Category Archives: Kultur

Spotify ur ett feministiskt perspektiv

Jag bestämde mig för att göra ett litet experiment i morse. Jag slås ofta av att folk (särskilt män, men även kvinnor) kan ha svårt att ens på uppmaning nämna kvinnliga artister de gillar. Jag insåg själv för något år sedan hur mansdominerat mitt musiklyssnande var, och har sedan dess försökt att aktivt leta upp fler kvinnliga artister eftersom att de, uppenbarligen, inte får samma plats i rampljuset som deras manliga kollegor.

Det är så mycket som väldigt tydligt visar att det här är ett problem! Tidigare har jag berättat om kvinnliga musiker som av arrangörer avfärdas som körtjejer. Lisebergs program för Stora scenen består än så länge av Patti Smith och sex manliga artister, samt House på Liseberg som i sin tur ger oss en kvinnlig och fem manliga akter. Nyligen gick också fantastiska artister som Marit Bergman, Robyn och Nina Persson ut med en debattartikel i Aftonbladet där de kritiserar hur kvinnor gång på gång sopas undan ur musikhistorien. Det här är en aktuell och viktig fråga, och en som alldeles för få festivaler och skivbolag arbetar aktivt med.

Så åter till mitt experiment. Jag och min pojkvän Elias har en gemensam spellista på Spotify där vi turas om att lägga in tre låtar var. Den innehåller just nu 168 låtar av nästan lika många artister, så den borde ge ett hyfsat hum om vilken musik vi lyssnar på.

Det jag gjorde var att gå igenom hela listan och räkna hur många låtar som har en manlig respektive kvinnlig sångare, och sedan se om det var några skillnader i mina och Elias musikvanor. Här kommer det något nedslående resultatet:

Alexandras statistik — 58% kvinnor, 42% män

Alexandra

Elias statistik — 28% kvinnor, 72% män

Elias

Här ska tilläggas några saker. Dels att jag, som sagt, verkligen aktivt ansträngt mig för att hitta fler kvinnliga artister att lyssna på. Dels att Elias inte är någon bakåtsträvande antifeminist, utan tvärtom precis som jag är engagerad i de här frågorna. Så varför ser det ut så här? Varför lyckas inte ens medvetna killar ha en hyfsad jämn uppdelning på en så till synes enkel grej?

Hur krasst det än kan låta så tror jag att det handlar om lathet. Vi måste alla rannsaka oss själva lite, och göra det vi kan för att uppnå lite mer jämställdhet i våra dagliga liv. Det är så mycket saker som vi gör per automatik, utan att reflektera eller problematisera kring dem. Men vi borde verkligen göra det. Det är bra att se sina egna mönster, även om man inte alltid blir stolt över dem!

Men det är ju inte helt och hållet vårt fel. Vi blir matade med musiken vi lyssnar på. Från radio, tv, tidningar och vänner som tar över Spotify på fester. Musikmagasinet Gaffas omslag har till exempel länge varit tydligt mansdominerade med 33 manliga och 18 manliga artister på omslaget sedan 2010. Utöver det syns också två band med blandade kön. De ska dock har ett plus i kanten för att de verkar ha upptäckt skevheten. 2013 hade 5 av 12 nummer kvinnliga artister på omslaget, vilket var en stor förbättring jämfört med tidigare år.

Jag har sagt det förut, och jag säger igen. Media måste börja ta sitt ansvar, och framför allt lyssna på sina konsumenter. Vi gör vad vi kan, men när vi inte får hjälp av de större aktörerna så är det verkligen ett jobb i motvind. Att hitta kvinnliga artister idag är inte svårt. Den lilla ansträngningen det tar att kolla upp de grymma tjejerna som finns där ute (om en nu verkligen inte kan komma på en enda en på egen hand) kommer inte äta upp hela årets festivalbudget. Det borde vara så himla enkelt.

Kika gärna på någon av era egna spellistor, och dela med er av resultatet! På temat Spotify och feminism vill jag för övrigt tipsa om HEJ BLEKK-Michaelas Feminist anthems-lista! Feminismpepp i massor!

 

Annonser

6 kommentarer

Filed under Kultur, Musik, Tidningar, TV

Kvinnor i nördvärlden

Nördkulturen är fantastisk på många sätt. Och delvis en av de mest välkomnande miljöer jag befunnit mig i. Delvis.

Den gamla dammiga bilden av nördar som socialt inkompetenta, finniga tonårspojkar som spelar tv-spel i mörka källare sakta men säkert tonats ner. Nörd är inte längre ett negativt laddat ord på samma sätt som det var för tio år sedan. Jag, och många med mig, sätter gärna det epitetet på oss själva med stolthet.

Men ingen har glömt hur det en gång såg ut. Alla vet att vi länge var underdogs, och till viss del är det fortfarande. Många har varit, eller är, utsatta eller ensamma. Och just därför tror jag att grupptillhörigheten Whovians/Trekkies/gamers emellan är så stark. För att många förstår vikten av att alla får vara med. För att det finns en förståelse för vad utanförskap kan göra med en person.

När jag var yngre var jag på flera stora IRL-träffar med olika rollspelsforum och spelsajter. Det är sällan jag känt en sådan sammanhållning mellan folk som aldrig tidigare träffats. Självklart älskade inte alla varandra. Självklart fanns det någon man störde sig på. Kanske blev det bråk ibland. Men i det stora hela så var respekten för folks olikheter enorm, och alla blev behandlade på ett schyst sätt. Det var fint, och jag blir varm av att tänka på det än idag.

Men. Tyvärr finns det ju ett men. På vissa områden ligger nördvärlden hopplöst efter. Och det gäller särskilt när man letar sig utanför Sveriges gränser (även om vi har en hel del att göra här med). Den acceptans som annars finns på många plan saknas ibland helt när det kommer till kvinnor.

Det är ju ingen nyhet, och de flesta känner till det. Vilket också är anledningen till att jag inte förstår att utvecklingen går så långsamt framåt. Gamereactor recenserar bröst för att ”uppmärksamma kampen mot bröstcancer”, någon programmerar ett spel där man kan slå Anita Sarkeesian (Feminist Frequency) blodig, i Big Bang Theory fortsätter kvinnliga nördar lysa med sin frånvaro, Joss Whedon måste fortfarande svara på frågan om varför han skriver starka kvinnliga karaktärer, och HBO har snart visat upp både brösten (och resten) på varenda kvinnlig karaktär de kan hitta i Game of Thrones. Dessutom fortsätter många tjejer använda sig av manliga namn när de spelar online, för att slippa sexistiska kommentarer från sina medspelare.

Uppå det har vi ju dessutom tanken om att tjejer enbart poserar som nördar:

fakegeek

Jag har turen att ha otroligt medvetna vänner, i och utanför tv-spels-, fantasy- och rollspelskretsar. Vi diskuterar, problematiserar, och sprider länkar till bra inlägg i debatten. Men ibland tar frustrationen överhanden. Det är som att all energi folk lägger på att få till en förändring ger så lite tillbaka. Man försöker få en spik genom väggen och har slitit ut sin hammare. Spiken känns så otroligt viktig så man börjar banka med sitt eget huvud. Och ju mer man försöker, med varje bank, gör det ondare och ondare att se att ingenting händer. Att det står still.

Självklart finns det viss positiv utveckling. Debatten är mer igång än någonsin. Dreamhack får påtryckningar om att jobba mer med problemen med sexism som omger eventet. Mässor börjar sakta men säkert tacka nej till företag som vill använda sig av booth babes. Kvinnliga (relevanta) karaktärer får sakta men säkert ta plats i spel. Tjejer blir mer och mer accepterade i olika communities.

Men det går så långsamt. Det går alldeles för jävla långsamt.

fake2

Slutligen, några tips på trevliga Facebook-grupper:
Geek Women Unite (Sweden) – Allmänt nördsnack, och ofta diskussioner om problematiken jag skrivit om ovan.
Esfinges – En grupp för kvinnor som sysslar med HEMA (Historical European Martial Arts).
Varför apor aldrig bär rosa klänning – Har ingen nördig koppling, men är en bra samlingsgrupp för folk intresserade av genus och jämställdhet.

1 kommentar

Filed under Böcker, Film, Jämställdhet, Kultur, Teknik, TV

Kvinnliga musiker är riktiga musiker

”Girl-duo Vulkano is the raw and gritty offspring of cheerful girl group Those Dancing Days.” Så inleds en artikel på Totally Stockholm som en läsare tipsade mig om igår.

Vad tror ni att det hade stått om det gällde en duo som bestod av män? Och ett band enbart bestående av killar? Jag satsar allt på att det varken skulle stå ”Boy-duo” eller ”Boy group”. Män får, som så ofta, vara normen när det kommer musik. Att konstelation enbart består av kvinnor är tydligen så udda och unikt att det måste skrivas ut.

Fast vi vet ju att det där bara är skitsnack. Det råder inte någon brist på grymma musicerande tjejer. Det behövs bara tas ett riktigt jävla krafttag för att få folk att lägga ner den sunkiga tanken om att killar per automatik är bättre musiker, och att tjejer behöver dem som ”stöd” om de till exempel ska starta ett band.

När jag var och spelade på Visfesten i Steninge häromåret så pratade jag lite med Sanna Carlstedt. Hon berättade hur det ofta brukade gå till när hon anlände tillsammans med sina instrumentalister till en festival. Den artistansvarige vände sig, nästan uteslutande, alltid till någon av männen som hon hade med sig, och antog helt enkelt att han var huvudakten, medan hon var någon form av körtjej.

Ytterligare ett exempel är när jag gick en musik-utbildning på folkhögskola, och vi skulle delas in i turnégrupper. Alla fick önska tre personer som man gärna ville spela med genom att skriva deras namn på en lapp. Efter att vår lärare gått igenom lapparna fick klassen en utskällning eftersom att ingen av killarna önskat en tjej. Det här i en klass med vuxna människor där många var väldigt politiskt medvetna och måna om rättvisa och jämställdhet.

Slutligen så är det sorgligt hur mycket lättare de flesta har att räkna upp manliga musiker än kvinnliga. Och hur mansdominerade mångas skivsamlingar är.

Alla måste börja tänka på det här. Alla måste rannsaka sig själv, hur jobbigt det än kan kännas. Jag antar själv ofta per automatik att killar ska vara mer självsäkra på scenen, och vara bättre på sina instrument. Jag har dessutom insett att jag har lägre krav på killarnas sångröst än vad jag har på tjejerna. Som att det skulle vara viktigare vad killarna har att säga, medans tjejerna mest ska låta vackert. Jag stör mig på att min hjärna tänker så här, men jag är åtminstone medveten om problemet.

Just därför måste det också bli ett slut på det här tramset med tjej-grupper, tjej-duos och tjej-whatever. Ett band med tjejer är helt enkelt ett band. ‘Nuff said. Visst finns ju uttrycket pojkband också, men det syftar ändå på en specifik genre med en speciell sorts stil, medan band i alla möjliga genres får tjej-epitetet.

Vi vill inte vara en egen genre. Kvinnor ska få vara en del av de genres som redan finns. Det finns en anledning till att den här bloggen heter just Tjejbloggat – för att den typen av ord länge fått representerat en sämre avart av killarnas original. Men nu är det dags att göra slut på den idén.

Alltså, det är såhär det borde ha sett ut:
”The duo Vulkano is the raw and gritty offspring of cheerful group Those Dancing Days.”

Ärligt, hur svårt kan det vara?

20131017-164317.jpgDuon Vulkano.

Tack Anna för Tipset!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet, Kultur, Musik

Biografer inför Bechdel-märkning

Gud, vad jag älskar goda nyheter! Här kommer dagens.

Fyra av landets storstadsbiografer (Bio Rio i Stockholm, Roy i Göteborg, Spegeln i Malmö och Röda Kvarn i Helsingborg) har tillsammans med WIFT (Women in Film and Television) och Rättviseförmedlingen tagit initiativ till en ny slags märkning för film: A-märkning. A-et står för Approved, och till en början kommer märkningen att användast på filmer som uppfyller kraven i Bechdel-testet.

För den som inte är bekant med testet, som har sitt ursprung i en seriestripp av Alison Bechdel, så har det tre enkla regler.

1. Filmen ska ha två (namngivna) kvinnliga karaktärer…
2. … som pratar med varandra…
3. … om något annat än män.

A-märkningen ska kort och gott fungera som konsumentupplysning. Det ska vara enkelt att se om kvinnor har någon form av plats i handlingen.

Man kan tycka att det här borde vara så otroligt enkelt, men filmbranchen har stora problem med att få ut Bechdel-godkända filmer, både i Sverige och internationellt. Just därför känns det här viktigt. Förhoppningsvis kan A-märkningen öppna folks ögon för hur snäv bild (det vill säga männens bild) filmer oftast ger av världen och dessutom skapa debatt.

Här kan ni se Feminist Frequencys beskrivning av Bechdel-testet, som också ger en mängd exempel på filmer som inte klarar det:

Jag har funderat lite över mina egna favoritfilmer, och det är rätt nedslående hur illa läget är. Tre av (Amelie från Montmartre, Stardust och Lost in Translation), men endast på grund av dialoger på några få sekunder. Sagan om Ringen är förmodligen så långt från en A-märkning som man kan komma. Klarar era favoritfilmer testet?

Nu hoppas jag bara att stora jätten SF också hakar på det här också.

3 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kultur

Feministisk teater

Just det, jag har ju glömt att berätta om mina teaterupplevelser!

Den senaste månaden har jag sett hela två feministiska föreställningar här i Göteborg. Do it like a dude, och Gruppen och herrarna. Båda hade ett gemensamt tema: Mannen/duden/herren.

Jag måste först och främst säga att jag gillade båda. Jag var först lite orolig över att få se samma föreställning dubbelt upp, men de grupperna hade valt lite olika infallsvinklar även om basen var densamma.

Gruppens föreställning blev ändå min favorit. Den stannade aldrig upp. Monologen (för det var det nästan en, om än framförd av tre personer) hade ett fantastiskt flow från början till slut och lika fort som den gick över i sång sjönk den smidigt tillbaka i talet. Onaturliga rörelser och gester blev naturliga och förstärkte budskapet. Det var humorfyllt, men man tvivlade ändå aldrig på att Gruppen menade allvar med sina texter. Texterna i sig var oftast närmast akademiska, men det blev inte tråkigt för det.

Kanske kan dock Gruppens föreställning vara svårsmält för den inte redan övertygade feministen (vilket är synd, för det är ju just de som borde se och ta till sig den) och i det hänseendet kanske Do it like a dude, som är något lättare att relatera till och gör starkare kopplingar till vardagliga situationer, kan ha lättare för att vara en ögonöppnare.

Båda föreställningarna var i vilket fall supersevärda och välgjorda! Det som gör mig besviken är egentligen publiken. Utifrån vad jag såg var den full av fantastiska grymma feminister. Det är ju såklart kul om jag vill hitta någon att hänga med – men det är ju inte vi som borde sitta där! Det är de som inte tar steget och köper den där teaterbiljetten. Som avfärdar det som trams. Jag vill bara tvinga på dem min biljett och kedja fast dem i stolen.

Eller så önskar jag att alla högstadieklasser fick se en föreställning som tar upp genus, och problemen därkring.

Nu orkar jag inte skriva mer på min trasiga iPhone, så jag sätter punkt här. God natt!

Lämna en kommentar

Filed under Jämställdhet, Kultur