Category Archives: Kläder

Feminism och klänningar

Ibland känner jag ett sånt sjukt ansvar för att stå upp för min kön. Som att jag måste bevisa något för andra (=icke-feminister).

Jag älskar klänningar. Jag tycker det är ett galet bekvämt och snyggt plagg. Faktum är att jag bara äger ett enda par byxor. Jag tycker också att det är superkul med håruppsättningar och smycken, och jag önskar verkligen att jag var bättre än jag är på att sminka mig, eftersom det är ett kul sätt att förstärka sin stil och uttrycka sig på.

Men ibland känner jag mig dum. Dum för att klänningar idag ses som ett väldigt kvinnligt attribut. Samma sak med smink och smycken. Jag kan plötsligt tänka att jag är en dålig feminist. Att jag har fallit för systemet. Att jag borde försöka gå mer utanför den klassiska kvinnoramen och intressera mig för sånt som inte traditionellt kan kopplas till vad jag har mellan benen. Börja meka med bilar. Spela fotboll. Bevisa att jag inte gått på samhällets påtryckningar om hur kvinnor ska se ut och vara. Bevisa att tjejer inte genetiskt gillar fluffiga känningar (vilket anti-feministerna ofta envist vill hävda) .

Men jag har ju fallit för systemet. Vem har inte det? Det är omöjligt att växa upp utan att bli påverkad av en rad olika faktorer. Det finns ingen magisk sköld som skyddar ens den mest pålästa från att undermedvetet ta åt sig av de intryck som vi dagligen blir utsatta för på olika sätt. Jag kommer nog aldrig kunna veta om jag gillar klänningar för att jag är uppfostrad till det, eller om det är något som bara har kommit till mig av sig själv.

Men att jag själv blivit påverkad innebär inte att jag samtycker!

20140224-123318.jpg

Jag ❤ klänning

I helgen kommenterade en vän att hen inte tycker att det finns någon värdering eller laddning i de olika bilderna för kvinna och man som man kan se på toalettdörrar (den där kvinnan har klänning och mannen byxor). Att de numera bara är symboler som inte betyder något. Men vore det så skulle jag ju inte känna att jag degraderar mig själv (och på något vis "sviker den feministiska kampen") genom att jag tar på mig kjol eller klänning. Då skulle inte små flickor bli bemötta med "Åh, vad söt du är" så fort de sätter på sig ett sånt plagg. Då skulle ingen reagera när killar väljer att sminka sig.

Klart som fan det finns en laddning i olika klädesplagg. Särskilt de kvinnliga, eftersom kvinnor just nu rangordnas under männen. Om en person som uppfattas som man klär sig i kjol ifrågasätter folk eftersom att det ses som ett sätt att sänka sig själv.

Det skulle ju inte ligga något egenvärde i att jag, trots ointresse, börjar klä mig på ett visst sätt eller lägga ner min själ i något för att det ses som klassiskt ”manligt”. Jag vill inte nå ett samhälle där alla är män. Jag vill ha ett samhälle där alla är människor som får bygga sina egna liv och personligheter. Där det som idag benämns som kvinnligt respektive manligt värderas lika högt, och inte tillhör ett specifikt kön.

Det ska vara okej för mig att engagera mig i bilmotorer, men det ska vara minst lika okej att jag lägger tid på att shoppa snygga 50-talsklänningar på loppis. Jag ska inte behöva känna någon press att smälta in i varken den ena eller andra rollen.

När jag får de här känslorna slutar det alltid med att jag lyckas resonera med mig själv. Jag har inte något ansvar att bära byxor för att andra ska uppfatta mig som mer seriös i min jämställdhetskamp. För det är ju det som är själva grundproblemet — att uppfattningarna inte har ändrats än. Att folk fortfarande skiljer folk från folk. Att alla inte får ha på sig vad de vill eller ta upp vilka hobbys som helst utan att det påverkar hur de blir bemötta.

Inte att jag har klänning.

10 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder

A Cat Named Joe och deras felaktiga slutsatser

Klädmärket A Cat Named Joe gick i dagarna ut med en alla hjärtans dag-annons som fick många, inklusive mig själv, att rygga tillbaka. Framför oss hade vi ett toalettbås som vad det verkade huserade en ung tjej och kille. Utifrån hur de poserade drog man snabbt slutsatsen att tjejen var i färd med att suga av båsets andra resident. Intill fick vi sedan läsa budskapet ”Give him something nice this year”.

ACNJs annons - Man ser kropparna på en man och en kvinna i ett badrum. Kvinnan ser ut att suga av mannen.

A Cat Named Joes alla hjärtans-annons.

Det har nu visat sig att annonsen var ett experiment från ACNJs sida. Det de enligt dem själva ville uppnå var att se om negativ publicitet och anklagelser om sexism faktiskt kunde öka ett företags försäljning. De ville se om det kunde vara anledningen till att företag som Americal Aparell trots kritik fortsätter med sin sexistiska marknadsföring år efter år.

Och i det här fallet fick de rätt. Enligt egna siffror gick deras försäljning i taket och låg 600% högre än vanligt två dagar efter annonseringen satte igång. Därmed kom de fram till detta:

”Slutsatsen av detta experiment är att sexistisk och provocerande reklam aldrig kommer att upphöra så länge folk låter sig provoceras. Den existerar för att samhället gör den värdefull. […] Dagen vi slutar att behandla provocerande budskap som sensationsnyheter och istället lägger lika mycket tid och energi på att faktiskt lyfta fram budskap som handlar om kärlek och respekt, är också den dagen då värdet i sexistisk reklam kommer att försvinna. Och vi kommer ett steg närmare ett jämnställt samhälle.”

Jag vill drista mig till att säga att det här är fel. Kanske rentav skitsnack på vissa punkter. Faktan i sig är intressant och spelar på den gamla parollen ”All PR är bra PR”. Och visst kan det, i det här fallet, vara så det fungerar.

Men den feministiska kampen handlar inte om att slå ut ett sexistiskt företag från marknaden. Det är större än så. När jag protesterar mot sådant jag tycker är fel gör jag det inte bara för att få bort det sexistiska materialet i fråga — jag hoppas även att jag kan lära någon något på kuppen. Jag protesterar för att öppna upp folks ögon. För att vi sakta men säkert ska bli en mer medveten befolkning. Jag vill att folk ska börja upptäcka sådant som de tidigare aldrig lagt en tanke på. Att de en dag ska börja se mönster i människor och företags beteenden som de tidigare inte reflekterat över. Som känns skeva och orättvisa. Jag vill att det feministiska tankesättet ska bli så spritt att det i slutändan inte finns någon marknadsföringstyp som kommer på tanken att ens skapa en sexistisk reklam.

Självklart ska vi sprida budskap om kärlek och respekt. Självklart ska vi lyfta fram goda exempel. Men vi måste också kämpa. Uppmärksamma. Strida. Och om det leder till att ett företag tillfälligt tjänar pengar på min kamp så skiter jag faktiskt i det. Ändamålen helgar medlen, och jag tänker aldrig — aldrig — hålla käft.

Lämna en kommentar

Filed under Kläder, Reklam

Sluta lägga skulden på tjejerna

”Om ni slutade köpa skiten så skulle det inte finnas!”

Ett klassiskt argument när folk protesterar mot idiotiska produkter. Men det är verkligen en sanning med modifikation.

Oftast har jag bemöts av meningar liknande denna i diskussioner om sexism. Om feminism, och om kvinnofrågor. Senast gällde det att H&M marknadsförde sin alla hjärtans dag-kampanj med orden ”addera lite extra magi”, och därefter tipsade om olika underkläder som formar om kvinnans kropp till en som bättre matchar dagens ideal. Jag ifrågasatte detta. Är H&Ms tanke att man måste ha en viss kroppsform för att få en magisk kväll? För att överhuvudtaget känna sig magisk? Kan inte jag känna mig snygg och sexig i deras underkläder om jag drar mer än storlek 36?

H&Ms nyhetsbrev

Utdrag ur H&Ms nyhetsbrev

H&Ms svar på min kritik var väldigt rutin. De tackade för min åsikt och skulle föra den vidare. Kommentarsfältet under blev tyvärr också rätt rutin. För man börjar ju vänja sig. Vid folk (oftast män) som tycker att ens påpekanden är löjliga. Som tycker att man borde göra något konstruktivt istället. Som förklarar hur läget ligger.

Och som, såklart, vill berätta för mig att det är mitt eget fel att marknadsförare förklarar för mig hur jag borde se ut. Enligt en kommentar hade det aldrig funnits produkter som dessa om det inte vore för att vi kvinnor efterfrågade dem. Vi har alltså tjatat till oss små minishorts som gör det lite svårare att andas, men lite lättare att komma i en mindre storlek. På samma sätt som vi (antar jag) tjatade till oss korsetter som gjorde att vi svimmade av ren syrebrist.

Men det är ju där det brister. Det är ju aldrig så enkelt. För det här är verkligen ingen hönan-eller-ägget situation. Det är tydligt att korsetten kom först, och därefter efterfrågan på den. För att vi då fick lära oss att det var det som gällde. För att vi idag ständigt blir tillsagda att vi behöver vara små och nätta för våra partners (och vi själva) ska tycka att alla hjärtans dag är magisk. Vi köper de här grejerna för att må lite bättre. För att vi tror att vi ska bli mer omtyckta. För det är ju så det fungerar! Åtminstone när man ser ut över reklamlandskapet.

Vi köper inte för att vi vill. Vi köper för att vi känner oss tvungna. Det spelar inte ens någon roll om att vi är medvetna om problemet; jag äger faktiskt ett par av H&Ms formande shorts. För att någon del av mig fortfarande tror att det är vägen till lyckan.

Därför är argument om att man ”bara borde sluta köpa” så bortkastade. För det handlar inte om den lilla handlingen att ge kassörskan 99:- och bära med sig kassen hem. Det handlar om ett långt pågående förtryck där vi kvinnor förväntas bete oss och vara på ett visst sätt. Det är det vi måste kämpa mot. Det är det vi måste kritisera.

Inte tjejer som går och köper underkläder i hopp om att bli accepterade.

4 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder, Reklam

Do you fit in? Size Zero-butik lanseras i Sverige

Triggervarning: Ätstörningar.

Jag vet inte om jag ens behöver säga så mycket om det här. Jag hoppas och ber att alla helt av sig själv inser att det här är problematiskt på så otroligt många plan. Det öppnar snart en ny webbshop i Sverige – Miss Skinny.

Miss skinny

Miss Skinny skriver själva på sin Facebook-sida att de riktar sig till ”fashion forward and confident young women”. Deras koncept är alltså att endast sälja kläder i storlek 32 (aka size zero). Är det bara jag som känner att det här inte går ihop?

Missförstå mig rätt. Självklart finns det tjejer med storlek 32 som har världens bästa självförtroende. Jag var den tjejen en gång. Men det finns också mängder av tjejer som strävar och längtar så mycket efter att nå den där omtalade storleken att de svälter och plågar sin kropp tills de faller ihop av utmattning. Jag har varit den tjejen också. Och de allra flesta tjejer är inte, och har inte anlagen för att bli, size zero. Därför mår jag illa när Miss Skinny går så hårt ut med parollen ”Do you fit in?”, förklarar att de inte tror på kompromisser men däremot att de tror på kvinnors sanna skönhet.

För att nå Miss Skinnys ”sanna skönhet” krävs alltså av de allra flesta att man svälter sig själv, eller skaffar sig ett valfritt kompensationsbeteende som att kräkas, ta laxermedel eller något annat som är lika skadligt. Jag håller med Johanna på Livskick när hon skriver att det här inte är något annat än en Pro-ana-sida.

Jag blir dock glad när jag kikar på deras FB-sida. Alla(!) kommentarer jag läser där är kritiska.

Miss Skinny

Så heja er där ute! Genom att säga ifrån, och framför allt inte handla i butiken, kan vi visa att den så omtalade marknaden inte är intresserad av det här. Visst ska det finnas kläder för alla. Visst ska man kunna hitta något oavsett vilken storlek man har. Men det behövs inga butiker som säger till tjejer att de inte duger. För världen kryllar redan av tidningar och reklam som gör just det.

Så, ja. Jag passar kanske inte in hos Miss Skinny. Men Miss Skinny passar då fan heller inte in hos mig. Jag hoppas och ber för att ni, som det ryktas om på vissa håll, inte är på riktigt.

5 kommentarer

Filed under Kläder, Kroppen, Reklam

En lektion i kroppsuppfattning

”Snygg rumpa, men resten är fan vidrigt!”

Det här är vad en okänd niondeklassare ropade efter mig när jag gick i sjuan. När jag kom hem var jag glad. Någon tyckte att jag hade snygg rumpa!

Nu tycker jag att alla reflekterar över denna reaktion från en 13-årig flicka, och sen sätter sig i grupper och diskuterar.

Jag tror inte att det är samma sak att vara 13 idag som när jag var det för tolv år sedan. Jag tror det är värre. Häromdagen stod jag och provade kläder i ett bås på H&M. Jag kom lite av mig i mitt eget provande när jag började lyssna på vad de unga tjejerna i provrummen intill sa.

”Jag brukade ju kunna ha minsta storleken, men jag har blivit så jävla tjock.”

Jag tycker ni kan diskutera den här repliken i grupperna också. Innebörden är alltså denna: Kommer man inte längre i storlek 32 är man för stor. Ta gärna en studieresa till valfri klädbutik och spana in storlek 32 om ni känner att ni inte har full koll på hur stor eller liten den är.

Det var dagens gruppövning. Nu kan ni ta helg.

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Kläder, Kroppen

Tioåringar tänker längre än H&M

Hur grymt är inte det här? Tioåriga Uma  tröttnade på att hon inte kunde hitta några tv-spelströjor på tjejavdelningen och skrev helt enkelt till H&M och frågade hur de tänkte – för på killavdelningen har de ju mängder av spelmotiv att välja på! Bilderna kommer från brevskrivarens mammas blogg – Stökboet. Heja Uma! Och grattis till hennes föräldrar för att de har en så klok dotter!

Brev

brev

2 kommentarer

Filed under Barn, Jämställdhet, Kläder

Vad sjutton är en tjejfärg?

Idag dök en intressant artikel från 2011 upp i mitt Twitter-feed. I den berättar Jeanne Maglaty på Smithsonian Magazine om ursprunget av traditionen att flickor bär rosa medan pojkar bär blå. Jag blev faktiskt själv förvånad över hur ny den här idén är. För vet ni när rosa plötsligt började anses som en färg för flickor? På 40-talet!

Det här handlar alltså inte om traditioner flera århundraden gamla, utan om att någon amerikansk klädtillverkare för sjuttio år sedan tyckte sig se en tendens där flickor oftare blev klädda i rosa – och därmed bestämde sig för att könskoda sina kläder på det sättet. Historikern Jo B. Paoletti berättar i artikeln att det lika gärna kunde ha blivit tvärtom. 1918 kunde man till exempel i branchtidningen Earnshaw’s Infants’ Department läsa att rosa passade bäst för pojkar, då det var en mer bestämd och stark färg än blå, som beskrivs som mer delikat och prydlig.

Mycket har helt klart förändrats i samhället sedan andra världskriget tog sin början.  Men av någon anledningen klänger många fast vid den här färguppdelningen som att deras liv hängde på det! Jag har en bekant som vägrar klä sin dotter i annat än rosa och ljuslila. Får dottern blå kläder i present får hon inte använda dem. Jag kan inte förstå vad det är man är rädd för. Att ens flicka ska misstas för en pojke, eller tvärtom? Jag måste då bara få fråga – vad spelar det för roll?

Jag antar att många av er redan sett den bilden här nedanför. Det är ett fotografi på USAs trettioandra president Franklin D Roosevelt. Fotot är taget 1884, när den blivande presidenten är två och ett halvt år gammal. Paoletti berättar i sin text att det här helt var hur man klädde alla barn upp till 6-7-års ålder. Kläderna ansågs könsneutrala.

Franklin D RooseveltFDR 1884.

I allmänhet så har barn ofta ansetts könsneutrala tills de nått en viss ålder. Ett barn är ett barn, punkt. Det är ett rätt nytt påhitt att småflickor ska sättas i badkläder och gå på en catwalk för att vinna priser för att vara söta eller sexiga(!). Visst har det på andra sätt gjorts skillnad på pojkar och flickor under en lång låång tid. Än idag anser flickor i vissa delar av världen så lite värda att de överges eller dödas. Men just därför undrar jag varför vi vill förstärka en kultur som säger att det är skillnad på könen ytterligare?

Det är inte barnen som automatiskt väljer en färg. Det är vi som säger åt dem att välja en färg. Jag har hört flera personer som inte brytt sig om de här normerna berätta om hur deras flickor älskat blått till den dag de börjat på dagis plötsligt kommer hem och har lärt sig att det är en killfärg. Samma sak med pojkar och rosa. Och det handlar ju i slutändan om så mycket mer än färger. Det handlar om att flickor ska våga spela hockey och att pojkar ska våga dansa. Att de inte ska behöva känna att de är fel, eller att de är konstiga. Att barn ska få vara barn och få göra det de gillar.

Jag rekommenderar verkligen att ni läser hela texten om Paolattis forskning, som är väldigt intressant.

När jag läste om det här började jag fundera över hur det såg ut när jag var barn. Jag är född -88 och jag känner instinktivt att rosa-och-blå-hajpen har nått rejält nya höjder sedan 90-talet. Jag grävde lite i arkiven för att se hur mina föräldrar klädde mig och min syster.

BarnkläderOch visst, det är en del rosa! Men det är också blå, lila, gul och röd. Framför allt lade jag märke till att jag inte ser några texter som skriker CUTE eller SWEET i mitt ansikte. Jag får ingen info från tröjorna om hur jag som flicka och bärare av rosa ska bete mig och vara. Rosa ansågs vara en tjejfärg då som nu, men det har blivit så mycket mer än färgen. I samma takt som jämställdheten tar steg för steg framåt så verkar den just inom området barnkläder gå i total motsatt riktning. Som fallet med Angry Birds-tröjorna  för en tid sen. De bland barn superpopulära fåglarna kom då i två varianter. Pojkavdelningens fåglar var just arga, medan de på flickavdelningen var söta och bubbliga. Som tur är finns det vettiga människor som ifrågasätter, men jag väntar fortfarande på att företagen själva ska tänka om och göra en omstrukturering av sin marknadsföring, som ju i sig påverkar både vuxna och barn.

Jag älskar färg. Jag älskar rosa, grön och blå och röd. Till och med brun. Jag tycker om att mixtra och blanda kombinationer. Och jag vill inte att någon ska säga vilka färger jag eller mina framtida barn ska klä oss i. Punkt.

 

 

 

7 kommentarer

Filed under Barn, Jämställdhet, Kläder

Genomläsning av tidningen Frida, del 2

För 2-3 veckor sedan tog jag en shoppingrunda på mitt lokala Ica. När jag handlat klart fick jag för mig att köpa en tidning av något slag. När jag väl stod framför tidningshyllan så var det ett omslag rakt framför mitt ansikte som verkade stirra på mig. Frida.
Jag bestämde mig för att köpa tidningen för att se hur den står sig idag jämfört när jag som tonåring läste den. Jag var nyfiken på vilken vinkel den hade på olika ämnen. Fanns det ett genustänkt i Frida? Hade Sveriges största tidning för tjejer någonsin en feministisk vinkel på sina artiklar? I del 1 berättade jag lite om min personliga historia med tidningen. Här kommer del 2.

Den tidning jag har köpt och tänker gå igenom är nummer 16 2013 som gavs ut runt starten på augusti. Den här texten kommer bli rätt långt, men jag hoppas ni står ut. Om man inte pallar så finns mina slutliga sammanfattande tankar längt ner i inlägget!

Omslaget

Tidningens utsida pryds av den just nu oh så aktuella Miley Cyrus och vill även locka till köp med hjälp av detta: En barbröstad Justin Bieber, en sexig intervju med Eric Saade, tips på hur du blir en ”killmagnet”, chansen att vinna One Directions parfym, en intervju med killbandet Union J, en hårguide och posters på fem manliga och en kvinnlig kändis.  Det är helt klart inga oväntade teman och stämmer väl in med mina egna minnen av tidningen. Det enda som sticker ut är en rubrik om psykisk sjukdom. Jag minns att de här ”Ur livet”-reportagen var lite av mina favoriter i tidningen. Kanske för att de faktiskt var lite bredare och mer varierade i sitt tema.

Frida nummer 16

Statistiken

Jag gick igenom tidningen och gjorde en liten sammanställning av de vanligaste ämnena som dök upp, sidmässigt. Här kommer en sammanfattning.

Artiklar och reportage

  1. Kändisar (20)
  2. Skönhet (10)
  3. Idolbilder/affischer (6)
  4. Läsarbrev (6)
  5. Kärlek (4)
  6. Mat (3)
  7. Noveller (2)
  8. Psykologi (2)
  9. Övernaturligt (1)
  10. Film (1/2)

Ser man över listan med ämnen så är den ju faktiskt rätt varierad, mer än jag trodde. Men går man sedan över till sidantalet så är ju verkligen det tunga ämnet kändisar. Av dessa 20 sidor så var 10 intervjuer och 10 faktarutor, foton och lite småartiklar. Och det är klart, det finns ju massor av folk som är intresserade av kändisar. Det tråkiga är ju att har man som ung tjej endast en tidning att välja på och inte är så intresserade av just det ämnet så är man ju rätt körd.

Reklam

  1. Smink (3)
  2. Mensskydd (2)
  3. Parfym (1)
  4. Utbildning (1)

Utöver det tillkommer en bilaga med reklam för språkresor om 7 sidor. Utöver bilagan så är den enda existerande utbildningsannonsen för en utbildning till makeup-artist. Det känns märkligt att en tidning som riktar sig till ungdomar som förmodligen är i tagen med att bestämma vad de vill jobba med senare i livet inte har fler annonser om just utbildningar. Man får känslan av att skolorna antar att läsarna av tidningen inte är intresserade av annat än smink. Mängden reklam var för övrigt oväntat låg.

Texterna

Det här skulle bli en otroligt lång text om jag skulle kommentera sida ett till sextioåtta, så jag nöjer mig med att gå igenom rubrikerna och artiklarna som på ett positivt eller negativt sätt fick mig att haja till.

Har du fallit för någon? (Chefredaktörens spalt)
Beatrice Birkeldh skriver om sommarkärlek och förvånade mig helt genom att skriva ”kanske du tänker på en söt kille eller tjej som du träffat i sommar”. Det här var ingenting som fanns i Frida när jag läste den. Där var det heteronormen som gällde rakt igenom, och varken jag eller mina vänner ifrågasatte det. Jag började undra om jag felbedömt tidningen helt.

Just nu!
Tidningens andra uppslag tar mig ner på jorden igen. Här finns en Killometer som listar de hetaste snubbarna. HBTQ-tänket verkar inte vara så allmänt vedertaget som jag fick förhoppningar om, och det blev sjukt snabbt ett fokus på utseende och kroppar. I övrigt består uppslaget av nyheter som: ”Adam Lambert joinar Glee-gänget!” och ”Harry kräktes på scenen!”.

Miley Cyrus – Älskad och hatad
Det här numret kom ut före Mileys omtalade framträdande på MTV Video Music Awards, men hon hade redan hunnit få en hel del ris och ros (mest ris) för sin nya stil och enligt många utmanande video. Det här var artikeln jag var mest nyfiken på, och jag undrade över vilken vinkel Frida skulle välja att ta. Skribenten inleder med att rätt neutralt ge lite fakta om hysterin runt just detta och ge några argument från båda sidorna i diskussionen. Men i resten av texten står de helt klart på Mileys sida. De pushar för att hon vågat stå upp för gayrättigheter i USA och citerar Miley där hon säger att det är föräldrar (och inte hon själv) som ska lära sina barn vad som är rätt och fel. Artikeln avslutas med att Miley säger att hon uppmuntrar folk att vara sig själva, vilket tidningen kommenterar med ”Bra sagt, Miley!”
Jag tycker att hela grejen sköttes rätt snyggt. Många av tidningens läsare har Miley som idol och det känns som ett bra grepp att förklara rabaldern runt henne och samtidigt visa att de tycker hon är cool som gör sin egen grej.

IMG_2582Fridas covergirl.

Semester!
Här är ett uppslag med kända girls and boys i badkläder. Alla har samma storlek (liten) och med ett undantag en rätt väntad hudfärg. Här börjar jag inse hur otroligt vit hela tidningen är. Vid en snabbgenombläddring hittar jag typ tre PoC, varav en är modell i en annons. Variationen på vilka typer av människor som visas upp i artikeln är skrämmande liten. Och seriöst, det borde inte vara en svår grej att fixa.

Justins superkropp
Det här är ett av tidningens riktiga bottennapp. Sidan innehåller följande:

– 8(!) biler på Justins bara överkropp
– Lyriska kommentarer om ”superkroppen” (”Mums!”, ”Hett!”)
– Historier om hur Js flickvän och vänner berättar om hur Js nya diet gett honom dåligt humör och ett otrevligt beteende.
– Avslutningsraden ”Vad gör man inte för en superkropp?”

Kort sagt så är det bara ett sugigt budskap. Skev bild av hur unga killar ska se ut, och hur man förväntas välja ”Superkropp” före vänner och familj.

Justin BieberSkräpsida.

Frida dejtar Didde
Får erkänna att jag inte hade minsta koll på vem denna Didde var, men tydligen är han medlem i bandet Mange Makers. Här vet jag inte riktigt om jag kan lasta Frida för hans uttalanden, men när han säger att han gillar att se skräckfilm på dejter för att ”hon [dejten] blir rädd och söker värme” och att gokart och paintball är ”killigt” så blir jag bara trött.

Kändiskompisarna Ellen och André snackar kärlek!
En rätt ordinär intervju som inte sa mig så mycket. Men något jag återigen reagerade på var att heteronormen är så starkt befäst. Nyblivna kändisar får numret igenom frågan ”Får du fler killar nu?” eller ”Får du fler tjejer nu?” beroende på vilket kön de själva har. Det finns tre uppslag med intervjuer om just dejtande, och det är även genomgående i dessa texter.

Street-style
Här är ett inslag som jag inte kan minnas från förr. En sida med bilder på random unga tjejer på stan och några ord om deras stil. Sånt känns ju mera roligt och relevant för en tonåring än svindyra märkeskläder.

Test: Varför är du en bra vän?
Här kommenterade min kompis att det var rätt fint att frågan var varför man är en bra vän, och inte om. I agree!

Hitta kärleken! – med hjälp av killarna du redan har!
Mer av samma. Totalt inriktat på straighta läsare.

Då blir vi intresserade!
Ett gäng dudes (tänker inte ens kommentera heterogrejen längre) berättar hur du ska snärja dem. Var rätt orolig över den här intervjun och förväntade mig uttalanden om hur en tjej ska se ut och vara. Men tonen var väl okej och budskapet är rätt igenom att man ska vara sig själv. Men jag gillar inte alls idén på att några killar ska sitta i en soffa och diktera hur de vill att tjejer ska bete sig.”Var omtänksam, positiv och inte svartsjuk.” Jaha? Jag kanske inte känner för det.

Fråga om sex & kärlek / Sexigt
De här sidorna gillar jag! Frågor om lukter från snipan och hur man köper en vibrator. Och så lite fakta om klittan och i vilken ålder man får mens. Personen och hen används systematiskt här. Varför kan det inte anammas av resten av tidningen?

Sidor om sexMitt favorituppslag.

Ur livet
En artikel om en tjej som lever med borderline och bipolär sjukdom. Viktigt och bra om inställningen till psykiska sjukdomar.

Horoskop
Här tyckte jag mest att det var roligt och lite gulligt att alla(!) stjärntecken har asmycket tur i kärlek. Man kan ju inte anklaga dem för att inte vilja glädja läsarna i alla fall.

Andar & annat
Här kom det en liten avstickarsida med frågor och svar om det övernaturliga, tips om hur man gör en soltalisman och var man kan se stormdevor. Jag själv var väldigt intresserad av liknande ämnen i tonåren och hade nog tyckt att det var sjukt intressant. I vilket fall skönt med en paus från kändisarna.

Popcorn
Här ska alltså Fridas bästa tips om ”film, musik, serier och webben” trängas på en enda liten sida. Det här förvirrar mig så mycket, för jag trodde att de ämnena var riktigt stora bland tidningens målgrupp. Varför får de inte mer plats? Utöver musiken som ju finns väl representerad i intervjuerna så får man bara pyttesmå notiser om övriga ämnen.
Det jag kände mest när jag såg den här sidan var nog att jag inte förstår varför det inte finns en kulturtidskrift som riktar sig mot ungdomar! En tidning om film, litteratur, tv-serier och musik i en härlig blandning. Jag tror det
finns så mycket folk som skulle vara mer intresserade av det än den här djupdykningen i kändisfoton.

Veckans BOYfriend
”Åhnej, man tydligen bara ha en boyfriend”, var min första tanke. Men efter att ha läst det finstilta så var visst också okej att nominera en GIRLfriend. Gött!

Så vad tycker jag egentligen?

Ja, vad blir då egentligen min slutsats? En del saker har helt klart blivit bättre sen sist (vilket var typ 2001-2002). Till ett visst mått verkar tidningen ha tagit ett steg mot att bli lite mer HBTQ-vänlig och inte utesluta sina icke-straighta läsare. Men just därför fattar jag inte varför de inte går all the way och inkluderar det tankesättet i hela tidningen. Jag har i stort svårt för att fokuset i tidningen är så starkt inriktat på killar, och att man förväntas tråna efter dem. Tjejer som kanske inte känner sig så intresserade av att sukta har inte mycket att hämta här.

Om man förväntar sig att hitta någon att identifiera sig med i tidningen så får man helt enkelt se till att man är slimmad, vit och straight.

Självklart kan det ju få finnas en tidning för unga tjejer med fokus på mode och kändisar. Det är ju intressen som existerar. Men det borde kunna göras på ett annat och bättre sätt. Michaela/blekk skriver såhär i ett blogginlägg om vad tjejer vill läsa om, och jag håller med till fullo:

Jag vet att det går. Jag tror det är möjligt att producera en tidning som är lättsamma med tips om frisyrer, kläder, skor och nagellack men också skriver andra slags artiklar som inte fatshamear och ätstörningstriggar. Det kunde vara artiklar om kändistjejer, om tjejer som aktiverar sig politiskt, om tjejer som har roliga arbeten eller om tjejer som bryter normer. De skulle ändå sälja tusentals lösnummer. Om inte mer.

Varför tas inte den här chansen av dem som har möjligheten? Och varför inte ta steget längre och ge sig ut på nya jaktmarker. Varför inte starta en Frida Kultur? Frida Sport? Om nu inte Frida Förlag vill så kan väl något annat ta tag i saken och ge unga tjejer lite valmöjligheter?

Det gjordes ett försök av Jessica Ivarsson och Sara Nyblin att starta en annorlunda tjejtidning, men annonsörerna uteblev och projektet fick läggas ner efter bara tre nummer. Varför är företagen så rädda för att ge tjejer en chans att gå utanför sfären för skönhetsintresse? Min tolkning är att de var så säkra på att en tidning för tjejer som inte fokuserade på utseende och skvaller inte skulle kunna sälja att de inte var villiga att ge det en chans. Det känns som en jävligt förminskande synsätt.

Tidningen TjejlivNummer 2 av nedlagda magasinet Tjejliv.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer förutom att jag är trött. Trött på att de här tjejerna förväntas vilja läsa det här. Trött på att jag fortfarande förväntas vilja läsa det här och får en skvallerblaska eller ett några månader gammalt nummer av Veckorevyn när jag går till frissan. Trött på att ingen vågar satsa och ge tonårstjejer lite upprättelse. Erkänna att de är individer med åsikter, tycken och smak och inte en enda stor rosa geggamojja.

Det var allt.

10 kommentarer

Filed under Barn, Böcker, Jämställdhet, Kändisar, Kläder, Kroppen, Reklam, Tidningar, TV

Genomläsning av tidningen Frida, del 1

För 2-3 veckor sedan tog jag en shoppingrunda på mitt lokala Ica. När jag handlat klart fick jag för mig att köpa en tidning av något slag. När jag väl stod framför tidningshyllan så var det ett omslag rakt framför mitt ansikte som verkade stirra på mig. Frida.
Jag bestämde mig för att köpa tidningen för att se hur den står sig idag jämfört när jag som tonåring läste den. Jag var nyfiken på vilken vinkel den hade på olika ämnen. Fanns det ett genustänkt i Frida? Hade Sveriges största tidning för tjejer någonsin en feministisk vinkel på sina artiklar? Jag har delat upp det här projektet i två delar. Den första delen nedan kan ses som en introduktion till mitt förhållande till tidningen, medan del två mer är en regelrätt genomgång där jag skriver om tidningens innehåll. Håll till godo.

Del 1

När jag var yngre var det egentligen bara en tidning som gällde. Frida. Det var den de flesta tjejerna i klassen läste. Det var kändisskvaller, sminktips, tester och så de återkommande höjdpunkterna med klistermärkshäften fyllda med snitsiga tryck (Typ ”Pözz” eller ”Hot stuff!”).

Omslag till tjejtidningen Frida

Vad innehåller Frida idag?

Saker jag var intresserad av i den här åldern var detta: Fantasyböcker, tv-spel, teater och anime. Föga förväntande var inget av dessa ämnen särskilt vanligt förekommande i den enda tidningen jag prenumererade på. Men det fanns å andra sidan inga tidningar om böcker som riktade sig till  ungdomar heller (förutom typ foldern med böcker man kunde beställa i bokklubben Läslusen). Mig veterligen finns det inte heller idag. En kulturtidning för ungdomar hade verkligen varit ett fint komplement till de mode- och sporttidningar som finns idag.

Jag och min syster gjorde en gång en egen tidning som vi kallade för Dahlbladet (för att vi hette Dahlberg, fyndigt va?). Det här var nog några år innan jag började läsa Frida, men det är ändå en intressant att göra en jämförelse mellan den och vår egen så kallade utgivning. Vi satte alltså med hjälp av Word ihop en egen publikation (i ett nummer) där vi skrev om saker vi tyckte var roliga och intressanta.

Vad var då innehåller? En sak är säker, det fanns inga artiklar om:

1. Kändisar
2. Smink
3. Hur man blir en bättre flickvän

Istället innehöll den bok- och tv-spelsrecensioner, dikter skrivna av mig, en sida med fakta om Island, plus en historia om en hund(?) skriven av min syster. Jag minns att datorspelen ”Hygglos Pyamasparty” och ”Eva och Adam – ny i klassen” fick toppbetyget DDDDD skrivet i regnbågsfärger under våra kritiska händer.

Det jag vill komma fram till är att jag och förmodligen många andra hade massor av intressen som inte fick ta plats i Frida. Där skrevs bara om de ämnen som man som tjej förväntades att ha. Nämlligen killar, skönhet och kändisar (främst manliga). Och man köpte det utan minsta protest. Man ville ju passa in. Man ville ju inte verka konstig. Ville till alla pris vara normal. Och normala tjejer läste tjejtidningar om snygga killar och ögonskuggor. Det fanns inte mer svängrum än så.

Som vuxen har jag ju mer valmöjligheter. Nu kan jag välja bort Veckorevyn och annat jag är helt ointresserad av och istället läsa Skriva, Fienden och Språktidningen – som tar upp ämnen som intresserar mig. Numera finns väl också lite mer nichade tidningar för yngre, men jag har fått bilden av att de främst riktar sig till lite yngre barn, och kanske inte unga tonåringar. Unga tjejer är alltså fortfarande rätt utlämnade till den här typen av tidningar, varför jag tycker att det är intressant att se exakt vad det är Frida sänder för budskap till sina läsare.

Kika in här imorgon för min högst personliga analys av tidningen. God natt så länge!

Del 2 hittar ni här.

3 kommentarer

Filed under Barn, Jämställdhet, Kändisar, Kläder, Reklam, Tidningar

Första sommaren med håriga ben

Jag tycker inte att det är kul att raka benen. Det tar tid och är bökigt, och min hud är inte så förtjust i det. Det kliar som förbannat varje gång stubben börjar växa ut, och precis som mitt hår på huvudet så växer det ut rätt fort. Och då ska det göras om igen.

Folk vill ofta gärna kommentera mina ben, och gör det också år efter år. Här är Topp 3 på de vanligaste kommentarerna!

  1. ”Oj! Har du glömt raka benen?” – Främst från tjejer, som sedan blir väldigt obekväma när jag svarar nej.
  2. ”Shit, du är ju hårigare än mig…” – Från killar, och oftast inte med någon positiv ton.
  3. ”Men herregud!” – Även liknande utrop förekommer.

Håriga orakade ben

Jag och mina håriga ben chillar med en uggla i soffan.
 

Men vanligast är nog blickarna. Och det är nog de som tidigare gjort att jag sommar efter sommar inte riktigt pallat och till slut fallit för trycket och tagit till rakhyveln. För att jag velat kunna gå och bada utan att se folk titta och rynka näsan eller höja ögonbrynen. Även om det säkert funnits folk som bara tittat av nyfikenhet på ett positivt sätt och inte för att fördöma så lyckades jag ändå förvränga varenda liten glans till hån och ogillande. Jag är och har alltid varit väldigt orolig över vad folk tycker och tänker, så det tog väldigt hårt.

Men det här året blev det annorlunda. September är snart här, och jag har behållit mina ben precis som de är hela sommaren! Okej, jag har fegat mycket och använder leggins mest varje dag, men jag har badat och chillat på stranden utan att känna mig obekväm. Jag oroade mig lite för vad min mamma skulle säga när vi skulle strandbada tillsammans, och övervägde till och med att raka benen enbart för den sakens skull, men hon sa inte ett ord och verkade inte kunna bry sig mindre.

Det som fortfarande känns problematiskt är att jag har så inprintat i skallen att rakat är fint och orakat är fult att jag ibland när jag står framför spegeln med klänning och bara ben tycker att det ser helt fel ut. Men jag vet ju anledningen till det. Människor gillar saker de känner igen. Hjärnan reagerar positivt till saker den sett förut, och där ingår helt klart kala kvinnoben. Men det blir faktiskt lättare och lättare. Jag ser fler och fler tjejer som också tröttnat på det eviga mecket gå runt på stan. På festivalen Knarrholmen förra året såg jag så galet många håriga ben att det verkligen börjar kännas som att en förändring är på gång. Det är såklart en bit kvar på vägen, men det går åt rätt håll.

”Är det ett statement eller nått?”, frågade min pappa när jag var hemma sist. Och nej, främst är det nog inte det. Främst handlar det om bekvämlighet. Jag lägger hellre tid på en massa andra grejer än att raka benen eller armhålorna. Men det finns såklart en statement-del i det också. Den här sommaren har jag bara blivit glad när folk har kollat – även om de har rynkat näsan. För det var ju det där med hjärnan. Att den gillar saker den känner igen. Och om folks hjärnor bara får se tillräckligt många håriga ben så kommer deras hjärnor tycka att det känns trevligt och bekvämt, inte äckligt och obehagligt. Och ju fler mer eller mindre håriga ben unga tjejer ser, ju lättare blir det för dem att inse att de faktiskt har ett eget val och att de inte bara behöver följa den gällande normen. På sikt vill jag att det inte ens ska vara en norm, utan ett alternativ.

För självklart får man raka sina ben. Jag kommer förmodligen göra det de gånger jag känner för att ha nylonstrumpbyxor (för det är så sjukt obekvämt annars). Men det ska vara ett val, inte ett tvång. Och ingen borde behöva förvånas över att se varken det ena eller det andra.

PS. Om du känner att du vill sluta med att raka benen men tycker att det känns jobbigt så finns det en utmärkt guide att följa här.

13 kommentarer

Filed under Kläder, Kroppen