Category Archives: Kroppen

Vi måste prata om viktångesten

Det pratas mycket om vikt idag. Om att vilja gå ner i vikt, om att banta, om att komma i den där storleken man strävar efter.

Och jag tycker, för en gångs skull, att vi borde prata om vikt. Men inte på det sättet.

Vi borde prata om hur mycket den där siffran påverkar oss. Vi borde prata om hur våra matvanor tar upp orimligt mycket tid i vårt dagliga liv. Om hur många gånger om dagen vi känner oss dåliga för att vi tog en extra bulle till fikat, eller inte valde sallad till lunch.

Jag vet att det här är ett problem för många. En kompis till mig sa för en tid sedan att hon tänker på mat hela tiden. Att det liksom alltid finns där i bakhuvudet. Vad ska jag äta? Vad kan jag äta? Vad borde jag äta? De här tankarna är så mycket vanligare än man tror. Man behöver inte vara ätstörd för att må dåligt över vikthets och matpress. Särskilt för tjejer har det snarare blivit en del av det dagliga livet, något man alltid måste kämpa med. Och oftast tror man nog att man är ensam. Man tycker inte att någon av ens vänner verkar ha något problem med att ta både varm choklad och blåbärspaj på caféet. Ingen annan verkar ju älta om de verkligen kan äta pizza för andra gången den här veckan.

paj

Ägna nästa fika åt att prata om varför man ska behöva må dåligt över att ha tagit en fika.

Men det är ju just det. Vi pratar inte om de här tankarna. Vi pratar inte om den där pockande ångesten. Om den eviga känslan av att inte räcka till, och inte duga. De där fängslande och kontrollerande tankarna som på sikt kan eskalera och bli något mycket värre. Leda till anorexi, bulimi, hetsätningar eller ortorexi. Som i värsta fall kanske redan har gjort det. Vi håller dem kvar i vårar huvud och låter dem tugga i sig av vår självkänsla medan vi själva försöker äta så lite som möjligt.

Jag tror vi måste börja öppna oss. Prata om de här känslorna med varandra. Ge varandra chansen att känna att man inte är den enda som har de här känslorna. Då tror jag de blir lättare att bära. Lättare att kämpa emot. Det är alldeles för stigmatiserat att prata om vikt på det sättet. Man får säga ”Fy fan, jag har gått upp två kilo över jul!”, men det är inte lika lätt att på en lunchrast slänga ur sig ”Fy fan, jag känner verkligen att all press att hålla en viss vikt kontrollerar mig och mitt liv!” eller ”Fy fan, jag mår verkligen dåligt av att aldrig kunna njuta av något jag äter”. Ätstörningar är fortfarande något som många känner att de måste skämmas för, och det är samma sak med tankar som kan en dag kan leda till att man blir sjuk.

Även om mitt bulimiska beteende är borta så lever den där fikaångesten kvar. Den kommer och går, i omgångar. Jag har lärt mig hantera den, men alla andra har inte haft chansen till psykologisk hjälp för att tackla sina tankemönster. Så nu hoppas jag att vi kan börja hjälpa varandra. Öppna upp oss. Och prata om det.

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

2014 – ett friskt år!

När jag ringde till Östra sjukhusets avdelning för anorexi- och bulimibehandling tidigt förra våren vet jag inte riktigt vad jag väntade mig. En del av mig var inte helt säker på att jag behövde hjälp. Tänkte att någon skulle skratta när de hörde vad jag vägde och förklara att jag var för tjock för någon behandling. Att jag inte var tillräckligt sjuk. Det här var innan jag lärde mig att ens vikt i kilon inte säger ett dugg om huruvida man har en ätstörning eller inte.

Ytterligare en del av mig trodde inte att vården skulle hjälpa. Vad skulle de göra egentligen? Jag hade accepterat mitt beteende och hur jag levde, och på sätt och vis kändes det som en så viktig del av mig att jag inte trodde att det gick att eliminera.

Men jobbigast var nog den sista delen. Den som faktiskt inte ville bli frisk. Den som kanske inte var nöjd, men åtminstone bekväm med situationen. Den som inte ville ge upp hetsätandet för att den inte visste hur den då skulle hantera vardagen. Den som inte ville ge upp svält-dagarna för att den var rädd för att kilona skulle öka.

Men trots all den där inre konflikten så ringde jag ändå samtalet. Trots allt så svarade jag på alla frågor när läkaren ringde tillbaka. Jag gick på min första invägning (återigen rädd att någon skulle skicka hem mig, vilket såklart inte hände) och påbörjade behandlingen. Två dagar i veckan tog jag mig ut till sjukhuset. Blev vägd, gick igenom min matdagbok och pratade med min terapeut.

I början var det jobbigaste matschemat. Jag var inte van vid att äta regelbundet, och definitivt inte vid att äta ofta, och det var inte lätt att ställa om till. Det gick inte alltid. Ibland blev det fel. Ibland hetsåt jag. Ibland åt jag ingenting. Men oftast gick det. Och jag försökte lägga de misslyckade dagarna bakom mig och börja om, även om det inte gick helt lätt varje gång.

Jag hade blivit tillsagd att inte ha någon våg hemma, så jag gömde den i källaren. Långt under en massa kartonger så jag inte skulle få för mig att gräva upp den. Kände en blandning mellan ångest och förväntan inför varje invägning på kliniken. Tyckte det var jobbigt när jag gått upp, och blev glad när jag gick ner. Där hade ingenting förändrats, inte än. Men jag upptäckte något viktigt. Från att ha varit glad när jag klev innanför dörren kunde jag plötsligt känna mig helt ur fas. Allt för ett halvt kilos viktuppgång. Ett halvt kilo som förmodligen bara var vatten. Det var lärorikt att inse hur stor påverkan de där siffrorna på vågen hade på mig. Att de styrde mitt mående så otroligt mycket, även när de inte hade någon som helst betydelse.

Idag äger jag ingen våg. Jag slängde den när jag flyttade för några månader sedan. Jag rekommenderar alla att göra detsamma. Du vet förmodligen mer om hur din kropp mår än en våg någonsin kommer att göra.

Som sagt, det var inte lätt. Men när resultaten började märkas blev det lättare. När jag sakta men säkert började våga mig på att testa mat jag tidigare avfärdat. När jag märkte att jag inte var lika trött på jobbet. När jag började känna att jag faktiskt hade ork till att träna, och att mitt humör blev stabilare. Små saker, som en efter en byggde på varandra och som peppade mig till att fortsätta på samma bana.

Nu har det snart gått ett år, och jag kan knappt förstå hur mycket som har hänt. Kanske inte om man frågar andra. Kanske inte på ytan. Jag gör ungefär samma saker, ser ungefär likadan ut. Men jag tänker helt annorlunda. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha sett på min kropp i en helkroppsspegel på flera dagar. Att jag inte har tänkt tanken att göra det. Det som annars var lite av en morgonritual. Att titta, vrida och vända. Leta fel. Jag märkte inte ens av att jag slutade med det. Eller en sån liten grej som att kunna äta en pizza och dricka en läsk någon bakfull söndag och sedan inte tänka mer på det. Bara låta det vara, och fortsätta vara glad.

Jag vet inte om 2014 kommer bli mitt år. Men jag ska jobba hårt som fan för att det ska bli ett friskt år. Jag säger inte att det är över. Att tankarna aldrig dyker upp längre. Det gör de ju. Det är inte så att jag inte är bulimiker längre. Men jag kan mota bort impulserna när de kommer. Jag kan smälla till dem och be dem skärpa sig. Kanske tar de övertaget någon dag, och då är det okej. Alla har vi dippar ibland. Men den här gången vet jag att jag kan komma på banan igen.

Så, nytt år alltså. Det känns väldigt bra.

2 kommentarer

Filed under Kroppen

Bildextra! Så mycket idioti innehåller Veckans NU – egentligen!

Veckans NU! En av Sveriges mest omoderna tidningar, med 210 000 fler läsare än de förtjänar. Varje gång jag ställer mig i kassakön på den lokala matbutiken så får jag alltid en knut i magen på grund av rubrikerna den skriker ut  från tidningsstället. Och de handlar alltid om samma sak — kändisars vikt.

Någon är för smal. Någon är för tjock. Någon blir ”tjockmobbad”. Någon är trött på att bli tjockmobbad. Någon har kanske ätstörningar. Någon försöker bli av med sitt fläsk. Någon…

Ni fattar grejen.

För några månader sedan fick Amanda Schulman nog efter det här omslaget:

veckans n u

Hon kritiserade öppet tidningens syn på kvinnors kroppar och kallade den för ”vidrig”. Jag håller helt med. Men det mest intressanta är att läsa förlagschefen Anders Juhlins svar på kritiken. I ett mejl skriver han såhär:

Veckans Nu recenserar inte stjärnornas utseende. I den aktuella artikeln lägger vi inte in någon åsikt från vårt håll, det är stjärnorna som själva kommenterar hur de ser ut och vi citerar deras åsikter.

Då undrar jag hur han försvarar det här omslaget:

veckans nuAtt benämna folk som för tjocka, eller för smala är enligt mig en ganska tydlig recension. Är det raden ”Läkare varnar!” som Juhlin tänker ska rädda dem från ansvar? Är rubriken bara återgivna läkar-citat? Kanske. Men även om det tekniskt skulle innebära att de själva ”inte lägger några värderingar” i texten så gör det ju faktiskt ingen jävla skillnad. Det är fortfarande Juhlin och hans crew som har valt, godkänt och publicerat en rubrik där det beslutas om vad som är rätt/fel vikt för en kvinna. Man kan inte ösa ur sig en massa idiotiska budskap till unga tjejer (deras absolut största läsarkrets) och sedan ursäkta sig med att det är någon annan som sagt det från början. Det är som när någon unge i skolan kallar en annan för dum, och sen försvarar sig med ”Kalle sa det också!”. Det är liksom rätt irrelevant vem som sa det från början, eller vilka andra som också sagt det.

Här är några andra lågvattensmärken från tidningen:

vn2

veckansnu20

VNU

Det är intressant att tidningen ömsom klankar ner på kändisars vikt, ömsom klappar dem på axeln och säger ”stackars dig som blir så påhoppad angående din vikt hela tiden”. Som att ens mobbare skulle komma och ge en en kram och säga att de önskade att man slapp ha det så jobbigt.

Jag fattar ju varför folk dras till de här rubrikerna. Vikthetsen omringar oss och envisas med att vara i vår närvaro så gott som dygnet runt. Vi lär oss en persons vikt i kilon säger något om hens liv. Att det är något vi måste lägga mycket kraft, tid och energi på. Men istället för att försöka hjälpa till med att stoppa den växande folksjukdomen ätstörningar så väljer Veckans Nu att förstärka bilden av vikten som det mest centrala i våra liv.

Grattis. Det känns verkligen fräscht.

7 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar

Unga tjejer är inte mer lättpåverkade än andra

Jag ligger några dagar efter alla andra här,  jag inser det. Men jag vill verkligen skriva lite om mina tankar kring Karl-Johan Karlssons krönika ”Så sjuka är unga tjejers drömmar” i Expressen. 

Karlsson inleder såhär:

Debatten om kvinnoidealet är ständigt aktuell.
Själv har jag hållit mig utanför det där.
Som politisk reporter har jag ägnat mig åt att bevaka förtroendevalda, inte fashionistor.
Hundratals artiklar har det blivit om Fredrik Reinfeldt, inte en enda om Heidi Klum.

Redan här reagerade jag. Kvinnoidealet berör i högsta grad alla kvinnor, och är inget som endast påverkar s.k. fashionistor. Det berör för övrigt även män, som kanske får se kvinnor i deras omgivning må dåligt eller bli sjuka på grund av osunda krav på kvinnors kroppar. Kvinnoidealet borde dessutom vara en politisk fråga – det handlar i hög grad om jämställdhet och feminism.

heidi klumHeidi och andra modeintresserade är inte de
enda som berörs av kroppshetsen.

Karlsson förklarar vidare vidare:

Och unga tjejer är extremt lättpåverkade. De tuggar i sig idealet med hull (nja) och hår. Klart att de flesta unga killar vill ha sexpack och väldefinierade bröstmuskler, men bara ett fåtal grabbar ägnar halva sin vakna tid åt att försöka se ut som en manlig supermodell.

Här tycker jag Karlsson har en onödigt nedlåtande ton till de unga tjejer som blir negativt påverkade av kroppshetsen som finns ibland oss. Det finns en anledning till att unga män, trots att det finns ett manligt ideal, inte lägger lika mycket tid och strävan för att uppnå ”drömkroppen”. Även om det blivit värre med åren så har killarna (som tur är) ännu inte samma press på sig. Kraven att killar ska se ut på ett visst sätt är inte lika högt ställda som de är för kvinnor. Därför kommenteras inte kända mäns kroppar på varenda omslag av Veckans NU. Därför större delen av alla ätstörda kvinnor. Unga tjejer är inte mer lättpåverkade än andra – bara otroligt mer nedtyngda av ouppnåeliga krav.

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull.

Självklart är det för männens skull. Och kvinnornas. Och samhällets. Men mannen, även om det inte alltid är någon man som man faktiskt känner, har faktiskt den största delen i det här. Stor del av all reklam som riktar sig mot kvinnor spelar på kvinnans sexualitet och visar ofta upp henne som någon (i värsta fall något) som är till för att åtrås av någon av det motsatta könet.

Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.

Här ligger ju lite av det stora problemet. Att det ens finns forskning som visar hur män vill ha sina kvinnor är rätt bedrövande. Att män hellre vill ha breda höfter och smala midjor än en rakt igenom smal kropp är ingen förbättring. Det ger exakt samma press som dagens ideal. För idealet har varit annorlunda och det kommer säkert ändra sig igen med tidens gång. Problemet är att det så gått som alltid funnits en idé om hur den perfekta kvinnan ska vara, och att kvinnor alltid har förväntats sträva efter den målbilden. Och det kommer alltid ha konsekvenser, oavsett om målet är att bli smal eller stor.

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.
Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.

Återigen känns krönikörens ton väldigt nedlåtande. Kvinnor har en massa dumheter för sig, och nu är det dags för männen att kliva in och styra upp det hela eftersom vi själva helt klart inte är kompetenta nog att reda ut saken. De ska förklara för oss hur vi ska göra och vad vi gjort fel. Sen kommer allt gå fint.

Självklart är det bra att män går ut med att de inte står upp för det rådande idealet, som helt klart inte är hälsosamt. Men att skaka på huvudet och tilltala oss med ”lilla gumman”-ton är inte rätt sätt att göra det på. Jag tvivlar inte på att Karlssons intentioner med krönikan var goda. Han skriver själv att han inte är insatt i ämnet, och då är det klart att man kan begå misstag. Så jag tänker inte kalla honom kvinnohatare eller försöka slå ner honom på annat sätt. Jag hoppas bara att han efter att bristerna i hans resonemang påpekats ska ta sig tid att tänka en runda till och se på sin text i ett annat ljus. Han har på Twitter utlovat en ny utredande krönika på måndag. Det kommer blir intressant att läsa hans tankar om stormen han skapat.

1 kommentar

Filed under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar

Till dig som funderar på att söka vård för ätstörningar

Innan jag sökte hjälp för min bulimi var det några saker som gjorde att jag under lång tid undvek att kontakta vården. Jag hoppas att du som sitter i en liknande situation ska läsa det här inlägget, och att det ska kunna hjälpa dig att våga ta steget.

För det första – Du är inte ”för tjock” för att söka hjälp. Jag trodde att eftersom jag hade ett BMI som låg långt ifrån den där siffran som visar på att man är underviktig så skulle jag inte tas på allvar. Jag var osäker på om jag ens hade ett problem värt att tala om. Tänkte att vårdpersonalen skulle kasta en blick på mig och sedan skicka hem mig igen. Jag trodde att man var tvungen att ha samma kropp som tjejer på pro ana-sajter för att ”vara värdig” hjälp. Jag tänkte att jag inte ens hade lyckats med min ätstörning, att den inte var tillräckligt störd.

Men vikten säger ingenting om huruvida en person lider av en ätstörning eller inte. Man kan vara underviktig, normalviktig, eller överviktig. Det finns många varianter av ätstörningar, och många olika kroppstyper hos de som är sjuka.

För det andra – Du behöver inte spy för att räknas som bulimiker. För mig var ett av problemen också att jag inte visste vad jag sökte vård för. Jag identifierade mig med det jag läste om bulimi, men trodde att det var ett krav att man spydde eller använde laxermedel för att man skulle kunna diagnostiseras med det. Men bulimi syftar helt enkelt på att man har ett kompensationsbeteende. Man hetsäter, och försöker sedan kompensera för det på något sätt. Det kan vara intensiv bantning, hård träning, kräkningar eller olika bantningspreparat och/eller laxermedel.

Det finns dessutom en ytterligare diagnos utöver bulimi och anorexi. Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) är den allra vanligaste ätstörningen och inkluderar alla som inte uppfyller alla kriterier för bulimi eller anorexi. Inom UNS ingår t ex ortorexi (fixering vid hälsa och träning).

Sist av allt, och kanske viktigast – Det finns inga nackdelar med att bli frisk. Det är tyvärr det som är svårast för många att inse. Man tror att en normal kosthållning ska förstöra ens liv. Att allt jobb man lagt på sin ätstörning ska vara förgäves. Man är orolig för vad som ska hända med ens vikt. Och där kan jag inte ge några garantier. Vissa kommer gå upp i vikt – och behöver ju göra just det. Vissa som hetsätit mycket kommer kanske gå ner. Din kropp kommer helt enkelt göra det som du mår bra av. Och bra kommer du må, även om det är kämpigt i perioder.

Min kropp mår tusen gånger bättre än den gjorde för bara några månader sedan. Jag har ork till att träna (vilket aldrig gått förut), jag sover bättre och känner mig piggare. Framför allt är det befriande att kunna lägga upp mat på tallriken utefter hur hungrig jag är, inte utefter vad jag tycker att jag är värd. Min vikt är stabil och går inte upp och ner som tidigare. Jag känner inte alls samma sug efter att hetsäta så fort jag haft en jobbig dag.

Behandlingen var jobbig ibland, och det fanns dagar när jag kände att jag bara ville strunta i att gå. Men jag så glad att jag genomförde den. Och jag hoppas att den här texten kan hjälpa någon att få den hjälpen jag har fått.

Här finns en lista över var du kan vända dig.

3 kommentarer

Filed under Kroppen

Riktigt bra mensskydds-reklam

Appropå gårdagens gnäll över Always, Libresse och deras gelikar. Här kommer ett fantastiskt exempel på hur det kan bli när ett företag vågar göra något nytt. Härligt, kul och avdramatiserande. Tack Linnea för tipset!

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam, TV

Blått blod och världens fräschaste mens

Mens gör aldrig ont. Det är aldrig smärtsamt, kladdigt eller bökigt.

Synd bara att det är så pinsamt.

Så verkar det åtminstone se ut om man frågar de stora tillverkarna av mensskydd, och ser deras tv-reklam. Aldrig snuddar de vid omaket det faktiskt är att ha mens. Aldrig berörs sånt som känslan av att någon vrider om ens livmoder inifrån, eller att det är drygt att lägga en massa jävla tid på att byta tamponger. Nej, mens är fräscht och bekvämt. Det enda som är jobbigt är risken för att någon, Gud hjälpe, skulle få veta. Att någon skulle märka att det är den tiden på månaden.

För man lär sig ju att det är skämmigt. Jag visste det redan som tolvåring när jag fick min första mens. Strax därefter skulle jag på kvartssamtal med min lärare och mina föräldrar, och min pappa hade mage nog att berätta för läraren. Jag höll på att dö. Mina föräldrar ville väl bara försäkra sig om att ingen skulle stoppa mig om jag började springa på toa ofta, men det enda jag såg var skam skam skam. Och mer av den varan blev det. I korridoren utanför klassrummet fanns en toalett som bara tjejer fick använda. För där fanns en behållare med sanitetspåsar där man kunde slänga bindor. Mens-toan. Jag försökte smita ut när ingen såg. Ville inte att någon skulle fatta.

Och det hänger med en, långt upp i åldrarna. Vi är nog många som vid något tillfälle haft en tampong som flytt från ens väska. Och sett chocken och förvirringen när en kille, som först tänkt hjälpa dig plocka upp dina grejer, fattar vad det är som landat jämte hans fot. Hur handen dras tillbaka. Hur han mumlat fram att du tappat… nått. Som själva erkännandet att han sett din inplastade bomullsbit skulle göra situationen ohållbar för er båda.

För killar vet ju också. Har också lärt sig att mens är pinsamt och skambelagt. Inte konstigt att många män tycker att det är obehagligt, när det är den bilden som skriks ut av de företag som jobbar med det.

Och reklamen för mensskydd fortsätter i samma spår. Med ljusa miljöer fyllda med tjejer i vita tighta byxor. Och blå vätska. Alltid blå vätska. Och aldrig någon igenkänningsfaktor. I reklamvärlden är mens så jävla fräscht att man själv undrar om man gjort något fel. Aldrig verkar man var så sportig, danssugen och benägen att ha vita byxor och string(!?) som under lingonveckan (Seriöst, vem använde de där string-bindorna? Visst att man ska få ha vilka trosor man vill på sig även under mensen, men jag har svårt att se hur det kan vara bekvämt eller ens fungera.).

20131014-181703.jpgLibress-annons.

Mens syns inte och känns inte, och så ska det visst förbli. Men jag har slutat skämmas nu. Jag menar inte att man ska börja gå runt och droppa blod överallt, men man måste kunna prata om mens, och mensskydd, på ett vettigt sätt. Jag berömmer jämt och ständigt menskoppar och förklarar för alla som vill höra hur bra jag tycker att de är.

Och kanske är det en förändring på gång. Menskoppen.se kör ju med parollen ”För oss med rött blod”. Det känns befriande. Häromdagen såg jag ett förslag om att det borde skickas ut gratis koppar till unga kvinnor. Tamponger är dyra och vi tjänar ju redan mindre än män. Jag tycker att det är en grym idé. Det skulle förvisso skada företag som Always. Men å andra sidan kommer jag inte att sakna sånt här i min tv:

4 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam, TV

Att träna utan siffror

Det är januari 2012 och vintern är inne på sitt sista ryck. Jag sitter hos min psykolog, T, och pratar om hur jag ska kunna undvika att bli sjukskriven. Det senaste halvåret har jag läst en dyr privatutbildning samtidigt som jag jobbat halvtid för att få in pengar att gå runt på. Jag känner mig trött nästan jämt och orkar knappt gå ut och träffa folk. T frågar om det är något speciellt jag tror skulle kunna hjälpa min situation. Jag vet inte hur jag tänker innan jag öppnar munnen, men jag hör mig själv säga:
”Jag tror jag skulle behöva använda kroppen mer. Känna att den inte bara är jobbig och i vägen.”

Efteråt vet jag inte riktigt vad som har hänt. T har anmält mig till ett program som heter AKTIV. De kommande tre månaderna ska jag två gånger i veckan träna med hjälp av en sjukgymnast på ett närliggande gym. Jag. Jag som fått ångest så fort någon föreslår brännboll som aktivitet på en kick-off. Jag som alltid hållit mig undan på idrottslektionerna för att undvika att göra någon arg genom att av misstag sabba för laget.

20131012-165550.jpgDen ångestframkallande platsen.

Det har funnits gånger då jag tänkt att kanske, kanske kan jag en dag komma igång. Få känna mig stark och uthållig. Som den gången mina kollegor lyckades övertyga mig om att ställa upp i Blodomloppet. Känslan av att faktiskt ha lyckats ta mig genom de där fem kilometrarna var överväldigande – även om jag inte orkade springa hela vägen.

Men det hade alltid stannat där. Enstaka segrar som aldrig lett vidare. Fram tills nu, när T äntligen gav mig den chansen jag behövde. Gym hade alltid avskräckt mig. Jag Var rädd för att se dum ut. Tänkte att folk nog tycker att man är en idiot om man faktiskt läser instruktionslapparna på maskinerna. Jag tänkte att folk skulle skratta åt mig när jag kämpade med lätta vikter, och att de skulle stirra dömande på min kropp.

Men nu behövde jag inte stå där och få panik. Sjukgymnasten gick igenom allt med mig, maskin för maskin. Hon kollade hur mycket jag verkade orka och skrev upp vilka vikter jag kunde köra på till en början. Förklarade hur set och repetitioner fungerade. Gick igenom uppvärmning och stretchning. Det gjorde allt så himla mycket lättare.

Jag klarade mig genom de där tre månaderna. Sen använde jag friskvårdsbidraget från jobbet till att köpa ett årskort och fortsatte på egen hand. Skrev upp mina framsteg. Blev glad när jag kände att jag faktiskt började orka. Att jag faktiskt kunde bli starkare.

Efter några månader föll allt dock ihop som ett hastigt byggt korthus. Det här var innan jag inledde min behandling, och mitt ätstörda beteende satte käppar i hjulen. Fokus började mer och mer hamna på att tappa vikt. Jag försökte äta mindre och träna mer, vilket ledde till att jag till slut inte orkade träna alls. Jag fick en konstig relation till hela grejen, och så fort någon kommenterade att det var längesedan jag var på gymmet tog jag det som att hen kallade mig tjock. Då blev jag ledsen och gick hem och tröståt. Ju mer folk frågade om min träning, ju mer undvek jag den. Jag började tänka att om jag gick och tränade så skulle jag erkänna att det de andra (enligt mig) sa var sant – att jag var tjock och äcklig.

Jag tror att den bra grejen jag ändå hade på gång föll på två saker. Dels på att jag inte hade fått någon hjälp med min problematiska syn på min kropp, och dels på att resultatet av gymmande är så sifferdrivet. Med tiden orkar man lyfta x antal kilo mer än när man började, eller springa på löpbandet y minuter extra. Alternativt ser man att siffran på vågen blir högre eller lägre, beroende på om man tappar fett eller bygger muskler.

Det funkade inte. Sånna sifferbaserade resultat kommer nog alltid att kopplas till vikt för mig. Sjävlklart är gymträning i sig inte dåligt, men jag tror att den sortens träning kan vara problematiskt för de som lider eller har lidit av bulimi eller anorexi.

Nu är det snart två månader sedan jag började med svärdsfäktning. Det har också varit jobbigt och motigt ibland (jag har skrivit om det tidigare, här och här), men jag börjar komma över det. Och jag tror det kommer funka även i det långa loppet. För nu handlar det inte om några siffror. Nu handlar det om att bli bättre. Att göra så gott jag kan varje träning för att kunna bli en bättre fäktare. Att överträffa mig själv. Att bli starkare och orka mer. Det ger en så mycket bättre känsla än att kunna lägga på två kilo till i någon maskin. Jag har dessutom slängt ut min våg vilket gör att jag inte kan bedöma om träningen går bra eller dåligt med hjälp av min vikt. Jag får helt enkelt känna efter. Hur mår jag? Hur känns kroppen?

Nu har jag varit sjuk i en vecka. Missat två träningar. Och jag saknar det faktiskt. Även om jag ibland velat gråta mellan övningarna för att jag känner att det här går inte så saknar jag det. Jag vill ju bli bättre! Jag vill ju lära mig mer!

Så om du tror att du aldrig kommer kunna komma igång med träningen. Om du kämpar på det där gymmet strax efter nyår och ger upp lika snabbt som du började. Skit i gymmet! Det kan vara så mycket lättare och roligare att träna när man har andra med sig. När man gör något som faktiskt är roligt. Gå på några prova-på-träningar, de flesta sporter har dem. Se vad som funkar för just dig. Kanske är det något så udda som att fäktas med långsvärd. Kanske är det gammal hederlig bollsport.

Det kommer inte sluta vara jobbigt, för det ska vara jobbigt. Men det kommer faktiskt vara roligt också.

Lämna en kommentar

Filed under Kroppen

Alex – Neovletta = Sant

Jag tänkte göra en liten uppdatering om mitt nya liv utan p-piller. Vad som blivit bättre och sämre. Hur min kropp reagerat. Hur det fungerat i största allmänhet.

p-piller

För det första är det otroligt märkbart att min kropp reagerar. De första fyra veckorna hade jag ständigt ömmande bröst, och väldigt regelbundet stickningar (som lite lättare mensvärk) runt livmodern. Jag misstänker att det beror på att hormonerna börjar ta sig ur kroppen, men jag har verkligen ingen medicinsk kunskap så jag ska låta det vara osagt om det stämmer eller inte.

Något jag var rädd för var att jag skulle få tillbaka mördarmensvärken som gjorde att jag började med p-piller för elva år sedan. Men än så länge (peppar peppar, ta i trä) så har livmodern inte misshandlats mer än den gjort när jag fortfarande tuggade hormoner. Det känns verkligen som en lättnad, för jag vet ärligt talat inte om jag hade klarat av att må så dåligt en gång i månaden.

Allt har ju dock sina baksidor, och i det här fallet handlar det rätt väntat om hur länge mensen pågår. Innan jag började med piller låg min mens på 8-9 dagar. Medan jag åt dem var den så pass kort som 4-5. Nu har det landat någonstans däremellan, ungefär en veckas mens. Men det känns faktiskt inte särskilt betungande. Sedan jag började med menskopp har de där dagarna inneburit så otroligt mycket mindre bök jämfört med innan. Inga ständiga tampongbyten och ingen smärta när man ska få ur den. Inget uttorkat underliv och ingen panik över att man glömt ta med sig skydd när man åkt ner på stan. Så även om det såklart hade varit najs om längden legat kvar på fyra dagar så känns ändå inte sju så otroligt betungande. Angående själva cykeln så har jag inte riktigt hunnit uppfattat om den håller en jämn takt än. Det får jag nog återkomma om när någon månad har gott.

Vad gäller ägglossning så verkar den fortfarande lite förvirrad. Sen min senaste mens har det känts som att jag haft ägglossning 2-3 gånger, vilket jag inte ens vet om det går. Något verkar åtminstone vara lite i ofas, men jag hoppas att det också ger med sig när alla hormoner till sist rensats ut.

Sen har vi det där med humöret. Jag känner mig verkligen klarare i huvudet. Visst har jag varit både stressad, ledsen och arg under den här tiden, men jag har alltid vetat varför. Jag har inte känt mig så där outhärdligt ledsen utan anledning, vilket känns fantastiskt! Jag känner också att jag har lättare att kontrollera mina känslor i allmänhet. Okej, jag gråter fortfarande till sitcoms (för det tillåter jag mig att göra, jag gillar ändå att vara känslosam), men mitt problematiska förhållande till mat har känts otroligt mycket lättare att tackla de senaste 1,5 månaderna. Slump? Jag tror inte det.

Jag vet att det snackas om att man kan gå ner i vikt av att sluta med p-piller, men det tänker jag inte ens reflektera över. Jag äger inte någon våg, och tycker att den aspekten är helt ointressant.

Ni andra som slutat med piller, har era kroppar reagerat på liknande sätt? Vad tycker ni har varit bra/dåligt? Har ni några erfarenheter ni vill dela med er av?

11 kommentarer

Filed under Kroppen, Sex

Följderna av Miss Skinny-kampanjen

Triggervarning: Ätstörningar

Så det visade sig vara som många trodde – Miss Skinny-kampanjen var fejk. Bakom den stod Frisk och fri – riksförbundet mot ätstörningar.

Miss skinny

Jag är lättad, men samtidigt lite förvirrad. Jag vet faktiskt inte vad jag tycket om kampanjen i det här läget. Jag har stor respekt för Frisk och fri, och tycker de gör ett bra och viktigt jobb, men på vissa områden känner jag ändå att de trampat snett här.

Jag tänker på hur jag var när jag var sjuk. Jag tänker på triggers. För er som är obekanta med uttrycket i det här sammanhanget så syftar det på händelser, bilder, texter eller något annat som så att säga startar larmet. Får en att vilja svälta sig själv eller hetsäta. Och det är här jag känner att Miss Skinny-kampanjen varit farlig. Inte för den stora massan, utan för de som kämpar med en existerande ätstörning.

Även om butiken är falsk så fanns fortfarande annonserna och Facebooksidan. Inbjudningarna till deras presskonferens ramlade fortfarande ner i folks brevlådor. Även om det nu visar sig vara en kampanj mot ätstörningar och skeva ideal så har ju just de skeva idealen som Frisk och fri vill motverka ändå visats upp. Det är fler än jag som är kritiska till kampanjen, och jag tror att det är viktigt att inte bara vifta bort problematiken med att tanken i slutändan är god.

För jag vet ju att det är för en god sak. Att de vill skapa debatt. Det har de ju dessutom lyckats med, och jag applåderar verkligen den insatsen. För debatten behövs. Men det som skaver i mig är att kampanjen kan ha skadat just dem som de i slutändan vill hjälpa. Och de personerna kanske skiter i att se den förklarande presskonferensen som ska hållas imorgon. De kanske skiter i att det bara var på låtsas. De har läst att Miss skinny ”inte kompromissar” när det kommer till skönhet. De kanske identifierade sig med det, tog det till sig. Fick en ny fras att upprepa för sig själv de dagarna som hungern är tung att bära. Och det känns inte bra.

Samtidigt (återigen), debatten behövs ju. Jag fattar ju det. Och Frisk och fri har lovat att de ska räta ut alla frågetecken under morgondagen. Jag vet inte om de kommer lyckas få mig helt bekväm med deras tillvägagångssätt, men det ska bli intressant att höra vad de har att säga.

Något som jag dock är odelat positiv till är den nya märkningen Frisk och fri har skapat för modebranschen. ”För sannare skönhet” kallas den, och för att få den måste företagen uppfylla fem kriterier:

• Vi visar modeller med olika kroppstyper
• Vi anlitar bara modeller med BMI över 18,5
• Vi retuscherar inte våra modellers storlek
• Vi har en handlingsplan mot ätstörningar

Toppen tycker jag! Nu gäller det bara att vi ligger på företagen och ser till att de tar till sig och verkligen jobbar för en förändring.

Här är filmen som man möts av om man försöker gå in på Miss skinnys webshop idag:

7 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam