Vi måste prata om viktångesten

Det pratas mycket om vikt idag. Om att vilja gå ner i vikt, om att banta, om att komma i den där storleken man strävar efter.

Och jag tycker, för en gångs skull, att vi borde prata om vikt. Men inte på det sättet.

Vi borde prata om hur mycket den där siffran påverkar oss. Vi borde prata om hur våra matvanor tar upp orimligt mycket tid i vårt dagliga liv. Om hur många gånger om dagen vi känner oss dåliga för att vi tog en extra bulle till fikat, eller inte valde sallad till lunch.

Jag vet att det här är ett problem för många. En kompis till mig sa för en tid sedan att hon tänker på mat hela tiden. Att det liksom alltid finns där i bakhuvudet. Vad ska jag äta? Vad kan jag äta? Vad borde jag äta? De här tankarna är så mycket vanligare än man tror. Man behöver inte vara ätstörd för att må dåligt över vikthets och matpress. Särskilt för tjejer har det snarare blivit en del av det dagliga livet, något man alltid måste kämpa med. Och oftast tror man nog att man är ensam. Man tycker inte att någon av ens vänner verkar ha något problem med att ta både varm choklad och blåbärspaj på caféet. Ingen annan verkar ju älta om de verkligen kan äta pizza för andra gången den här veckan.

paj

Ägna nästa fika åt att prata om varför man ska behöva må dåligt över att ha tagit en fika.

Men det är ju just det. Vi pratar inte om de här tankarna. Vi pratar inte om den där pockande ångesten. Om den eviga känslan av att inte räcka till, och inte duga. De där fängslande och kontrollerande tankarna som på sikt kan eskalera och bli något mycket värre. Leda till anorexi, bulimi, hetsätningar eller ortorexi. Som i värsta fall kanske redan har gjort det. Vi håller dem kvar i vårar huvud och låter dem tugga i sig av vår självkänsla medan vi själva försöker äta så lite som möjligt.

Jag tror vi måste börja öppna oss. Prata om de här känslorna med varandra. Ge varandra chansen att känna att man inte är den enda som har de här känslorna. Då tror jag de blir lättare att bära. Lättare att kämpa emot. Det är alldeles för stigmatiserat att prata om vikt på det sättet. Man får säga ”Fy fan, jag har gått upp två kilo över jul!”, men det är inte lika lätt att på en lunchrast slänga ur sig ”Fy fan, jag känner verkligen att all press att hålla en viss vikt kontrollerar mig och mitt liv!” eller ”Fy fan, jag mår verkligen dåligt av att aldrig kunna njuta av något jag äter”. Ätstörningar är fortfarande något som många känner att de måste skämmas för, och det är samma sak med tankar som kan en dag kan leda till att man blir sjuk.

Även om mitt bulimiska beteende är borta så lever den där fikaångesten kvar. Den kommer och går, i omgångar. Jag har lärt mig hantera den, men alla andra har inte haft chansen till psykologisk hjälp för att tackla sina tankemönster. Så nu hoppas jag att vi kan börja hjälpa varandra. Öppna upp oss. Och prata om det.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Mat

2 responses to “Vi måste prata om viktångesten

  1. Pernilla

    Viktigt ämne! för hur skall vi orka ta över världen när så mycket tankekraft läggs på att göra mat till vår fiende när den egentligen är tvärtom?!

    Jag skulle vilja tillägga att jag tänker som så att majoriteten av den kvinnliga (och säkert stor del av den manliga) befolkningen egentligen är ätstörda i någon form men det har blivit så normaliserat att ingen reflekterar över det.
    Man SKA bry sig om sin kost och träning, har vi fått lära oss sedan barnsben.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s