Feminism och klänningar

Ibland känner jag ett sånt sjukt ansvar för att stå upp för min kön. Som att jag måste bevisa något för andra (=icke-feminister).

Jag älskar klänningar. Jag tycker det är ett galet bekvämt och snyggt plagg. Faktum är att jag bara äger ett enda par byxor. Jag tycker också att det är superkul med håruppsättningar och smycken, och jag önskar verkligen att jag var bättre än jag är på att sminka mig, eftersom det är ett kul sätt att förstärka sin stil och uttrycka sig på.

Men ibland känner jag mig dum. Dum för att klänningar idag ses som ett väldigt kvinnligt attribut. Samma sak med smink och smycken. Jag kan plötsligt tänka att jag är en dålig feminist. Att jag har fallit för systemet. Att jag borde försöka gå mer utanför den klassiska kvinnoramen och intressera mig för sånt som inte traditionellt kan kopplas till vad jag har mellan benen. Börja meka med bilar. Spela fotboll. Bevisa att jag inte gått på samhällets påtryckningar om hur kvinnor ska se ut och vara. Bevisa att tjejer inte genetiskt gillar fluffiga känningar (vilket anti-feministerna ofta envist vill hävda) .

Men jag har ju fallit för systemet. Vem har inte det? Det är omöjligt att växa upp utan att bli påverkad av en rad olika faktorer. Det finns ingen magisk sköld som skyddar ens den mest pålästa från att undermedvetet ta åt sig av de intryck som vi dagligen blir utsatta för på olika sätt. Jag kommer nog aldrig kunna veta om jag gillar klänningar för att jag är uppfostrad till det, eller om det är något som bara har kommit till mig av sig själv.

Men att jag själv blivit påverkad innebär inte att jag samtycker!

20140224-123318.jpg

Jag ❤ klänning

I helgen kommenterade en vän att hen inte tycker att det finns någon värdering eller laddning i de olika bilderna för kvinna och man som man kan se på toalettdörrar (den där kvinnan har klänning och mannen byxor). Att de numera bara är symboler som inte betyder något. Men vore det så skulle jag ju inte känna att jag degraderar mig själv (och på något vis "sviker den feministiska kampen") genom att jag tar på mig kjol eller klänning. Då skulle inte små flickor bli bemötta med "Åh, vad söt du är" så fort de sätter på sig ett sånt plagg. Då skulle ingen reagera när killar väljer att sminka sig.

Klart som fan det finns en laddning i olika klädesplagg. Särskilt de kvinnliga, eftersom kvinnor just nu rangordnas under männen. Om en person som uppfattas som man klär sig i kjol ifrågasätter folk eftersom att det ses som ett sätt att sänka sig själv.

Det skulle ju inte ligga något egenvärde i att jag, trots ointresse, börjar klä mig på ett visst sätt eller lägga ner min själ i något för att det ses som klassiskt ”manligt”. Jag vill inte nå ett samhälle där alla är män. Jag vill ha ett samhälle där alla är människor som får bygga sina egna liv och personligheter. Där det som idag benämns som kvinnligt respektive manligt värderas lika högt, och inte tillhör ett specifikt kön.

Det ska vara okej för mig att engagera mig i bilmotorer, men det ska vara minst lika okej att jag lägger tid på att shoppa snygga 50-talsklänningar på loppis. Jag ska inte behöva känna någon press att smälta in i varken den ena eller andra rollen.

När jag får de här känslorna slutar det alltid med att jag lyckas resonera med mig själv. Jag har inte något ansvar att bära byxor för att andra ska uppfatta mig som mer seriös i min jämställdhetskamp. För det är ju det som är själva grundproblemet — att uppfattningarna inte har ändrats än. Att folk fortfarande skiljer folk från folk. Att alla inte får ha på sig vad de vill eller ta upp vilka hobbys som helst utan att det påverkar hur de blir bemötta.

Inte att jag har klänning.

Advertisements

10 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kläder

10 responses to “Feminism och klänningar

  1. Jag funderade på liknande igår, och ifrågasatte mig själv lite. Vad är manligt och kvinnligt och borde jag göra på ett annat sätt bara för att inte falla in i en given roll? Jag kom ändå tillslut fram till att det som jag skulle vilja se är att det faktiskt inte spelar någon roll hur jag gör eller klär mig. Att det inte är laddat med en massa värden på förhand. Att vissa av mina egenskaper inte är typiskt manliga, och andra typiskt kvinnliga. Utan bara mänskliga.

    • Precis! Det är trist att det inte ser ut så idag. När jag berättar om mina mer ”manliga” intressen som fäktning och tv-spel, blir det alltid en så mycket större grej än om jag berättar att jag gillar second hand-shopping. Det läggs en uppenbar värdering i det.

  2. Vi är ett gäng män som också tröttnat på alla stereotyper och normer när det gäller kläder, t ex leggings http://unisexmode.wordpress.com eller kjol, http://nyheter24.se/noje/bloggvarlden/757553-viktor-frisk-om-att-bara-kjol-hur-kan-nagot-skapa-sa-mycket-hat eller som jag brinner för också att vi män skall få gå i färgglada gummistövlar!

  3. Elina

    Detta är en av de frågorna som gör att Genusvetenskapen är en av de mest komplexa områdena att utforska, just eftersom det är näst intill omöjligt att verkligen bevisa vart könsroller kommer ifrån.
    Precis som du säger, är det verkligen det bästa att sträva efter ett samhälle där alla strävar efter att vara män? Och är det egentligen så konstigt att vi har kommit dit, då samtliga priviligier i arbets- och kulturliv har givits till dem?
    Svår, nästintill omöjlig fråga att besvara, men det viktigaste är att alltid vara kritisk.

    • Ja, det är så jag försöker tänka. Hur en än beter sig kommer man alltid falla inom ramen för någon norm, frivilligt eller ofrivilligt. Det viktigaste är att man själv funderar kring det och, precis som du säger, är kritisk. Jag försöker att dels fundera över varför jag gör på vissa sätt, och sedan ta mig en tankeställare över huruvida jag vill fortsätta göra det eller inte. Exempelvis slutade jag raka benen (för det gav mig ingenting personligen utan var enbart för andras skull), men fortsätter klä mig klassiskt ”kvinnligt” (för att jag tycker det är fint).

  4. Elina

    Personligen anser jag att den respons en får av samhället när en ”lever upp till förväntningarna”, är det som verkligen betingar en att fortsätta agera i rollen.

  5. Madeleine

    Meningen är väl att vi ska få bära vad vi vill oavsett kön? Blir det inte att du faller för förväntningar på dig som feminist om du gör som förväntas av dig. Att du måste gå i byxor etc. Jag rakar mig på flertalet ställen, tycker om klänningar för det är skönare oftast. Ska inte jag få göra det och ändå få kämpa för kvinnokampen? Helt enkelt att vi ska känna oss fria att göra det vi trivs med. Du är verkligen inte en ”sämre” feminist för att du bär kjol, eller hur.

    • Precis! Istället för att av olika anledningar ska känna mig pressad att antingen bete mig kvinnligt eller gå ifrån den kvinnliga könsnormen borde man i en perfekt värld kunna känna sig bekväm med allt, utan att det värderas av andra.

  6. AK

    Jag tänker som Iggy Pop /http://ladiesappreciationlife.tumblr.com/post/37588338390/image-description-iggy-pop-in-an-evening-gown). Så fortsätt med klänningar! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s