Category Archives: Allmänt

Tjejbloggat 2.0

Nu närmar det sig. Tjejbloggat är på väg tillbaka. Under tiden jag återhämtat mig från min operation i november så har jag funderat och filat på en ny variant av bloggen, och nu börjar bitarna att falla på plats. Det blir en ny adress, ny design och en flytt till wordpress.org. Jag hoppas att ni har tålamod, och att ni hittar tillbaka hit trots att jag hållit mig i skuggorna så länge. Feministpepp i mängder till er så länge!

 

Annonser

2 kommentarer

Filed under Allmänt

En snabbis på temat vissling

Just nu är det så mycket marknadsföringstermer i mitt huvud att jag knappt kan tänka på annat, så bloggandet blir lite lidande. Tänkte dock åtminstone bjuda på denna bild som lades upp på den fina Facebook-sidan Supersnippan idag. Angående ett tema jag tidigare tagit upp här på bloggen, nämligen visselkillar.

I really wanna marry the guy who whistled at me from his car said no woman ever

Och med det sticker jag åter näsan i boken. Önska mig lycka till.

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt, Skola

Duktiga duktiga jag – Om intelligens som livlina

– Armhävningar i 50 sekunder, säger han. Kör på knä om ni blir trötta.
– Om man inte orkar 50 sekunder på knä då? frågar en kompis.
Han tvekar någon sekund.
– Kör så länge ni orkar bara.
Jag ställer mig på knä och fokuserar. Jag vill orka i 50 sekunder. Jag måste orka i 50 sekunder. Får inte vara misslyckad.

Jag har alltid varit duktig. Jag säger det inte för att skryta, och jag vet inte ens om det är bra. Det är bara så det rent historiskt har sett ut. Jag har  haft lätt för mig i skolan. Jag var snabb med att läsa, och var en av de första som räknade klart matteböckerna för mellanstadiet. När jag blev äldre varken rökte eller drack jag. Jag gick inte på fester, utan hade mest filmkvällar hemma hos mina närmaste vänner. Jag kom allt som oftast hem i tid och bråkade aldrig.

Jag var duktig. Och vilket beröm man får när man är duktig! Lärare, föräldrar och vuxna klappar en på axeln och lovordar en. En duktig flicka, precis som det ska vara. Och jag sög in och tog till mig.

När livet verkade hårt och jobbigt levde jag på min intelligens. Folk kanske var taskiga mot mig nu, men i framtiden skulle de få se. Han som gjorde kräkljud när jag gick förbi honom vid busshållplatsen skulle inte vara lika kaxig när jag diskuterade mina senaste framgångar i SVTs morgonsoffa medan han gick hemma och stämplade. Hon som sa att jag såg ut som en häxa skulle sluta skratta när jag arbetade med spännande projekt ute i världen och hon fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. Skadeglädje, den enda sanna glädjen. Till och med när den inte ens gått i uppfyllelse än.

En gång blev jag riktigt arg på min lillasyster. Då gick jag upp på mitt rum och bröt av en penna. För mig kändes det som världens statement. Jag hade gjort något galet.

Men man kan inte alltid var duktig. Någon gång kommer man att krascha. Och det gjorde jag.

beinggood

Andra året på gymnasiet. Prov i Matte B. Det fanns tre att välja på, ett för varje betygssteg. G, VG och MVG. Jag tog – såklart – det sistnämnda, och slog mig ner. Och där blev jag sittande. Det var som att min hjärna krympte för varje siffra jag läste. Jag fattade inte. Jag fattade bara inte. Ingenting gick ihop. Till slut började jag gråta. Jag satt där i aulan med tårar på kinderna och hade bara löst något enstaka tal. Till slut började tiden gå ut, och jag fick gå fram och byta till G-provet. Efteråt var jag helt knäckt. G. Jag hade aldrig någonsin fått ett G. Jag tänkte att mina föräldrar skulle bli så himla besvikna. Och jag var så otroligt besviken på mig själv. För jag hade ju lärt mig att jag varken var den snygga, den roliga eller den häftiga. Jag hade intalat mig själv att jag var ful, tråkig och ointressant. Men jag hade åtminstone fått var den smarta. Och nu kände jag mig inte ens som det.

Man kanske kan tro att jag bara var en känslig tonåring, men det här tänket har hängt med upp i vuxen ålder. Förra året grät jag i över en timme när en lärare hade några negativa kommentarer på en dikt jag skrivit.

På sistone har jag för första gången på riktigt insett hur otroligt känslig jag är över att få min intelligens ifrågasatt. Efter ett tillfälle då jag sagt något ganska korkat i ren trötthet så gjorde min pojkvän min oförståelse till ett stående skämt. Tills den dag då jag blev helt förstörd och förklarade att jag inte alls tyckte att det var roligt. Jag ville inte att någon skulle säga att jag var dum – inte ens om det var på skoj. Att ifrågasätta huruvida jag var smart eller inte var som att ifrågasätta hela min identitet. Var jag inte den där smarta personen så var jag ingen.

Jag har lyckats släppa lite på tyglarna genom åren. Jag håller inte mig själv lika hårt. Tillåter mig att göra misstag, för det måste man ju. Men Fröken Duktig finns alltid i bakhuvudet. Hon vill alltid vara med.

Och nu har jag börjat träna fäktning. Idrott, det där som alltid legat så långt utanför min bekvämlighetszon. Det där jag undvikit som pesten för att jag vet att jag inte är någon naturbegåvning. Att jag inte bara kan gå in och lyckas.

Jag är på träning, och han vill att vi ska göra armhävningar i 50 sekunder. Jag kan inte ens göra en hel på knä. För en stund tänker jag att nu lägger jag av. Alla andra lyckas så mycket bättre och det här är inte roligt. Ingen kommer komma fram och säga att jag är duktig efteråt. Ingen kommer komma och säga att jag är jätteduktig för att vara nybörjare. För det är jag inte. Och det river i hjärtat.

Men jag fortsätter ändå. För det är dags att lära sig att grejen inte är att få beröm eller applåder. Grejen är att göra saker för sig själv. Att ha roligt utan en klapp på axeln. Att inte ständigt jaga den där bekräftelsen.

Det är svårt att inte vara duktig. Men jag hoppas det kan vara givande.

5 kommentarer

Filed under Allmänt, Barn

En liten presentation

Okej, nu är det ju inte bara mina IRL-kompisar som läser den här bloggen längre, så jag tänkte att det kanske vore på sin plats med en presentation. Jag är så fantasilös att jag tog en sån där lista med frågor och helt enkelt fyllde i den. Tycker ni det verkar trist kan jag locka med att det kommer en bild på en kattunge(!) en bit ner i listan. Håll till godo!

AlexandraHär är jag när jag är hysterisk-selfie-glad.

Namn: 
Alexandra Jannike Dahlberg

Ålder:
25 år

Född/Bor:
Gävle/Göteborg

Gör:
Läser till Webbkommunikatör på NBI, bloggar och försöker säga vad jag tycker om saker.

Har du några husdjur?
Katterna Siska och Aslan.

Katter

Mjauu!

Vad tycker du om?
Att fullkomligt nörda ner mig i saker (Harry Potter, Doctor Who, tv-spel, fantasy), sjunga musikalsånger när jag diskar och när folk vill diskutera feminism. Och visor!

Nämn tre bra egenskaper hos dig själv:
Smart, driftig och kreativ.

Nämn tre mindre bra egenskaper hos dig själv:
Oförmågan att hålla det städat runt mig, att jag alltid tror att gäng som skrattar på spårvagnen skrattar åt mig och att jag somnar så lätt när jag sitter still. 

Vad är du rädd för?
Att inte vara omtyckt, höga höjder och att misslyckas med saker jag tar mig för.

TakvandringHär trotsar jag min höjdrädsla på en takvandring med min syster och min pappa.

Vad är du mest nöjd med hos dig själv?
Att jag, numera, oftast vågar säga ifrån när folk beter sig idiotiskt.

Det roligaste jobbet du haft/har:
Den enda gång jag faktiskt fått betalt för att skriva. Oslagbart!

Har du körkort och egen bil?
Körkort, ja. Jag tänker in i det längsta undvika att skaffa bil om jag verkligen inte behöver det. Kollektivtrafik ftw!

När grät du senast?
Igår. Men så gråter jag också över saker som dessa: Sitcoms (typ vartannat avsnitt av Vänner), flashmobs (det är så fint när folk går ihop och gör något tillsammans!), små barn som pratar orättvisor på Youtube (how can you not?).

När skrattade du senast?
För typ en timma sedan när jag såg Ellen DeGeneres prata om Bic-pennan för tjejer. Och sen igen när jag började tänka på Nanna Johanssons blogginlägg om samma penna.

Vad var du rädd för när du var liten?
Mårran. Herregud. Sprang hem från en kompis kalas för att jag var rädd att hon skulle dyka upp. Men jag tyckte väldigt synd om henne också.

MårranYikes.

Vad ville du, som liten bli när du blev stor?
I denna ordning: Popstjärna, konstnär, författare och skådespelare. Nu vill jag bli författare igen.

Något som gjort dig riktigt glad i ditt liv?
Min relation till min lillasyster, när jag fick ett förstahandskontrakt i Göteborg och när jag bestämde mig för att satsa på skrivandet på riktigt.

Någonting som gjort dig riktigt förbannad och ledsen någon gång i ditt liv:
Mycket av det jag skriver om här i bloggen. Och när min morfar dog, alldeles för tidigt.

Har du någonsin sportat?
Började träna långsvärd för en tid sedan. Mitt första seriösa försök till att sporta någonsin. Det är läskigt men spännande.

Någon du ser upp till?
Min morfar, för att han alltid hade så starka (och bra) åsikter. Min syster för att hon är modig. Och Veronica Mars för att hon är en grym förebild, även om hon är hittepå.

Har du varit utomlands någon gång?
Yes.

Vilken plats var finast?
Får nog säga Cassis, utanför Marseille. Havsvy, boule-spelande pensionärer, les Calanques (nedan) och lugn och ro.

Les CalanquesHur kan man inte gilla det här?

Har du piercing eller tatuering?
En g-klav på handleden och teatermasker på axeln. Samt ett gäng hål i öronen.

Storstad eller Landet
Andra lång eller Avenyn
Kött eller Vegetariskt
Vin eller Öl
Sommar eller Vinter
Vår eller Höst
Flyg eller Tåg
Bil eller Buss

Så, nu känner ni mig superbra ju! Men vill man veta ännu mer så får man gärna fråga mig här, helt anonymt om man vill. Jag svara på nästan allt.

Med det tackar jag för idag!

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt

Ett tack, och ett farväl

På en 25 år gammal video kan man se mig, mina föräldrar och en präst stå längst fram i Bomhus kyrka. Prästen tar över mig från mamma och pappa innan hon döper mig i Faderns, Sonens och Den heliga andens namn.

Det här var förmodligen min allra första kontakt med kyrkan, men inte den sista. Varken jag eller mina föräldrar är på något sätt religiösa, men när jag föddes spelade det mycket mindre roll än det gör nu. Merparten av mina jämnåriga vänner är döpta, och väldigt många konfirmerade. När jag gick i lågstadiet så fick hela klassen promenera till den närliggande Björsjöskolan vid påsk för att se ett dockspel om Jesus korsfästelse och sjunga några psalmer. Jag och flera av mina kompisar var dessutom med i barnkören kyrkan hade.

När jag gick på högstadiet bestämde jag mig för att konfirmera mig. Jag minns inte riktigt vad min anledning var. För att få presenter? Kanske. För att flera av mina kompisar skulle göra det? Troligt. För att få åka på läger? Möjligt. Jag minns inte varför jag började cykla till församlingshemmet en gång i veckan, men jag minns varför jag fortsatte. För att jag trivdes. Jag vet inte hur det ser ut i resten av landet, men i vår konfirmationsgrupp var det inget krav att vara aktivt troende. Det var heller ingenting som man uppmanades bli. Vi diskuterade tro, det gjorde vi, men inget lades fram som rätt eller fel. Och vi diskuterade också andra saker som ungdomar i den åldern är intresserade av. Livet, döden, kärleken, allt det där. Folk var såklart, precis som i skolan, uppdelade i sina gäng, men det var som att gränserna blev mer suddiga väl på plats i församlingshemmet. Det var åtminstone vad jag minns aldrig någon som var respektlös eller otrevlig mot någon annan. Det var som att de där timmarna var vår egen lilla hemlighet. Ingen behövde veta att en cool person gått förbi en tönt och faktiskt sagt hej.

Notre Dame Försökte förgäves hitta en bild på mig och en kyrka. Men här är jag
och kanten av en, närmare bestämt Notre Dame i Marseille.

Visst kan jag inte förneka att det fanns en religionskoppling. Men jag störde mig aldrig på det. Vi avslutade varje veckas möte med att slå oss ner i ett nedsläckt rum med bara stearinljus som ljuskälla. Vi bad Fader vår och sjöng sånger från Taizé, och satt där i tystnad. När man var fjorton åt var en stunds lugn och ro verkligen uppskattat, åtminstone för mig. Jag minns att jag värdesatte stunderna i det där rummet.

Vi sjöng, spelade teater, åkte på läger och hängde i största allmänhet. Året därpå, när vår egen konfirmation var avklarad, valde jag och några vänner att stanna kvar som faddrar för nästa års konfirmander. Jag minns att en kompis beskrev det som att det där församlingshemmet var ett av få ställen där hon kände sig hemma. Jag vet flera som kände så.

Efter ett år som fadder började tiden gå åt till annat. Jag spelade teater och sjöng i körer mest varannan dag, och gymnasiet närmade sig med stormsteg. Jag slutade vara fadder, men kyrkor fortsatte ändå ha en plats i mitt liv. Eftersom jag sjungit mycket har det blivit både Lucia-tåg, julkonserter och en del annat i olika kyrkor i Gävle. Jag tycker fortfarande om att bara gå omkring i de där fantastiska byggnaderna, och jag tycker om stämningen och all historia man kan hitta.

Jag säger inte att religion bara gör gott. Religion river upp många sår, har satt världen i brand gång på gång och är för många ren idioti. Men jag kan inte bara förkasta kyrkan, och dagens kyrkoval, som något som inte berör mig. För den har berört mig, även som icketroende. Den har aldrig påverkat mig religiöst, men den har påverkat mig på andra sätt. Kyrkan har sina brister, men den har också medmänsklighet och en öppenhet som kan vara svår att hitta på andra platser idag. Jag hoppas att SD eller andra liknande krafter inte lyckas få makt att förstöra det som idag är fint med kyrkan. Och jag hoppas att Öppen Kyrka och andra med vettiga värderingar använder sitt inflytande till att rätta till de brister som finns idag.

Vad vill jag säga med det här? Jag tror jag vill säga tack. Och hejdå. Mina barn kommer inte döpas, om jag gifter mig kommer det göras borgerligt, och min begravningscermoni kommer inte ske i kyrkan. Efter det här valet kommer jag gå ur Svenska kyrkan. Jag är inte troende, och det känns inte rätt för mig att vara medlem. Men jag hoppas att kyrkan kan fortsätta vara en bra plats för de som behöver den. Att den kan fortsätta vara en trygghet för vilsna tonåringar eller flyktingar i behov av hjälp. Att den kan fortsätta ha ett hjärta och hjälpa dem som ingen annan vill ta sig ann. För det är viktigt.

Hejdå Svenska Kyrkan. Tack för den här tiden.

PS. Skulle du också vilja gå ur Svenska Kyrkan så finns information om hur du går till väga här.

2 kommentarer

Filed under Allmänt, Rasism

Kyrkovalet

Röstlokalerna har öppet till klockan åtta, så du har fortfarande gott om tid att ta dig dit och lägga din röst.

Jag röstade under det förra kyrkovalet, och kommer göra så även i år. Det blir dock nog sista gången för min del, sen ska jag gå ur svenska kyrkan. Jag hör till en av de sista årgångarna som automatiskt blev intagen vid födseln, och eftersom jag faktiskt inte är troende så känns det rätt meningslöst att vara medlem.

Men nu när jag ändå har en röstsedel hemma så ska jag använda den. Det mesta har ju redan sagts angående årets kyrkoval och varför det är extra viktigt att rösta i och med SDs mobilisering. SD är den enda nomineringsgruppen som skickat hem någon som helst information om valet till mig. Jag kan ju säga att den hamnade i pappersinsamlingen väldigt raskt.

Kanske kan man tycka att jag inte borde bry mig om utifall SD eller någon annat nomineringsgrupp får inflytande i kyrkan. Jag planerar inte att gifta mig kyrkligt, tänker inte döpa mina barn, jag är inte troende och engagerar mig inte på något vis i kyrkans aktiviteter. Men bara för att jag själv inte tar del av det kyrkan erbjuder så betyder det ju inte att jag inte bryr mig om vad de gör. Och det räcker för mig att läsa vad SD vill åstadkomma på det här området – dvs, upphöra med stödet till ”islamiseringen” av Sverige, se till att kyrkan slutar gömma illegala invandrare och se till att kyrkan upphör med sitt stöd till ”massinvandringen” – för att veta att det här är ett gäng jag inte vill ge chans till inflytande på något plan (som att jag inte visste det redan). Det är illa nog att SD ligger och slirar på platsen som Sveriges tredje största parti. Att ge dem chansen att förstöra den fristad kyrkan ändå kan vara för många som flytt till Sverige känns bara rent idiotiskt. Därför ska jag rösta i eftermiddag.

Och hur kommer jag rösta? På Öppen kyrka. För är det något som känns viktigt med kyrkan så är det att alla troende ska ha samma chans att gifta sig kyrkligt och bli präst, diakon eller biskop. Straight som gay, kvinna som man. Och allt däremellan.

Jag har faktiskt en gång i tiden haft mer kopplingar till kyrkan. Jag är döpt, konfirmerad, och var till och med konfirmandledare under ett år. Jag tänkte berätta mer om det och min egen relation till kyrkan senare idag.

Bomhus kyrkaBomhus kyrka, där jag själv både är döpt och konfirmerad.

 

2 kommentarer

Filed under Allmänt, Rasism

Ett rop på hjälp

Att börja i skolan tar verkligen på hjärnkapaciteten. Det är som att min skalle är för full av marknadsplaner, SWOT-analyser och positionering för att intressanta och roliga idéer till blogginlägg ska få plats! Dessutom håller jag också på att slutföra ett bilderboksprojekt samt förbereda en flytt i slutet av månaden. Men jag vill verkligen fortsätta blogga regelbundet, och ska göra mitt allra bästa för att hålla uppdateringstakten i vettig fart. Så hjälp mig gärna med lite inspiration! Vad tycker DU att jag ska skriva om? Har du tips på några inspirerande blogginlägg, artiklar eller ämnen? Jag har nog inte bloggat länge nog för att ha helt slut på tankar, jag måste bara se till att jag orkar få igång dem när skolan är slut.

AlexandraSå här ser jag ut när jag försöker tänka just nu.

Men som sagt: Har du några idéer om vad ni skulle vilja läsa om här på bloggen? Något ni undrar över min åsikt om? Give it to me, så ska vi hoppas att skolan sliter lite mindre på min söta hjärna när jag kommit in i studentrytmen igen.

Ciao!

2 kommentarer

Filed under Allmänt

Att läsa, skriva och våga

Jag har alltid älskat ord och text. Jag lärde mig läsa rätt tidigt. Min dåvarande bästis var ett år äldre än mig. Jag ville ju aldrig vara sämre än henne och började därmed traggla alfabet så fort hon gjorde det. Och sen dess har det bara rullat på. När jag var liten var jag otroligt stolt över den här förmågan. När jag först av alla i klassen fick byta upp mig från Olas till Elsas läsebok, som var lite svårare, lade jag den mitt på bänken så att så många som möjligt skulle se den.

Elsas bokElsas bok, vilken grej!

Med tiden blev ju inte kunskapen att läsa så mycket att skryta med i skolan, men min fascination för böckerna bestod. Jag satte hela tiden nya mål för mig själv. Den första boken jag läste som var över 300 sidor lång hette Saknad, Jennie 3 år. Det var verkligen en milstolpe. Jag kände att jag äntligen läst en riktig bok.

Och böckerna var alltid en sån tröst för mig. Under det året vi bodde på landet och jag inte hade så många vänner satt jag oftast på någon bänk med en helt annan värld handen. Det är ju lite av en klyscha, men böckerna och dess karaktärer blev verkligen mina kompisar. Och så är det än idag, trots att jag numera har mängder av fysiska vänner att omge mig med.

Jag har dessutom alltid älskat att skriva, och gärna velat skriva också. Och jag har fått massor av bra uppmuntran genom åren. Av min lågstadielärare Maggan som gav mig den där svårare läseboken. Av mellanstadieläraren Irene som läste upp min historia om en ensam näckros för hela klassen för att hon tyckte den var så bra. Av min högstadielärare Renée som tipsade om skrivartävlingar jag kunde vara med på. Och av mina handledare i det projektarbete jag gjorde på gymnasiet som verkligen peppade mig efter att jag skrivit mitt allra första teatermanus. Jag minns också en lärare jag hade i mediekommunikation som tipsade mig om olika journalistutbildningar inför studenten.

Men jag sökte ingen skrivarutbildning. Istället studerade jag, i tur och ordning, japanska, teater, vismusik och floristik innan jag slutligen, lite för att vara snäll mot mig själv, tog en distanskurs i kreativt skrivande. Bara på skoj såklart, var min tanke då.

Jag vet inte vad det var, men något gjorde alltid att jag valde bort det jag helst av allt ville göra. Kanske för att tanken på att misslyckas med det jag ville mest av allt kändes så mycket värre än tanken på att misslyckas som skådespelare eller musiker. Tänk om jag inte kunde skriva? Tänk om jag inte var bra nog? Tänk om jag måste ge upp? Tänk om, tänk om.

Men efter den där kursen i kreativt skrivande har det liksom inte funnits någon hejd på mig. Jag har fått en novell publicerad i en tidning. Jag har skrivit en roman som jag fortfarande väntar på förlagens åsikter om. Jag bloggar så gott som varje dag och börjar sakta men säkert få en trogen läsarskara. Jag har skrivit en debattartikel som delats 6500 gånger och gett mig inbjudningar till både P3, SVT och TV4. Och igår var första dagen på min utbildning till webbkommunikatör.

Det spelar liksom ingen roll om jag lyckas längre, jag vill bara skriva. Vissa dagar leder det till något asbra, som med 5:2-artikeln, och vissa dagar är det ingen som läser. Men jag får mer och mer självförtroende varje dag, för jag känner mer och mer att jag äntligen är inne på rätt spår.

Det jag slutligen vill säga med det här inlägget är att jag tycker ni också ska våga. Våga satsa på det där ni vet att ni vill göra, men inte vågar. Kan jag så kan ni.

Puss!

ManusetJag och det färdiga manuset till min första roman.
Häftigaste ögonblicket i mitt liv.

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt, Böcker

Älskade hatade förort

När jag flyttade till Göteborg kunde jag ingenting om staden. Jag hade redan bott i på internat i Kungälv i ett år, men den inkapslade tillvaro vi levde uppe på det lilla berg där vi huserade gav ingen större lust till utflykter in till stan. Vi levde i vår egen värld, och den lilla gångvägen mellan skolan och busshållplatsen var brant och asjobbig att gå uppför. Så när det var dags att söka lägenhet på Boplats kollade jag helt enkelt på vilka lägenheter som hade färst sökanden. Jag och min dåvarande pojkvän fick rätt snabbt en stor och billig tvåa i Hammarkullen.

Hade jag varit uppvuxen i Göteborg hade jag med största sannolikhet aldrig flyttat dit. Jag hade förmodligen blivit så påverkad av folks prat om stället att jag dömt ut det som farligt och otryggt. Men nu fick jag bilda mig en egen bild av stället. På inflyttningsdagen pratade jag lite kort med en granne i trappuppgången.

– Ska ni flytta in?
– Jajamen!
– Oj! Det bor inte så många svenskar här. Var har ni bott innan?
– I Kungälv.
– Flyttar ni från Kungälv till ghettot?!

Det var uppenbart att hon tyckte vi var rätt märkliga. Jag mötte senare liknande reaktioner i videobutiken (”Bor du här?”) och bland random folk när jag berättade var jag bodde (”Bor du där?”).

This is a "concrete house" of Hammar...

Byggnader vid Hammarkulletorget, som det såg ut på min tid. Husen är numera renoverade.

Jag tyckte Hammarkullen var rätt fult. Åtminstone adressen Hammarkulletorget, där vi bodde. Det var höga gråa betonghus så långt ögat nådde. Men jag hittade en del guldkorn. Gröna områden när jag kunde promenera omkring. Och lägenheten var fräsch och fin. Den hade balkong och hela två badrum. Jag trivdes bra. Ibland kändes det obehagligt att gå över torget när jag gick hem på nätterna, på grund av de ungdomsgäng som samlades där. Men det problemet har jag å andra sidan haft så gott som överallt där jag bott. Området hade helt klart sina dåliga dagar, åtminstone enligt tidningarna, men under den tid jag bodde där lade jag aldrig märke till det beryktade våldet folk alltid pratade om.

Det finns så mycket fint i Göteborgs förorter. Lärjeån och promenadstråken runt Kortedala är gömda pärlor som många missar på grund av den här aversionen mot förorter. Det borde jobbas hårdare för att ändra folks inställning. Jag menar inte att skönmåla något. Det finns mycket som behöver göras. Vissa områden är dåligt planerade och dåligt upplysta. Vissa delar är otroligt nedgångna och i behov av renovering. Jag får ofta känslan av att bostadsbolagen utnyttjar bostadsbristen – ser den som en anledning att slippa renovera. Hyresgäster får de ju alltid ändå, folk är ju desperata. Varför lägga en massa pengar om folk hyr i vilket fall?

Jo, för att förortens rykte verkligen är i behov av att räddas. Jag har bott i både Hammarkullen, Hjällbo och Norra Kortedala, och jag är ärligt sagt skittrött på att höra att ”Där skulle jag aldrig kunna bo!”. Jag förstår verkligen inte folk som uttrycker sig på det viset, för alla är inte så privilegade att de kan välja var de vill bo. Det är rent utav väldigt få som har den möjligheten.

Men det värsta är ändå segregationen. Bara mina grannars reaktion när jag flyttade in i Hammarkullen talar ju sitt tydliga språk. Göteborg är uppdelat. Göteborg är små öar av egna världar, med några spårvagnsspår som binder dem samman. Och när folk kommenterat områdena jag bott i så är det en fråga som kommer upp gång på gång. ”Bor det inte mycket invandrare där?” Och jo, det bor mycket invandrare där. Men till skillnad från vad frågeställarna ofta menar med sin fråga så är inte det ett problem. Problemet är att förorterna verkar sättas i sista hand när det kommer till upprustning, och att vi sedan sätter nyanlända invandrare, ensamstående föräldrar och fattiga människor att stå ut med att inte prioriteras. Som att man bara ska vara nöjd med tak över huvudet. Om inte det skapar utanförskap och misstro till samhället så vet jag inte vad.

Ibland planerar man ju också att lyxrusta slitna områden så att de nuvarande hyresgästerna inte har råd att bo kvar. Men det är inte någon lyx som behövs. Bara en standardhöjning där det behövs.

Tilläggas ska ju att det på sistone dykt upp en del trevliga satsningar framför allt i de nordöstra delarna av Göteborg, t ex det nya kulturhuset i Bergsjön och Angered Arena. För att få folk att vidga sina vyer lite behövs det anledningar att åka ut till nya områden trots att man inte bor där.

Det här blev ett svamligt inlägg känner jag. Men anledning till att jag kom att tänka på detta var att jag snart själv lämnar Göteborgs ytterområden för att flytta till Johanneberg. För det är ju inte det att jag själv inte vill ha nära till skola, jobb och aktiviteter. Jag förstår att folk vill göra bostadskarriär och ser absolut det fina med Majorna. Men förortsområdena behöver inte vara sämre för att de ligger längre från stan. Och de behöver inte som nu kännas som avskärmade delar. Det borde vara integrerade med resten av Göteborg och erbjuda arbetstillfällen, aktiviteter och trevligt boende. I Sverige av alla ställen borde alla åtminstone kunna ha en lägenhet utan fuktproblem eller mögel. Jag har, som tur är, haft turen att alltid bo i fräscha och fina lägenheter, men för många av mina vänner har det varit en helt annan historia.

Färdigsvamlat. Om en månad flyttar jag. Tack Kortedala för den här tiden.

Läs för övrigt gärna om Utveckling Nordost och deras arbete i Göteborg.

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt