Category Archives: Jämställdhet

Riktiga tjejappar

När man pratar om eller googlar tjejgrejer (tjejspel, tjejfärger, tjejfilmer, tjejbloggar) så är det rätt tydligt vad som oftast åsyftas. Mode, rosa, smink, inredning och andra saker som förvisso kan vara skitkul men också är så otroligt trötta klichéer av vad tjejer sysslar med, och framförallt inte alls är något som bara de som identifierar sig som kvinnor kan ha glädje av.

Idag tänkte jag därför tipsa om några appar som faktiskt är relevanta för en stor del av den kvinnliga befolkningen. Here goes!

Menskoll / Period tracker

Blev varse om den här supertrevliga appen så sent som idag då min kompis Malin tipsade om den. Menskoll gör precis vad det låter som: håller koll på din menstruationscykel, och allt som hör den till! Du markerar när din mens börjar och slutar, och appen räknar utifrån den informationen ut när det är dags nästa gång. Den blir därför mer tillförlitlig ju längre du använder den.

I den inbyggda kalendern kan du också se när du förväntas ha ägglossning, och hur dina fertila dagar är utlagda. Väldigt smidigt om man försöker bli gravid alltså. Däremot ska man, såklart, inte använda appen för att räkna ut säkra perioder eller dylikt då det absolut inte är någon exakt vetenskap och kan variera från månad till månad.

Förutom de delarna ger appen en också en bra möjlighet till att lära känna sin egen kropp, vilket jag alltid tycker man ska ta alla chanser till att göra. Det är nämligen inte bara mensdagar du kan lägga in i din kalender. Du kan markera olika symptom som magsmärtor, sömnproblem, huvudvärk och sötsug; och på så sätt efter ett tag se om det finns några mönster i hur du mår under olika delar av din cykel. Det går också bra att lägga in olika humör du kan tänkas vara på, samt vilka dagar du haft sex.

Period Tracker

Jag tycker det här är så himla bra! Dels för att jag är lite av ett kontrollfreak och älskar att organisera och göra listor över saker, och dels för att appen får mens att framstå som världens vardagligaste grej — vilket det ju faktiskt är.

Jag har testat iPhone-versionen. Där finns Menskoll i en gratisversion som täcker de flesta funktionerna. Vill du lyxa till det och kanske sponsra de som ligger bakom appen finns en deluxeversion för 15 kronor som innehåller lite olika designval och statistikfunktioner.

Tjejsamlat

Om någon skulle ha missat den här pärlan så ta och ladda ner den direkt! Tjejsamlat (döpt efter ordet som också inspirerade till den här bloggens namn) ger dig tillgång till ett litet uppslagsverk med böcker, filmer, podcasts och annat som ger plats för kvinnor. Utvecklarna bakom appen tröttnade på mansdominansen som råder i populärkulturen idag, och beslutade sig för att hjälpa folk att leta upp alternativ.

IMG_3709

Tjejsamlat finns än så länge bara till iPhone. Ladda ner den helt gratis i AppStore!

Bubblare: Shecab

Den här appen är fortfarande under utveckling, men jag tycker ändå att den är värd att nämna. Växeltelefonisten Lina Tötterman märkte att det fanns en efterfrågan på kvinnliga taxichaufförer från tjejer som skulle hem ensamma på kvällar och nätter. Nu är hon på gång med en app där man själv kan boka just en kvinnlig chaufför.

Det suger ju att det här är ett behov som finns. Men som det ser ut idag är vi många som inte känner oss trygga när vi ska hem efter en utekväll eller nattens jobb. Och på de grunderna tycker jag det här är en grym idé. Alla ska kunna åka hem utan att känna någon oro! Nu är det bara att vänta på att appen blir verklighet.

Har du några egna tips? Dela med dig i kommentarerna!

Annonser

6 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Teknik

Feminism och klänningar

Ibland känner jag ett sånt sjukt ansvar för att stå upp för min kön. Som att jag måste bevisa något för andra (=icke-feminister).

Jag älskar klänningar. Jag tycker det är ett galet bekvämt och snyggt plagg. Faktum är att jag bara äger ett enda par byxor. Jag tycker också att det är superkul med håruppsättningar och smycken, och jag önskar verkligen att jag var bättre än jag är på att sminka mig, eftersom det är ett kul sätt att förstärka sin stil och uttrycka sig på.

Men ibland känner jag mig dum. Dum för att klänningar idag ses som ett väldigt kvinnligt attribut. Samma sak med smink och smycken. Jag kan plötsligt tänka att jag är en dålig feminist. Att jag har fallit för systemet. Att jag borde försöka gå mer utanför den klassiska kvinnoramen och intressera mig för sånt som inte traditionellt kan kopplas till vad jag har mellan benen. Börja meka med bilar. Spela fotboll. Bevisa att jag inte gått på samhällets påtryckningar om hur kvinnor ska se ut och vara. Bevisa att tjejer inte genetiskt gillar fluffiga känningar (vilket anti-feministerna ofta envist vill hävda) .

Men jag har ju fallit för systemet. Vem har inte det? Det är omöjligt att växa upp utan att bli påverkad av en rad olika faktorer. Det finns ingen magisk sköld som skyddar ens den mest pålästa från att undermedvetet ta åt sig av de intryck som vi dagligen blir utsatta för på olika sätt. Jag kommer nog aldrig kunna veta om jag gillar klänningar för att jag är uppfostrad till det, eller om det är något som bara har kommit till mig av sig själv.

Men att jag själv blivit påverkad innebär inte att jag samtycker!

20140224-123318.jpg

Jag ❤ klänning

I helgen kommenterade en vän att hen inte tycker att det finns någon värdering eller laddning i de olika bilderna för kvinna och man som man kan se på toalettdörrar (den där kvinnan har klänning och mannen byxor). Att de numera bara är symboler som inte betyder något. Men vore det så skulle jag ju inte känna att jag degraderar mig själv (och på något vis "sviker den feministiska kampen") genom att jag tar på mig kjol eller klänning. Då skulle inte små flickor bli bemötta med "Åh, vad söt du är" så fort de sätter på sig ett sånt plagg. Då skulle ingen reagera när killar väljer att sminka sig.

Klart som fan det finns en laddning i olika klädesplagg. Särskilt de kvinnliga, eftersom kvinnor just nu rangordnas under männen. Om en person som uppfattas som man klär sig i kjol ifrågasätter folk eftersom att det ses som ett sätt att sänka sig själv.

Det skulle ju inte ligga något egenvärde i att jag, trots ointresse, börjar klä mig på ett visst sätt eller lägga ner min själ i något för att det ses som klassiskt ”manligt”. Jag vill inte nå ett samhälle där alla är män. Jag vill ha ett samhälle där alla är människor som får bygga sina egna liv och personligheter. Där det som idag benämns som kvinnligt respektive manligt värderas lika högt, och inte tillhör ett specifikt kön.

Det ska vara okej för mig att engagera mig i bilmotorer, men det ska vara minst lika okej att jag lägger tid på att shoppa snygga 50-talsklänningar på loppis. Jag ska inte behöva känna någon press att smälta in i varken den ena eller andra rollen.

När jag får de här känslorna slutar det alltid med att jag lyckas resonera med mig själv. Jag har inte något ansvar att bära byxor för att andra ska uppfatta mig som mer seriös i min jämställdhetskamp. För det är ju det som är själva grundproblemet — att uppfattningarna inte har ändrats än. Att folk fortfarande skiljer folk från folk. Att alla inte får ha på sig vad de vill eller ta upp vilka hobbys som helst utan att det påverkar hur de blir bemötta.

Inte att jag har klänning.

10 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder

Riktiga män och fittpiskor

Ja, vi har ju sett dem förut. Välmenande (…) själar som vill vill prata om en manlighet i kris. Nu senast var det Belinda Olsson som nojjade över de stackars männen i SVTs Fittstim. Nu har vi i olika medier fått bekanta oss med Herman Ottosson och hans Raw Man-kurs.

Vad är då Raw Man? Jo, det är ett tillfälle för vilsna män att hitta tillbaka till sim manlighet. Att slippa bli ”pussy whipped” (vilket en av deltagarna i kursen tydligen var i åtta långa år). Att se till att ens partner får tillbaka sin respekt för (och därmed attraktion) av en. För tydligen spricker många relationer just av att kvinnor inte längre vill ligga när de inser att deras man inte utstrålar tillräckligt med maskulin energi. Och här gick jag och trodde att det var mer vanligt att kvinnor lade ner för att de förväntas jobba på underbetalda jobb och sedan också gå hem och göra större delen av hushållsarbetet.

Ottosson säger att han absolut är för jämställdhet på exempelvis arbetsplatser, men att det har gått får långt när det kommer till relationen. På jobbet ska vi alltså tydligen vara jämlikar och jobba lika hårt, men när vi väl tagit oss till hemmets lugna vrå så är det dags för mannen att få sina trötta fötter masserade. Ottosson förklarar nämligen även att kvinnors syfte (hans eget val av ord) är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Annars kommer hennes liv för eller senare kännas meningslöst. Mannens syfte är istället att förverkliga sig själv (surprise) och dela med sig av sin unika gåva (ej specificerat vad den består i).

Det här om något är väl beviset på att män, lika väl som kvinnor, får lida av vårt ojämställda samhälle. Oavsett vilket kön vi identifierar oss som så öses det ständigt förväntningar om hur vi ska eller inte ska bete oss över våra huvuden.

Men fine, jag köper faktiskt att det finns folk därute som känner sig ”vilsna” i sin mansroll. Som tycker det är jobbigt att folk börjar säga ifrån och ifrågasätta. Klart som fan att det är obekvämt när man är van att bara kunna köra sitt eget race. Men problemet för dessa personer är ju inte att de måste hitta tillbaka till sin maskulinitet. Det är att de måste omvärdera hur de ser på världen, och på könsrollerna som vi så länge har varit, och fortfarande är, tvungna att anpassa oss till. Det är inte ett problem att man inte längre vet vad som är maskulint, det är ett problem att folk fortfarande tror att det begreppet ens är relevant.

De män som går de här kurserna måste inte söka upp sin manlighet. De måste lista ut vad de är utanför den traditionella mansrollen. Och är inte det mycket roligare? Ger inte det åh så många fler val än alternativet?

Som avslut vill jag visa den här grafen, där du enkelt kan ta reda på om du är en så kallad riktig man:

Riktig man

Bild av Erin Jugde (http://erinjudge.com)

Ps. Kursledarens försök att visa upp sina metoder för Aftonbladets reporter är bara galet obehagliga.

2 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Sluta lägga skulden på tjejerna

”Om ni slutade köpa skiten så skulle det inte finnas!”

Ett klassiskt argument när folk protesterar mot idiotiska produkter. Men det är verkligen en sanning med modifikation.

Oftast har jag bemöts av meningar liknande denna i diskussioner om sexism. Om feminism, och om kvinnofrågor. Senast gällde det att H&M marknadsförde sin alla hjärtans dag-kampanj med orden ”addera lite extra magi”, och därefter tipsade om olika underkläder som formar om kvinnans kropp till en som bättre matchar dagens ideal. Jag ifrågasatte detta. Är H&Ms tanke att man måste ha en viss kroppsform för att få en magisk kväll? För att överhuvudtaget känna sig magisk? Kan inte jag känna mig snygg och sexig i deras underkläder om jag drar mer än storlek 36?

H&Ms nyhetsbrev

Utdrag ur H&Ms nyhetsbrev

H&Ms svar på min kritik var väldigt rutin. De tackade för min åsikt och skulle föra den vidare. Kommentarsfältet under blev tyvärr också rätt rutin. För man börjar ju vänja sig. Vid folk (oftast män) som tycker att ens påpekanden är löjliga. Som tycker att man borde göra något konstruktivt istället. Som förklarar hur läget ligger.

Och som, såklart, vill berätta för mig att det är mitt eget fel att marknadsförare förklarar för mig hur jag borde se ut. Enligt en kommentar hade det aldrig funnits produkter som dessa om det inte vore för att vi kvinnor efterfrågade dem. Vi har alltså tjatat till oss små minishorts som gör det lite svårare att andas, men lite lättare att komma i en mindre storlek. På samma sätt som vi (antar jag) tjatade till oss korsetter som gjorde att vi svimmade av ren syrebrist.

Men det är ju där det brister. Det är ju aldrig så enkelt. För det här är verkligen ingen hönan-eller-ägget situation. Det är tydligt att korsetten kom först, och därefter efterfrågan på den. För att vi då fick lära oss att det var det som gällde. För att vi idag ständigt blir tillsagda att vi behöver vara små och nätta för våra partners (och vi själva) ska tycka att alla hjärtans dag är magisk. Vi köper de här grejerna för att må lite bättre. För att vi tror att vi ska bli mer omtyckta. För det är ju så det fungerar! Åtminstone när man ser ut över reklamlandskapet.

Vi köper inte för att vi vill. Vi köper för att vi känner oss tvungna. Det spelar inte ens någon roll om att vi är medvetna om problemet; jag äger faktiskt ett par av H&Ms formande shorts. För att någon del av mig fortfarande tror att det är vägen till lyckan.

Därför är argument om att man ”bara borde sluta köpa” så bortkastade. För det handlar inte om den lilla handlingen att ge kassörskan 99:- och bära med sig kassen hem. Det handlar om ett långt pågående förtryck där vi kvinnor förväntas bete oss och vara på ett visst sätt. Det är det vi måste kämpa mot. Det är det vi måste kritisera.

Inte tjejer som går och köper underkläder i hopp om att bli accepterade.

4 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder, Reklam

Jag kommer tillbaka

Uppdateringsfrekvensen här har verkligen varit under all kritik här sedan i november, men det finns en anledning. Jag har gjort en rätt omfattande fot-operation som tagit väldigt mycket ork och energi, vilket gjort att jag fått lägga mitt fokus på att orka ta mig till skolan och hålla någorlunda ordning på mitt hem. Nu är jag dock äntligen på bättringsvägen, och om någon vecka ska jag — om inget går galet — till och med bli av med kryckorna. 

Så när kommer jag igång och skriver igen? Jag känner att suget börjar återvända, så inom en inte alltför avlägsen framtid. Kanske redan i eftermiddag, kanske om en vecka. Jag vill inte spika något, men jag lovar att det kommer.

Ciao!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet

Kvinnor i nördvärlden

Nördkulturen är fantastisk på många sätt. Och delvis en av de mest välkomnande miljöer jag befunnit mig i. Delvis.

Den gamla dammiga bilden av nördar som socialt inkompetenta, finniga tonårspojkar som spelar tv-spel i mörka källare sakta men säkert tonats ner. Nörd är inte längre ett negativt laddat ord på samma sätt som det var för tio år sedan. Jag, och många med mig, sätter gärna det epitetet på oss själva med stolthet.

Men ingen har glömt hur det en gång såg ut. Alla vet att vi länge var underdogs, och till viss del är det fortfarande. Många har varit, eller är, utsatta eller ensamma. Och just därför tror jag att grupptillhörigheten Whovians/Trekkies/gamers emellan är så stark. För att många förstår vikten av att alla får vara med. För att det finns en förståelse för vad utanförskap kan göra med en person.

När jag var yngre var jag på flera stora IRL-träffar med olika rollspelsforum och spelsajter. Det är sällan jag känt en sådan sammanhållning mellan folk som aldrig tidigare träffats. Självklart älskade inte alla varandra. Självklart fanns det någon man störde sig på. Kanske blev det bråk ibland. Men i det stora hela så var respekten för folks olikheter enorm, och alla blev behandlade på ett schyst sätt. Det var fint, och jag blir varm av att tänka på det än idag.

Men. Tyvärr finns det ju ett men. På vissa områden ligger nördvärlden hopplöst efter. Och det gäller särskilt när man letar sig utanför Sveriges gränser (även om vi har en hel del att göra här med). Den acceptans som annars finns på många plan saknas ibland helt när det kommer till kvinnor.

Det är ju ingen nyhet, och de flesta känner till det. Vilket också är anledningen till att jag inte förstår att utvecklingen går så långsamt framåt. Gamereactor recenserar bröst för att ”uppmärksamma kampen mot bröstcancer”, någon programmerar ett spel där man kan slå Anita Sarkeesian (Feminist Frequency) blodig, i Big Bang Theory fortsätter kvinnliga nördar lysa med sin frånvaro, Joss Whedon måste fortfarande svara på frågan om varför han skriver starka kvinnliga karaktärer, och HBO har snart visat upp både brösten (och resten) på varenda kvinnlig karaktär de kan hitta i Game of Thrones. Dessutom fortsätter många tjejer använda sig av manliga namn när de spelar online, för att slippa sexistiska kommentarer från sina medspelare.

Uppå det har vi ju dessutom tanken om att tjejer enbart poserar som nördar:

fakegeek

Jag har turen att ha otroligt medvetna vänner, i och utanför tv-spels-, fantasy- och rollspelskretsar. Vi diskuterar, problematiserar, och sprider länkar till bra inlägg i debatten. Men ibland tar frustrationen överhanden. Det är som att all energi folk lägger på att få till en förändring ger så lite tillbaka. Man försöker få en spik genom väggen och har slitit ut sin hammare. Spiken känns så otroligt viktig så man börjar banka med sitt eget huvud. Och ju mer man försöker, med varje bank, gör det ondare och ondare att se att ingenting händer. Att det står still.

Självklart finns det viss positiv utveckling. Debatten är mer igång än någonsin. Dreamhack får påtryckningar om att jobba mer med problemen med sexism som omger eventet. Mässor börjar sakta men säkert tacka nej till företag som vill använda sig av booth babes. Kvinnliga (relevanta) karaktärer får sakta men säkert ta plats i spel. Tjejer blir mer och mer accepterade i olika communities.

Men det går så långsamt. Det går alldeles för jävla långsamt.

fake2

Slutligen, några tips på trevliga Facebook-grupper:
Geek Women Unite (Sweden) – Allmänt nördsnack, och ofta diskussioner om problematiken jag skrivit om ovan.
Esfinges – En grupp för kvinnor som sysslar med HEMA (Historical European Martial Arts).
Varför apor aldrig bär rosa klänning – Har ingen nördig koppling, men är en bra samlingsgrupp för folk intresserade av genus och jämställdhet.

1 kommentar

Filed under Böcker, Film, Jämställdhet, Kultur, Teknik, TV

Kvinnor ses som sämre skribenter än män

För några veckor sedan var jag på författarfrukost med Oskar Skog. Oskar berättade om sin debutbok, Pojken som fann en ny färg och pratade också lite allmänt om sitt författarskap. Det var trevligt. Gemytligt.

Men plötsligt var det något som slet mig bort från den mysiga stämningen. Oskar säger att han länge haft svårt för kvinnliga författare. Att han inte läst deras böcker. På förhand dömt ut dem som dåliga. Till min stora lättnad förklarar han rätt omgående att han på senare år rensat bort denna spärr hos sig själv. Numera läser han författare av bägge könen. Jag blir alltid lika glad när jag hör folk berätta om hur de övervunnit sina fördomar.

Men — dessvärre finns det ett men — Oskar är inte ensam om det här tankesättet. Skribenten Tomas Dalström berättar för Passion for Business om forskning som visar att texter av män uppfattas som mer välskrivna än de som har kvinnliga upphovsmän. Och då handlar det inte om två skilda texter, utan en och samma skrift som helt enkelt fått två olika namn stämplade på sig. När läsaren trodde att författaren var en kvinna uppfattades texten som rörig och svår att förstå, medan den under manlig signatur istället sades vara genomtänkt och övertygande.

Writing a Letter

Sexism och särbehandling av könen är så mycket mer än det som görs medvetet av människor med unken syn på könsroller. Så mycket sker omedvetet, utan att vi ens reflekterar över det. Kanske skulle jag — som ju uppfattar mig själv som en påläst person som är rätt insatt i den här sortens problematik — ha gjort exakt samma sak. Och trott att jag var helt objektiv. De här tankemönstren är ju ändå lika ingrodda hos mig som hos de flesta andra; den enda skillnaden är att jag och många med mig väljer att analysera situationer vi ställs inför på ett annorlunda sätt, eftersom att vi insett att det invanda beteendet leder till otrevligheter och orättvisor.

Det här är ett tydligt exempel på att feminismen behövs. Att jämställdhet inte är ett ämne vi är klara med. Det finns mycket kvar att göra.

9 kommentarer

Filed under Böcker, Jämställdhet, Tidningar

Bildextra! Så mycket idioti innehåller Veckans NU – egentligen!

Veckans NU! En av Sveriges mest omoderna tidningar, med 210 000 fler läsare än de förtjänar. Varje gång jag ställer mig i kassakön på den lokala matbutiken så får jag alltid en knut i magen på grund av rubrikerna den skriker ut  från tidningsstället. Och de handlar alltid om samma sak — kändisars vikt.

Någon är för smal. Någon är för tjock. Någon blir ”tjockmobbad”. Någon är trött på att bli tjockmobbad. Någon har kanske ätstörningar. Någon försöker bli av med sitt fläsk. Någon…

Ni fattar grejen.

För några månader sedan fick Amanda Schulman nog efter det här omslaget:

veckans n u

Hon kritiserade öppet tidningens syn på kvinnors kroppar och kallade den för ”vidrig”. Jag håller helt med. Men det mest intressanta är att läsa förlagschefen Anders Juhlins svar på kritiken. I ett mejl skriver han såhär:

Veckans Nu recenserar inte stjärnornas utseende. I den aktuella artikeln lägger vi inte in någon åsikt från vårt håll, det är stjärnorna som själva kommenterar hur de ser ut och vi citerar deras åsikter.

Då undrar jag hur han försvarar det här omslaget:

veckans nuAtt benämna folk som för tjocka, eller för smala är enligt mig en ganska tydlig recension. Är det raden ”Läkare varnar!” som Juhlin tänker ska rädda dem från ansvar? Är rubriken bara återgivna läkar-citat? Kanske. Men även om det tekniskt skulle innebära att de själva ”inte lägger några värderingar” i texten så gör det ju faktiskt ingen jävla skillnad. Det är fortfarande Juhlin och hans crew som har valt, godkänt och publicerat en rubrik där det beslutas om vad som är rätt/fel vikt för en kvinna. Man kan inte ösa ur sig en massa idiotiska budskap till unga tjejer (deras absolut största läsarkrets) och sedan ursäkta sig med att det är någon annan som sagt det från början. Det är som när någon unge i skolan kallar en annan för dum, och sen försvarar sig med ”Kalle sa det också!”. Det är liksom rätt irrelevant vem som sa det från början, eller vilka andra som också sagt det.

Här är några andra lågvattensmärken från tidningen:

vn2

veckansnu20

VNU

Det är intressant att tidningen ömsom klankar ner på kändisars vikt, ömsom klappar dem på axeln och säger ”stackars dig som blir så påhoppad angående din vikt hela tiden”. Som att ens mobbare skulle komma och ge en en kram och säga att de önskade att man slapp ha det så jobbigt.

Jag fattar ju varför folk dras till de här rubrikerna. Vikthetsen omringar oss och envisas med att vara i vår närvaro så gott som dygnet runt. Vi lär oss en persons vikt i kilon säger något om hens liv. Att det är något vi måste lägga mycket kraft, tid och energi på. Men istället för att försöka hjälpa till med att stoppa den växande folksjukdomen ätstörningar så väljer Veckans Nu att förstärka bilden av vikten som det mest centrala i våra liv.

Grattis. Det känns verkligen fräscht.

7 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar

En utredning av kvinnorakhyvlarna

Varenda gång jag går och handlar blir jag så himla störd när jag kommer in på avdelningen för så kallade hygienprodukter. Att alla sorters deodoranter inte ens kan stå på samma hylla utan dels måste märkas ”for men” och ”for women”, dels alltid verkarvara belägna flera meter från varandra makes no fucking sense.

Mest förvirrad blir jag av rakprodukter. VARFÖR behöver kvinnor och män olika hyvlar? Jag googlade runt lite och hittade en förklaring på Gillettes hemsida. Skillnaden på deras rakhyvlar ”for women” jämfört med deras ordinarie är tydligen att de ska vara utformade på ett sätt som gör det lättare att raka kring knän och andra icke-släta ytor. Handtaget ska också vara lättare att hålla i från olika vinklar om man ska raka sig exempelvis under armarna.

Fine. Jag kan köpa det. Men måste det betyda att de är för kvinnor? Kan hyvlarna inte helt enkelt vara uppdelade i ”for body” och ”for face”, istället? Att män rakar sig under armarna och på andra delar av kroppen är inte så ovanligt idag, och jag misstänker att de stackarna då får dras med en herr-hyvel, ovetandes om damhyvlarnas specialegenskaper. Dessutom finns det ju också kvinnor som vill ansa lite i ansiktet.

Jag tror verkligen inte att kvinnor och män har så otroligt skilda hud-/hårtyper att de behöver olika sorters krämer, hårprodukter, eller sminkgrejer (eller pennor för den delen). Läste någonstans att män vanligtvis svettas mer än kvinnor, men kan man då inte bara ha en deodorant som riktar sig till personer som just svettas mycket oavsett vad könet på svettaren är?

Jag vet att det här inte är någon ny grej och att jag inte borde bli förvånad. Men jag blir det! För jag förvånas över att det inte försvinner, utan snarare blir vanligare och vanligare.

forherJag tyar icke längre.

Seriöst, de enda produkterna som borde kunna rikta sig specifikt till folk födda med kvinnliga könsdelar är typ menskoppar och tamponger. Resten borde helt enkelt marknadsföras för människor – så kan man själv besluta om man har ett behov av dem eller inte.

9 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Reklam

Unga tjejer är inte mer lättpåverkade än andra

Jag ligger några dagar efter alla andra här,  jag inser det. Men jag vill verkligen skriva lite om mina tankar kring Karl-Johan Karlssons krönika ”Så sjuka är unga tjejers drömmar” i Expressen. 

Karlsson inleder såhär:

Debatten om kvinnoidealet är ständigt aktuell.
Själv har jag hållit mig utanför det där.
Som politisk reporter har jag ägnat mig åt att bevaka förtroendevalda, inte fashionistor.
Hundratals artiklar har det blivit om Fredrik Reinfeldt, inte en enda om Heidi Klum.

Redan här reagerade jag. Kvinnoidealet berör i högsta grad alla kvinnor, och är inget som endast påverkar s.k. fashionistor. Det berör för övrigt även män, som kanske får se kvinnor i deras omgivning må dåligt eller bli sjuka på grund av osunda krav på kvinnors kroppar. Kvinnoidealet borde dessutom vara en politisk fråga – det handlar i hög grad om jämställdhet och feminism.

heidi klumHeidi och andra modeintresserade är inte de
enda som berörs av kroppshetsen.

Karlsson förklarar vidare vidare:

Och unga tjejer är extremt lättpåverkade. De tuggar i sig idealet med hull (nja) och hår. Klart att de flesta unga killar vill ha sexpack och väldefinierade bröstmuskler, men bara ett fåtal grabbar ägnar halva sin vakna tid åt att försöka se ut som en manlig supermodell.

Här tycker jag Karlsson har en onödigt nedlåtande ton till de unga tjejer som blir negativt påverkade av kroppshetsen som finns ibland oss. Det finns en anledning till att unga män, trots att det finns ett manligt ideal, inte lägger lika mycket tid och strävan för att uppnå ”drömkroppen”. Även om det blivit värre med åren så har killarna (som tur är) ännu inte samma press på sig. Kraven att killar ska se ut på ett visst sätt är inte lika högt ställda som de är för kvinnor. Därför kommenteras inte kända mäns kroppar på varenda omslag av Veckans NU. Därför större delen av alla ätstörda kvinnor. Unga tjejer är inte mer lättpåverkade än andra – bara otroligt mer nedtyngda av ouppnåeliga krav.

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull.

Självklart är det för männens skull. Och kvinnornas. Och samhällets. Men mannen, även om det inte alltid är någon man som man faktiskt känner, har faktiskt den största delen i det här. Stor del av all reklam som riktar sig mot kvinnor spelar på kvinnans sexualitet och visar ofta upp henne som någon (i värsta fall något) som är till för att åtrås av någon av det motsatta könet.

Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.

Här ligger ju lite av det stora problemet. Att det ens finns forskning som visar hur män vill ha sina kvinnor är rätt bedrövande. Att män hellre vill ha breda höfter och smala midjor än en rakt igenom smal kropp är ingen förbättring. Det ger exakt samma press som dagens ideal. För idealet har varit annorlunda och det kommer säkert ändra sig igen med tidens gång. Problemet är att det så gått som alltid funnits en idé om hur den perfekta kvinnan ska vara, och att kvinnor alltid har förväntats sträva efter den målbilden. Och det kommer alltid ha konsekvenser, oavsett om målet är att bli smal eller stor.

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.
Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.

Återigen känns krönikörens ton väldigt nedlåtande. Kvinnor har en massa dumheter för sig, och nu är det dags för männen att kliva in och styra upp det hela eftersom vi själva helt klart inte är kompetenta nog att reda ut saken. De ska förklara för oss hur vi ska göra och vad vi gjort fel. Sen kommer allt gå fint.

Självklart är det bra att män går ut med att de inte står upp för det rådande idealet, som helt klart inte är hälsosamt. Men att skaka på huvudet och tilltala oss med ”lilla gumman”-ton är inte rätt sätt att göra det på. Jag tvivlar inte på att Karlssons intentioner med krönikan var goda. Han skriver själv att han inte är insatt i ämnet, och då är det klart att man kan begå misstag. Så jag tänker inte kalla honom kvinnohatare eller försöka slå ner honom på annat sätt. Jag hoppas bara att han efter att bristerna i hans resonemang påpekats ska ta sig tid att tänka en runda till och se på sin text i ett annat ljus. Han har på Twitter utlovat en ny utredande krönika på måndag. Det kommer blir intressant att läsa hans tankar om stormen han skapat.

1 kommentar

Filed under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar