Kategoriarkiv: Kroppen

Do you fit in? Size Zero-butik lanseras i Sverige

Triggervarning: Ätstörningar.

Jag vet inte om jag ens behöver säga så mycket om det här. Jag hoppas och ber att alla helt av sig själv inser att det här är problematiskt på så otroligt många plan. Det öppnar snart en ny webbshop i Sverige – Miss Skinny.

Miss skinny

Miss Skinny skriver själva på sin Facebook-sida att de riktar sig till ”fashion forward and confident young women”. Deras koncept är alltså att endast sälja kläder i storlek 32 (aka size zero). Är det bara jag som känner att det här inte går ihop?

Missförstå mig rätt. Självklart finns det tjejer med storlek 32 som har världens bästa självförtroende. Jag var den tjejen en gång. Men det finns också mängder av tjejer som strävar och längtar så mycket efter att nå den där omtalade storleken att de svälter och plågar sin kropp tills de faller ihop av utmattning. Jag har varit den tjejen också. Och de allra flesta tjejer är inte, och har inte anlagen för att bli, size zero. Därför mår jag illa när Miss Skinny går så hårt ut med parollen ”Do you fit in?”, förklarar att de inte tror på kompromisser men däremot att de tror på kvinnors sanna skönhet.

För att nå Miss Skinnys ”sanna skönhet” krävs alltså av de allra flesta att man svälter sig själv, eller skaffar sig ett valfritt kompensationsbeteende som att kräkas, ta laxermedel eller något annat som är lika skadligt. Jag håller med Johanna på Livskick när hon skriver att det här inte är något annat än en Pro-ana-sida.

Jag blir dock glad när jag kikar på deras FB-sida. Alla(!) kommentarer jag läser där är kritiska.

Miss Skinny

Så heja er där ute! Genom att säga ifrån, och framför allt inte handla i butiken, kan vi visa att den så omtalade marknaden inte är intresserad av det här. Visst ska det finnas kläder för alla. Visst ska man kunna hitta något oavsett vilken storlek man har. Men det behövs inga butiker som säger till tjejer att de inte duger. För världen kryllar redan av tidningar och reklam som gör just det.

Så, ja. Jag passar kanske inte in hos Miss Skinny. Men Miss Skinny passar då fan heller inte in hos mig. Jag hoppas och ber för att ni, som det ryktas om på vissa håll, inte är på riktigt.

Annonser

5 kommentarer

Under Kläder, Kroppen, Reklam

En lektion i kroppsuppfattning

”Snygg rumpa, men resten är fan vidrigt!”

Det här är vad en okänd niondeklassare ropade efter mig när jag gick i sjuan. När jag kom hem var jag glad. Någon tyckte att jag hade snygg rumpa!

Nu tycker jag att alla reflekterar över denna reaktion från en 13-årig flicka, och sen sätter sig i grupper och diskuterar.

Jag tror inte att det är samma sak att vara 13 idag som när jag var det för tolv år sedan. Jag tror det är värre. Häromdagen stod jag och provade kläder i ett bås på H&M. Jag kom lite av mig i mitt eget provande när jag började lyssna på vad de unga tjejerna i provrummen intill sa.

”Jag brukade ju kunna ha minsta storleken, men jag har blivit så jävla tjock.”

Jag tycker ni kan diskutera den här repliken i grupperna också. Innebörden är alltså denna: Kommer man inte längre i storlek 32 är man för stor. Ta gärna en studieresa till valfri klädbutik och spana in storlek 32 om ni känner att ni inte har full koll på hur stor eller liten den är.

Det var dagens gruppövning. Nu kan ni ta helg.

Lämna en kommentar

Under Barn, Kläder, Kroppen

Det enkla ordet samtycke, och det svåra ordet våldtäkt

Det här är mitt bidrag till Fanny och Schmenus bloggutmaning. Veckans tema är våldtäkt. Texten nedan har ingen koppling till verkliga personer. Men förmodligen till många många verkliga händelser.

Det är fjärde kvällen i rad hon inte vill. Fjärde kvällen hon säger att det har varit en lång dag och att hon bara vill sova. Och fjärde kvällen han blir besviken.

Hon drar täcket över axlarna och rullar över på sidan. Tar ett djupt andetag, som för att få ner kroppen i varv. Han stryker henne över armen. Hon är verkligen fantastiskt. Helt underbar. Och där ligger hon i bara trosor. Han önskar bara att hon inte vore trött så ofta.

Han lägger sitt täcke åt sidan och kryper ner under hennes. Lägger sig nära och låter henne vara den lilla skeden. Hennes kropp känns varm. Han lägger armen om henne. Hon lägger sin på hans. Stryker den lite försiktigt. Ett tecken? Har hon ändrat sig?

Han ber om att få en godnattkyss, och så långt är det i alla fall inga problem. Hon drar en hand genom hans hår. Hon verkar ändå lite engagerad. Försiktigt låter han sin hand dra sig ner mot hennes höft. Men där tar det stopp hennes hand tar tag i hans och håller den på plats.

Då gör han något han aldrig gjort förut.

”Kom igen”, säger han. ”Jag har ju väntat i flera dagar.”

Hennes ögon som tidigare varit slutna öppnar sig. Hon ser på honom, men blicken är inte helt stabil. Trevande försöker han lossa sin hand från hennes grepp, och efter lite tvekan släpper hon taget. Han känner hur pulsen höjs när han drar i bomullstyget. Den dunkar ytterligare lite när han klättrar upp ovanpå henne.

Hon möter inte hans blick som hon brukar. Hon tittar bort. Han tänker inte så mycket på det, men efter de första tjugo sekunderna börjar glädjen han känt över att hon gett med sig gå ur hans kropp. Han lägger sin hand mot hennes kind och vrider hennes ansikte mot sig. Säger att han älskar henne. Hon ler, säger samma sak. Men det är inte alls hennes leende. Inte det hon brukar ha.

Han når sitt klimax, andas tungt. Men känner sig inte lugn och dåsig som han brukar. Mer stel. Han rullar av henne. Hon vänder sig snabbt om, säger godnatt.

Han flyttar sig närmare. Säger att det var fint, men vet inte riktigt om han menar det. Hon svarar inte. Han lägger armen om henne. Men den här gången kommer inte hennes hand upp och stryker den.

Försök aldrig vända ett nej till ett ja. Be aldrig. Övertala aldrig. Tjata aldrig. Sätt aldrig press på din partner. Visa aldrig besvikelse när hen inte vill ha sex.

Det här gäller alla. Det är så enkelt.

6 kommentarer

Under Jämställdhet, Kroppen, Sex

Jag och Neovletta har tagit en paus

För ungefär en månad sedan fick jag, bara sådär, för mig att sluta äta p-piller. Tanken bara kom till mig, och jag gjorde slag i saken på en gång.

Jag har ätit p-piller månad efter månad i så gott som elva åt. Elva år! Jag började redan när jag var fjorton. Jag hade väldiga problem med blödningar och mensvärk, och åt till en början Cyklo-F. Men det var varken kostnadseffektivt (inte för att jag betalade, men ändå) eller smidigt (man måste äta två tabletter tre gånger om dagen, och min mens varade i över en vecka), och till slut fick jag med mig mamma till ungdomsmottagningen så jag kunde skaffa de där pillren som skulle vara räddaren i nöden.

Okej, det var elva år sedan, så jag kan inte säga att jag minns exakt hur mötet gick till. Men vad jag vet är att de enda varningarna jag fick angående pillrens eventuella bieffekter var den ökade risken för blodproppar och att man kunde gå upp lite i vikt eller få större bröst. Vi hade inga blodproppar i familjen, jag var smal som en sticka och ville inget annat i världen än att få mer än en halv a-kupa, så jag tänkte inte mer på det.

P-piller

Med åren hörde jag såklart mer om pillrens mindre smickrande sidor. Det pratades om nedstämdhet, dålig sexlust och humörsvängningar. Jag lyssnade inte så himla noga, tänkte mest att jag ju hade tur som inte drabbats av något av det där.

Men vänta nu, hallå! Det tog ett tag innan jag insåg det, men jag har ju varit med om alla de där grejerna. I långa perioder, till och med. Men jag har alltid tänkt att något annat varit problemet. Även de där perioderna då jag känt mig så oförklarligt ledsen och trött, och de där veckorna och månaderna jag inte velat ha någon som helst intimitet med någon, så har jag tänkt att det berodde på något annat. Att det kanske var fel på mig. Att det kanske bara är sån jag är. Att det var något genetiskt, eller något psykologiskt.

Men kanske var det bara kemiskt?

Det kan ju låta idiotiskt att jag: 1. Visste om pillrens biverkningar. 2. Hade symptom vilka var exakta med biverkningar. 3. Inte kopplade pillren till symptomen. Men jag var bara så invand med tanken att man som tjej ska äta piller. Man ska vara ansvarsfull och ansvarsfull är man när man knaprar hormoner. För det är ju fortfarande så, att många killar bara antar att tjejerna står för skyddet mot graviditet. Jag har sett det med egna ögon.

Så varför började jag tänka om? Jo, en av mina bästa vänner började med p-piller för en tid sedan, men slutade då hon genast började känna sig nedstämd. Det var lite av en ögonöppnare. Vad vet jag egentligen om hur det är meningen att jag ska må? Tänk om de där tabletterna år efter åt gjort livet lite tyngre? Som tur är har jag inte gått och varit deprimerad och nere i elva år, men jag börjar ändå fundera på om de där jobbiga perioderna som alla människor har någon gång i sitt liv har blivit onödigt jobbiga. Det kommer jag nog aldrig få veta. P-piller har varit mitt normalavstånd i alla de här åren, och jag vet inte hur jag mår eller hur min kropp fungerar utan dem.

Så nu är det dags för ett experiment! Jag har varit pillerfri (okej, förutom mina allergitabletter) i ganska exakt en månad nu. Jag inbillar mig att min kropp känns friskare och mer välmående än vanligt, men det kan ju också bero på att jag börjat träna två gånger i veckan. I vilket fall ska jag ge det här några månader, och se om jag märker av någon skillnad. Ju mer jag tänker på det ju dummare känns det att trycka i kroppen en massa hormoner i onödan, och än så länge har den där hiskeliga värken jag hade i 14-årsåldern inte gett sig till känna.

Angående alternativ till pillren så tänkte jag testa pessar. Fattar inte varför inte det är mer välanvänt. Ju mer jag läser om det, ju bättre låter det. Smidigt, billigt, säkert. Och inga konstiga ämnen. Om någon har erfarenhet om hur man bör tänka runt sort/storlek etc tar jag gärna emot tips!

Vad jag har förstått det som så är det fortfarande rätt ensidig information som ges till unga tjejer som kommer till ungdomsmottagningarna och vill ha hjälp med preventivmedel. Det känns tråkigt. Och onödigt. Jag läser om flera personer på nätet som närmast fått en idiotförklaring när de frågat om pessar som alternativ. Jag hoppas verkligen att det är tråkiga undantag, och inte det normala bemötandet.

Om det finns fler där ute som pliktskyldigt svalt sina piller år efter år, varför inte haka på mitt experiment? Jag lovar att pillren finns kvar om det skulle behövas, och det kan ju faktiskt vara intressant att se hur ens kropp beter sig utan utbördes påverkan.

Nu ska det bli intressant att se hur detta går. Hej så länge, Neovletta!

PS. Pessar finns inte ens som ord enligt min dator.

Tillägg: Här finns en uppföljning på det här inlägget.

15 kommentarer

Under Kroppen

Cake or food?

En snabb reflektion idag, då livets häktande inte ger tid till mer.

Reagerade i eftermiddags på en liten kampanj en jag såg på Lloyds Apotek(?) på Masthuggstorget. ”Det ska vara gott att gå ner i vikt”, annonseras det, och bredvid har de smakprov på något slags bantingskakor upptryckta på tandpetare.

Jag har ett förslag. Om man ska gå ner i vikt (dvs, om man verkligen har ett hälsoproblem och är i behov av det) så kan man såklart kunna äta gott. Exempelvis kan man äta någon god böngryta med lite käcka grönsaker och en mumsig avokado. Lite bulgur till det kanske. Inte nån jävla kaka. Jag är lika avigt inställda till de här bantningspreparaten som jag är till andra dieter, t ex 5:2, som gör att man måste vänja sig vid att inte äta normalt. Där riktig mat blir en belöning. Mat ska inte vara en belöning, det ska vara en naturlig del av ens liv.

Men det är klart, det är ju svårare att sätta avokado och bönor på tandpetare. Och framför allt svårare att tjäna pengar på det.

Lämna en kommentar

by | 10 september, 2013 · 17:31

”Om du tror du kan få bulimi ska du inte banta”

Triggervarning: Ätstörningar.

När jag på sistone pratat och skrivit om 5:2-metoden och andra dieter (här och här) så har jag ibland fått höra de här orden: ”Man ska såklart inte banta om man vet att man riskerar att hamna i ett ätstörningsbeteende.” eller ”Vet man med sig att man har de här tankarna så ska man ju undvika 5:2”. Jag ville bara ta några minuter och förklara lite varför de här uttalandena är så märkliga.

Först och främst – Om du någonsin druckit alkohol, tänk tillbaka på det tillfället. Var det någon som sa ”Om du tror att du har dragningar till att bli alkoholist ska du såklart inte ta en öl.”? Nej, jag trodde väl inte det. Jag ser ätstörningar som ett beroende. Antingen av mat, svält eller kontroll beroende på hur ens problem ter sig. En person som börjat ramla ner i träsket skulle förmodligen aldrig erkänna det för sig själv. Ett erkännande skulle ju leda till att man kanske måste söka hjälp – och då kan man inte fortsätta med sitt beteende, som man ju faktiskt tycker är önskvärt eftersom att man anser att man verkligen behöver gå ner i vikt.

Dessutom – hur lätt är det att veta om man har ett bra och sunt förhållande till mat när världen försöker förklara för oss att ett osunt förhållande är det normala? Låt mig förklara. Överallt runtom oss blir vi överösta av reklam, artiklar och information om dieter, bantningsmetoder och annat viktrelaterat. Titta på bilden här nedan:

Aftonbladet om viktDet här är inte screenshots jag tagit under en veckas tid. Det här är den  mängd av texter om viktnedgång som man hittar vid en genomscrollning av Aftonbladets startsida idag. Och de är inte ensamma om det här beteendet. Så fort man går in på kvällstidningarnas hemsidor för att se vad som händer ute i världen blir man bombarderad med artiklar om bantning och viktminskning. Bantning framstår som ett normaltillstånd. Något som alla gör. Något som det är önskvärt att alla gör.

”Men hallå där!”, säger några kanske nu. ”Skrev inte du en kritisk artikel i just Aftonbladet om 5:2?” Och jo, det är ju sant. Jag hoppas verkligen att jag jämnade ut deras material lite. Det har också dykt upp några fler kritiska krönikor och debattartiklar på sistone. Men nu snackar vi inte bara om den aktuella debatten om 5:2. Nu snackar vi om att det ser ut så här varje dag året om på flera svenska nyhetssajter. Och nej, ni behöver inte säga till mig att läsa mina nyheter någon annanstans, för det här handlar inte bara om mig. Aftonbladet är sveriges största dagstidning och deras tidning och onlinedel ses av otroliga mängder människor varje dag. Människor som undermedvetet blir påverkade.

Hur ska man någonsin kunna veta om man har ett problematiskt förhållande till mat när alla andra också verkar ha det? Det känns inte som att någon längre ifrågasätter någons anledning till att banta. Bantningsmetoder är den ständiga diskussionen i Sveriges lunchrum. Det verkar handla om hur man ska banta, inte om.

Så nej, jag tycker inte det är så enkelt som att fråga sig om man ligger i riskzonen. Är du kvinna och under 30 så gör det förmodligen det. Och problemen sprider sig sakta ut till andra grupper. Har du provat flertalet olika dieter de senaste åren har du förmodligen på olika sätt ett ansträngt förhållande till mat. Tränar du för att ge dig själv tillåtelse att äta något du tycker är gott till helgen kanske du också borde tänka en runda till. Det är så vi lever idag. De flesta tänker på vikten, ofta och mycket.

Frågan är när Aftonbladet, Expressen och deras gelikar ska ta chansen att göra det lite lättare för oss och avsluta sin ständiga vikthets. Är man gravt överviktig och behöver hjälp att gå ner i vikt går det lätt att hitta information om det via google eller sin närmaste vårdcentral. Det finns ingen anledning att skrika ut förslag på hur vi ska krympa våra kroppar när allt vi ville var att läsa nyheterna.

Det är dags att stora medier som dessa ser sin del i det hela, och börjar ta ansvar.

4 kommentarer

Under Kroppen, Mat

Min ytliga bekant Kroppen

Jag och Kroppen har känt varandra hela livet, men vi har inte alltid varit så bra på att hålla kontakten. När det vankas födelsedag grattar vi inte via telefon utan kör på ett artigt Facebook-inlägg. Jag har alltid haft en känsla av att vi skulle kunna blir riktigt bra kompisar. Bästisar rentav. Men av någon anledning lyckas vi aldrig riktigt bygga upp någon ömsesidig förståelse, och det händer att vi hamnar på kant med varandra. Ibland känns det som att vi inte ens talar samma språk, och det är nog det som gjort att vi fortsatt att hålla ett behagligt avstånd till varandra.

KroppenJag och Kroppen umgås genom åren.

Jag lägger mycket av skulden på mig själv. Ibland när jag har vetat om att Kroppen haft det kämpigt eller inte mått bra så har jag inte funnits där för hen. Jag har inte tröstat eller försökt hjälpa till. Även fast jag hade kunnat göra en massa saker för att se till att Kroppen blev glad så har jag inte tagit den chansen. Ibland har jag till och med tänkt att det nog är bra för Kroppen att ha det lite kämpigt. Fått för mig att hen då skulle må mycket bättre i det långa loppet. Den dagen verkade aldrig riktigt dyka upp, men jag valde att inte tänka på det. Det handlade bara om att vänta tillräckligt länge.

Ibland har jag rentav varit elak och nekat Kroppen att äta middag trots att vi suttit vid samma bord. Jag har sagt till Kroppen att du har inte gjort dig förtjänt av det här. Du kan gott vänta till imorgon Kroppen har protesterat, men inte tillräckligt för att få mig att ändra mig. Jag var verkligen inte en bra vän, och är både glad och förvånat att Kroppen aldrig gav upp hoppet om mig.

Och nu på sistone har min och Kroppens relation börjat förändrats. Vi har börjat prata lite mer. Vi umgås mycket och äter både frukost, lunch och middag tillsammans varje dag. Under tiden som vi umgåtts har vi upptäckt att vi har några gemensamma mål. Eller snarare att vi alltid har haft det, men försökt nå dem på helt skilda sätt. Nu har vi försökt sammanstråla och nå dem tillsammans istället.

Både jag och kroppen har alltid velat känna oss starka. Vi vill känna oss pigga och glada. Framför allt vill vi känna att vi orkar. Så nu har vi börjat på svärdsfäktning tillsammans. Jag har alltid varit otroligt rädd för allt som har med rörelse och muskler att göra, men Kroppen försäkrade mig om att det var ofarligt, och att det till och med kunde få mig att må bra. Nu har vi varit på två träningar tillsammans, och även om jag bävar på vägen dit så är både jag och Kroppen alltid glada på vägen hem.

Våran vänskap är fortfarande ny, men vi jobbar på den. Vi jobbar för att få en bättre kommunikation och på vårt samarbete. Ibland känner jag att jag blir rädd, undrar om jag vågar testa en så ny grej som att vara fysisk aktiv bland andra människor, men Kroppen gör alltid sitt bästa för att få mig på bättre tankar.

Så nu kör vi på, Kroppen och jag. Vi kommer att ha skitkul tillsammans.

1 kommentar

Under Kroppen, Mat

En liten kopp

Fanny och Schmenus har en pågående bloggutmaning där det första ämnet är ”Fittan i fokus”. Känns lite fusk att återanvända en gammal text, men jag tycker verkligen så många tjejer som möjligt borde läsa och ta in detta. Texten publicerades första gången på min gamla blogg den 26 mars 2013. Håll till godo!

Okej. Kom igen nu. Nu gör vi det.

Vi slutar upp med att tycka att mens är så himla tabu att man inte direkt diskuterar det med folk. För det är just det jag tänkte göra nu. Det är så sjukt naturligt att det borde vara lika normalt att blogga om och jämföra olika sorters mensskydd som olika sorters tandkräm. Hur ska vi annars kunna ta några vettiga beslut som konsumenter?

Nu slutar vi slösa våra pengar på en massa klorbehandlade tamponger och bindor.

Menskopp

Så jag köpte en menskopp på Apoteket Hjärtat för två månader sen (riktiga apoteket hade dem tyvärr inte i sortimentet). Bästa köpet någonsin. Varför?

Jo, för det första så behöver jag inte köpa några engångsskydd längre. Hurra! Tamponger och bindor är egentligen lika onödigt som att sitta hemma och äta med engångsbestick hela tiden.

För det andra så märks koppen mindre än en tampong. Den drar inte åt sig all fukt som av helt naturliga skäl ska finnas där nere. Alltså mår hela underlivet bättre.

Och jag antar att ovanstående rader är förklaringen till detta faktum: Det luktar inte. Det här var nog det som förvånade mig mest. Hade liksom lärt mig under de senaste tolv åren att mens luktar lite illa. Men fel av mig. Det är upptorkat blod i bomullsbehållare som luktar skumt. Vissa verkar ha uppfattningen att menskopp är lite ofräschare än andra alternativ, men för mig kändes det verkligen tvärtom.

Och för såna som jag som blöder en del så ger det verkligen så himla mycket frihet. Frihet, Always och andra företag i branschensfavoritord. Jag har fan aldrig känt mig fri med tamponger. Jag har alltid oroat mig för att de ska blöda igenom, att jag inte ska ha tagit med mig tillräckligt många när jag går hemifrån etc. Med menskoppen försvann liksom alla de problemen. Jag tömmer den kanske två gånger om dagen. Kan ha den över natten. Och det läcker inte ett dugg, eftersom att den håller sig på plats med hjälp av vakuumsug när du sätter i den. OBS! Låter läskigt, men är ej läskigt.

Dessutom – tänk vilka under för miljön vi kan göra om alla börjar använda menskoppar som håller i 10 år istället för att slafsa vidare med engångsgrejer. Och om man vill kan man ju lägga pengarna man normalt lägger på att köpa nya OB på något välgörande ändamål istället, och rädda världen på en gång!

Det enda negativa jag har att säga om koppen är att det var lite trixigt att hitta rätt sätt att sätta den på första gångerna. Men det får man snart kläm på, och efter det blir de där dagarna varje månad så himla mycket mindre problematiska.

Så om koppen är så himla bra, varför görs det inte mer reklam om den?
Ptja, möjligen för att man tjänar asmycket mer på att kränga något som kan användas en gång istället för tio år.

Testa, bara gör det!

Tack för mig.

11 kommentarer

Under Kroppen

Genomläsning av tidningen Frida, del 2

För 2-3 veckor sedan tog jag en shoppingrunda på mitt lokala Ica. När jag handlat klart fick jag för mig att köpa en tidning av något slag. När jag väl stod framför tidningshyllan så var det ett omslag rakt framför mitt ansikte som verkade stirra på mig. Frida.
Jag bestämde mig för att köpa tidningen för att se hur den står sig idag jämfört när jag som tonåring läste den. Jag var nyfiken på vilken vinkel den hade på olika ämnen. Fanns det ett genustänkt i Frida? Hade Sveriges största tidning för tjejer någonsin en feministisk vinkel på sina artiklar? I del 1 berättade jag lite om min personliga historia med tidningen. Här kommer del 2.

Den tidning jag har köpt och tänker gå igenom är nummer 16 2013 som gavs ut runt starten på augusti. Den här texten kommer bli rätt långt, men jag hoppas ni står ut. Om man inte pallar så finns mina slutliga sammanfattande tankar längt ner i inlägget!

Omslaget

Tidningens utsida pryds av den just nu oh så aktuella Miley Cyrus och vill även locka till köp med hjälp av detta: En barbröstad Justin Bieber, en sexig intervju med Eric Saade, tips på hur du blir en ”killmagnet”, chansen att vinna One Directions parfym, en intervju med killbandet Union J, en hårguide och posters på fem manliga och en kvinnlig kändis.  Det är helt klart inga oväntade teman och stämmer väl in med mina egna minnen av tidningen. Det enda som sticker ut är en rubrik om psykisk sjukdom. Jag minns att de här ”Ur livet”-reportagen var lite av mina favoriter i tidningen. Kanske för att de faktiskt var lite bredare och mer varierade i sitt tema.

Frida nummer 16

Statistiken

Jag gick igenom tidningen och gjorde en liten sammanställning av de vanligaste ämnena som dök upp, sidmässigt. Här kommer en sammanfattning.

Artiklar och reportage

  1. Kändisar (20)
  2. Skönhet (10)
  3. Idolbilder/affischer (6)
  4. Läsarbrev (6)
  5. Kärlek (4)
  6. Mat (3)
  7. Noveller (2)
  8. Psykologi (2)
  9. Övernaturligt (1)
  10. Film (1/2)

Ser man över listan med ämnen så är den ju faktiskt rätt varierad, mer än jag trodde. Men går man sedan över till sidantalet så är ju verkligen det tunga ämnet kändisar. Av dessa 20 sidor så var 10 intervjuer och 10 faktarutor, foton och lite småartiklar. Och det är klart, det finns ju massor av folk som är intresserade av kändisar. Det tråkiga är ju att har man som ung tjej endast en tidning att välja på och inte är så intresserade av just det ämnet så är man ju rätt körd.

Reklam

  1. Smink (3)
  2. Mensskydd (2)
  3. Parfym (1)
  4. Utbildning (1)

Utöver det tillkommer en bilaga med reklam för språkresor om 7 sidor. Utöver bilagan så är den enda existerande utbildningsannonsen för en utbildning till makeup-artist. Det känns märkligt att en tidning som riktar sig till ungdomar som förmodligen är i tagen med att bestämma vad de vill jobba med senare i livet inte har fler annonser om just utbildningar. Man får känslan av att skolorna antar att läsarna av tidningen inte är intresserade av annat än smink. Mängden reklam var för övrigt oväntat låg.

Texterna

Det här skulle bli en otroligt lång text om jag skulle kommentera sida ett till sextioåtta, så jag nöjer mig med att gå igenom rubrikerna och artiklarna som på ett positivt eller negativt sätt fick mig att haja till.

Har du fallit för någon? (Chefredaktörens spalt)
Beatrice Birkeldh skriver om sommarkärlek och förvånade mig helt genom att skriva ”kanske du tänker på en söt kille eller tjej som du träffat i sommar”. Det här var ingenting som fanns i Frida när jag läste den. Där var det heteronormen som gällde rakt igenom, och varken jag eller mina vänner ifrågasatte det. Jag började undra om jag felbedömt tidningen helt.

Just nu!
Tidningens andra uppslag tar mig ner på jorden igen. Här finns en Killometer som listar de hetaste snubbarna. HBTQ-tänket verkar inte vara så allmänt vedertaget som jag fick förhoppningar om, och det blev sjukt snabbt ett fokus på utseende och kroppar. I övrigt består uppslaget av nyheter som: ”Adam Lambert joinar Glee-gänget!” och ”Harry kräktes på scenen!”.

Miley Cyrus – Älskad och hatad
Det här numret kom ut före Mileys omtalade framträdande på MTV Video Music Awards, men hon hade redan hunnit få en hel del ris och ros (mest ris) för sin nya stil och enligt många utmanande video. Det här var artikeln jag var mest nyfiken på, och jag undrade över vilken vinkel Frida skulle välja att ta. Skribenten inleder med att rätt neutralt ge lite fakta om hysterin runt just detta och ge några argument från båda sidorna i diskussionen. Men i resten av texten står de helt klart på Mileys sida. De pushar för att hon vågat stå upp för gayrättigheter i USA och citerar Miley där hon säger att det är föräldrar (och inte hon själv) som ska lära sina barn vad som är rätt och fel. Artikeln avslutas med att Miley säger att hon uppmuntrar folk att vara sig själva, vilket tidningen kommenterar med ”Bra sagt, Miley!”
Jag tycker att hela grejen sköttes rätt snyggt. Många av tidningens läsare har Miley som idol och det känns som ett bra grepp att förklara rabaldern runt henne och samtidigt visa att de tycker hon är cool som gör sin egen grej.

IMG_2582Fridas covergirl.

Semester!
Här är ett uppslag med kända girls and boys i badkläder. Alla har samma storlek (liten) och med ett undantag en rätt väntad hudfärg. Här börjar jag inse hur otroligt vit hela tidningen är. Vid en snabbgenombläddring hittar jag typ tre PoC, varav en är modell i en annons. Variationen på vilka typer av människor som visas upp i artikeln är skrämmande liten. Och seriöst, det borde inte vara en svår grej att fixa.

Justins superkropp
Det här är ett av tidningens riktiga bottennapp. Sidan innehåller följande:

– 8(!) biler på Justins bara överkropp
– Lyriska kommentarer om ”superkroppen” (”Mums!”, ”Hett!”)
– Historier om hur Js flickvän och vänner berättar om hur Js nya diet gett honom dåligt humör och ett otrevligt beteende.
– Avslutningsraden ”Vad gör man inte för en superkropp?”

Kort sagt så är det bara ett sugigt budskap. Skev bild av hur unga killar ska se ut, och hur man förväntas välja ”Superkropp” före vänner och familj.

Justin BieberSkräpsida.

Frida dejtar Didde
Får erkänna att jag inte hade minsta koll på vem denna Didde var, men tydligen är han medlem i bandet Mange Makers. Här vet jag inte riktigt om jag kan lasta Frida för hans uttalanden, men när han säger att han gillar att se skräckfilm på dejter för att ”hon [dejten] blir rädd och söker värme” och att gokart och paintball är ”killigt” så blir jag bara trött.

Kändiskompisarna Ellen och André snackar kärlek!
En rätt ordinär intervju som inte sa mig så mycket. Men något jag återigen reagerade på var att heteronormen är så starkt befäst. Nyblivna kändisar får numret igenom frågan ”Får du fler killar nu?” eller ”Får du fler tjejer nu?” beroende på vilket kön de själva har. Det finns tre uppslag med intervjuer om just dejtande, och det är även genomgående i dessa texter.

Street-style
Här är ett inslag som jag inte kan minnas från förr. En sida med bilder på random unga tjejer på stan och några ord om deras stil. Sånt känns ju mera roligt och relevant för en tonåring än svindyra märkeskläder.

Test: Varför är du en bra vän?
Här kommenterade min kompis att det var rätt fint att frågan var varför man är en bra vän, och inte om. I agree!

Hitta kärleken! – med hjälp av killarna du redan har!
Mer av samma. Totalt inriktat på straighta läsare.

Då blir vi intresserade!
Ett gäng dudes (tänker inte ens kommentera heterogrejen längre) berättar hur du ska snärja dem. Var rätt orolig över den här intervjun och förväntade mig uttalanden om hur en tjej ska se ut och vara. Men tonen var väl okej och budskapet är rätt igenom att man ska vara sig själv. Men jag gillar inte alls idén på att några killar ska sitta i en soffa och diktera hur de vill att tjejer ska bete sig.”Var omtänksam, positiv och inte svartsjuk.” Jaha? Jag kanske inte känner för det.

Fråga om sex & kärlek / Sexigt
De här sidorna gillar jag! Frågor om lukter från snipan och hur man köper en vibrator. Och så lite fakta om klittan och i vilken ålder man får mens. Personen och hen används systematiskt här. Varför kan det inte anammas av resten av tidningen?

Sidor om sexMitt favorituppslag.

Ur livet
En artikel om en tjej som lever med borderline och bipolär sjukdom. Viktigt och bra om inställningen till psykiska sjukdomar.

Horoskop
Här tyckte jag mest att det var roligt och lite gulligt att alla(!) stjärntecken har asmycket tur i kärlek. Man kan ju inte anklaga dem för att inte vilja glädja läsarna i alla fall.

Andar & annat
Här kom det en liten avstickarsida med frågor och svar om det övernaturliga, tips om hur man gör en soltalisman och var man kan se stormdevor. Jag själv var väldigt intresserad av liknande ämnen i tonåren och hade nog tyckt att det var sjukt intressant. I vilket fall skönt med en paus från kändisarna.

Popcorn
Här ska alltså Fridas bästa tips om ”film, musik, serier och webben” trängas på en enda liten sida. Det här förvirrar mig så mycket, för jag trodde att de ämnena var riktigt stora bland tidningens målgrupp. Varför får de inte mer plats? Utöver musiken som ju finns väl representerad i intervjuerna så får man bara pyttesmå notiser om övriga ämnen.
Det jag kände mest när jag såg den här sidan var nog att jag inte förstår varför det inte finns en kulturtidskrift som riktar sig mot ungdomar! En tidning om film, litteratur, tv-serier och musik i en härlig blandning. Jag tror det
finns så mycket folk som skulle vara mer intresserade av det än den här djupdykningen i kändisfoton.

Veckans BOYfriend
”Åhnej, man tydligen bara ha en boyfriend”, var min första tanke. Men efter att ha läst det finstilta så var visst också okej att nominera en GIRLfriend. Gött!

Så vad tycker jag egentligen?

Ja, vad blir då egentligen min slutsats? En del saker har helt klart blivit bättre sen sist (vilket var typ 2001-2002). Till ett visst mått verkar tidningen ha tagit ett steg mot att bli lite mer HBTQ-vänlig och inte utesluta sina icke-straighta läsare. Men just därför fattar jag inte varför de inte går all the way och inkluderar det tankesättet i hela tidningen. Jag har i stort svårt för att fokuset i tidningen är så starkt inriktat på killar, och att man förväntas tråna efter dem. Tjejer som kanske inte känner sig så intresserade av att sukta har inte mycket att hämta här.

Om man förväntar sig att hitta någon att identifiera sig med i tidningen så får man helt enkelt se till att man är slimmad, vit och straight.

Självklart kan det ju få finnas en tidning för unga tjejer med fokus på mode och kändisar. Det är ju intressen som existerar. Men det borde kunna göras på ett annat och bättre sätt. Michaela/blekk skriver såhär i ett blogginlägg om vad tjejer vill läsa om, och jag håller med till fullo:

Jag vet att det går. Jag tror det är möjligt att producera en tidning som är lättsamma med tips om frisyrer, kläder, skor och nagellack men också skriver andra slags artiklar som inte fatshamear och ätstörningstriggar. Det kunde vara artiklar om kändistjejer, om tjejer som aktiverar sig politiskt, om tjejer som har roliga arbeten eller om tjejer som bryter normer. De skulle ändå sälja tusentals lösnummer. Om inte mer.

Varför tas inte den här chansen av dem som har möjligheten? Och varför inte ta steget längre och ge sig ut på nya jaktmarker. Varför inte starta en Frida Kultur? Frida Sport? Om nu inte Frida Förlag vill så kan väl något annat ta tag i saken och ge unga tjejer lite valmöjligheter?

Det gjordes ett försök av Jessica Ivarsson och Sara Nyblin att starta en annorlunda tjejtidning, men annonsörerna uteblev och projektet fick läggas ner efter bara tre nummer. Varför är företagen så rädda för att ge tjejer en chans att gå utanför sfären för skönhetsintresse? Min tolkning är att de var så säkra på att en tidning för tjejer som inte fokuserade på utseende och skvaller inte skulle kunna sälja att de inte var villiga att ge det en chans. Det känns som en jävligt förminskande synsätt.

Tidningen TjejlivNummer 2 av nedlagda magasinet Tjejliv.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer förutom att jag är trött. Trött på att de här tjejerna förväntas vilja läsa det här. Trött på att jag fortfarande förväntas vilja läsa det här och får en skvallerblaska eller ett några månader gammalt nummer av Veckorevyn när jag går till frissan. Trött på att ingen vågar satsa och ge tonårstjejer lite upprättelse. Erkänna att de är individer med åsikter, tycken och smak och inte en enda stor rosa geggamojja.

Det var allt.

10 kommentarer

Under Barn, Böcker, Jämställdhet, Kändisar, Kläder, Kroppen, Reklam, Tidningar, TV

5:2-dieten, debatt och P3 nyheter

Den kommande Frida-bloggen blir uppskjuten till imorgon eftersom jag har besök hemma i stugan. Men istället får ni gärna läsa  min debattartikel om 5:2-dieten och problematiken jag ser kring den som lades upp på Aftonbladet idag. Imorgon kommer jag också medverka i P3 Nyheter med Kazmierska och prata om samma ämne. Någon gång mellan ett och två. Hoppas ni vill lyssna!

Edit: Inslaget finns nu att lyssna på här. Observera att det är uppdelat i två delar, en ovan och en under texten.

3 kommentarer

Under Kroppen, Mat