enda produkterna som borde kunna rikta sig specifikt till folk födda med kvinnliga könsdelar är typ menskoppar och tamponger. Resten borde helt enkelt marknadsföras för människor – så kan man själv besluta om man har ett behov av dem eller inte.

9 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Reklam

Riktigt bra mensskydds-reklam

Appropå gårdagens gnäll över Always, Libresse och deras gelikar. Här kommer ett fantastiskt exempel på hur det kan bli när ett företag vågar göra något nytt. Härligt, kul och avdramatiserande. Tack Linnea för tipset!

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam, TV

Blått blod och världens fräschaste mens

Mens gör aldrig ont. Det är aldrig smärtsamt, kladdigt eller bökigt.

Synd bara att det är så pinsamt.

Så verkar det åtminstone se ut om man frågar de stora tillverkarna av mensskydd, och ser deras tv-reklam. Aldrig snuddar de vid omaket det faktiskt är att ha mens. Aldrig berörs sånt som känslan av att någon vrider om ens livmoder inifrån, eller att det är drygt att lägga en massa jävla tid på att byta tamponger. Nej, mens är fräscht och bekvämt. Det enda som är jobbigt är risken för att någon, Gud hjälpe, skulle få veta. Att någon skulle märka att det är den tiden på månaden.

För man lär sig ju att det är skämmigt. Jag visste det redan som tolvåring när jag fick min första mens. Strax därefter skulle jag på kvartssamtal med min lärare och mina föräldrar, och min pappa hade mage nog att berätta för läraren. Jag höll på att dö. Mina föräldrar ville väl bara försäkra sig om att ingen skulle stoppa mig om jag började springa på toa ofta, men det enda jag såg var skam skam skam. Och mer av den varan blev det. I korridoren utanför klassrummet fanns en toalett som bara tjejer fick använda. För där fanns en behållare med sanitetspåsar där man kunde slänga bindor. Mens-toan. Jag försökte smita ut när ingen såg. Ville inte att någon skulle fatta.

Och det hänger med en, långt upp i åldrarna. Vi är nog många som vid något tillfälle haft en tampong som flytt från ens väska. Och sett chocken och förvirringen när en kille, som först tänkt hjälpa dig plocka upp dina grejer, fattar vad det är som landat jämte hans fot. Hur handen dras tillbaka. Hur han mumlat fram att du tappat… nått. Som själva erkännandet att han sett din inplastade bomullsbit skulle göra situationen ohållbar för er båda.

För killar vet ju också. Har också lärt sig att mens är pinsamt och skambelagt. Inte konstigt att många män tycker att det är obehagligt, när det är den bilden som skriks ut av de företag som jobbar med det.

Och reklamen för mensskydd fortsätter i samma spår. Med ljusa miljöer fyllda med tjejer i vita tighta byxor. Och blå vätska. Alltid blå vätska. Och aldrig någon igenkänningsfaktor. I reklamvärlden är mens så jävla fräscht att man själv undrar om man gjort något fel. Aldrig verkar man var så sportig, danssugen och benägen att ha vita byxor och string(!?) som under lingonveckan (Seriöst, vem använde de där string-bindorna? Visst att man ska få ha vilka trosor man vill på sig även under mensen, men jag har svårt att se hur det kan vara bekvämt eller ens fungera.).

20131014-181703.jpgLibress-annons.

Mens syns inte och känns inte, och så ska det visst förbli. Men jag har slutat skämmas nu. Jag menar inte att man ska börja gå runt och droppa blod överallt, men man måste kunna prata om mens, och mensskydd, på ett vettigt sätt. Jag berömmer jämt och ständigt menskoppar och förklarar för alla som vill höra hur bra jag tycker att de är.

Och kanske är det en förändring på gång. Menskoppen.se kör ju med parollen ”För oss med rött blod”. Det känns befriande. Häromdagen såg jag ett förslag om att det borde skickas ut gratis koppar till unga kvinnor. Tamponger är dyra och vi tjänar ju redan mindre än män. Jag tycker att det är en grym idé. Det skulle förvisso skada företag som Always. Men å andra sidan kommer jag inte att sakna sånt här i min tv:

4 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam, TV

Följderna av Miss Skinny-kampanjen

Triggervarning: Ätstörningar

Så det visade sig vara som många trodde – Miss Skinny-kampanjen var fejk. Bakom den stod Frisk och fri – riksförbundet mot ätstörningar.

Miss skinny

Jag är lättad, men samtidigt lite förvirrad. Jag vet faktiskt inte vad jag tycket om kampanjen i det här läget. Jag har stor respekt för Frisk och fri, och tycker de gör ett bra och viktigt jobb, men på vissa områden känner jag ändå att de trampat snett här.

Jag tänker på hur jag var när jag var sjuk. Jag tänker på triggers. För er som är obekanta med uttrycket i det här sammanhanget så syftar det på händelser, bilder, texter eller något annat som så att säga startar larmet. Får en att vilja svälta sig själv eller hetsäta. Och det är här jag känner att Miss Skinny-kampanjen varit farlig. Inte för den stora massan, utan för de som kämpar med en existerande ätstörning.

Även om butiken är falsk så fanns fortfarande annonserna och Facebooksidan. Inbjudningarna till deras presskonferens ramlade fortfarande ner i folks brevlådor. Även om det nu visar sig vara en kampanj mot ätstörningar och skeva ideal så har ju just de skeva idealen som Frisk och fri vill motverka ändå visats upp. Det är fler än jag som är kritiska till kampanjen, och jag tror att det är viktigt att inte bara vifta bort problematiken med att tanken i slutändan är god.

För jag vet ju att det är för en god sak. Att de vill skapa debatt. Det har de ju dessutom lyckats med, och jag applåderar verkligen den insatsen. För debatten behövs. Men det som skaver i mig är att kampanjen kan ha skadat just dem som de i slutändan vill hjälpa. Och de personerna kanske skiter i att se den förklarande presskonferensen som ska hållas imorgon. De kanske skiter i att det bara var på låtsas. De har läst att Miss skinny ”inte kompromissar” när det kommer till skönhet. De kanske identifierade sig med det, tog det till sig. Fick en ny fras att upprepa för sig själv de dagarna som hungern är tung att bära. Och det känns inte bra.

Samtidigt (återigen), debatten behövs ju. Jag fattar ju det. Och Frisk och fri har lovat att de ska räta ut alla frågetecken under morgondagen. Jag vet inte om de kommer lyckas få mig helt bekväm med deras tillvägagångssätt, men det ska bli intressant att höra vad de har att säga.

Något som jag dock är odelat positiv till är den nya märkningen Frisk och fri har skapat för modebranschen. ”För sannare skönhet” kallas den, och för att få den måste företagen uppfylla fem kriterier:

• Vi visar modeller med olika kroppstyper
• Vi anlitar bara modeller med BMI över 18,5
• Vi retuscherar inte våra modellers storlek
• Vi har en handlingsplan mot ätstörningar

Toppen tycker jag! Nu gäller det bara att vi ligger på företagen och ser till att de tar till sig och verkligen jobbar för en förändring.

Här är filmen som man möts av om man försöker gå in på Miss skinnys webshop idag:

7 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam

Do you fit in? Size Zero-butik lanseras i Sverige

Triggervarning: Ätstörningar.

Jag vet inte om jag ens behöver säga så mycket om det här. Jag hoppas och ber att alla helt av sig själv inser att det här är problematiskt på så otroligt många plan. Det öppnar snart en ny webbshop i Sverige – Miss Skinny.

Miss skinny

Miss Skinny skriver själva på sin Facebook-sida att de riktar sig till ”fashion forward and confident young women”. Deras koncept är alltså att endast sälja kläder i storlek 32 (aka size zero). Är det bara jag som känner att det här inte går ihop?

Missförstå mig rätt. Självklart finns det tjejer med storlek 32 som har världens bästa självförtroende. Jag var den tjejen en gång. Men det finns också mängder av tjejer som strävar och längtar så mycket efter att nå den där omtalade storleken att de svälter och plågar sin kropp tills de faller ihop av utmattning. Jag har varit den tjejen också. Och de allra flesta tjejer är inte, och har inte anlagen för att bli, size zero. Därför mår jag illa när Miss Skinny går så hårt ut med parollen ”Do you fit in?”, förklarar att de inte tror på kompromisser men däremot att de tror på kvinnors sanna skönhet.

För att nå Miss Skinnys ”sanna skönhet” krävs alltså av de allra flesta att man svälter sig själv, eller skaffar sig ett valfritt kompensationsbeteende som att kräkas, ta laxermedel eller något annat som är lika skadligt. Jag håller med Johanna på Livskick när hon skriver att det här inte är något annat än en Pro-ana-sida.

Jag blir dock glad när jag kikar på deras FB-sida. Alla(!) kommentarer jag läser där är kritiska.

Miss Skinny

Så heja er där ute! Genom att säga ifrån, och framför allt inte handla i butiken, kan vi visa att den så omtalade marknaden inte är intresserad av det här. Visst ska det finnas kläder för alla. Visst ska man kunna hitta något oavsett vilken storlek man har. Men det behövs inga butiker som säger till tjejer att de inte duger. För världen kryllar redan av tidningar och reklam som gör just det.

Så, ja. Jag passar kanske inte in hos Miss Skinny. Men Miss Skinny passar då fan heller inte in hos mig. Jag hoppas och ber för att ni, som det ryktas om på vissa håll, inte är på riktigt.

5 kommentarer

Filed under Kläder, Kroppen, Reklam

Cake or food?

En snabb reflektion idag, då livets häktande inte ger tid till mer.

Reagerade i eftermiddags på en liten kampanj en jag såg på Lloyds Apotek(?) på Masthuggstorget. ”Det ska vara gott att gå ner i vikt”, annonseras det, och bredvid har de smakprov på något slags bantingskakor upptryckta på tandpetare.

Jag har ett förslag. Om man ska gå ner i vikt (dvs, om man verkligen har ett hälsoproblem och är i behov av det) så kan man såklart kunna äta gott. Exempelvis kan man äta någon god böngryta med lite käcka grönsaker och en mumsig avokado. Lite bulgur till det kanske. Inte nån jävla kaka. Jag är lika avigt inställda till de här bantningspreparaten som jag är till andra dieter, t ex 5:2, som gör att man måste vänja sig vid att inte äta normalt. Där riktig mat blir en belöning. Mat ska inte vara en belöning, det ska vara en naturlig del av ens liv.

Men det är klart, det är ju svårare att sätta avokado och bönor på tandpetare. Och framför allt svårare att tjäna pengar på det.

Lämna en kommentar

by | 10 september, 2013 · 17:31

Genomläsning av tidningen Frida, del 2

För 2-3 veckor sedan tog jag en shoppingrunda på mitt lokala Ica. När jag handlat klart fick jag för mig att köpa en tidning av något slag. När jag väl stod framför tidningshyllan så var det ett omslag rakt framför mitt ansikte som verkade stirra på mig. Frida.
Jag bestämde mig för att köpa tidningen för att se hur den står sig idag jämfört när jag som tonåring läste den. Jag var nyfiken på vilken vinkel den hade på olika ämnen. Fanns det ett genustänkt i Frida? Hade Sveriges största tidning för tjejer någonsin en feministisk vinkel på sina artiklar? I del 1 berättade jag lite om min personliga historia med tidningen. Här kommer del 2.

Den tidning jag har köpt och tänker gå igenom är nummer 16 2013 som gavs ut runt starten på augusti. Den här texten kommer bli rätt långt, men jag hoppas ni står ut. Om man inte pallar så finns mina slutliga sammanfattande tankar längt ner i inlägget!

Omslaget

Tidningens utsida pryds av den just nu oh så aktuella Miley Cyrus och vill även locka till köp med hjälp av detta: En barbröstad Justin Bieber, en sexig intervju med Eric Saade, tips på hur du blir en ”killmagnet”, chansen att vinna One Directions parfym, en intervju med killbandet Union J, en hårguide och posters på fem manliga och en kvinnlig kändis.  Det är helt klart inga oväntade teman och stämmer väl in med mina egna minnen av tidningen. Det enda som sticker ut är en rubrik om psykisk sjukdom. Jag minns att de här ”Ur livet”-reportagen var lite av mina favoriter i tidningen. Kanske för att de faktiskt var lite bredare och mer varierade i sitt tema.

Frida nummer 16

Statistiken

Jag gick igenom tidningen och gjorde en liten sammanställning av de vanligaste ämnena som dök upp, sidmässigt. Här kommer en sammanfattning.

Artiklar och reportage

  1. Kändisar (20)
  2. Skönhet (10)
  3. Idolbilder/affischer (6)
  4. Läsarbrev (6)
  5. Kärlek (4)
  6. Mat (3)
  7. Noveller (2)
  8. Psykologi (2)
  9. Övernaturligt (1)
  10. Film (1/2)

Ser man över listan med ämnen så är den ju faktiskt rätt varierad, mer än jag trodde. Men går man sedan över till sidantalet så är ju verkligen det tunga ämnet kändisar. Av dessa 20 sidor så var 10 intervjuer och 10 faktarutor, foton och lite småartiklar. Och det är klart, det finns ju massor av folk som är intresserade av kändisar. Det tråkiga är ju att har man som ung tjej endast en tidning att välja på och inte är så intresserade av just det ämnet så är man ju rätt körd.

Reklam

  1. Smink (3)
  2. Mensskydd (2)
  3. Parfym (1)
  4. Utbildning (1)

Utöver det tillkommer en bilaga med reklam för språkresor om 7 sidor. Utöver bilagan så är den enda existerande utbildningsannonsen för en utbildning till makeup-artist. Det känns märkligt att en tidning som riktar sig till ungdomar som förmodligen är i tagen med att bestämma vad de vill jobba med senare i livet inte har fler annonser om just utbildningar. Man får känslan av att skolorna antar att läsarna av tidningen inte är intresserade av annat än smink. Mängden reklam var för övrigt oväntat låg.

Texterna

Det här skulle bli en otroligt lång text om jag skulle kommentera sida ett till sextioåtta, så jag nöjer mig med att gå igenom rubrikerna och artiklarna som på ett positivt eller negativt sätt fick mig att haja till.

Har du fallit för någon? (Chefredaktörens spalt)
Beatrice Birkeldh skriver om sommarkärlek och förvånade mig helt genom att skriva ”kanske du tänker på en söt kille eller tjej som du träffat i sommar”. Det här var ingenting som fanns i Frida när jag läste den. Där var det heteronormen som gällde rakt igenom, och varken jag eller mina vänner ifrågasatte det. Jag började undra om jag felbedömt tidningen helt.

Just nu!
Tidningens andra uppslag tar mig ner på jorden igen. Här finns en Killometer som listar de hetaste snubbarna. HBTQ-tänket verkar inte vara så allmänt vedertaget som jag fick förhoppningar om, och det blev sjukt snabbt ett fokus på utseende och kroppar. I övrigt består uppslaget av nyheter som: ”Adam Lambert joinar Glee-gänget!” och ”Harry kräktes på scenen!”.

Miley Cyrus – Älskad och hatad
Det här numret kom ut före Mileys omtalade framträdande på MTV Video Music Awards, men hon hade redan hunnit få en hel del ris och ros (mest ris) för sin nya stil och enligt många utmanande video. Det här var artikeln jag var mest nyfiken på, och jag undrade över vilken vinkel Frida skulle välja att ta. Skribenten inleder med att rätt neutralt ge lite fakta om hysterin runt just detta och ge några argument från båda sidorna i diskussionen. Men i resten av texten står de helt klart på Mileys sida. De pushar för att hon vågat stå upp för gayrättigheter i USA och citerar Miley där hon säger att det är föräldrar (och inte hon själv) som ska lära sina barn vad som är rätt och fel. Artikeln avslutas med att Miley säger att hon uppmuntrar folk att vara sig själva, vilket tidningen kommenterar med ”Bra sagt, Miley!”
Jag tycker att hela grejen sköttes rätt snyggt. Många av tidningens läsare har Miley som idol och det känns som ett bra grepp att förklara rabaldern runt henne och samtidigt visa att de tycker hon är cool som gör sin egen grej.

IMG_2582Fridas covergirl.

Semester!
Här är ett uppslag med kända girls and boys i badkläder. Alla har samma storlek (liten) och med ett undantag en rätt väntad hudfärg. Här börjar jag inse hur otroligt vit hela tidningen är. Vid en snabbgenombläddring hittar jag typ tre PoC, varav en är modell i en annons. Variationen på vilka typer av människor som visas upp i artikeln är skrämmande liten. Och seriöst, det borde inte vara en svår grej att fixa.

Justins superkropp
Det här är ett av tidningens riktiga bottennapp. Sidan innehåller följande:

– 8(!) biler på Justins bara överkropp
– Lyriska kommentarer om ”superkroppen” (”Mums!”, ”Hett!”)
– Historier om hur Js flickvän och vänner berättar om hur Js nya diet gett honom dåligt humör och ett otrevligt beteende.
– Avslutningsraden ”Vad gör man inte för en superkropp?”

Kort sagt så är det bara ett sugigt budskap. Skev bild av hur unga killar ska se ut, och hur man förväntas välja ”Superkropp” före vänner och familj.

Justin BieberSkräpsida.

Frida dejtar Didde
Får erkänna att jag inte hade minsta koll på vem denna Didde var, men tydligen är han medlem i bandet Mange Makers. Här vet jag inte riktigt om jag kan lasta Frida för hans uttalanden, men när han säger att han gillar att se skräckfilm på dejter för att ”hon [dejten] blir rädd och söker värme” och att gokart och paintball är ”killigt” så blir jag bara trött.

Kändiskompisarna Ellen och André snackar kärlek!
En rätt ordinär intervju som inte sa mig så mycket. Men något jag återigen reagerade på var att heteronormen är så starkt befäst. Nyblivna kändisar får numret igenom frågan ”Får du fler killar nu?” eller ”Får du fler tjejer nu?” beroende på vilket kön de själva har. Det finns tre uppslag med intervjuer om just dejtande, och det är även genomgående i dessa texter.

Street-style
Här är ett inslag som jag inte kan minnas från förr. En sida med bilder på random unga tjejer på stan och några ord om deras stil. Sånt känns ju mera roligt och relevant för en tonåring än svindyra märkeskläder.

Test: Varför är du en bra vän?
Här kommenterade min kompis att det var rätt fint att frågan var varför man är en bra vän, och inte om. I agree!

Hitta kärleken! – med hjälp av killarna du redan har!
Mer av samma. Totalt inriktat på straighta läsare.

Då blir vi intresserade!
Ett gäng dudes (tänker inte ens kommentera heterogrejen längre) berättar hur du ska snärja dem. Var rätt orolig över den här intervjun och förväntade mig uttalanden om hur en tjej ska se ut och vara. Men tonen var väl okej och budskapet är rätt igenom att man ska vara sig själv. Men jag gillar inte alls idén på att några killar ska sitta i en soffa och diktera hur de vill att tjejer ska bete sig.”Var omtänksam, positiv och inte svartsjuk.” Jaha? Jag kanske inte känner för det.

Fråga om sex & kärlek / Sexigt
De här sidorna gillar jag! Frågor om lukter från snipan och hur man köper en vibrator. Och så lite fakta om klittan och i vilken ålder man får mens. Personen och hen används systematiskt här. Varför kan det inte anammas av resten av tidningen?

Sidor om sexMitt favorituppslag.

Ur livet
En artikel om en tjej som lever med borderline och bipolär sjukdom. Viktigt och bra om inställningen till psykiska sjukdomar.

Horoskop
Här tyckte jag mest att det var roligt och lite gulligt att alla(!) stjärntecken har asmycket tur i kärlek. Man kan ju inte anklaga dem för att inte vilja glädja läsarna i alla fall.

Andar & annat
Här kom det en liten avstickarsida med frågor och svar om det övernaturliga, tips om hur man gör en soltalisman och var man kan se stormdevor. Jag själv var väldigt intresserad av liknande ämnen i tonåren och hade nog tyckt att det var sjukt intressant. I vilket fall skönt med en paus från kändisarna.

Popcorn
Här ska alltså Fridas bästa tips om ”film, musik, serier och webben” trängas på en enda liten sida. Det här förvirrar mig så mycket, för jag trodde att de ämnena var riktigt stora bland tidningens målgrupp. Varför får de inte mer plats? Utöver musiken som ju finns väl representerad i intervjuerna så får man bara pyttesmå notiser om övriga ämnen.
Det jag kände mest när jag såg den här sidan var nog att jag inte förstår varför det inte finns en kulturtidskrift som riktar sig mot ungdomar! En tidning om film, litteratur, tv-serier och musik i en härlig blandning. Jag tror det
finns så mycket folk som skulle vara mer intresserade av det än den här djupdykningen i kändisfoton.

Veckans BOYfriend
”Åhnej, man tydligen bara ha en boyfriend”, var min första tanke. Men efter att ha läst det finstilta så var visst också okej att nominera en GIRLfriend. Gött!

Så vad tycker jag egentligen?

Ja, vad blir då egentligen min slutsats? En del saker har helt klart blivit bättre sen sist (vilket var typ 2001-2002). Till ett visst mått verkar tidningen ha tagit ett steg mot att bli lite mer HBTQ-vänlig och inte utesluta sina icke-straighta läsare. Men just därför fattar jag inte varför de inte går all the way och inkluderar det tankesättet i hela tidningen. Jag har i stort svårt för att fokuset i tidningen är så starkt inriktat på killar, och att man förväntas tråna efter dem. Tjejer som kanske inte känner sig så intresserade av att sukta har inte mycket att hämta här.

Om man förväntar sig att hitta någon att identifiera sig med i tidningen så får man helt enkelt se till att man är slimmad, vit och straight.

Självklart kan det ju få finnas en tidning för unga tjejer med fokus på mode och kändisar. Det är ju intressen som existerar. Men det borde kunna göras på ett annat och bättre sätt. Michaela/blekk skriver såhär i ett blogginlägg om vad tjejer vill läsa om, och jag håller med till fullo:

Jag vet att det går. Jag tror det är möjligt att producera en tidning som är lättsamma med tips om frisyrer, kläder, skor och nagellack men också skriver andra slags artiklar som inte fatshamear och ätstörningstriggar. Det kunde vara artiklar om kändistjejer, om tjejer som aktiverar sig politiskt, om tjejer som har roliga arbeten eller om tjejer som bryter normer. De skulle ändå sälja tusentals lösnummer. Om inte mer.

Varför tas inte den här chansen av dem som har möjligheten? Och varför inte ta steget längre och ge sig ut på nya jaktmarker. Varför inte starta en Frida Kultur? Frida Sport? Om nu inte Frida Förlag vill så kan väl något annat ta tag i saken och ge unga tjejer lite valmöjligheter?

Det gjordes ett försök av Jessica Ivarsson och Sara Nyblin att starta en annorlunda tjejtidning, men annonsörerna uteblev och projektet fick läggas ner efter bara tre nummer. Varför är företagen så rädda för att ge tjejer en chans att gå utanför sfären för skönhetsintresse? Min tolkning är att de var så säkra på att en tidning för tjejer som inte fokuserade på utseende och skvaller inte skulle kunna sälja att de inte var villiga att ge det en chans. Det känns som en jävligt förminskande synsätt.

Tidningen TjejlivNummer 2 av nedlagda magasinet Tjejliv.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer förutom att jag är trött. Trött på att de här tjejerna förväntas vilja läsa det här. Trött på att jag fortfarande förväntas vilja läsa det här och får en skvallerblaska eller ett några månader gammalt nummer av Veckorevyn när jag går till frissan. Trött på att ingen vågar satsa och ge tonårstjejer lite upprättelse. Erkänna att de är individer med åsikter, tycken och smak och inte en enda stor rosa geggamojja.

Det var allt.

10 kommentarer

Filed under Barn, Böcker, Jämställdhet, Kändisar, Kläder, Kroppen, Reklam, Tidningar, TV

Genomläsning av tidningen Frida, del 1

För 2-3 veckor sedan tog jag en shoppingrunda på mitt lokala Ica. När jag handlat klart fick jag för mig att köpa en tidning av något slag. När jag väl stod framför tidningshyllan så var det ett omslag rakt framför mitt ansikte som verkade stirra på mig. Frida.
Jag bestämde mig för att köpa tidningen för att se hur den står sig idag jämfört när jag som tonåring läste den. Jag var nyfiken på vilken vinkel den hade på olika ämnen. Fanns det ett genustänkt i Frida? Hade Sveriges största tidning för tjejer någonsin en feministisk vinkel på sina artiklar? Jag har delat upp det här projektet i två delar. Den första delen nedan kan ses som en introduktion till mitt förhållande till tidningen, medan del två mer är en regelrätt genomgång där jag skriver om tidningens innehåll. Håll till godo.

Del 1

När jag var yngre var det egentligen bara en tidning som gällde. Frida. Det var den de flesta tjejerna i klassen läste. Det var kändisskvaller, sminktips, tester och så de återkommande höjdpunkterna med klistermärkshäften fyllda med snitsiga tryck (Typ ”Pözz” eller ”Hot stuff!”).

Omslag till tjejtidningen Frida

Vad innehåller Frida idag?

Saker jag var intresserad av i den här åldern var detta: Fantasyböcker, tv-spel, teater och anime. Föga förväntande var inget av dessa ämnen särskilt vanligt förekommande i den enda tidningen jag prenumererade på. Men det fanns å andra sidan inga tidningar om böcker som riktade sig till  ungdomar heller (förutom typ foldern med böcker man kunde beställa i bokklubben Läslusen). Mig veterligen finns det inte heller idag. En kulturtidning för ungdomar hade verkligen varit ett fint komplement till de mode- och sporttidningar som finns idag.

Jag och min syster gjorde en gång en egen tidning som vi kallade för Dahlbladet (för att vi hette Dahlberg, fyndigt va?). Det här var nog några år innan jag började läsa Frida, men det är ändå en intressant att göra en jämförelse mellan den och vår egen så kallade utgivning. Vi satte alltså med hjälp av Word ihop en egen publikation (i ett nummer) där vi skrev om saker vi tyckte var roliga och intressanta.

Vad var då innehåller? En sak är säker, det fanns inga artiklar om:

1. Kändisar
2. Smink
3. Hur man blir en bättre flickvän

Istället innehöll den bok- och tv-spelsrecensioner, dikter skrivna av mig, en sida med fakta om Island, plus en historia om en hund(?) skriven av min syster. Jag minns att datorspelen ”Hygglos Pyamasparty” och ”Eva och Adam – ny i klassen” fick toppbetyget DDDDD skrivet i regnbågsfärger under våra kritiska händer.

Det jag vill komma fram till är att jag och förmodligen många andra hade massor av intressen som inte fick ta plats i Frida. Där skrevs bara om de ämnen som man som tjej förväntades att ha. Nämlligen killar, skönhet och kändisar (främst manliga). Och man köpte det utan minsta protest. Man ville ju passa in. Man ville ju inte verka konstig. Ville till alla pris vara normal. Och normala tjejer läste tjejtidningar om snygga killar och ögonskuggor. Det fanns inte mer svängrum än så.

Som vuxen har jag ju mer valmöjligheter. Nu kan jag välja bort Veckorevyn och annat jag är helt ointresserad av och istället läsa Skriva, Fienden och Språktidningen – som tar upp ämnen som intresserar mig. Numera finns väl också lite mer nichade tidningar för yngre, men jag har fått bilden av att de främst riktar sig till lite yngre barn, och kanske inte unga tonåringar. Unga tjejer är alltså fortfarande rätt utlämnade till den här typen av tidningar, varför jag tycker att det är intressant att se exakt vad det är Frida sänder för budskap till sina läsare.

Kika in här imorgon för min högst personliga analys av tidningen. God natt så länge!

Del 2 hittar ni här.

3 kommentarer

Filed under Barn, Jämställdhet, Kändisar, Kläder, Reklam, Tidningar