Category Archives: Mat

Vi måste prata om viktångesten

Det pratas mycket om vikt idag. Om att vilja gå ner i vikt, om att banta, om att komma i den där storleken man strävar efter.

Och jag tycker, för en gångs skull, att vi borde prata om vikt. Men inte på det sättet.

Vi borde prata om hur mycket den där siffran påverkar oss. Vi borde prata om hur våra matvanor tar upp orimligt mycket tid i vårt dagliga liv. Om hur många gånger om dagen vi känner oss dåliga för att vi tog en extra bulle till fikat, eller inte valde sallad till lunch.

Jag vet att det här är ett problem för många. En kompis till mig sa för en tid sedan att hon tänker på mat hela tiden. Att det liksom alltid finns där i bakhuvudet. Vad ska jag äta? Vad kan jag äta? Vad borde jag äta? De här tankarna är så mycket vanligare än man tror. Man behöver inte vara ätstörd för att må dåligt över vikthets och matpress. Särskilt för tjejer har det snarare blivit en del av det dagliga livet, något man alltid måste kämpa med. Och oftast tror man nog att man är ensam. Man tycker inte att någon av ens vänner verkar ha något problem med att ta både varm choklad och blåbärspaj på caféet. Ingen annan verkar ju älta om de verkligen kan äta pizza för andra gången den här veckan.

paj

Ägna nästa fika åt att prata om varför man ska behöva må dåligt över att ha tagit en fika.

Men det är ju just det. Vi pratar inte om de här tankarna. Vi pratar inte om den där pockande ångesten. Om den eviga känslan av att inte räcka till, och inte duga. De där fängslande och kontrollerande tankarna som på sikt kan eskalera och bli något mycket värre. Leda till anorexi, bulimi, hetsätningar eller ortorexi. Som i värsta fall kanske redan har gjort det. Vi håller dem kvar i vårar huvud och låter dem tugga i sig av vår självkänsla medan vi själva försöker äta så lite som möjligt.

Jag tror vi måste börja öppna oss. Prata om de här känslorna med varandra. Ge varandra chansen att känna att man inte är den enda som har de här känslorna. Då tror jag de blir lättare att bära. Lättare att kämpa emot. Det är alldeles för stigmatiserat att prata om vikt på det sättet. Man får säga ”Fy fan, jag har gått upp två kilo över jul!”, men det är inte lika lätt att på en lunchrast slänga ur sig ”Fy fan, jag känner verkligen att all press att hålla en viss vikt kontrollerar mig och mitt liv!” eller ”Fy fan, jag mår verkligen dåligt av att aldrig kunna njuta av något jag äter”. Ätstörningar är fortfarande något som många känner att de måste skämmas för, och det är samma sak med tankar som kan en dag kan leda till att man blir sjuk.

Även om mitt bulimiska beteende är borta så lever den där fikaångesten kvar. Den kommer och går, i omgångar. Jag har lärt mig hantera den, men alla andra har inte haft chansen till psykologisk hjälp för att tackla sina tankemönster. Så nu hoppas jag att vi kan börja hjälpa varandra. Öppna upp oss. Och prata om det.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

MUFs köttattack och vegetariska dagar

veg

Det här inlägget går lite utanför mina vanliga ämnesområden, men jag kan inte låta bli att lägga mig i. För vi verkar vara inne i en sån där period igen. En period där folk får för sig att protestera mot skolors vegetariska dagar. Först hade vi tilltaget på min gamla gymnasieskola i Gävle, där MUF delade ut hamburgare utanför matsalen i protest mot att de tyckte att skolan inskränkte elevernas valfrihet. Sen dök ett för ämnet (och det säger en del) ogenomtänkt debattinlägg upp på pratapolitik.nu. I det senare fallet förklarar skribenten Sebastian Pearson att han ”blev illamående av blotta tanken på en veckodag utan kött”, och berättar vidare hur han som medlem i skolans matråd gick emot elevernas demokratiskt tagna beslut om en vegetarisk dag och lyckades få skolan att slopa idén.

Först och främst — den här idén om att ”valfrihet” måste innebära rätt att äta kött varje dag. På min gymnasieskola fanns alltid tre olika lunchalternativ (dagens rätt, pastasallad, fil/yoghurt och flingor), vilket borde täcka de flesta behov. Men faktum kvarstår ju att med MUFs synsätt så blir eleverna ju alltid ”påtvingade” en viss maträtt. De får ju faktiskt inte välja fritt i dagsläget heller. Att erbjuda full valfrihet i matväg är, vilket borde vara rätt självklart, en omöjlighet. Att inget av de tre alternativen en dag i veckan innehåller kött är ingen inskränkning av valfriheten – det är ett sätt att hjälpa miljön och kanske dessutom variera maträtterna något. Det har dessutom alltid funnits vegetariska dagar i skolan (när det serverats pannkaka eller ärtsoppa, t.ex.), den enda skillnaden är att den nu blivit en stående punkt. Varför är det här så svårt för vissa att tolerera? Så länge maten är näringsrik och framställd på ett schyst sätt borde det inte spela någon roll exakt vilken varmrätt som gäller för dagen.

I Pearsons krönika får man läsa att några få svenska skolor ändå inte kan påverka världsklimatet genom att dra ner på sin egen köttkonsumtion. Och visst, det kan han ha rätt i. Men samtidigt skriver han också att Sverige är världsledande i miljöfrågan, och det är ju det som är poängen. Sverige är och har alltid varit framstående i miljöfrågor. Vi är ett bra exempel för andra länder, ett land att se upp till och vilja efterlikna. Därför måste vi fortsätta ta de här stegen, även om det för stunden inte kommer att lösa några globala kriser. Vi borde och måste fortsätta vara ett föredöme, och inte bli lata för att många andra sköter sig sämre. Precis som när det gäller jämställdhetsfrågor.

Pearsons verkar för övrigt ha någon idé om att man borde börja föda upp björnar för köttet, så att det räcker till flera(?). Den delen av texten orkar jag inte ens kommentera.

”Det värsta av allt är kanske att människor tvingas äta av något de inte vill.” Nej, Sebastian. Det är faktiskt inte det värsta av allt. Det värsta av allt (vad gäller dessa frågor) är att människor inte kan tänka sig att göra en liten liten förändring i sin livsstil för att gynna världen vi lever i.

Snälla människor, börja tänka ett steg utanför er egna smaklökar.

11 kommentarer

Filed under Mat

Stora flickor äter inte chips

I fredags eftermiddag satt jag på ett intercity-tåg mot Stockholm. Det är ju rätt tråkigt att sitta stilla så länge, och jag hade glömt att ta med mig en bok. Så till slut gick jag till kiosken för att kolla vad de hade att erbjuda i matväg. Typ inget vegetariskt visade det sig, så jag bestämde mig för att köpa en sån där minipåse med chips. Så här gick konversationen mellan mig och den medelålders mannen i kiosken:

– En påse med naturchips tack.
– Men du är ju en stor flicka, du ska inte äta chips!

Jag vet inte riktigt vad jag svarade. Jag tror jag gav ifrån mig något slags nervöst skratt i ren förvåning innan jag fick berättat för mig att chipsen var slut. Jag köpte ett äpple och gick sen snällt och satte mig på min plats.

Det var först då jag blev arg.

För det första – den här mannen tar sig friheten att kalla mig en ”stor flicka”, något man säger till barn som man vill ska bete sig ordentligt. För det andra – han har fått för sig att han har rätt att kommentera att jag köper något onyttigt och på något vis skuldbelägga mig för att jag inte har ”självbehärskning” nog att köpa något nyttigt istället.

20131007-164513.jpg
Inget för kvinnor som gått igenom puberteten, tydligen.

Fy fan alltså. Fy fan för att jag som tjej antas räkna kalorier och tänka att chips är något jag måste skämmas för att köpa. Och fy fan för alla som någonsin kallat mig för gumman, vännen, lilla damen eller något annat i samma stil utan att ens känna mig. Fy fan för alla sånna fraser som oftast enbart syftar till att få dem som kallas för dem att känna sig förminskade och oviktiga.

Snälla ni som gör det här – lägg av med det! Ingen vill bli gummad av sin chef eller arbetskamrat. Visst, det finns såklart folk som kallar varandra så utan att det tas på ett dåligt sätt – men det är folk som känner varandra. Att använda så familjära uttryck på vagt bekanta, kunder eller kollegor gör att mottagaren får sagt till sig att hen är någon man kan gulla med och klappa på huvudet. En liten hundvalp som egentligen inte kan eller tillför något. De är förminskande och det är inte någons jävla rättighet att tilltala folk på det sättet.

Ha lite respekt för människorna runtom er helt enkelt. Det är inte så himla svårt.

8 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Mat

Cake or food?

En snabb reflektion idag, då livets häktande inte ger tid till mer.

Reagerade i eftermiddags på en liten kampanj en jag såg på Lloyds Apotek(?) på Masthuggstorget. ”Det ska vara gott att gå ner i vikt”, annonseras det, och bredvid har de smakprov på något slags bantingskakor upptryckta på tandpetare.

Jag har ett förslag. Om man ska gå ner i vikt (dvs, om man verkligen har ett hälsoproblem och är i behov av det) så kan man såklart kunna äta gott. Exempelvis kan man äta någon god böngryta med lite käcka grönsaker och en mumsig avokado. Lite bulgur till det kanske. Inte nån jävla kaka. Jag är lika avigt inställda till de här bantningspreparaten som jag är till andra dieter, t ex 5:2, som gör att man måste vänja sig vid att inte äta normalt. Där riktig mat blir en belöning. Mat ska inte vara en belöning, det ska vara en naturlig del av ens liv.

Men det är klart, det är ju svårare att sätta avokado och bönor på tandpetare. Och framför allt svårare att tjäna pengar på det.

Lämna en kommentar

by | 10 september, 2013 · 17:31

”Om du tror du kan få bulimi ska du inte banta”

Triggervarning: Ätstörningar.

När jag på sistone pratat och skrivit om 5:2-metoden och andra dieter (här och här) så har jag ibland fått höra de här orden: ”Man ska såklart inte banta om man vet att man riskerar att hamna i ett ätstörningsbeteende.” eller ”Vet man med sig att man har de här tankarna så ska man ju undvika 5:2”. Jag ville bara ta några minuter och förklara lite varför de här uttalandena är så märkliga.

Först och främst – Om du någonsin druckit alkohol, tänk tillbaka på det tillfället. Var det någon som sa ”Om du tror att du har dragningar till att bli alkoholist ska du såklart inte ta en öl.”? Nej, jag trodde väl inte det. Jag ser ätstörningar som ett beroende. Antingen av mat, svält eller kontroll beroende på hur ens problem ter sig. En person som börjat ramla ner i träsket skulle förmodligen aldrig erkänna det för sig själv. Ett erkännande skulle ju leda till att man kanske måste söka hjälp – och då kan man inte fortsätta med sitt beteende, som man ju faktiskt tycker är önskvärt eftersom att man anser att man verkligen behöver gå ner i vikt.

Dessutom – hur lätt är det att veta om man har ett bra och sunt förhållande till mat när världen försöker förklara för oss att ett osunt förhållande är det normala? Låt mig förklara. Överallt runtom oss blir vi överösta av reklam, artiklar och information om dieter, bantningsmetoder och annat viktrelaterat. Titta på bilden här nedan:

Aftonbladet om viktDet här är inte screenshots jag tagit under en veckas tid. Det här är den  mängd av texter om viktnedgång som man hittar vid en genomscrollning av Aftonbladets startsida idag. Och de är inte ensamma om det här beteendet. Så fort man går in på kvällstidningarnas hemsidor för att se vad som händer ute i världen blir man bombarderad med artiklar om bantning och viktminskning. Bantning framstår som ett normaltillstånd. Något som alla gör. Något som det är önskvärt att alla gör.

”Men hallå där!”, säger några kanske nu. ”Skrev inte du en kritisk artikel i just Aftonbladet om 5:2?” Och jo, det är ju sant. Jag hoppas verkligen att jag jämnade ut deras material lite. Det har också dykt upp några fler kritiska krönikor och debattartiklar på sistone. Men nu snackar vi inte bara om den aktuella debatten om 5:2. Nu snackar vi om att det ser ut så här varje dag året om på flera svenska nyhetssajter. Och nej, ni behöver inte säga till mig att läsa mina nyheter någon annanstans, för det här handlar inte bara om mig. Aftonbladet är sveriges största dagstidning och deras tidning och onlinedel ses av otroliga mängder människor varje dag. Människor som undermedvetet blir påverkade.

Hur ska man någonsin kunna veta om man har ett problematiskt förhållande till mat när alla andra också verkar ha det? Det känns inte som att någon längre ifrågasätter någons anledning till att banta. Bantningsmetoder är den ständiga diskussionen i Sveriges lunchrum. Det verkar handla om hur man ska banta, inte om.

Så nej, jag tycker inte det är så enkelt som att fråga sig om man ligger i riskzonen. Är du kvinna och under 30 så gör det förmodligen det. Och problemen sprider sig sakta ut till andra grupper. Har du provat flertalet olika dieter de senaste åren har du förmodligen på olika sätt ett ansträngt förhållande till mat. Tränar du för att ge dig själv tillåtelse att äta något du tycker är gott till helgen kanske du också borde tänka en runda till. Det är så vi lever idag. De flesta tänker på vikten, ofta och mycket.

Frågan är när Aftonbladet, Expressen och deras gelikar ska ta chansen att göra det lite lättare för oss och avsluta sin ständiga vikthets. Är man gravt överviktig och behöver hjälp att gå ner i vikt går det lätt att hitta information om det via google eller sin närmaste vårdcentral. Det finns ingen anledning att skrika ut förslag på hur vi ska krympa våra kroppar när allt vi ville var att läsa nyheterna.

Det är dags att stora medier som dessa ser sin del i det hela, och börjar ta ansvar.

4 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

Min ytliga bekant Kroppen

Jag och Kroppen har känt varandra hela livet, men vi har inte alltid varit så bra på att hålla kontakten. När det vankas födelsedag grattar vi inte via telefon utan kör på ett artigt Facebook-inlägg. Jag har alltid haft en känsla av att vi skulle kunna blir riktigt bra kompisar. Bästisar rentav. Men av någon anledning lyckas vi aldrig riktigt bygga upp någon ömsesidig förståelse, och det händer att vi hamnar på kant med varandra. Ibland känns det som att vi inte ens talar samma språk, och det är nog det som gjort att vi fortsatt att hålla ett behagligt avstånd till varandra.

KroppenJag och Kroppen umgås genom åren.

Jag lägger mycket av skulden på mig själv. Ibland när jag har vetat om att Kroppen haft det kämpigt eller inte mått bra så har jag inte funnits där för hen. Jag har inte tröstat eller försökt hjälpa till. Även fast jag hade kunnat göra en massa saker för att se till att Kroppen blev glad så har jag inte tagit den chansen. Ibland har jag till och med tänkt att det nog är bra för Kroppen att ha det lite kämpigt. Fått för mig att hen då skulle må mycket bättre i det långa loppet. Den dagen verkade aldrig riktigt dyka upp, men jag valde att inte tänka på det. Det handlade bara om att vänta tillräckligt länge.

Ibland har jag rentav varit elak och nekat Kroppen att äta middag trots att vi suttit vid samma bord. Jag har sagt till Kroppen att du har inte gjort dig förtjänt av det här. Du kan gott vänta till imorgon Kroppen har protesterat, men inte tillräckligt för att få mig att ändra mig. Jag var verkligen inte en bra vän, och är både glad och förvånat att Kroppen aldrig gav upp hoppet om mig.

Och nu på sistone har min och Kroppens relation börjat förändrats. Vi har börjat prata lite mer. Vi umgås mycket och äter både frukost, lunch och middag tillsammans varje dag. Under tiden som vi umgåtts har vi upptäckt att vi har några gemensamma mål. Eller snarare att vi alltid har haft det, men försökt nå dem på helt skilda sätt. Nu har vi försökt sammanstråla och nå dem tillsammans istället.

Både jag och kroppen har alltid velat känna oss starka. Vi vill känna oss pigga och glada. Framför allt vill vi känna att vi orkar. Så nu har vi börjat på svärdsfäktning tillsammans. Jag har alltid varit otroligt rädd för allt som har med rörelse och muskler att göra, men Kroppen försäkrade mig om att det var ofarligt, och att det till och med kunde få mig att må bra. Nu har vi varit på två träningar tillsammans, och även om jag bävar på vägen dit så är både jag och Kroppen alltid glada på vägen hem.

Våran vänskap är fortfarande ny, men vi jobbar på den. Vi jobbar för att få en bättre kommunikation och på vårt samarbete. Ibland känner jag att jag blir rädd, undrar om jag vågar testa en så ny grej som att vara fysisk aktiv bland andra människor, men Kroppen gör alltid sitt bästa för att få mig på bättre tankar.

Så nu kör vi på, Kroppen och jag. Vi kommer att ha skitkul tillsammans.

1 kommentar

Filed under Kroppen, Mat

5:2-dieten, debatt och P3 nyheter

Den kommande Frida-bloggen blir uppskjuten till imorgon eftersom jag har besök hemma i stugan. Men istället får ni gärna läsa  min debattartikel om 5:2-dieten och problematiken jag ser kring den som lades upp på Aftonbladet idag. Imorgon kommer jag också medverka i P3 Nyheter med Kazmierska och prata om samma ämne. Någon gång mellan ett och två. Hoppas ni vill lyssna!

Edit: Inslaget finns nu att lyssna på här. Observera att det är uppdelat i två delar, en ovan och en under texten.

3 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

Nakenhet och konst

Klart att naket kan vara konst. En naken kropp kan symbolisera väldigt mycket. Öppenhet, sårbarhet, kärlek. Men så är det ju med allt. Allt kan vara konst, det handlar bara om hur det läggs fram. Jag säger mig inte vara någon expert på området, men jag skulle säga att syftet med något visar på om det är konst eller inte.

Pablo Picasso Les Demoiselles dAvignon 1907 

Med det sagt så tycker jag att kocken Anders Vendel verkar ha gjort en rejäl missbedömning när han hävdar att hans restaurangreklam med nakna kvinnor skulle vara konst. Och som jag sa innan – om en bild är konst eller ej beror helt på fotografens/beställarens syfte med bilderna. Det är så otroligt tydligt att det de ville här var att visa nakna kvinnor som folk (jag gissar främst män) ska tycka är sexiga.

Vendels matrum

Det här är vad vi har framför oss: Tjejkvartetten är klädda i kokmössor, löst sittande jackor, strumpeband och string. Två av tjejerna stå och putar med rumporna mot betraktaren, en annan ha på ett sexigt fumligt vis tappat ut ett fat med frukt och lutar sig ner så att man får full vy över hennes bröst, den sista sitter uppslängd på en bänk och fixar med naglarna. Ingen av dem ser ut som en riktig kock. Det gör dock mannen till höger i bilden, som faktiskt får vara helt påklädd (vilket måste vara praktiskt i ett kök). Han ser med en bister min rakt in i kameran och håller en purjolök i handen. Man får känslan av att han ska använda dem för att smiska frukt-tjejen så hon lär sig en läxa. Eller kanske trycka upp den mellan benen på en av tjejerna som står med rumpan mot kameran

Det här är inte konst. Det här är sexism i sin mest klassiska form. Kvinnor förminskas (de är inte kockar, de är sexobjekt) medan mannen får vara den riktiga yrkesutövaren som håller koll på kvinnfolket. Anders Vendel själv säger i Aftonbladet att han känner att han ”högaktar kvinnor och jämställdhet” och att blev förvånad när han fick höra folks reaktioner. Jag är ledsen Anders, men du verkar verkligen ha fått det där med jämställdhet om bakfoten, för om du högaktat det så mycket hade den här ”konstinstallationen” aldrig visats på skärmarna i din restaurang eller på din Facebooksida.

Serien består även av en bild på några kvinnor som beskådar en stor målning som visar ett gäng nakna kroppar. Kanske vill de härma tavlan, eller så verkar de ha tappat koncentrationen, för under tiden håller de på att klä av sig och visar upp sina nakna rumpor och lite annat för betraktaren. Typiskt kvinnor att inte veta hur man beter sig bland folk. Den här bilden känns inte fullt så illa och skulle faktiskt i ett annat sammanhang kunna varit en del i något konstprojekt, men hur det på något vis skulle kunna vara reklam för en restaurang går mig helt över huvudet. Som sagt, sammanhanget en bild dyker upp i är relevant för att kunna säga om det är konst/reklam/ren idioti. Den första kockbilden kommer dock aldrig vara något annat än alternativ tre.

16 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kändisar, Mat, Reklam