Duktiga duktiga jag – Om intelligens som livlina

– Armhävningar i 50 sekunder, säger han. Kör på knä om ni blir trötta.
– Om man inte orkar 50 sekunder på knä då? frågar en kompis.
Han tvekar någon sekund.
– Kör så länge ni orkar bara.
Jag ställer mig på knä och fokuserar. Jag vill orka i 50 sekunder. Jag måste orka i 50 sekunder. Får inte vara misslyckad.

Jag har alltid varit duktig. Jag säger det inte för att skryta, och jag vet inte ens om det är bra. Det är bara så det rent historiskt har sett ut. Jag har  haft lätt för mig i skolan. Jag var snabb med att läsa, och var en av de första som räknade klart matteböckerna för mellanstadiet. När jag blev äldre varken rökte eller drack jag. Jag gick inte på fester, utan hade mest filmkvällar hemma hos mina närmaste vänner. Jag kom allt som oftast hem i tid och bråkade aldrig.

Jag var duktig. Och vilket beröm man får när man är duktig! Lärare, föräldrar och vuxna klappar en på axeln och lovordar en. En duktig flicka, precis som det ska vara. Och jag sög in och tog till mig.

När livet verkade hårt och jobbigt levde jag på min intelligens. Folk kanske var taskiga mot mig nu, men i framtiden skulle de få se. Han som gjorde kräkljud när jag gick förbi honom vid busshållplatsen skulle inte vara lika kaxig när jag diskuterade mina senaste framgångar i SVTs morgonsoffa medan han gick hemma och stämplade. Hon som sa att jag såg ut som en häxa skulle sluta skratta när jag arbetade med spännande projekt ute i världen och hon fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. Skadeglädje, den enda sanna glädjen. Till och med när den inte ens gått i uppfyllelse än.

En gång blev jag riktigt arg på min lillasyster. Då gick jag upp på mitt rum och bröt av en penna. För mig kändes det som världens statement. Jag hade gjort något galet.

Men man kan inte alltid var duktig. Någon gång kommer man att krascha. Och det gjorde jag.

beinggood

Andra året på gymnasiet. Prov i Matte B. Det fanns tre att välja på, ett för varje betygssteg. G, VG och MVG. Jag tog – såklart – det sistnämnda, och slog mig ner. Och där blev jag sittande. Det var som att min hjärna krympte för varje siffra jag läste. Jag fattade inte. Jag fattade bara inte. Ingenting gick ihop. Till slut började jag gråta. Jag satt där i aulan med tårar på kinderna och hade bara löst något enstaka tal. Till slut började tiden gå ut, och jag fick gå fram och byta till G-provet. Efteråt var jag helt knäckt. G. Jag hade aldrig någonsin fått ett G. Jag tänkte att mina föräldrar skulle bli så himla besvikna. Och jag var så otroligt besviken på mig själv. För jag hade ju lärt mig att jag varken var den snygga, den roliga eller den häftiga. Jag hade intalat mig själv att jag var ful, tråkig och ointressant. Men jag hade åtminstone fått var den smarta. Och nu kände jag mig inte ens som det.

Man kanske kan tro att jag bara var en känslig tonåring, men det här tänket har hängt med upp i vuxen ålder. Förra året grät jag i över en timme när en lärare hade några negativa kommentarer på en dikt jag skrivit.

På sistone har jag för första gången på riktigt insett hur otroligt känslig jag är över att få min intelligens ifrågasatt. Efter ett tillfälle då jag sagt något ganska korkat i ren trötthet så gjorde min pojkvän min oförståelse till ett stående skämt. Tills den dag då jag blev helt förstörd och förklarade att jag inte alls tyckte att det var roligt. Jag ville inte att någon skulle säga att jag var dum – inte ens om det var på skoj. Att ifrågasätta huruvida jag var smart eller inte var som att ifrågasätta hela min identitet. Var jag inte den där smarta personen så var jag ingen.

Jag har lyckats släppa lite på tyglarna genom åren. Jag håller inte mig själv lika hårt. Tillåter mig att göra misstag, för det måste man ju. Men Fröken Duktig finns alltid i bakhuvudet. Hon vill alltid vara med.

Och nu har jag börjat träna fäktning. Idrott, det där som alltid legat så långt utanför min bekvämlighetszon. Det där jag undvikit som pesten för att jag vet att jag inte är någon naturbegåvning. Att jag inte bara kan gå in och lyckas.

Jag är på träning, och han vill att vi ska göra armhävningar i 50 sekunder. Jag kan inte ens göra en hel på knä. För en stund tänker jag att nu lägger jag av. Alla andra lyckas så mycket bättre och det här är inte roligt. Ingen kommer komma fram och säga att jag är duktig efteråt. Ingen kommer komma och säga att jag är jätteduktig för att vara nybörjare. För det är jag inte. Och det river i hjärtat.

Men jag fortsätter ändå. För det är dags att lära sig att grejen inte är att få beröm eller applåder. Grejen är att göra saker för sig själv. Att ha roligt utan en klapp på axeln. Att inte ständigt jaga den där bekräftelsen.

Det är svårt att inte vara duktig. Men jag hoppas det kan vara givande.

Annonser

5 kommentarer

Filed under Allmänt, Barn

5 responses to “Duktiga duktiga jag – Om intelligens som livlina

  1. Det är så jäkla skönt när man inser att man inte måste vara så jäkla duktig. Hejja dig å KRAM …men bara så du vet – du skriver bra 🙂

  2. Åh, Alex. Det här är ju jag, också. Att vara smart och behöva vara smart eftersom man inte är (eller i alla fall inte upplever sig som) något annat, vanan att vara ganska bra på det mesta man provar (då det mesta man provar ligger inom ens comfort zone/kompetensområde)… Så mycket igenkänning.

    Jag tror att jag hanterar svärdsträningen ganska okej (än så länge!) eftersom jag bestämt mig för att det är okej att jag är dålig på det. Jag är inte en Fysisk Person, jag är en Intellektuell Person. Att inte vara bra på fysiska grejer ingår då i min självbild. 😛 Men jag vill ju ändra på det. Och jag tror att jag känner ett behov av att vara öppen med att jag aldrig rört på mig tidigare/inte klarar av de satans armhävningarna eftersom ingen annan då kan förvänta sig att jag ska klara något, vilket hjälper mig undvika en hel del skam.

    • Ja, jag tror att det är en jättebra inställning! Försöker tänka så jag med 🙂 Ibland är det bara svårt att komma ihåg att folk faktiskt inte kommer att sucka eller skratta åt en för att man inte kan. Att folk inte är 14 år längre, liksom.

      Jag försöker verkligen tänka att jag bara tävlar mot mig själv och ingen annan. Men det är knepigt när man alltid tänkt att man måste vara bättre – och att det liksom har varit så viktigt att vara i topp. Man får försöka toppa sig själv istället! Fight fight fight!

  3. Pingback: Att träna utan siffror | Tjejbloggat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s