Monthly Archives: januari 2014

2014 – ett friskt år!

När jag ringde till Östra sjukhusets avdelning för anorexi- och bulimibehandling tidigt förra våren vet jag inte riktigt vad jag väntade mig. En del av mig var inte helt säker på att jag behövde hjälp. Tänkte att någon skulle skratta när de hörde vad jag vägde och förklara att jag var för tjock för någon behandling. Att jag inte var tillräckligt sjuk. Det här var innan jag lärde mig att ens vikt i kilon inte säger ett dugg om huruvida man har en ätstörning eller inte.

Ytterligare en del av mig trodde inte att vården skulle hjälpa. Vad skulle de göra egentligen? Jag hade accepterat mitt beteende och hur jag levde, och på sätt och vis kändes det som en så viktig del av mig att jag inte trodde att det gick att eliminera.

Men jobbigast var nog den sista delen. Den som faktiskt inte ville bli frisk. Den som kanske inte var nöjd, men åtminstone bekväm med situationen. Den som inte ville ge upp hetsätandet för att den inte visste hur den då skulle hantera vardagen. Den som inte ville ge upp svält-dagarna för att den var rädd för att kilona skulle öka.

Men trots all den där inre konflikten så ringde jag ändå samtalet. Trots allt så svarade jag på alla frågor när läkaren ringde tillbaka. Jag gick på min första invägning (återigen rädd att någon skulle skicka hem mig, vilket såklart inte hände) och påbörjade behandlingen. Två dagar i veckan tog jag mig ut till sjukhuset. Blev vägd, gick igenom min matdagbok och pratade med min terapeut.

I början var det jobbigaste matschemat. Jag var inte van vid att äta regelbundet, och definitivt inte vid att äta ofta, och det var inte lätt att ställa om till. Det gick inte alltid. Ibland blev det fel. Ibland hetsåt jag. Ibland åt jag ingenting. Men oftast gick det. Och jag försökte lägga de misslyckade dagarna bakom mig och börja om, även om det inte gick helt lätt varje gång.

Jag hade blivit tillsagd att inte ha någon våg hemma, så jag gömde den i källaren. Långt under en massa kartonger så jag inte skulle få för mig att gräva upp den. Kände en blandning mellan ångest och förväntan inför varje invägning på kliniken. Tyckte det var jobbigt när jag gått upp, och blev glad när jag gick ner. Där hade ingenting förändrats, inte än. Men jag upptäckte något viktigt. Från att ha varit glad när jag klev innanför dörren kunde jag plötsligt känna mig helt ur fas. Allt för ett halvt kilos viktuppgång. Ett halvt kilo som förmodligen bara var vatten. Det var lärorikt att inse hur stor påverkan de där siffrorna på vågen hade på mig. Att de styrde mitt mående så otroligt mycket, även när de inte hade någon som helst betydelse.

Idag äger jag ingen våg. Jag slängde den när jag flyttade för några månader sedan. Jag rekommenderar alla att göra detsamma. Du vet förmodligen mer om hur din kropp mår än en våg någonsin kommer att göra.

Som sagt, det var inte lätt. Men när resultaten började märkas blev det lättare. När jag sakta men säkert började våga mig på att testa mat jag tidigare avfärdat. När jag märkte att jag inte var lika trött på jobbet. När jag började känna att jag faktiskt hade ork till att träna, och att mitt humör blev stabilare. Små saker, som en efter en byggde på varandra och som peppade mig till att fortsätta på samma bana.

Nu har det snart gått ett år, och jag kan knappt förstå hur mycket som har hänt. Kanske inte om man frågar andra. Kanske inte på ytan. Jag gör ungefär samma saker, ser ungefär likadan ut. Men jag tänker helt annorlunda. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha sett på min kropp i en helkroppsspegel på flera dagar. Att jag inte har tänkt tanken att göra det. Det som annars var lite av en morgonritual. Att titta, vrida och vända. Leta fel. Jag märkte inte ens av att jag slutade med det. Eller en sån liten grej som att kunna äta en pizza och dricka en läsk någon bakfull söndag och sedan inte tänka mer på det. Bara låta det vara, och fortsätta vara glad.

Jag vet inte om 2014 kommer bli mitt år. Men jag ska jobba hårt som fan för att det ska bli ett friskt år. Jag säger inte att det är över. Att tankarna aldrig dyker upp längre. Det gör de ju. Det är inte så att jag inte är bulimiker längre. Men jag kan mota bort impulserna när de kommer. Jag kan smälla till dem och be dem skärpa sig. Kanske tar de övertaget någon dag, och då är det okej. Alla har vi dippar ibland. Men den här gången vet jag att jag kan komma på banan igen.

Så, nytt år alltså. Det känns väldigt bra.

Annonser

2 kommentarer

Filed under Kroppen

Jag kommer tillbaka

Uppdateringsfrekvensen här har verkligen varit under all kritik här sedan i november, men det finns en anledning. Jag har gjort en rätt omfattande fot-operation som tagit väldigt mycket ork och energi, vilket gjort att jag fått lägga mitt fokus på att orka ta mig till skolan och hålla någorlunda ordning på mitt hem. Nu är jag dock äntligen på bättringsvägen, och om någon vecka ska jag — om inget går galet — till och med bli av med kryckorna. 

Så när kommer jag igång och skriver igen? Jag känner att suget börjar återvända, så inom en inte alltför avlägsen framtid. Kanske redan i eftermiddag, kanske om en vecka. Jag vill inte spika något, men jag lovar att det kommer.

Ciao!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet