Category Archives: Barn

Toys ”R” Us slutar dela upp butiker efter kön

Det känns, för en gångs skull, som att det går åt rätt håll. Vad skönt det är att kunna skriva så.

Förra året upprördes respektive gladdes folk åt att BR och Toys ”R” Us tryckte upp könsneutrala leksakskataloger. Händelsen har nu återigen kommit på tapeten efter att en artikel om den fått stor spridining i sociala medier. Men när jag läste om katalogen upptäckte jag något annat. Något jag helt missat.

Förra månaden beslutade brittiska Toys ”R” Us sig för att sluta dela upp sina butiker i pojk- och flickavdelningar! Konsumentgruppen Let Toys be Toys har satt press på leksaksbutikerna i Storbritannien och Irland och krävt en förändring av den skeva uppdelningen av leksaker. Och nu har det alltså börjat ge resultat. Toys ”R” Us kommer från och med nu att sortera sina leksaker efter funktion och typ i alla sina brittiska butiker.

Självklart är det här inte hela lösningen. Leksakerna i sig är fortfarande problematiska. Även om Toys ”R” Us gör en jättebra grej och blandar upp dem på ett mer vettigt sätt så talar många förpackningar fortfarande sitt tydliga språk. Det är rosa damsugare med foton på städande flickor, och det är actionfigurer som till största delen porträtterar män.

20131013-145505.jpgNi har sett det förut, men här kommer det igen. En tidigare legoreklam – riktad till barn…
20131013-145513.jpg… och dagens Lego Friends – riktat till flickor.

Men det är där vi måste säga ifrån. Let Toys Be Toys har bevisat att det går att göra skillnad. Kan vi få butikerna att ändra på sig kan vi få tillverkarna att göra detsamma. Vi måste sätta ner foten och förklara att vi inte köper deras bullshit. De kan inte fortsätta backa bandet tillbaka till en mer könsuppdelad värld medan den riktiga världen tar viktiga steg framåt.

Skriv till företagen. Kräv en förändring. Det är en långsam process, och att mötas av standardsvar gång på gång är tröttsamt. Men det kommer att vara värt det i längden.

Ett steg är taget. Nu tar vi nästa.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Jämställdhet

När har Ryssland nått sin gräns?

BildRebecka Dahlberg, tjejbloggats gästskribent.

Ryssland sjunker till nivåer jag inte trodde var möjliga under 2000-talet. I många europeiska länder går utvecklingen framåt men Ryssland verkar styra kosan åt en helt annan riktning. Under sommaren har det talats mycket om den nya lagen som införts mot homosexuell propaganda inför minderåriga. Jag tror Putin fått detta lite om bakfoten, barn blir inte homosexuella av att höra ett uttalande om samkönade relationer. Jag är homosexuell och det hade jag varit oavsett vad någon annan sagt eller gjort, även om jag i många år försökte rätta in mig i ledet för vad som anses vara ”normalt”.

I juni i år röstades även en annan lag igenom, förbud för homosexuella att adoptera ryska barn. Idiotiskt kan man tycka, men nu har de dragit det ännu ett strå längre. All adoption från Ryssland till Sverige stoppas och kommer inte vara aktuell igen förrän Sverige skriver på ett avtal där vi försäkrar att barnen inte hamnar hos homosexuella föräldrar. Detta stopp gäller även påbörjade adoptionsprocesser och i dagsläget finns det 13 ryska barn som väntar på att få komma till sina blivande föräldrar i Sverige. I och med förbudet får de nu istället stanna kvar i Ryssland, på barnhem.

Dessa lagar och förbud påstås finnas till för att ”skydda” barnen, men på vilket sätt är det bättre för barnen att bo på barnhem än i en kärleksfull familj? Och hur kan det vara bättre för de barn som redan träffat sina blivande föräldrar att få veta att de inte kommer ses mer och istället blir de kvar i Ryssland utan familj. Att påstå att lagarna är till för att gynna barnen är väldigt motsägelsefullt i min mening.

Tänk dig att som förälder ha genomgått den oändliga processen att överhuvudtaget bli godkänd till att få adoptera och kommit så långt att du fått träffa barnet. Nästa steg är att hämta hem honom eller henne och påbörja ett liv som familj och sedan får du alla planer och drömmar krossade på en millisekund. Vetskapen om att det här barnet inte kommer att komma hem, att det kommer att uppfostras av någon annan och inte av dig, eller kanske till och med får stanna på barnhemmet – för det, är enligt Vladimir Putin, ett bättre liv för barnet.

Det är dags att sätta ner foten, fortsätter ni i den här takten kryper ni snart på samma låga nivå som Iran, Egypten, Uganda, Saudarabien (listan kan tyvärr göras lång) med flera i dessa frågor. Ta er i kragen Ryssland, bättre än så här kan ni.

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Gästbloggar, Jämställdhet

En lektion i kroppsuppfattning

”Snygg rumpa, men resten är fan vidrigt!”

Det här är vad en okänd niondeklassare ropade efter mig när jag gick i sjuan. När jag kom hem var jag glad. Någon tyckte att jag hade snygg rumpa!

Nu tycker jag att alla reflekterar över denna reaktion från en 13-årig flicka, och sen sätter sig i grupper och diskuterar.

Jag tror inte att det är samma sak att vara 13 idag som när jag var det för tolv år sedan. Jag tror det är värre. Häromdagen stod jag och provade kläder i ett bås på H&M. Jag kom lite av mig i mitt eget provande när jag började lyssna på vad de unga tjejerna i provrummen intill sa.

”Jag brukade ju kunna ha minsta storleken, men jag har blivit så jävla tjock.”

Jag tycker ni kan diskutera den här repliken i grupperna också. Innebörden är alltså denna: Kommer man inte längre i storlek 32 är man för stor. Ta gärna en studieresa till valfri klädbutik och spana in storlek 32 om ni känner att ni inte har full koll på hur stor eller liten den är.

Det var dagens gruppövning. Nu kan ni ta helg.

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Kläder, Kroppen

Duktiga duktiga jag – Om intelligens som livlina

– Armhävningar i 50 sekunder, säger han. Kör på knä om ni blir trötta.
– Om man inte orkar 50 sekunder på knä då? frågar en kompis.
Han tvekar någon sekund.
– Kör så länge ni orkar bara.
Jag ställer mig på knä och fokuserar. Jag vill orka i 50 sekunder. Jag måste orka i 50 sekunder. Får inte vara misslyckad.

Jag har alltid varit duktig. Jag säger det inte för att skryta, och jag vet inte ens om det är bra. Det är bara så det rent historiskt har sett ut. Jag har  haft lätt för mig i skolan. Jag var snabb med att läsa, och var en av de första som räknade klart matteböckerna för mellanstadiet. När jag blev äldre varken rökte eller drack jag. Jag gick inte på fester, utan hade mest filmkvällar hemma hos mina närmaste vänner. Jag kom allt som oftast hem i tid och bråkade aldrig.

Jag var duktig. Och vilket beröm man får när man är duktig! Lärare, föräldrar och vuxna klappar en på axeln och lovordar en. En duktig flicka, precis som det ska vara. Och jag sög in och tog till mig.

När livet verkade hårt och jobbigt levde jag på min intelligens. Folk kanske var taskiga mot mig nu, men i framtiden skulle de få se. Han som gjorde kräkljud när jag gick förbi honom vid busshållplatsen skulle inte vara lika kaxig när jag diskuterade mina senaste framgångar i SVTs morgonsoffa medan han gick hemma och stämplade. Hon som sa att jag såg ut som en häxa skulle sluta skratta när jag arbetade med spännande projekt ute i världen och hon fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. Skadeglädje, den enda sanna glädjen. Till och med när den inte ens gått i uppfyllelse än.

En gång blev jag riktigt arg på min lillasyster. Då gick jag upp på mitt rum och bröt av en penna. För mig kändes det som världens statement. Jag hade gjort något galet.

Men man kan inte alltid var duktig. Någon gång kommer man att krascha. Och det gjorde jag.

beinggood

Andra året på gymnasiet. Prov i Matte B. Det fanns tre att välja på, ett för varje betygssteg. G, VG och MVG. Jag tog – såklart – det sistnämnda, och slog mig ner. Och där blev jag sittande. Det var som att min hjärna krympte för varje siffra jag läste. Jag fattade inte. Jag fattade bara inte. Ingenting gick ihop. Till slut började jag gråta. Jag satt där i aulan med tårar på kinderna och hade bara löst något enstaka tal. Till slut började tiden gå ut, och jag fick gå fram och byta till G-provet. Efteråt var jag helt knäckt. G. Jag hade aldrig någonsin fått ett G. Jag tänkte att mina föräldrar skulle bli så himla besvikna. Och jag var så otroligt besviken på mig själv. För jag hade ju lärt mig att jag varken var den snygga, den roliga eller den häftiga. Jag hade intalat mig själv att jag var ful, tråkig och ointressant. Men jag hade åtminstone fått var den smarta. Och nu kände jag mig inte ens som det.

Man kanske kan tro att jag bara var en känslig tonåring, men det här tänket har hängt med upp i vuxen ålder. Förra året grät jag i över en timme när en lärare hade några negativa kommentarer på en dikt jag skrivit.

På sistone har jag för första gången på riktigt insett hur otroligt känslig jag är över att få min intelligens ifrågasatt. Efter ett tillfälle då jag sagt något ganska korkat i ren trötthet så gjorde min pojkvän min oförståelse till ett stående skämt. Tills den dag då jag blev helt förstörd och förklarade att jag inte alls tyckte att det var roligt. Jag ville inte att någon skulle säga att jag var dum – inte ens om det var på skoj. Att ifrågasätta huruvida jag var smart eller inte var som att ifrågasätta hela min identitet. Var jag inte den där smarta personen så var jag ingen.

Jag har lyckats släppa lite på tyglarna genom åren. Jag håller inte mig själv lika hårt. Tillåter mig att göra misstag, för det måste man ju. Men Fröken Duktig finns alltid i bakhuvudet. Hon vill alltid vara med.

Och nu har jag börjat träna fäktning. Idrott, det där som alltid legat så långt utanför min bekvämlighetszon. Det där jag undvikit som pesten för att jag vet att jag inte är någon naturbegåvning. Att jag inte bara kan gå in och lyckas.

Jag är på träning, och han vill att vi ska göra armhävningar i 50 sekunder. Jag kan inte ens göra en hel på knä. För en stund tänker jag att nu lägger jag av. Alla andra lyckas så mycket bättre och det här är inte roligt. Ingen kommer komma fram och säga att jag är duktig efteråt. Ingen kommer komma och säga att jag är jätteduktig för att vara nybörjare. För det är jag inte. Och det river i hjärtat.

Men jag fortsätter ändå. För det är dags att lära sig att grejen inte är att få beröm eller applåder. Grejen är att göra saker för sig själv. Att ha roligt utan en klapp på axeln. Att inte ständigt jaga den där bekräftelsen.

Det är svårt att inte vara duktig. Men jag hoppas det kan vara givande.

5 kommentarer

Filed under Allmänt, Barn

”Jag pratar för mycket, jag vet”

Det här med att killar tar mer plats ute i klassrummen är väl rätt välkänt. Och anledningen har gåtts igenom många gånger. Tjejer uppfostras till att vara tysta, söta ordentliga, medan killar uppmuntras till att göra sig hörda. Jag var själv den där tysta tjejen när jag var liten. Trots att jag älskade skolan och ofta kunde svaren så vågade jag inte riktigt räcka upp handen.

Nu är sutiationen rätt annorlunda. Jag är inte längre rädd för att redovisa eller prata inför andra. Erfarenheten lärde mig till slut att när man blev äldre var det inte längre någon som skrattade om man sa fel. Åtminstone inte åt en.

Alexandra i skolanJag på gymnasiet. Första gången jag började våga ta
lite plats, även om jag verkar vilja gömma mig här.

Men något slog mig igår kväll. Att jag rätt ofta använder orden ”Förlåt, jag pratar för mycket”. Eller närbesläktade varainter som: ”Ni får säga till om jag pratar för mycket!”, ”Jag pratar för mycket, jag vet” eller ”Säg till om jag ska vara tyst”. Och jag insåg att jag aldrig – aldlrig – hört en killeyttra något liknande. Killar behöver inte ha en ursäkt för att de har många åsikter, eller mycket att säga. De känner sig berättigade att prata, och tycker inte att det är något att skämmas för. Däremot har jag hört massor av tjejer säga liknande fraser genom åren.

Självklart finns det blyga killar också, men det är inte bara blyghet jag pratar om här. Det är att tjejer känner att de är jobbiga om de tar för mycket plats i en diskussion. Att de känner ansvar för att låta andra få komma till tals. Det är förvisso hälsosamt och snällt attt lyssna på andra och allt det där, men det hysteriska är att det finns en så tydlig skillnad i hur vi ser på vår rätt att ta plats, beroende på vilket kön vi tillhör.

Jag tror inte killar ens tänker på sin rätt. Dee har bara fått den med sig naturligt genom åren, medan tjejerna har tystats. Ni vet väl hur det var på mellanstadiet. Det krävdes mycket mindre för att som tjej få en tillsägelse (för vi vet ju att man ska vara tyst och snäll i skolan), än för en kille att få detsamma (de förstår ju inte sånt, pojkstackarna). Det här är så sjukt degragerande för båda könen.

Jag vet inte vad lösningen på det här är. Att tjejer jobbar på att våga ta mer plats? Att killar gör sitt bästa för att ge dem den? Kanske. Men det viktigaste jobbet sker nog i yngre år. Tänk på hur du bemöter små killar och tjejer du träffar. Ge inte flickorna beröm för sina söta kläder, fråga dem istället vad de gör i skolan. Se inte ”tuffa grabbar” och ”söta flickor”. Se barn. Behandla dem lika. Så tror jag det här löser sig av sig självt.

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Jämställdhet

Tioåringar tänker längre än H&M

Hur grymt är inte det här? Tioåriga Uma  tröttnade på att hon inte kunde hitta några tv-spelströjor på tjejavdelningen och skrev helt enkelt till H&M och frågade hur de tänkte – för på killavdelningen har de ju mängder av spelmotiv att välja på! Bilderna kommer från brevskrivarens mammas blogg – Stökboet. Heja Uma! Och grattis till hennes föräldrar för att de har en så klok dotter!

Brev

brev

2 kommentarer

Filed under Barn, Jämställdhet, Kläder

Vad sjutton är en tjejfärg?

Idag dök en intressant artikel från 2011 upp i mitt Twitter-feed. I den berättar Jeanne Maglaty på Smithsonian Magazine om ursprunget av traditionen att flickor bär rosa medan pojkar bär blå. Jag blev faktiskt själv förvånad över hur ny den här idén är. För vet ni när rosa plötsligt började anses som en färg för flickor? På 40-talet!

Det här handlar alltså inte om traditioner flera århundraden gamla, utan om att någon amerikansk klädtillverkare för sjuttio år sedan tyckte sig se en tendens där flickor oftare blev klädda i rosa – och därmed bestämde sig för att könskoda sina kläder på det sättet. Historikern Jo B. Paoletti berättar i artikeln att det lika gärna kunde ha blivit tvärtom. 1918 kunde man till exempel i branchtidningen Earnshaw’s Infants’ Department läsa att rosa passade bäst för pojkar, då det var en mer bestämd och stark färg än blå, som beskrivs som mer delikat och prydlig.

Mycket har helt klart förändrats i samhället sedan andra världskriget tog sin början.  Men av någon anledningen klänger många fast vid den här färguppdelningen som att deras liv hängde på det! Jag har en bekant som vägrar klä sin dotter i annat än rosa och ljuslila. Får dottern blå kläder i present får hon inte använda dem. Jag kan inte förstå vad det är man är rädd för. Att ens flicka ska misstas för en pojke, eller tvärtom? Jag måste då bara få fråga – vad spelar det för roll?

Jag antar att många av er redan sett den bilden här nedanför. Det är ett fotografi på USAs trettioandra president Franklin D Roosevelt. Fotot är taget 1884, när den blivande presidenten är två och ett halvt år gammal. Paoletti berättar i sin text att det här helt var hur man klädde alla barn upp till 6-7-års ålder. Kläderna ansågs könsneutrala.

Franklin D RooseveltFDR 1884.

I allmänhet så har barn ofta ansetts könsneutrala tills de nått en viss ålder. Ett barn är ett barn, punkt. Det är ett rätt nytt påhitt att småflickor ska sättas i badkläder och gå på en catwalk för att vinna priser för att vara söta eller sexiga(!). Visst har det på andra sätt gjorts skillnad på pojkar och flickor under en lång låång tid. Än idag anser flickor i vissa delar av världen så lite värda att de överges eller dödas. Men just därför undrar jag varför vi vill förstärka en kultur som säger att det är skillnad på könen ytterligare?

Det är inte barnen som automatiskt väljer en färg. Det är vi som säger åt dem att välja en färg. Jag har hört flera personer som inte brytt sig om de här normerna berätta om hur deras flickor älskat blått till den dag de börjat på dagis plötsligt kommer hem och har lärt sig att det är en killfärg. Samma sak med pojkar och rosa. Och det handlar ju i slutändan om så mycket mer än färger. Det handlar om att flickor ska våga spela hockey och att pojkar ska våga dansa. Att de inte ska behöva känna att de är fel, eller att de är konstiga. Att barn ska få vara barn och få göra det de gillar.

Jag rekommenderar verkligen att ni läser hela texten om Paolattis forskning, som är väldigt intressant.

När jag läste om det här började jag fundera över hur det såg ut när jag var barn. Jag är född -88 och jag känner instinktivt att rosa-och-blå-hajpen har nått rejält nya höjder sedan 90-talet. Jag grävde lite i arkiven för att se hur mina föräldrar klädde mig och min syster.

BarnkläderOch visst, det är en del rosa! Men det är också blå, lila, gul och röd. Framför allt lade jag märke till att jag inte ser några texter som skriker CUTE eller SWEET i mitt ansikte. Jag får ingen info från tröjorna om hur jag som flicka och bärare av rosa ska bete mig och vara. Rosa ansågs vara en tjejfärg då som nu, men det har blivit så mycket mer än färgen. I samma takt som jämställdheten tar steg för steg framåt så verkar den just inom området barnkläder gå i total motsatt riktning. Som fallet med Angry Birds-tröjorna  för en tid sen. De bland barn superpopulära fåglarna kom då i två varianter. Pojkavdelningens fåglar var just arga, medan de på flickavdelningen var söta och bubbliga. Som tur är finns det vettiga människor som ifrågasätter, men jag väntar fortfarande på att företagen själva ska tänka om och göra en omstrukturering av sin marknadsföring, som ju i sig påverkar både vuxna och barn.

Jag älskar färg. Jag älskar rosa, grön och blå och röd. Till och med brun. Jag tycker om att mixtra och blanda kombinationer. Och jag vill inte att någon ska säga vilka färger jag eller mina framtida barn ska klä oss i. Punkt.

 

 

 

7 kommentarer

Filed under Barn, Jämställdhet, Kläder

Genomläsning av tidningen Frida, del 2

För 2-3 veckor sedan tog jag en shoppingrunda på mitt lokala Ica. När jag handlat klart fick jag för mig att köpa en tidning av något slag. När jag väl stod framför tidningshyllan så var det ett omslag rakt framför mitt ansikte som verkade stirra på mig. Frida.
Jag bestämde mig för att köpa tidningen för att se hur den står sig idag jämfört när jag som tonåring läste den. Jag var nyfiken på vilken vinkel den hade på olika ämnen. Fanns det ett genustänkt i Frida? Hade Sveriges största tidning för tjejer någonsin en feministisk vinkel på sina artiklar? I del 1 berättade jag lite om min personliga historia med tidningen. Här kommer del 2.

Den tidning jag har köpt och tänker gå igenom är nummer 16 2013 som gavs ut runt starten på augusti. Den här texten kommer bli rätt långt, men jag hoppas ni står ut. Om man inte pallar så finns mina slutliga sammanfattande tankar längt ner i inlägget!

Omslaget

Tidningens utsida pryds av den just nu oh så aktuella Miley Cyrus och vill även locka till köp med hjälp av detta: En barbröstad Justin Bieber, en sexig intervju med Eric Saade, tips på hur du blir en ”killmagnet”, chansen att vinna One Directions parfym, en intervju med killbandet Union J, en hårguide och posters på fem manliga och en kvinnlig kändis.  Det är helt klart inga oväntade teman och stämmer väl in med mina egna minnen av tidningen. Det enda som sticker ut är en rubrik om psykisk sjukdom. Jag minns att de här ”Ur livet”-reportagen var lite av mina favoriter i tidningen. Kanske för att de faktiskt var lite bredare och mer varierade i sitt tema.

Frida nummer 16

Statistiken

Jag gick igenom tidningen och gjorde en liten sammanställning av de vanligaste ämnena som dök upp, sidmässigt. Här kommer en sammanfattning.

Artiklar och reportage

  1. Kändisar (20)
  2. Skönhet (10)
  3. Idolbilder/affischer (6)
  4. Läsarbrev (6)
  5. Kärlek (4)
  6. Mat (3)
  7. Noveller (2)
  8. Psykologi (2)
  9. Övernaturligt (1)
  10. Film (1/2)

Ser man över listan med ämnen så är den ju faktiskt rätt varierad, mer än jag trodde. Men går man sedan över till sidantalet så är ju verkligen det tunga ämnet kändisar. Av dessa 20 sidor så var 10 intervjuer och 10 faktarutor, foton och lite småartiklar. Och det är klart, det finns ju massor av folk som är intresserade av kändisar. Det tråkiga är ju att har man som ung tjej endast en tidning att välja på och inte är så intresserade av just det ämnet så är man ju rätt körd.

Reklam

  1. Smink (3)
  2. Mensskydd (2)
  3. Parfym (1)
  4. Utbildning (1)

Utöver det tillkommer en bilaga med reklam för språkresor om 7 sidor. Utöver bilagan så är den enda existerande utbildningsannonsen för en utbildning till makeup-artist. Det känns märkligt att en tidning som riktar sig till ungdomar som förmodligen är i tagen med att bestämma vad de vill jobba med senare i livet inte har fler annonser om just utbildningar. Man får känslan av att skolorna antar att läsarna av tidningen inte är intresserade av annat än smink. Mängden reklam var för övrigt oväntat låg.

Texterna

Det här skulle bli en otroligt lång text om jag skulle kommentera sida ett till sextioåtta, så jag nöjer mig med att gå igenom rubrikerna och artiklarna som på ett positivt eller negativt sätt fick mig att haja till.

Har du fallit för någon? (Chefredaktörens spalt)
Beatrice Birkeldh skriver om sommarkärlek och förvånade mig helt genom att skriva ”kanske du tänker på en söt kille eller tjej som du träffat i sommar”. Det här var ingenting som fanns i Frida när jag läste den. Där var det heteronormen som gällde rakt igenom, och varken jag eller mina vänner ifrågasatte det. Jag började undra om jag felbedömt tidningen helt.

Just nu!
Tidningens andra uppslag tar mig ner på jorden igen. Här finns en Killometer som listar de hetaste snubbarna. HBTQ-tänket verkar inte vara så allmänt vedertaget som jag fick förhoppningar om, och det blev sjukt snabbt ett fokus på utseende och kroppar. I övrigt består uppslaget av nyheter som: ”Adam Lambert joinar Glee-gänget!” och ”Harry kräktes på scenen!”.

Miley Cyrus – Älskad och hatad
Det här numret kom ut före Mileys omtalade framträdande på MTV Video Music Awards, men hon hade redan hunnit få en hel del ris och ros (mest ris) för sin nya stil och enligt många utmanande video. Det här var artikeln jag var mest nyfiken på, och jag undrade över vilken vinkel Frida skulle välja att ta. Skribenten inleder med att rätt neutralt ge lite fakta om hysterin runt just detta och ge några argument från båda sidorna i diskussionen. Men i resten av texten står de helt klart på Mileys sida. De pushar för att hon vågat stå upp för gayrättigheter i USA och citerar Miley där hon säger att det är föräldrar (och inte hon själv) som ska lära sina barn vad som är rätt och fel. Artikeln avslutas med att Miley säger att hon uppmuntrar folk att vara sig själva, vilket tidningen kommenterar med ”Bra sagt, Miley!”
Jag tycker att hela grejen sköttes rätt snyggt. Många av tidningens läsare har Miley som idol och det känns som ett bra grepp att förklara rabaldern runt henne och samtidigt visa att de tycker hon är cool som gör sin egen grej.

IMG_2582Fridas covergirl.

Semester!
Här är ett uppslag med kända girls and boys i badkläder. Alla har samma storlek (liten) och med ett undantag en rätt väntad hudfärg. Här börjar jag inse hur otroligt vit hela tidningen är. Vid en snabbgenombläddring hittar jag typ tre PoC, varav en är modell i en annons. Variationen på vilka typer av människor som visas upp i artikeln är skrämmande liten. Och seriöst, det borde inte vara en svår grej att fixa.

Justins superkropp
Det här är ett av tidningens riktiga bottennapp. Sidan innehåller följande:

– 8(!) biler på Justins bara överkropp
– Lyriska kommentarer om ”superkroppen” (”Mums!”, ”Hett!”)
– Historier om hur Js flickvän och vänner berättar om hur Js nya diet gett honom dåligt humör och ett otrevligt beteende.
– Avslutningsraden ”Vad gör man inte för en superkropp?”

Kort sagt så är det bara ett sugigt budskap. Skev bild av hur unga killar ska se ut, och hur man förväntas välja ”Superkropp” före vänner och familj.

Justin BieberSkräpsida.

Frida dejtar Didde
Får erkänna att jag inte hade minsta koll på vem denna Didde var, men tydligen är han medlem i bandet Mange Makers. Här vet jag inte riktigt om jag kan lasta Frida för hans uttalanden, men när han säger att han gillar att se skräckfilm på dejter för att ”hon [dejten] blir rädd och söker värme” och att gokart och paintball är ”killigt” så blir jag bara trött.

Kändiskompisarna Ellen och André snackar kärlek!
En rätt ordinär intervju som inte sa mig så mycket. Men något jag återigen reagerade på var att heteronormen är så starkt befäst. Nyblivna kändisar får numret igenom frågan ”Får du fler killar nu?” eller ”Får du fler tjejer nu?” beroende på vilket kön de själva har. Det finns tre uppslag med intervjuer om just dejtande, och det är även genomgående i dessa texter.

Street-style
Här är ett inslag som jag inte kan minnas från förr. En sida med bilder på random unga tjejer på stan och några ord om deras stil. Sånt känns ju mera roligt och relevant för en tonåring än svindyra märkeskläder.

Test: Varför är du en bra vän?
Här kommenterade min kompis att det var rätt fint att frågan var varför man är en bra vän, och inte om. I agree!

Hitta kärleken! – med hjälp av killarna du redan har!
Mer av samma. Totalt inriktat på straighta läsare.

Då blir vi intresserade!
Ett gäng dudes (tänker inte ens kommentera heterogrejen längre) berättar hur du ska snärja dem. Var rätt orolig över den här intervjun och förväntade mig uttalanden om hur en tjej ska se ut och vara. Men tonen var väl okej och budskapet är rätt igenom att man ska vara sig själv. Men jag gillar inte alls idén på att några killar ska sitta i en soffa och diktera hur de vill att tjejer ska bete sig.”Var omtänksam, positiv och inte svartsjuk.” Jaha? Jag kanske inte känner för det.

Fråga om sex & kärlek / Sexigt
De här sidorna gillar jag! Frågor om lukter från snipan och hur man köper en vibrator. Och så lite fakta om klittan och i vilken ålder man får mens. Personen och hen används systematiskt här. Varför kan det inte anammas av resten av tidningen?

Sidor om sexMitt favorituppslag.

Ur livet
En artikel om en tjej som lever med borderline och bipolär sjukdom. Viktigt och bra om inställningen till psykiska sjukdomar.

Horoskop
Här tyckte jag mest att det var roligt och lite gulligt att alla(!) stjärntecken har asmycket tur i kärlek. Man kan ju inte anklaga dem för att inte vilja glädja läsarna i alla fall.

Andar & annat
Här kom det en liten avstickarsida med frågor och svar om det övernaturliga, tips om hur man gör en soltalisman och var man kan se stormdevor. Jag själv var väldigt intresserad av liknande ämnen i tonåren och hade nog tyckt att det var sjukt intressant. I vilket fall skönt med en paus från kändisarna.

Popcorn
Här ska alltså Fridas bästa tips om ”film, musik, serier och webben” trängas på en enda liten sida. Det här förvirrar mig så mycket, för jag trodde att de ämnena var riktigt stora bland tidningens målgrupp. Varför får de inte mer plats? Utöver musiken som ju finns väl representerad i intervjuerna så får man bara pyttesmå notiser om övriga ämnen.
Det jag kände mest när jag såg den här sidan var nog att jag inte förstår varför det inte finns en kulturtidskrift som riktar sig mot ungdomar! En tidning om film, litteratur, tv-serier och musik i en härlig blandning. Jag tror det
finns så mycket folk som skulle vara mer intresserade av det än den här djupdykningen i kändisfoton.

Veckans BOYfriend
”Åhnej, man tydligen bara ha en boyfriend”, var min första tanke. Men efter att ha läst det finstilta så var visst också okej att nominera en GIRLfriend. Gött!

Så vad tycker jag egentligen?

Ja, vad blir då egentligen min slutsats? En del saker har helt klart blivit bättre sen sist (vilket var typ 2001-2002). Till ett visst mått verkar tidningen ha tagit ett steg mot att bli lite mer HBTQ-vänlig och inte utesluta sina icke-straighta läsare. Men just därför fattar jag inte varför de inte går all the way och inkluderar det tankesättet i hela tidningen. Jag har i stort svårt för att fokuset i tidningen är så starkt inriktat på killar, och att man förväntas tråna efter dem. Tjejer som kanske inte känner sig så intresserade av att sukta har inte mycket att hämta här.

Om man förväntar sig att hitta någon att identifiera sig med i tidningen så får man helt enkelt se till att man är slimmad, vit och straight.

Självklart kan det ju få finnas en tidning för unga tjejer med fokus på mode och kändisar. Det är ju intressen som existerar. Men det borde kunna göras på ett annat och bättre sätt. Michaela/blekk skriver såhär i ett blogginlägg om vad tjejer vill läsa om, och jag håller med till fullo:

Jag vet att det går. Jag tror det är möjligt att producera en tidning som är lättsamma med tips om frisyrer, kläder, skor och nagellack men också skriver andra slags artiklar som inte fatshamear och ätstörningstriggar. Det kunde vara artiklar om kändistjejer, om tjejer som aktiverar sig politiskt, om tjejer som har roliga arbeten eller om tjejer som bryter normer. De skulle ändå sälja tusentals lösnummer. Om inte mer.

Varför tas inte den här chansen av dem som har möjligheten? Och varför inte ta steget längre och ge sig ut på nya jaktmarker. Varför inte starta en Frida Kultur? Frida Sport? Om nu inte Frida Förlag vill så kan väl något annat ta tag i saken och ge unga tjejer lite valmöjligheter?

Det gjordes ett försök av Jessica Ivarsson och Sara Nyblin att starta en annorlunda tjejtidning, men annonsörerna uteblev och projektet fick läggas ner efter bara tre nummer. Varför är företagen så rädda för att ge tjejer en chans att gå utanför sfären för skönhetsintresse? Min tolkning är att de var så säkra på att en tidning för tjejer som inte fokuserade på utseende och skvaller inte skulle kunna sälja att de inte var villiga att ge det en chans. Det känns som en jävligt förminskande synsätt.

Tidningen TjejlivNummer 2 av nedlagda magasinet Tjejliv.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer förutom att jag är trött. Trött på att de här tjejerna förväntas vilja läsa det här. Trött på att jag fortfarande förväntas vilja läsa det här och får en skvallerblaska eller ett några månader gammalt nummer av Veckorevyn när jag går till frissan. Trött på att ingen vågar satsa och ge tonårstjejer lite upprättelse. Erkänna att de är individer med åsikter, tycken och smak och inte en enda stor rosa geggamojja.

Det var allt.

10 kommentarer

Filed under Barn, Böcker, Jämställdhet, Kändisar, Kläder, Kroppen, Reklam, Tidningar, TV

Genomläsning av tidningen Frida, del 1

För 2-3 veckor sedan tog jag en shoppingrunda på mitt lokala Ica. När jag handlat klart fick jag för mig att köpa en tidning av något slag. När jag väl stod framför tidningshyllan så var det ett omslag rakt framför mitt ansikte som verkade stirra på mig. Frida.
Jag bestämde mig för att köpa tidningen för att se hur den står sig idag jämfört när jag som tonåring läste den. Jag var nyfiken på vilken vinkel den hade på olika ämnen. Fanns det ett genustänkt i Frida? Hade Sveriges största tidning för tjejer någonsin en feministisk vinkel på sina artiklar? Jag har delat upp det här projektet i två delar. Den första delen nedan kan ses som en introduktion till mitt förhållande till tidningen, medan del två mer är en regelrätt genomgång där jag skriver om tidningens innehåll. Håll till godo.

Del 1

När jag var yngre var det egentligen bara en tidning som gällde. Frida. Det var den de flesta tjejerna i klassen läste. Det var kändisskvaller, sminktips, tester och så de återkommande höjdpunkterna med klistermärkshäften fyllda med snitsiga tryck (Typ ”Pözz” eller ”Hot stuff!”).

Omslag till tjejtidningen Frida

Vad innehåller Frida idag?

Saker jag var intresserad av i den här åldern var detta: Fantasyböcker, tv-spel, teater och anime. Föga förväntande var inget av dessa ämnen särskilt vanligt förekommande i den enda tidningen jag prenumererade på. Men det fanns å andra sidan inga tidningar om böcker som riktade sig till  ungdomar heller (förutom typ foldern med böcker man kunde beställa i bokklubben Läslusen). Mig veterligen finns det inte heller idag. En kulturtidning för ungdomar hade verkligen varit ett fint komplement till de mode- och sporttidningar som finns idag.

Jag och min syster gjorde en gång en egen tidning som vi kallade för Dahlbladet (för att vi hette Dahlberg, fyndigt va?). Det här var nog några år innan jag började läsa Frida, men det är ändå en intressant att göra en jämförelse mellan den och vår egen så kallade utgivning. Vi satte alltså med hjälp av Word ihop en egen publikation (i ett nummer) där vi skrev om saker vi tyckte var roliga och intressanta.

Vad var då innehåller? En sak är säker, det fanns inga artiklar om:

1. Kändisar
2. Smink
3. Hur man blir en bättre flickvän

Istället innehöll den bok- och tv-spelsrecensioner, dikter skrivna av mig, en sida med fakta om Island, plus en historia om en hund(?) skriven av min syster. Jag minns att datorspelen ”Hygglos Pyamasparty” och ”Eva och Adam – ny i klassen” fick toppbetyget DDDDD skrivet i regnbågsfärger under våra kritiska händer.

Det jag vill komma fram till är att jag och förmodligen många andra hade massor av intressen som inte fick ta plats i Frida. Där skrevs bara om de ämnen som man som tjej förväntades att ha. Nämlligen killar, skönhet och kändisar (främst manliga). Och man köpte det utan minsta protest. Man ville ju passa in. Man ville ju inte verka konstig. Ville till alla pris vara normal. Och normala tjejer läste tjejtidningar om snygga killar och ögonskuggor. Det fanns inte mer svängrum än så.

Som vuxen har jag ju mer valmöjligheter. Nu kan jag välja bort Veckorevyn och annat jag är helt ointresserad av och istället läsa Skriva, Fienden och Språktidningen – som tar upp ämnen som intresserar mig. Numera finns väl också lite mer nichade tidningar för yngre, men jag har fått bilden av att de främst riktar sig till lite yngre barn, och kanske inte unga tonåringar. Unga tjejer är alltså fortfarande rätt utlämnade till den här typen av tidningar, varför jag tycker att det är intressant att se exakt vad det är Frida sänder för budskap till sina läsare.

Kika in här imorgon för min högst personliga analys av tidningen. God natt så länge!

Del 2 hittar ni här.

3 kommentarer

Filed under Barn, Jämställdhet, Kändisar, Kläder, Reklam, Tidningar

Problemet med måttbandet

Jag tänker inleda det här inlägget med några siffror som kan vara nyttiga att ta till sig innan man läser vidare:

Var femte sjuåring vill bli smalare.
Varannan gymnasieflicka bantar.
Var åttonde tjej i åldern 14-18 använder extrema bantningsmetoder som t ex laxermedel eller kräkningar.
Ca 100 000 svenskar beräknas lida av ätstörningar. 90% av dem är kvinnor.

Och nu till saken. Häromdagen var det en hel del rabalder om Lindex. Mer specifikt om ett skärp på deras flickavdelning. Skärpet var designat som ett måttband, komplett med centimetrar och allt.

Lindex måttband

Min första reaktion när ett foto på skärpet dök upp i min Faceboook-feed var denna: Nej. Varken mer eller mindre. Först blev jag så trött att jag tänkte att jag inte skulle lägga mig i, men trots att jag fortsatte skumma igenom mina vänners inlägg om middagar, resor och strandbesök så ville det där fotot inte lämna mitt bakhuvud. Till slut kunde jag inte låtsas vara obrydd längre, och skrev då detta inlägg på Lindex Facebook-sida:

Hej!
På er barnavdelning finns ett skärp som ser ut som ett måttband. Jag undrar lite över hur ni tänkt när ni valt att ta in detta i ert sortiment? Det finns många saker som gör att barn tidigt börjar anse sig själva för tjocka/smala och tänka på sin vikt, och det här skärpet bidrar till den utvecklingen. Barnkläder borde uppmana till lek och låta barn vara just barn, inte påminna dem om det exakta omfånget deras höfter har. Jag hoppas att ni inser att det här är en dålig produkt för unga flickor och pojkar och att ni väljer att ta bort skärpet ur ert sortiment. Jag hoppas ni kan dela med er av era tankar runt detta. Tack på förhand.

Man kan ju säga att jag inte var ensam om att ha åsikter om det här, och efter bara någon timma resulterade det i att Lindex drog tillbaka skärpet från sitt sortiment. Varje gång ett företag tvingas ge vika för protester av det här slaget blir jag så himla glad, och jag hoppas verkligen att de också tar tillfället i akt att analysera vad som faktiskt var problematiskt med produkten och att det här inte bara var något de gjorde för att ta död på kritiken.

Men även om Lindex slutligen insåg att skärpet var problematiskt så var det mängder av folk på andra håll som inte gjorde det. Många kommenterade att skärpet ju faktiskt var snyggt, och att det dessutom var ett bra verktyg för att lära sig matematik. Många gick också igång och klagade på att ”genusmaffian överdriver igen”.

Jag tänkte förklara varför de här argumenten inte fungerar för mig.

Först – skärpets snygghet. Visst, jag fattar grejen. Jag kan också hålla med om att det var lite sådär hipstercoolt. Men man måste ändå tänka ett steg till. En mamma kommenterade att hon med egna ögon sett några flickor på skolgården använda skärpet för att jämföra vem av dem som hade smalast midja. Är det verkligen något vi vill uppmuntra? Något vi vill att låg- och mellanstadiebarn ska behöva oroa sig över? Tänk om du står där som elvaåring och inser att din midja är fem centimeter större i omkrets än dina vänners. Och tänk att du sedan går hem och ser H&Ms minimala bikinimodeller le från reklamskyltarna. Hur skulle du börja tänka då?
Ibland får snygghet faktiskt stå tillbaka för andra saker. Mönstret fanns faktiskt även som hängslen, och där får det ju behålla de estetiskt roliga delarna utan att det skapar samma problem.

Över till argumentet om att man kan lära sig något av det. Självklart kan man det. Men som sagt – skärpet sitter runt höfterna, och det är där mätandet kommer börja. Inte någon annan stans.

Sist men inte minst – attackerna mot ”genusmaffian”. Om vi hade ett jämställt samhälle skulle vi inte behövas. Om inte någon hade protesterat mot att kvinnor saknade rösträtt skulle vi fortfarande göra det. ‘Nuff said.

Tack för mig.

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Jämställdhet, Kläder