Monthly Archives: november 2013

Kvinnor ses som sämre skribenter än män

För några veckor sedan var jag på författarfrukost med Oskar Skog. Oskar berättade om sin debutbok, Pojken som fann en ny färg och pratade också lite allmänt om sitt författarskap. Det var trevligt. Gemytligt.

Men plötsligt var det något som slet mig bort från den mysiga stämningen. Oskar säger att han länge haft svårt för kvinnliga författare. Att han inte läst deras böcker. På förhand dömt ut dem som dåliga. Till min stora lättnad förklarar han rätt omgående att han på senare år rensat bort denna spärr hos sig själv. Numera läser han författare av bägge könen. Jag blir alltid lika glad när jag hör folk berätta om hur de övervunnit sina fördomar.

Men — dessvärre finns det ett men — Oskar är inte ensam om det här tankesättet. Skribenten Tomas Dalström berättar för Passion for Business om forskning som visar att texter av män uppfattas som mer välskrivna än de som har kvinnliga upphovsmän. Och då handlar det inte om två skilda texter, utan en och samma skrift som helt enkelt fått två olika namn stämplade på sig. När läsaren trodde att författaren var en kvinna uppfattades texten som rörig och svår att förstå, medan den under manlig signatur istället sades vara genomtänkt och övertygande.

Writing a Letter

Sexism och särbehandling av könen är så mycket mer än det som görs medvetet av människor med unken syn på könsroller. Så mycket sker omedvetet, utan att vi ens reflekterar över det. Kanske skulle jag — som ju uppfattar mig själv som en påläst person som är rätt insatt i den här sortens problematik — ha gjort exakt samma sak. Och trott att jag var helt objektiv. De här tankemönstren är ju ändå lika ingrodda hos mig som hos de flesta andra; den enda skillnaden är att jag och många med mig väljer att analysera situationer vi ställs inför på ett annorlunda sätt, eftersom att vi insett att det invanda beteendet leder till otrevligheter och orättvisor.

Det här är ett tydligt exempel på att feminismen behövs. Att jämställdhet inte är ett ämne vi är klara med. Det finns mycket kvar att göra.

9 kommentarer

Filed under Böcker, Jämställdhet, Tidningar

Bildextra! Så mycket idioti innehåller Veckans NU – egentligen!

Veckans NU! En av Sveriges mest omoderna tidningar, med 210 000 fler läsare än de förtjänar. Varje gång jag ställer mig i kassakön på den lokala matbutiken så får jag alltid en knut i magen på grund av rubrikerna den skriker ut  från tidningsstället. Och de handlar alltid om samma sak — kändisars vikt.

Någon är för smal. Någon är för tjock. Någon blir ”tjockmobbad”. Någon är trött på att bli tjockmobbad. Någon har kanske ätstörningar. Någon försöker bli av med sitt fläsk. Någon…

Ni fattar grejen.

För några månader sedan fick Amanda Schulman nog efter det här omslaget:

veckans n u

Hon kritiserade öppet tidningens syn på kvinnors kroppar och kallade den för ”vidrig”. Jag håller helt med. Men det mest intressanta är att läsa förlagschefen Anders Juhlins svar på kritiken. I ett mejl skriver han såhär:

Veckans Nu recenserar inte stjärnornas utseende. I den aktuella artikeln lägger vi inte in någon åsikt från vårt håll, det är stjärnorna som själva kommenterar hur de ser ut och vi citerar deras åsikter.

Då undrar jag hur han försvarar det här omslaget:

veckans nuAtt benämna folk som för tjocka, eller för smala är enligt mig en ganska tydlig recension. Är det raden ”Läkare varnar!” som Juhlin tänker ska rädda dem från ansvar? Är rubriken bara återgivna läkar-citat? Kanske. Men även om det tekniskt skulle innebära att de själva ”inte lägger några värderingar” i texten så gör det ju faktiskt ingen jävla skillnad. Det är fortfarande Juhlin och hans crew som har valt, godkänt och publicerat en rubrik där det beslutas om vad som är rätt/fel vikt för en kvinna. Man kan inte ösa ur sig en massa idiotiska budskap till unga tjejer (deras absolut största läsarkrets) och sedan ursäkta sig med att det är någon annan som sagt det från början. Det är som när någon unge i skolan kallar en annan för dum, och sen försvarar sig med ”Kalle sa det också!”. Det är liksom rätt irrelevant vem som sa det från början, eller vilka andra som också sagt det.

Här är några andra lågvattensmärken från tidningen:

vn2

veckansnu20

VNU

Det är intressant att tidningen ömsom klankar ner på kändisars vikt, ömsom klappar dem på axeln och säger ”stackars dig som blir så påhoppad angående din vikt hela tiden”. Som att ens mobbare skulle komma och ge en en kram och säga att de önskade att man slapp ha det så jobbigt.

Jag fattar ju varför folk dras till de här rubrikerna. Vikthetsen omringar oss och envisas med att vara i vår närvaro så gott som dygnet runt. Vi lär oss en persons vikt i kilon säger något om hens liv. Att det är något vi måste lägga mycket kraft, tid och energi på. Men istället för att försöka hjälpa till med att stoppa den växande folksjukdomen ätstörningar så väljer Veckans Nu att förstärka bilden av vikten som det mest centrala i våra liv.

Grattis. Det känns verkligen fräscht.

7 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar

En utredning av kvinnorakhyvlarna

Varenda gång jag går och handlar blir jag så himla störd när jag kommer in på avdelningen för så kallade hygienprodukter. Att alla sorters deodoranter inte ens kan stå på samma hylla utan dels måste märkas ”for men” och ”for women”, dels alltid verkarvara belägna flera meter från varandra makes no fucking sense.

Mest förvirrad blir jag av rakprodukter. VARFÖR behöver kvinnor och män olika hyvlar? Jag googlade runt lite och hittade en förklaring på Gillettes hemsida. Skillnaden på deras rakhyvlar ”for women” jämfört med deras ordinarie är tydligen att de ska vara utformade på ett sätt som gör det lättare att raka kring knän och andra icke-släta ytor. Handtaget ska också vara lättare att hålla i från olika vinklar om man ska raka sig exempelvis under armarna.

Fine. Jag kan köpa det. Men måste det betyda att de är för kvinnor? Kan hyvlarna inte helt enkelt vara uppdelade i ”for body” och ”for face”, istället? Att män rakar sig under armarna och på andra delar av kroppen är inte så ovanligt idag, och jag misstänker att de stackarna då får dras med en herr-hyvel, ovetandes om damhyvlarnas specialegenskaper. Dessutom finns det ju också kvinnor som vill ansa lite i ansiktet.

Jag tror verkligen inte att kvinnor och män har så otroligt skilda hud-/hårtyper att de behöver olika sorters krämer, hårprodukter, eller sminkgrejer (eller pennor för den delen). Läste någonstans att män vanligtvis svettas mer än kvinnor, men kan man då inte bara ha en deodorant som riktar sig till personer som just svettas mycket oavsett vad könet på svettaren är?

Jag vet att det här inte är någon ny grej och att jag inte borde bli förvånad. Men jag blir det! För jag förvånas över att det inte försvinner, utan snarare blir vanligare och vanligare.

forherJag tyar icke längre.

Seriöst, de enda produkterna som borde kunna rikta sig specifikt till folk födda med kvinnliga könsdelar är typ menskoppar och tamponger. Resten borde helt enkelt marknadsföras för människor – så kan man själv besluta om man har ett behov av dem eller inte.

9 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Reklam

Unga tjejer är inte mer lättpåverkade än andra

Jag ligger några dagar efter alla andra här,  jag inser det. Men jag vill verkligen skriva lite om mina tankar kring Karl-Johan Karlssons krönika ”Så sjuka är unga tjejers drömmar” i Expressen. 

Karlsson inleder såhär:

Debatten om kvinnoidealet är ständigt aktuell.
Själv har jag hållit mig utanför det där.
Som politisk reporter har jag ägnat mig åt att bevaka förtroendevalda, inte fashionistor.
Hundratals artiklar har det blivit om Fredrik Reinfeldt, inte en enda om Heidi Klum.

Redan här reagerade jag. Kvinnoidealet berör i högsta grad alla kvinnor, och är inget som endast påverkar s.k. fashionistor. Det berör för övrigt även män, som kanske får se kvinnor i deras omgivning må dåligt eller bli sjuka på grund av osunda krav på kvinnors kroppar. Kvinnoidealet borde dessutom vara en politisk fråga – det handlar i hög grad om jämställdhet och feminism.

heidi klumHeidi och andra modeintresserade är inte de
enda som berörs av kroppshetsen.

Karlsson förklarar vidare vidare:

Och unga tjejer är extremt lättpåverkade. De tuggar i sig idealet med hull (nja) och hår. Klart att de flesta unga killar vill ha sexpack och väldefinierade bröstmuskler, men bara ett fåtal grabbar ägnar halva sin vakna tid åt att försöka se ut som en manlig supermodell.

Här tycker jag Karlsson har en onödigt nedlåtande ton till de unga tjejer som blir negativt påverkade av kroppshetsen som finns ibland oss. Det finns en anledning till att unga män, trots att det finns ett manligt ideal, inte lägger lika mycket tid och strävan för att uppnå ”drömkroppen”. Även om det blivit värre med åren så har killarna (som tur är) ännu inte samma press på sig. Kraven att killar ska se ut på ett visst sätt är inte lika högt ställda som de är för kvinnor. Därför kommenteras inte kända mäns kroppar på varenda omslag av Veckans NU. Därför större delen av alla ätstörda kvinnor. Unga tjejer är inte mer lättpåverkade än andra – bara otroligt mer nedtyngda av ouppnåeliga krav.

Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull.

Självklart är det för männens skull. Och kvinnornas. Och samhällets. Men mannen, även om det inte alltid är någon man som man faktiskt känner, har faktiskt den största delen i det här. Stor del av all reklam som riktar sig mot kvinnor spelar på kvinnans sexualitet och visar ofta upp henne som någon (i värsta fall något) som är till för att åtrås av någon av det motsatta könet.

Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.

Här ligger ju lite av det stora problemet. Att det ens finns forskning som visar hur män vill ha sina kvinnor är rätt bedrövande. Att män hellre vill ha breda höfter och smala midjor än en rakt igenom smal kropp är ingen förbättring. Det ger exakt samma press som dagens ideal. För idealet har varit annorlunda och det kommer säkert ändra sig igen med tidens gång. Problemet är att det så gått som alltid funnits en idé om hur den perfekta kvinnan ska vara, och att kvinnor alltid har förväntats sträva efter den målbilden. Och det kommer alltid ha konsekvenser, oavsett om målet är att bli smal eller stor.

Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet.
Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.

Återigen känns krönikörens ton väldigt nedlåtande. Kvinnor har en massa dumheter för sig, och nu är det dags för männen att kliva in och styra upp det hela eftersom vi själva helt klart inte är kompetenta nog att reda ut saken. De ska förklara för oss hur vi ska göra och vad vi gjort fel. Sen kommer allt gå fint.

Självklart är det bra att män går ut med att de inte står upp för det rådande idealet, som helt klart inte är hälsosamt. Men att skaka på huvudet och tilltala oss med ”lilla gumman”-ton är inte rätt sätt att göra det på. Jag tvivlar inte på att Karlssons intentioner med krönikan var goda. Han skriver själv att han inte är insatt i ämnet, och då är det klart att man kan begå misstag. Så jag tänker inte kalla honom kvinnohatare eller försöka slå ner honom på annat sätt. Jag hoppas bara att han efter att bristerna i hans resonemang påpekats ska ta sig tid att tänka en runda till och se på sin text i ett annat ljus. Han har på Twitter utlovat en ny utredande krönika på måndag. Det kommer blir intressant att läsa hans tankar om stormen han skapat.

1 kommentar

Filed under Jämställdhet, Kroppen, Tidningar