Monthly Archives: oktober 2013

Var håller jag hus?

Jo, i dagarna har det varit både festplanerande, flyttpackning och 25-årsmaskerad som tagit sin lilla tid. Och lugnare lär det inte bli, nu när flyttlasset går på torsdag. Så jag ber om ursäkt för det glesa bloggandet. Jag planerar att vara tillbaka med full kraft igen när den kommande veckan är över!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet

Julkatalog med genus-tänk

Toys R Us fortsätter ta steg i rätt riktning. Här är ett gäng bilder på deras brittiska julkatalog. Flickor och pojkar leker tillsammans, med alla sorters leksaker. Det är fint att se.

Det är några saker jag är tveksam till. På den ena köksbilden står pojken och pratar i telefon. På den andra blir han serverad en hamburgare av flickan. Hon, å andra sidan, tvättar och lagar mat. Det känns trist att hon är aktiv och han passiv i bägge bilderna på det temat.

Jag funderar också över den väldigt rosa dock-annonsen. Här har de verkligen slängt in pojken i en prinsessvärld , och rockvärlden verkar extremt rosa-dominerad. Det är såklart bra att han tillåts vara där, men samtidigt är det trist att bilden skriker ”Flickigt!” I ansiktet på en.

Men på det stora hela gillat jag verkligen det här, och jag hoppas att fler länder och kedjor hänger på! Vad tycker ni?

20131025-103715.jpg

20131025-103811.jpg

20131025-103752.jpg

20131025-103658.jpg

20131025-103650.jpg

20131025-103638.jpg

20131025-103633.jpg

20131025-103619.jpg

20131025-103607.jpg

20131025-103539.jpg

Bilderna kommer från Let Toys be Toys.

6 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Till dig som funderar på att söka vård för ätstörningar

Innan jag sökte hjälp för min bulimi var det några saker som gjorde att jag under lång tid undvek att kontakta vården. Jag hoppas att du som sitter i en liknande situation ska läsa det här inlägget, och att det ska kunna hjälpa dig att våga ta steget.

För det första – Du är inte ”för tjock” för att söka hjälp. Jag trodde att eftersom jag hade ett BMI som låg långt ifrån den där siffran som visar på att man är underviktig så skulle jag inte tas på allvar. Jag var osäker på om jag ens hade ett problem värt att tala om. Tänkte att vårdpersonalen skulle kasta en blick på mig och sedan skicka hem mig igen. Jag trodde att man var tvungen att ha samma kropp som tjejer på pro ana-sajter för att ”vara värdig” hjälp. Jag tänkte att jag inte ens hade lyckats med min ätstörning, att den inte var tillräckligt störd.

Men vikten säger ingenting om huruvida en person lider av en ätstörning eller inte. Man kan vara underviktig, normalviktig, eller överviktig. Det finns många varianter av ätstörningar, och många olika kroppstyper hos de som är sjuka.

För det andra – Du behöver inte spy för att räknas som bulimiker. För mig var ett av problemen också att jag inte visste vad jag sökte vård för. Jag identifierade mig med det jag läste om bulimi, men trodde att det var ett krav att man spydde eller använde laxermedel för att man skulle kunna diagnostiseras med det. Men bulimi syftar helt enkelt på att man har ett kompensationsbeteende. Man hetsäter, och försöker sedan kompensera för det på något sätt. Det kan vara intensiv bantning, hård träning, kräkningar eller olika bantningspreparat och/eller laxermedel.

Det finns dessutom en ytterligare diagnos utöver bulimi och anorexi. Ätstörning UNS (utan närmare specifikation) är den allra vanligaste ätstörningen och inkluderar alla som inte uppfyller alla kriterier för bulimi eller anorexi. Inom UNS ingår t ex ortorexi (fixering vid hälsa och träning).

Sist av allt, och kanske viktigast – Det finns inga nackdelar med att bli frisk. Det är tyvärr det som är svårast för många att inse. Man tror att en normal kosthållning ska förstöra ens liv. Att allt jobb man lagt på sin ätstörning ska vara förgäves. Man är orolig för vad som ska hända med ens vikt. Och där kan jag inte ge några garantier. Vissa kommer gå upp i vikt – och behöver ju göra just det. Vissa som hetsätit mycket kommer kanske gå ner. Din kropp kommer helt enkelt göra det som du mår bra av. Och bra kommer du må, även om det är kämpigt i perioder.

Min kropp mår tusen gånger bättre än den gjorde för bara några månader sedan. Jag har ork till att träna (vilket aldrig gått förut), jag sover bättre och känner mig piggare. Framför allt är det befriande att kunna lägga upp mat på tallriken utefter hur hungrig jag är, inte utefter vad jag tycker att jag är värd. Min vikt är stabil och går inte upp och ner som tidigare. Jag känner inte alls samma sug efter att hetsäta så fort jag haft en jobbig dag.

Behandlingen var jobbig ibland, och det fanns dagar när jag kände att jag bara ville strunta i att gå. Men jag så glad att jag genomförde den. Och jag hoppas att den här texten kan hjälpa någon att få den hjälpen jag har fått.

Här finns en lista över var du kan vända dig.

3 kommentarer

Filed under Kroppen

”Man måste få skämta om allt”

I helgen hände det där som är så frustrerande. När man är i en situation då man verkligen vill sätta ner foten i marken och säga ifrån, men inte alls känner att man får ut vad man vill ha fram.

Stod och snackade med lite olika folk när samtalet gled in på sexistiska skämt. Vi var två tjejer och två killar som pratade, och konversationen gick ungefär såhär:

Killarna: Sexistiska skämt är ju kul. Typ, om en man kör på en kvinna, vems fel är det då? Mannens, varför har han bilen i ett kök?
Tjejerna: …
K: Det är ju kul!
T: Fast det var ju inte alls kul.
K: Man måste ju kunna skämta om allt.
T: Fast det beror ju på hur skämtet är upplagt.
K: Jag har en massa invandrare i min klass, de tycker det är skitkul med skämt om svarta. Och man måste ju kunna skämta om allt.
T: Fast det är ju lätt att säga när man är vit, straight och man.
K: Men man måste kunna skämta om allt.
T: Men folk kan ju ta illa upp.
K: Man måste ju få skämta om allt.
T: Inte om det bara befäster trista människosyner.
K: Men man måste ju få skämta om allt.

Osv. Osv. Hur mycket vi än försökte var det liksom inget som bet på ”man ska få skämta om allt”-argumentet. Till slut gav jag upp. Jag ville nästan skratta åt det hysteriska i att två killar ska stå och förklara för två tjejer varför det är okej för dem att komma med nedsättande kommentarer om just tjejer.

Ge mig jättegärna era bästa comebacks på just den kommentaren. Och andra med för den delen.

14 kommentarer

Filed under Jämställdhet

Kvinnliga musiker är riktiga musiker

”Girl-duo Vulkano is the raw and gritty offspring of cheerful girl group Those Dancing Days.” Så inleds en artikel på Totally Stockholm som en läsare tipsade mig om igår.

Vad tror ni att det hade stått om det gällde en duo som bestod av män? Och ett band enbart bestående av killar? Jag satsar allt på att det varken skulle stå ”Boy-duo” eller ”Boy group”. Män får, som så ofta, vara normen när det kommer musik. Att konstelation enbart består av kvinnor är tydligen så udda och unikt att det måste skrivas ut.

Fast vi vet ju att det där bara är skitsnack. Det råder inte någon brist på grymma musicerande tjejer. Det behövs bara tas ett riktigt jävla krafttag för att få folk att lägga ner den sunkiga tanken om att killar per automatik är bättre musiker, och att tjejer behöver dem som ”stöd” om de till exempel ska starta ett band.

När jag var och spelade på Visfesten i Steninge häromåret så pratade jag lite med Sanna Carlstedt. Hon berättade hur det ofta brukade gå till när hon anlände tillsammans med sina instrumentalister till en festival. Den artistansvarige vände sig, nästan uteslutande, alltid till någon av männen som hon hade med sig, och antog helt enkelt att han var huvudakten, medan hon var någon form av körtjej.

Ytterligare ett exempel är när jag gick en musik-utbildning på folkhögskola, och vi skulle delas in i turnégrupper. Alla fick önska tre personer som man gärna ville spela med genom att skriva deras namn på en lapp. Efter att vår lärare gått igenom lapparna fick klassen en utskällning eftersom att ingen av killarna önskat en tjej. Det här i en klass med vuxna människor där många var väldigt politiskt medvetna och måna om rättvisa och jämställdhet.

Slutligen så är det sorgligt hur mycket lättare de flesta har att räkna upp manliga musiker än kvinnliga. Och hur mansdominerade mångas skivsamlingar är.

Alla måste börja tänka på det här. Alla måste rannsaka sig själv, hur jobbigt det än kan kännas. Jag antar själv ofta per automatik att killar ska vara mer självsäkra på scenen, och vara bättre på sina instrument. Jag har dessutom insett att jag har lägre krav på killarnas sångröst än vad jag har på tjejerna. Som att det skulle vara viktigare vad killarna har att säga, medans tjejerna mest ska låta vackert. Jag stör mig på att min hjärna tänker så här, men jag är åtminstone medveten om problemet.

Just därför måste det också bli ett slut på det här tramset med tjej-grupper, tjej-duos och tjej-whatever. Ett band med tjejer är helt enkelt ett band. ‘Nuff said. Visst finns ju uttrycket pojkband också, men det syftar ändå på en specifik genre med en speciell sorts stil, medan band i alla möjliga genres får tjej-epitetet.

Vi vill inte vara en egen genre. Kvinnor ska få vara en del av de genres som redan finns. Det finns en anledning till att den här bloggen heter just Tjejbloggat – för att den typen av ord länge fått representerat en sämre avart av killarnas original. Men nu är det dags att göra slut på den idén.

Alltså, det är såhär det borde ha sett ut:
”The duo Vulkano is the raw and gritty offspring of cheerful group Those Dancing Days.”

Ärligt, hur svårt kan det vara?

20131017-164317.jpgDuon Vulkano.

Tack Anna för Tipset!

1 kommentar

Filed under Jämställdhet, Kultur, Musik

Biografer inför Bechdel-märkning

Gud, vad jag älskar goda nyheter! Här kommer dagens.

Fyra av landets storstadsbiografer (Bio Rio i Stockholm, Roy i Göteborg, Spegeln i Malmö och Röda Kvarn i Helsingborg) har tillsammans med WIFT (Women in Film and Television) och Rättviseförmedlingen tagit initiativ till en ny slags märkning för film: A-märkning. A-et står för Approved, och till en början kommer märkningen att användast på filmer som uppfyller kraven i Bechdel-testet.

För den som inte är bekant med testet, som har sitt ursprung i en seriestripp av Alison Bechdel, så har det tre enkla regler.

1. Filmen ska ha två (namngivna) kvinnliga karaktärer…
2. … som pratar med varandra…
3. … om något annat än män.

A-märkningen ska kort och gott fungera som konsumentupplysning. Det ska vara enkelt att se om kvinnor har någon form av plats i handlingen.

Man kan tycka att det här borde vara så otroligt enkelt, men filmbranchen har stora problem med att få ut Bechdel-godkända filmer, både i Sverige och internationellt. Just därför känns det här viktigt. Förhoppningsvis kan A-märkningen öppna folks ögon för hur snäv bild (det vill säga männens bild) filmer oftast ger av världen och dessutom skapa debatt.

Här kan ni se Feminist Frequencys beskrivning av Bechdel-testet, som också ger en mängd exempel på filmer som inte klarar det:

Jag har funderat lite över mina egna favoritfilmer, och det är rätt nedslående hur illa läget är. Tre av (Amelie från Montmartre, Stardust och Lost in Translation), men endast på grund av dialoger på några få sekunder. Sagan om Ringen är förmodligen så långt från en A-märkning som man kan komma. Klarar era favoritfilmer testet?

Nu hoppas jag bara att stora jätten SF också hakar på det här också.

3 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Kultur

Riktigt bra mensskydds-reklam

Appropå gårdagens gnäll över Always, Libresse och deras gelikar. Här kommer ett fantastiskt exempel på hur det kan bli när ett företag vågar göra något nytt. Härligt, kul och avdramatiserande. Tack Linnea för tipset!

2 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam, TV

Blått blod och världens fräschaste mens

Mens gör aldrig ont. Det är aldrig smärtsamt, kladdigt eller bökigt.

Synd bara att det är så pinsamt.

Så verkar det åtminstone se ut om man frågar de stora tillverkarna av mensskydd, och ser deras tv-reklam. Aldrig snuddar de vid omaket det faktiskt är att ha mens. Aldrig berörs sånt som känslan av att någon vrider om ens livmoder inifrån, eller att det är drygt att lägga en massa jävla tid på att byta tamponger. Nej, mens är fräscht och bekvämt. Det enda som är jobbigt är risken för att någon, Gud hjälpe, skulle få veta. Att någon skulle märka att det är den tiden på månaden.

För man lär sig ju att det är skämmigt. Jag visste det redan som tolvåring när jag fick min första mens. Strax därefter skulle jag på kvartssamtal med min lärare och mina föräldrar, och min pappa hade mage nog att berätta för läraren. Jag höll på att dö. Mina föräldrar ville väl bara försäkra sig om att ingen skulle stoppa mig om jag började springa på toa ofta, men det enda jag såg var skam skam skam. Och mer av den varan blev det. I korridoren utanför klassrummet fanns en toalett som bara tjejer fick använda. För där fanns en behållare med sanitetspåsar där man kunde slänga bindor. Mens-toan. Jag försökte smita ut när ingen såg. Ville inte att någon skulle fatta.

Och det hänger med en, långt upp i åldrarna. Vi är nog många som vid något tillfälle haft en tampong som flytt från ens väska. Och sett chocken och förvirringen när en kille, som först tänkt hjälpa dig plocka upp dina grejer, fattar vad det är som landat jämte hans fot. Hur handen dras tillbaka. Hur han mumlat fram att du tappat… nått. Som själva erkännandet att han sett din inplastade bomullsbit skulle göra situationen ohållbar för er båda.

För killar vet ju också. Har också lärt sig att mens är pinsamt och skambelagt. Inte konstigt att många män tycker att det är obehagligt, när det är den bilden som skriks ut av de företag som jobbar med det.

Och reklamen för mensskydd fortsätter i samma spår. Med ljusa miljöer fyllda med tjejer i vita tighta byxor. Och blå vätska. Alltid blå vätska. Och aldrig någon igenkänningsfaktor. I reklamvärlden är mens så jävla fräscht att man själv undrar om man gjort något fel. Aldrig verkar man var så sportig, danssugen och benägen att ha vita byxor och string(!?) som under lingonveckan (Seriöst, vem använde de där string-bindorna? Visst att man ska få ha vilka trosor man vill på sig även under mensen, men jag har svårt att se hur det kan vara bekvämt eller ens fungera.).

20131014-181703.jpgLibress-annons.

Mens syns inte och känns inte, och så ska det visst förbli. Men jag har slutat skämmas nu. Jag menar inte att man ska börja gå runt och droppa blod överallt, men man måste kunna prata om mens, och mensskydd, på ett vettigt sätt. Jag berömmer jämt och ständigt menskoppar och förklarar för alla som vill höra hur bra jag tycker att de är.

Och kanske är det en förändring på gång. Menskoppen.se kör ju med parollen ”För oss med rött blod”. Det känns befriande. Häromdagen såg jag ett förslag om att det borde skickas ut gratis koppar till unga kvinnor. Tamponger är dyra och vi tjänar ju redan mindre än män. Jag tycker att det är en grym idé. Det skulle förvisso skada företag som Always. Men å andra sidan kommer jag inte att sakna sånt här i min tv:

4 kommentarer

Filed under Kroppen, Reklam, TV

Toys ”R” Us slutar dela upp butiker efter kön

Det känns, för en gångs skull, som att det går åt rätt håll. Vad skönt det är att kunna skriva så.

Förra året upprördes respektive gladdes folk åt att BR och Toys ”R” Us tryckte upp könsneutrala leksakskataloger. Händelsen har nu återigen kommit på tapeten efter att en artikel om den fått stor spridining i sociala medier. Men när jag läste om katalogen upptäckte jag något annat. Något jag helt missat.

Förra månaden beslutade brittiska Toys ”R” Us sig för att sluta dela upp sina butiker i pojk- och flickavdelningar! Konsumentgruppen Let Toys be Toys har satt press på leksaksbutikerna i Storbritannien och Irland och krävt en förändring av den skeva uppdelningen av leksaker. Och nu har det alltså börjat ge resultat. Toys ”R” Us kommer från och med nu att sortera sina leksaker efter funktion och typ i alla sina brittiska butiker.

Självklart är det här inte hela lösningen. Leksakerna i sig är fortfarande problematiska. Även om Toys ”R” Us gör en jättebra grej och blandar upp dem på ett mer vettigt sätt så talar många förpackningar fortfarande sitt tydliga språk. Det är rosa damsugare med foton på städande flickor, och det är actionfigurer som till största delen porträtterar män.

20131013-145505.jpgNi har sett det förut, men här kommer det igen. En tidigare legoreklam – riktad till barn…
20131013-145513.jpg… och dagens Lego Friends – riktat till flickor.

Men det är där vi måste säga ifrån. Let Toys Be Toys har bevisat att det går att göra skillnad. Kan vi få butikerna att ändra på sig kan vi få tillverkarna att göra detsamma. Vi måste sätta ner foten och förklara att vi inte köper deras bullshit. De kan inte fortsätta backa bandet tillbaka till en mer könsuppdelad värld medan den riktiga världen tar viktiga steg framåt.

Skriv till företagen. Kräv en förändring. Det är en långsam process, och att mötas av standardsvar gång på gång är tröttsamt. Men det kommer att vara värt det i längden.

Ett steg är taget. Nu tar vi nästa.

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Jämställdhet

Att träna utan siffror

Det är januari 2012 och vintern är inne på sitt sista ryck. Jag sitter hos min psykolog, T, och pratar om hur jag ska kunna undvika att bli sjukskriven. Det senaste halvåret har jag läst en dyr privatutbildning samtidigt som jag jobbat halvtid för att få in pengar att gå runt på. Jag känner mig trött nästan jämt och orkar knappt gå ut och träffa folk. T frågar om det är något speciellt jag tror skulle kunna hjälpa min situation. Jag vet inte hur jag tänker innan jag öppnar munnen, men jag hör mig själv säga:
”Jag tror jag skulle behöva använda kroppen mer. Känna att den inte bara är jobbig och i vägen.”

Efteråt vet jag inte riktigt vad som har hänt. T har anmält mig till ett program som heter AKTIV. De kommande tre månaderna ska jag två gånger i veckan träna med hjälp av en sjukgymnast på ett närliggande gym. Jag. Jag som fått ångest så fort någon föreslår brännboll som aktivitet på en kick-off. Jag som alltid hållit mig undan på idrottslektionerna för att undvika att göra någon arg genom att av misstag sabba för laget.

20131012-165550.jpgDen ångestframkallande platsen.

Det har funnits gånger då jag tänkt att kanske, kanske kan jag en dag komma igång. Få känna mig stark och uthållig. Som den gången mina kollegor lyckades övertyga mig om att ställa upp i Blodomloppet. Känslan av att faktiskt ha lyckats ta mig genom de där fem kilometrarna var överväldigande – även om jag inte orkade springa hela vägen.

Men det hade alltid stannat där. Enstaka segrar som aldrig lett vidare. Fram tills nu, när T äntligen gav mig den chansen jag behövde. Gym hade alltid avskräckt mig. Jag Var rädd för att se dum ut. Tänkte att folk nog tycker att man är en idiot om man faktiskt läser instruktionslapparna på maskinerna. Jag tänkte att folk skulle skratta åt mig när jag kämpade med lätta vikter, och att de skulle stirra dömande på min kropp.

Men nu behövde jag inte stå där och få panik. Sjukgymnasten gick igenom allt med mig, maskin för maskin. Hon kollade hur mycket jag verkade orka och skrev upp vilka vikter jag kunde köra på till en början. Förklarade hur set och repetitioner fungerade. Gick igenom uppvärmning och stretchning. Det gjorde allt så himla mycket lättare.

Jag klarade mig genom de där tre månaderna. Sen använde jag friskvårdsbidraget från jobbet till att köpa ett årskort och fortsatte på egen hand. Skrev upp mina framsteg. Blev glad när jag kände att jag faktiskt började orka. Att jag faktiskt kunde bli starkare.

Efter några månader föll allt dock ihop som ett hastigt byggt korthus. Det här var innan jag inledde min behandling, och mitt ätstörda beteende satte käppar i hjulen. Fokus började mer och mer hamna på att tappa vikt. Jag försökte äta mindre och träna mer, vilket ledde till att jag till slut inte orkade träna alls. Jag fick en konstig relation till hela grejen, och så fort någon kommenterade att det var längesedan jag var på gymmet tog jag det som att hen kallade mig tjock. Då blev jag ledsen och gick hem och tröståt. Ju mer folk frågade om min träning, ju mer undvek jag den. Jag började tänka att om jag gick och tränade så skulle jag erkänna att det de andra (enligt mig) sa var sant – att jag var tjock och äcklig.

Jag tror att den bra grejen jag ändå hade på gång föll på två saker. Dels på att jag inte hade fått någon hjälp med min problematiska syn på min kropp, och dels på att resultatet av gymmande är så sifferdrivet. Med tiden orkar man lyfta x antal kilo mer än när man började, eller springa på löpbandet y minuter extra. Alternativt ser man att siffran på vågen blir högre eller lägre, beroende på om man tappar fett eller bygger muskler.

Det funkade inte. Sånna sifferbaserade resultat kommer nog alltid att kopplas till vikt för mig. Sjävlklart är gymträning i sig inte dåligt, men jag tror att den sortens träning kan vara problematiskt för de som lider eller har lidit av bulimi eller anorexi.

Nu är det snart två månader sedan jag började med svärdsfäktning. Det har också varit jobbigt och motigt ibland (jag har skrivit om det tidigare, här och här), men jag börjar komma över det. Och jag tror det kommer funka även i det långa loppet. För nu handlar det inte om några siffror. Nu handlar det om att bli bättre. Att göra så gott jag kan varje träning för att kunna bli en bättre fäktare. Att överträffa mig själv. Att bli starkare och orka mer. Det ger en så mycket bättre känsla än att kunna lägga på två kilo till i någon maskin. Jag har dessutom slängt ut min våg vilket gör att jag inte kan bedöma om träningen går bra eller dåligt med hjälp av min vikt. Jag får helt enkelt känna efter. Hur mår jag? Hur känns kroppen?

Nu har jag varit sjuk i en vecka. Missat två träningar. Och jag saknar det faktiskt. Även om jag ibland velat gråta mellan övningarna för att jag känner att det här går inte så saknar jag det. Jag vill ju bli bättre! Jag vill ju lära mig mer!

Så om du tror att du aldrig kommer kunna komma igång med träningen. Om du kämpar på det där gymmet strax efter nyår och ger upp lika snabbt som du började. Skit i gymmet! Det kan vara så mycket lättare och roligare att träna när man har andra med sig. När man gör något som faktiskt är roligt. Gå på några prova-på-träningar, de flesta sporter har dem. Se vad som funkar för just dig. Kanske är det något så udda som att fäktas med långsvärd. Kanske är det gammal hederlig bollsport.

Det kommer inte sluta vara jobbigt, för det ska vara jobbigt. Men det kommer faktiskt vara roligt också.

Lämna en kommentar

Filed under Kroppen