Author Archives: Alexandra Dahlberg

Riktiga tjejappar

När man pratar om eller googlar tjejgrejer (tjejspel, tjejfärger, tjejfilmer, tjejbloggar) så är det rätt tydligt vad som oftast åsyftas. Mode, rosa, smink, inredning och andra saker som förvisso kan vara skitkul men också är så otroligt trötta klichéer av vad tjejer sysslar med, och framförallt inte alls är något som bara de som identifierar sig som kvinnor kan ha glädje av.

Idag tänkte jag därför tipsa om några appar som faktiskt är relevanta för en stor del av den kvinnliga befolkningen. Here goes!

Menskoll / Period tracker

Blev varse om den här supertrevliga appen så sent som idag då min kompis Malin tipsade om den. Menskoll gör precis vad det låter som: håller koll på din menstruationscykel, och allt som hör den till! Du markerar när din mens börjar och slutar, och appen räknar utifrån den informationen ut när det är dags nästa gång. Den blir därför mer tillförlitlig ju längre du använder den.

I den inbyggda kalendern kan du också se när du förväntas ha ägglossning, och hur dina fertila dagar är utlagda. Väldigt smidigt om man försöker bli gravid alltså. Däremot ska man, såklart, inte använda appen för att räkna ut säkra perioder eller dylikt då det absolut inte är någon exakt vetenskap och kan variera från månad till månad.

Förutom de delarna ger appen en också en bra möjlighet till att lära känna sin egen kropp, vilket jag alltid tycker man ska ta alla chanser till att göra. Det är nämligen inte bara mensdagar du kan lägga in i din kalender. Du kan markera olika symptom som magsmärtor, sömnproblem, huvudvärk och sötsug; och på så sätt efter ett tag se om det finns några mönster i hur du mår under olika delar av din cykel. Det går också bra att lägga in olika humör du kan tänkas vara på, samt vilka dagar du haft sex.

Period Tracker

Jag tycker det här är så himla bra! Dels för att jag är lite av ett kontrollfreak och älskar att organisera och göra listor över saker, och dels för att appen får mens att framstå som världens vardagligaste grej — vilket det ju faktiskt är.

Jag har testat iPhone-versionen. Där finns Menskoll i en gratisversion som täcker de flesta funktionerna. Vill du lyxa till det och kanske sponsra de som ligger bakom appen finns en deluxeversion för 15 kronor som innehåller lite olika designval och statistikfunktioner.

Tjejsamlat

Om någon skulle ha missat den här pärlan så ta och ladda ner den direkt! Tjejsamlat (döpt efter ordet som också inspirerade till den här bloggens namn) ger dig tillgång till ett litet uppslagsverk med böcker, filmer, podcasts och annat som ger plats för kvinnor. Utvecklarna bakom appen tröttnade på mansdominansen som råder i populärkulturen idag, och beslutade sig för att hjälpa folk att leta upp alternativ.

IMG_3709

Tjejsamlat finns än så länge bara till iPhone. Ladda ner den helt gratis i AppStore!

Bubblare: Shecab

Den här appen är fortfarande under utveckling, men jag tycker ändå att den är värd att nämna. Växeltelefonisten Lina Tötterman märkte att det fanns en efterfrågan på kvinnliga taxichaufförer från tjejer som skulle hem ensamma på kvällar och nätter. Nu är hon på gång med en app där man själv kan boka just en kvinnlig chaufför.

Det suger ju att det här är ett behov som finns. Men som det ser ut idag är vi många som inte känner oss trygga när vi ska hem efter en utekväll eller nattens jobb. Och på de grunderna tycker jag det här är en grym idé. Alla ska kunna åka hem utan att känna någon oro! Nu är det bara att vänta på att appen blir verklighet.

Har du några egna tips? Dela med dig i kommentarerna!

6 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Teknik

Spotify ur ett feministiskt perspektiv

Jag bestämde mig för att göra ett litet experiment i morse. Jag slås ofta av att folk (särskilt män, men även kvinnor) kan ha svårt att ens på uppmaning nämna kvinnliga artister de gillar. Jag insåg själv för något år sedan hur mansdominerat mitt musiklyssnande var, och har sedan dess försökt att aktivt leta upp fler kvinnliga artister eftersom att de, uppenbarligen, inte får samma plats i rampljuset som deras manliga kollegor.

Det är så mycket som väldigt tydligt visar att det här är ett problem! Tidigare har jag berättat om kvinnliga musiker som av arrangörer avfärdas som körtjejer. Lisebergs program för Stora scenen består än så länge av Patti Smith och sex manliga artister, samt House på Liseberg som i sin tur ger oss en kvinnlig och fem manliga akter. Nyligen gick också fantastiska artister som Marit Bergman, Robyn och Nina Persson ut med en debattartikel i Aftonbladet där de kritiserar hur kvinnor gång på gång sopas undan ur musikhistorien. Det här är en aktuell och viktig fråga, och en som alldeles för få festivaler och skivbolag arbetar aktivt med.

Så åter till mitt experiment. Jag och min pojkvän Elias har en gemensam spellista på Spotify där vi turas om att lägga in tre låtar var. Den innehåller just nu 168 låtar av nästan lika många artister, så den borde ge ett hyfsat hum om vilken musik vi lyssnar på.

Det jag gjorde var att gå igenom hela listan och räkna hur många låtar som har en manlig respektive kvinnlig sångare, och sedan se om det var några skillnader i mina och Elias musikvanor. Här kommer det något nedslående resultatet:

Alexandras statistik — 58% kvinnor, 42% män

Alexandra

Elias statistik — 28% kvinnor, 72% män

Elias

Här ska tilläggas några saker. Dels att jag, som sagt, verkligen aktivt ansträngt mig för att hitta fler kvinnliga artister att lyssna på. Dels att Elias inte är någon bakåtsträvande antifeminist, utan tvärtom precis som jag är engagerad i de här frågorna. Så varför ser det ut så här? Varför lyckas inte ens medvetna killar ha en hyfsad jämn uppdelning på en så till synes enkel grej?

Hur krasst det än kan låta så tror jag att det handlar om lathet. Vi måste alla rannsaka oss själva lite, och göra det vi kan för att uppnå lite mer jämställdhet i våra dagliga liv. Det är så mycket saker som vi gör per automatik, utan att reflektera eller problematisera kring dem. Men vi borde verkligen göra det. Det är bra att se sina egna mönster, även om man inte alltid blir stolt över dem!

Men det är ju inte helt och hållet vårt fel. Vi blir matade med musiken vi lyssnar på. Från radio, tv, tidningar och vänner som tar över Spotify på fester. Musikmagasinet Gaffas omslag har till exempel länge varit tydligt mansdominerade med 33 manliga och 18 manliga artister på omslaget sedan 2010. Utöver det syns också två band med blandade kön. De ska dock har ett plus i kanten för att de verkar ha upptäckt skevheten. 2013 hade 5 av 12 nummer kvinnliga artister på omslaget, vilket var en stor förbättring jämfört med tidigare år.

Jag har sagt det förut, och jag säger igen. Media måste börja ta sitt ansvar, och framför allt lyssna på sina konsumenter. Vi gör vad vi kan, men när vi inte får hjälp av de större aktörerna så är det verkligen ett jobb i motvind. Att hitta kvinnliga artister idag är inte svårt. Den lilla ansträngningen det tar att kolla upp de grymma tjejerna som finns där ute (om en nu verkligen inte kan komma på en enda en på egen hand) kommer inte äta upp hela årets festivalbudget. Det borde vara så himla enkelt.

Kika gärna på någon av era egna spellistor, och dela med er av resultatet! På temat Spotify och feminism vill jag för övrigt tipsa om HEJ BLEKK-Michaelas Feminist anthems-lista! Feminismpepp i massor!

 

6 kommentarer

Filed under Kultur, Musik, Tidningar, TV

Feminism och klänningar

Ibland känner jag ett sånt sjukt ansvar för att stå upp för min kön. Som att jag måste bevisa något för andra (=icke-feminister).

Jag älskar klänningar. Jag tycker det är ett galet bekvämt och snyggt plagg. Faktum är att jag bara äger ett enda par byxor. Jag tycker också att det är superkul med håruppsättningar och smycken, och jag önskar verkligen att jag var bättre än jag är på att sminka mig, eftersom det är ett kul sätt att förstärka sin stil och uttrycka sig på.

Men ibland känner jag mig dum. Dum för att klänningar idag ses som ett väldigt kvinnligt attribut. Samma sak med smink och smycken. Jag kan plötsligt tänka att jag är en dålig feminist. Att jag har fallit för systemet. Att jag borde försöka gå mer utanför den klassiska kvinnoramen och intressera mig för sånt som inte traditionellt kan kopplas till vad jag har mellan benen. Börja meka med bilar. Spela fotboll. Bevisa att jag inte gått på samhällets påtryckningar om hur kvinnor ska se ut och vara. Bevisa att tjejer inte genetiskt gillar fluffiga känningar (vilket anti-feministerna ofta envist vill hävda) .

Men jag har ju fallit för systemet. Vem har inte det? Det är omöjligt att växa upp utan att bli påverkad av en rad olika faktorer. Det finns ingen magisk sköld som skyddar ens den mest pålästa från att undermedvetet ta åt sig av de intryck som vi dagligen blir utsatta för på olika sätt. Jag kommer nog aldrig kunna veta om jag gillar klänningar för att jag är uppfostrad till det, eller om det är något som bara har kommit till mig av sig själv.

Men att jag själv blivit påverkad innebär inte att jag samtycker!

20140224-123318.jpg

Jag ❤ klänning

I helgen kommenterade en vän att hen inte tycker att det finns någon värdering eller laddning i de olika bilderna för kvinna och man som man kan se på toalettdörrar (den där kvinnan har klänning och mannen byxor). Att de numera bara är symboler som inte betyder något. Men vore det så skulle jag ju inte känna att jag degraderar mig själv (och på något vis "sviker den feministiska kampen") genom att jag tar på mig kjol eller klänning. Då skulle inte små flickor bli bemötta med "Åh, vad söt du är" så fort de sätter på sig ett sånt plagg. Då skulle ingen reagera när killar väljer att sminka sig.

Klart som fan det finns en laddning i olika klädesplagg. Särskilt de kvinnliga, eftersom kvinnor just nu rangordnas under männen. Om en person som uppfattas som man klär sig i kjol ifrågasätter folk eftersom att det ses som ett sätt att sänka sig själv.

Det skulle ju inte ligga något egenvärde i att jag, trots ointresse, börjar klä mig på ett visst sätt eller lägga ner min själ i något för att det ses som klassiskt ”manligt”. Jag vill inte nå ett samhälle där alla är män. Jag vill ha ett samhälle där alla är människor som får bygga sina egna liv och personligheter. Där det som idag benämns som kvinnligt respektive manligt värderas lika högt, och inte tillhör ett specifikt kön.

Det ska vara okej för mig att engagera mig i bilmotorer, men det ska vara minst lika okej att jag lägger tid på att shoppa snygga 50-talsklänningar på loppis. Jag ska inte behöva känna någon press att smälta in i varken den ena eller andra rollen.

När jag får de här känslorna slutar det alltid med att jag lyckas resonera med mig själv. Jag har inte något ansvar att bära byxor för att andra ska uppfatta mig som mer seriös i min jämställdhetskamp. För det är ju det som är själva grundproblemet — att uppfattningarna inte har ändrats än. Att folk fortfarande skiljer folk från folk. Att alla inte får ha på sig vad de vill eller ta upp vilka hobbys som helst utan att det påverkar hur de blir bemötta.

Inte att jag har klänning.

10 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder

A Cat Named Joe och deras felaktiga slutsatser

Klädmärket A Cat Named Joe gick i dagarna ut med en alla hjärtans dag-annons som fick många, inklusive mig själv, att rygga tillbaka. Framför oss hade vi ett toalettbås som vad det verkade huserade en ung tjej och kille. Utifrån hur de poserade drog man snabbt slutsatsen att tjejen var i färd med att suga av båsets andra resident. Intill fick vi sedan läsa budskapet ”Give him something nice this year”.

ACNJs annons - Man ser kropparna på en man och en kvinna i ett badrum. Kvinnan ser ut att suga av mannen.

A Cat Named Joes alla hjärtans-annons.

Det har nu visat sig att annonsen var ett experiment från ACNJs sida. Det de enligt dem själva ville uppnå var att se om negativ publicitet och anklagelser om sexism faktiskt kunde öka ett företags försäljning. De ville se om det kunde vara anledningen till att företag som Americal Aparell trots kritik fortsätter med sin sexistiska marknadsföring år efter år.

Och i det här fallet fick de rätt. Enligt egna siffror gick deras försäljning i taket och låg 600% högre än vanligt två dagar efter annonseringen satte igång. Därmed kom de fram till detta:

”Slutsatsen av detta experiment är att sexistisk och provocerande reklam aldrig kommer att upphöra så länge folk låter sig provoceras. Den existerar för att samhället gör den värdefull. […] Dagen vi slutar att behandla provocerande budskap som sensationsnyheter och istället lägger lika mycket tid och energi på att faktiskt lyfta fram budskap som handlar om kärlek och respekt, är också den dagen då värdet i sexistisk reklam kommer att försvinna. Och vi kommer ett steg närmare ett jämnställt samhälle.”

Jag vill drista mig till att säga att det här är fel. Kanske rentav skitsnack på vissa punkter. Faktan i sig är intressant och spelar på den gamla parollen ”All PR är bra PR”. Och visst kan det, i det här fallet, vara så det fungerar.

Men den feministiska kampen handlar inte om att slå ut ett sexistiskt företag från marknaden. Det är större än så. När jag protesterar mot sådant jag tycker är fel gör jag det inte bara för att få bort det sexistiska materialet i fråga — jag hoppas även att jag kan lära någon något på kuppen. Jag protesterar för att öppna upp folks ögon. För att vi sakta men säkert ska bli en mer medveten befolkning. Jag vill att folk ska börja upptäcka sådant som de tidigare aldrig lagt en tanke på. Att de en dag ska börja se mönster i människor och företags beteenden som de tidigare inte reflekterat över. Som känns skeva och orättvisa. Jag vill att det feministiska tankesättet ska bli så spritt att det i slutändan inte finns någon marknadsföringstyp som kommer på tanken att ens skapa en sexistisk reklam.

Självklart ska vi sprida budskap om kärlek och respekt. Självklart ska vi lyfta fram goda exempel. Men vi måste också kämpa. Uppmärksamma. Strida. Och om det leder till att ett företag tillfälligt tjänar pengar på min kamp så skiter jag faktiskt i det. Ändamålen helgar medlen, och jag tänker aldrig — aldrig — hålla käft.

Lämna en kommentar

Filed under Kläder, Reklam

Riktiga män och fittpiskor

Ja, vi har ju sett dem förut. Välmenande (…) själar som vill vill prata om en manlighet i kris. Nu senast var det Belinda Olsson som nojjade över de stackars männen i SVTs Fittstim. Nu har vi i olika medier fått bekanta oss med Herman Ottosson och hans Raw Man-kurs.

Vad är då Raw Man? Jo, det är ett tillfälle för vilsna män att hitta tillbaka till sim manlighet. Att slippa bli ”pussy whipped” (vilket en av deltagarna i kursen tydligen var i åtta långa år). Att se till att ens partner får tillbaka sin respekt för (och därmed attraktion) av en. För tydligen spricker många relationer just av att kvinnor inte längre vill ligga när de inser att deras man inte utstrålar tillräckligt med maskulin energi. Och här gick jag och trodde att det var mer vanligt att kvinnor lade ner för att de förväntas jobba på underbetalda jobb och sedan också gå hem och göra större delen av hushållsarbetet.

Ottosson säger att han absolut är för jämställdhet på exempelvis arbetsplatser, men att det har gått får långt när det kommer till relationen. På jobbet ska vi alltså tydligen vara jämlikar och jobba lika hårt, men när vi väl tagit oss till hemmets lugna vrå så är det dags för mannen att få sina trötta fötter masserade. Ottosson förklarar nämligen även att kvinnors syfte (hans eget val av ord) är att dela med sig av sitt hjärta och sprida så mycket kärlek som möjligt. Annars kommer hennes liv för eller senare kännas meningslöst. Mannens syfte är istället att förverkliga sig själv (surprise) och dela med sig av sin unika gåva (ej specificerat vad den består i).

Det här om något är väl beviset på att män, lika väl som kvinnor, får lida av vårt ojämställda samhälle. Oavsett vilket kön vi identifierar oss som så öses det ständigt förväntningar om hur vi ska eller inte ska bete oss över våra huvuden.

Men fine, jag köper faktiskt att det finns folk därute som känner sig ”vilsna” i sin mansroll. Som tycker det är jobbigt att folk börjar säga ifrån och ifrågasätta. Klart som fan att det är obekvämt när man är van att bara kunna köra sitt eget race. Men problemet för dessa personer är ju inte att de måste hitta tillbaka till sin maskulinitet. Det är att de måste omvärdera hur de ser på världen, och på könsrollerna som vi så länge har varit, och fortfarande är, tvungna att anpassa oss till. Det är inte ett problem att man inte längre vet vad som är maskulint, det är ett problem att folk fortfarande tror att det begreppet ens är relevant.

De män som går de här kurserna måste inte söka upp sin manlighet. De måste lista ut vad de är utanför den traditionella mansrollen. Och är inte det mycket roligare? Ger inte det åh så många fler val än alternativet?

Som avslut vill jag visa den här grafen, där du enkelt kan ta reda på om du är en så kallad riktig man:

Riktig man

Bild av Erin Jugde (http://erinjudge.com)

Ps. Kursledarens försök att visa upp sina metoder för Aftonbladets reporter är bara galet obehagliga.

2 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Sluta lägga skulden på tjejerna

”Om ni slutade köpa skiten så skulle det inte finnas!”

Ett klassiskt argument när folk protesterar mot idiotiska produkter. Men det är verkligen en sanning med modifikation.

Oftast har jag bemöts av meningar liknande denna i diskussioner om sexism. Om feminism, och om kvinnofrågor. Senast gällde det att H&M marknadsförde sin alla hjärtans dag-kampanj med orden ”addera lite extra magi”, och därefter tipsade om olika underkläder som formar om kvinnans kropp till en som bättre matchar dagens ideal. Jag ifrågasatte detta. Är H&Ms tanke att man måste ha en viss kroppsform för att få en magisk kväll? För att överhuvudtaget känna sig magisk? Kan inte jag känna mig snygg och sexig i deras underkläder om jag drar mer än storlek 36?

H&Ms nyhetsbrev

Utdrag ur H&Ms nyhetsbrev

H&Ms svar på min kritik var väldigt rutin. De tackade för min åsikt och skulle föra den vidare. Kommentarsfältet under blev tyvärr också rätt rutin. För man börjar ju vänja sig. Vid folk (oftast män) som tycker att ens påpekanden är löjliga. Som tycker att man borde göra något konstruktivt istället. Som förklarar hur läget ligger.

Och som, såklart, vill berätta för mig att det är mitt eget fel att marknadsförare förklarar för mig hur jag borde se ut. Enligt en kommentar hade det aldrig funnits produkter som dessa om det inte vore för att vi kvinnor efterfrågade dem. Vi har alltså tjatat till oss små minishorts som gör det lite svårare att andas, men lite lättare att komma i en mindre storlek. På samma sätt som vi (antar jag) tjatade till oss korsetter som gjorde att vi svimmade av ren syrebrist.

Men det är ju där det brister. Det är ju aldrig så enkelt. För det här är verkligen ingen hönan-eller-ägget situation. Det är tydligt att korsetten kom först, och därefter efterfrågan på den. För att vi då fick lära oss att det var det som gällde. För att vi idag ständigt blir tillsagda att vi behöver vara små och nätta för våra partners (och vi själva) ska tycka att alla hjärtans dag är magisk. Vi köper de här grejerna för att må lite bättre. För att vi tror att vi ska bli mer omtyckta. För det är ju så det fungerar! Åtminstone när man ser ut över reklamlandskapet.

Vi köper inte för att vi vill. Vi köper för att vi känner oss tvungna. Det spelar inte ens någon roll om att vi är medvetna om problemet; jag äger faktiskt ett par av H&Ms formande shorts. För att någon del av mig fortfarande tror att det är vägen till lyckan.

Därför är argument om att man ”bara borde sluta köpa” så bortkastade. För det handlar inte om den lilla handlingen att ge kassörskan 99:- och bära med sig kassen hem. Det handlar om ett långt pågående förtryck där vi kvinnor förväntas bete oss och vara på ett visst sätt. Det är det vi måste kämpa mot. Det är det vi måste kritisera.

Inte tjejer som går och köper underkläder i hopp om att bli accepterade.

4 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder, Reklam

Vi måste prata om viktångesten

Det pratas mycket om vikt idag. Om att vilja gå ner i vikt, om att banta, om att komma i den där storleken man strävar efter.

Och jag tycker, för en gångs skull, att vi borde prata om vikt. Men inte på det sättet.

Vi borde prata om hur mycket den där siffran påverkar oss. Vi borde prata om hur våra matvanor tar upp orimligt mycket tid i vårt dagliga liv. Om hur många gånger om dagen vi känner oss dåliga för att vi tog en extra bulle till fikat, eller inte valde sallad till lunch.

Jag vet att det här är ett problem för många. En kompis till mig sa för en tid sedan att hon tänker på mat hela tiden. Att det liksom alltid finns där i bakhuvudet. Vad ska jag äta? Vad kan jag äta? Vad borde jag äta? De här tankarna är så mycket vanligare än man tror. Man behöver inte vara ätstörd för att må dåligt över vikthets och matpress. Särskilt för tjejer har det snarare blivit en del av det dagliga livet, något man alltid måste kämpa med. Och oftast tror man nog att man är ensam. Man tycker inte att någon av ens vänner verkar ha något problem med att ta både varm choklad och blåbärspaj på caféet. Ingen annan verkar ju älta om de verkligen kan äta pizza för andra gången den här veckan.

paj

Ägna nästa fika åt att prata om varför man ska behöva må dåligt över att ha tagit en fika.

Men det är ju just det. Vi pratar inte om de här tankarna. Vi pratar inte om den där pockande ångesten. Om den eviga känslan av att inte räcka till, och inte duga. De där fängslande och kontrollerande tankarna som på sikt kan eskalera och bli något mycket värre. Leda till anorexi, bulimi, hetsätningar eller ortorexi. Som i värsta fall kanske redan har gjort det. Vi håller dem kvar i vårar huvud och låter dem tugga i sig av vår självkänsla medan vi själva försöker äta så lite som möjligt.

Jag tror vi måste börja öppna oss. Prata om de här känslorna med varandra. Ge varandra chansen att känna att man inte är den enda som har de här känslorna. Då tror jag de blir lättare att bära. Lättare att kämpa emot. Det är alldeles för stigmatiserat att prata om vikt på det sättet. Man får säga ”Fy fan, jag har gått upp två kilo över jul!”, men det är inte lika lätt att på en lunchrast slänga ur sig ”Fy fan, jag känner verkligen att all press att hålla en viss vikt kontrollerar mig och mitt liv!” eller ”Fy fan, jag mår verkligen dåligt av att aldrig kunna njuta av något jag äter”. Ätstörningar är fortfarande något som många känner att de måste skämmas för, och det är samma sak med tankar som kan en dag kan leda till att man blir sjuk.

Även om mitt bulimiska beteende är borta så lever den där fikaångesten kvar. Den kommer och går, i omgångar. Jag har lärt mig hantera den, men alla andra har inte haft chansen till psykologisk hjälp för att tackla sina tankemönster. Så nu hoppas jag att vi kan börja hjälpa varandra. Öppna upp oss. Och prata om det.

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

Tjejbloggat 2.0

Nu närmar det sig. Tjejbloggat är på väg tillbaka. Under tiden jag återhämtat mig från min operation i november så har jag funderat och filat på en ny variant av bloggen, och nu börjar bitarna att falla på plats. Det blir en ny adress, ny design och en flytt till wordpress.org. Jag hoppas att ni har tålamod, och att ni hittar tillbaka hit trots att jag hållit mig i skuggorna så länge. Feministpepp i mängder till er så länge!

 

2 kommentarer

Filed under Allmänt

2014 – ett friskt år!

När jag ringde till Östra sjukhusets avdelning för anorexi- och bulimibehandling tidigt förra våren vet jag inte riktigt vad jag väntade mig. En del av mig var inte helt säker på att jag behövde hjälp. Tänkte att någon skulle skratta när de hörde vad jag vägde och förklara att jag var för tjock för någon behandling. Att jag inte var tillräckligt sjuk. Det här var innan jag lärde mig att ens vikt i kilon inte säger ett dugg om huruvida man har en ätstörning eller inte.

Ytterligare en del av mig trodde inte att vården skulle hjälpa. Vad skulle de göra egentligen? Jag hade accepterat mitt beteende och hur jag levde, och på sätt och vis kändes det som en så viktig del av mig att jag inte trodde att det gick att eliminera.

Men jobbigast var nog den sista delen. Den som faktiskt inte ville bli frisk. Den som kanske inte var nöjd, men åtminstone bekväm med situationen. Den som inte ville ge upp hetsätandet för att den inte visste hur den då skulle hantera vardagen. Den som inte ville ge upp svält-dagarna för att den var rädd för att kilona skulle öka.

Men trots all den där inre konflikten så ringde jag ändå samtalet. Trots allt så svarade jag på alla frågor när läkaren ringde tillbaka. Jag gick på min första invägning (återigen rädd att någon skulle skicka hem mig, vilket såklart inte hände) och påbörjade behandlingen. Två dagar i veckan tog jag mig ut till sjukhuset. Blev vägd, gick igenom min matdagbok och pratade med min terapeut.

I början var det jobbigaste matschemat. Jag var inte van vid att äta regelbundet, och definitivt inte vid att äta ofta, och det var inte lätt att ställa om till. Det gick inte alltid. Ibland blev det fel. Ibland hetsåt jag. Ibland åt jag ingenting. Men oftast gick det. Och jag försökte lägga de misslyckade dagarna bakom mig och börja om, även om det inte gick helt lätt varje gång.

Jag hade blivit tillsagd att inte ha någon våg hemma, så jag gömde den i källaren. Långt under en massa kartonger så jag inte skulle få för mig att gräva upp den. Kände en blandning mellan ångest och förväntan inför varje invägning på kliniken. Tyckte det var jobbigt när jag gått upp, och blev glad när jag gick ner. Där hade ingenting förändrats, inte än. Men jag upptäckte något viktigt. Från att ha varit glad när jag klev innanför dörren kunde jag plötsligt känna mig helt ur fas. Allt för ett halvt kilos viktuppgång. Ett halvt kilo som förmodligen bara var vatten. Det var lärorikt att inse hur stor påverkan de där siffrorna på vågen hade på mig. Att de styrde mitt mående så otroligt mycket, även när de inte hade någon som helst betydelse.

Idag äger jag ingen våg. Jag slängde den när jag flyttade för några månader sedan. Jag rekommenderar alla att göra detsamma. Du vet förmodligen mer om hur din kropp mår än en våg någonsin kommer att göra.

Som sagt, det var inte lätt. Men när resultaten började märkas blev det lättare. När jag sakta men säkert började våga mig på att testa mat jag tidigare avfärdat. När jag märkte att jag inte var lika trött på jobbet. När jag började känna att jag faktiskt hade ork till att träna, och att mitt humör blev stabilare. Små saker, som en efter en byggde på varandra och som peppade mig till att fortsätta på samma bana.

Nu har det snart gått ett år, och jag kan knappt förstå hur mycket som har hänt. Kanske inte om man frågar andra. Kanske inte på ytan. Jag gör ungefär samma saker, ser ungefär likadan ut. Men jag tänker helt annorlunda. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha sett på min kropp i en helkroppsspegel på flera dagar. Att jag inte har tänkt tanken att göra det. Det som annars var lite av en morgonritual. Att titta, vrida och vända. Leta fel. Jag märkte inte ens av att jag slutade med det. Eller en sån liten grej som att kunna äta en pizza och dricka en läsk någon bakfull söndag och sedan inte tänka mer på det. Bara låta det vara, och fortsätta vara glad.

Jag vet inte om 2014 kommer bli mitt år. Men jag ska jobba hårt som fan för att det ska bli ett friskt år. Jag säger inte att det är över. Att tankarna aldrig dyker upp längre. Det gör de ju. Det är inte så att jag inte är bulimiker längre. Men jag kan mota bort impulserna när de kommer. Jag kan smälla till dem och be dem skärpa sig. Kanske tar de övertaget någon dag, och då är det okej. Alla har vi dippar ibland. Men den här gången vet jag att jag kan komma på banan igen.

Så, nytt år alltså. Det känns väldigt bra.

2 kommentarer

Filed under Kroppen

Jag kommer tillbaka

Uppdateringsfrekvensen här har verkligen varit under all kritik här sedan i november, men det finns en anledning. Jag har gjort en rätt omfattande fot-operation som tagit väldigt mycket ork och energi, vilket gjort att jag fått lägga mitt fokus på att orka ta mig till skolan och hålla någorlunda ordning på mitt hem. Nu är jag dock äntligen på bättringsvägen, och om någon vecka ska jag — om inget går galet — till och med bli av med kryckorna. 

Så när kommer jag igång och skriver igen? Jag känner att suget börjar återvända, så inom en inte alltför avlägsen framtid. Kanske redan i eftermiddag, kanske om en vecka. Jag vill inte spika något, men jag lovar att det kommer.

Ciao!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet