Ett tack, och ett farväl

På en 25 år gammal video kan man se mig, mina föräldrar och en präst stå längst fram i Bomhus kyrka. Prästen tar över mig från mamma och pappa innan hon döper mig i Faderns, Sonens och Den heliga andens namn.

Det här var förmodligen min allra första kontakt med kyrkan, men inte den sista. Varken jag eller mina föräldrar är på något sätt religiösa, men när jag föddes spelade det mycket mindre roll än det gör nu. Merparten av mina jämnåriga vänner är döpta, och väldigt många konfirmerade. När jag gick i lågstadiet så fick hela klassen promenera till den närliggande Björsjöskolan vid påsk för att se ett dockspel om Jesus korsfästelse och sjunga några psalmer. Jag och flera av mina kompisar var dessutom med i barnkören kyrkan hade.

När jag gick på högstadiet bestämde jag mig för att konfirmera mig. Jag minns inte riktigt vad min anledning var. För att få presenter? Kanske. För att flera av mina kompisar skulle göra det? Troligt. För att få åka på läger? Möjligt. Jag minns inte varför jag började cykla till församlingshemmet en gång i veckan, men jag minns varför jag fortsatte. För att jag trivdes. Jag vet inte hur det ser ut i resten av landet, men i vår konfirmationsgrupp var det inget krav att vara aktivt troende. Det var heller ingenting som man uppmanades bli. Vi diskuterade tro, det gjorde vi, men inget lades fram som rätt eller fel. Och vi diskuterade också andra saker som ungdomar i den åldern är intresserade av. Livet, döden, kärleken, allt det där. Folk var såklart, precis som i skolan, uppdelade i sina gäng, men det var som att gränserna blev mer suddiga väl på plats i församlingshemmet. Det var åtminstone vad jag minns aldrig någon som var respektlös eller otrevlig mot någon annan. Det var som att de där timmarna var vår egen lilla hemlighet. Ingen behövde veta att en cool person gått förbi en tönt och faktiskt sagt hej.

Notre Dame Försökte förgäves hitta en bild på mig och en kyrka. Men här är jag
och kanten av en, närmare bestämt Notre Dame i Marseille.

Visst kan jag inte förneka att det fanns en religionskoppling. Men jag störde mig aldrig på det. Vi avslutade varje veckas möte med att slå oss ner i ett nedsläckt rum med bara stearinljus som ljuskälla. Vi bad Fader vår och sjöng sånger från Taizé, och satt där i tystnad. När man var fjorton åt var en stunds lugn och ro verkligen uppskattat, åtminstone för mig. Jag minns att jag värdesatte stunderna i det där rummet.

Vi sjöng, spelade teater, åkte på läger och hängde i största allmänhet. Året därpå, när vår egen konfirmation var avklarad, valde jag och några vänner att stanna kvar som faddrar för nästa års konfirmander. Jag minns att en kompis beskrev det som att det där församlingshemmet var ett av få ställen där hon kände sig hemma. Jag vet flera som kände så.

Efter ett år som fadder började tiden gå åt till annat. Jag spelade teater och sjöng i körer mest varannan dag, och gymnasiet närmade sig med stormsteg. Jag slutade vara fadder, men kyrkor fortsatte ändå ha en plats i mitt liv. Eftersom jag sjungit mycket har det blivit både Lucia-tåg, julkonserter och en del annat i olika kyrkor i Gävle. Jag tycker fortfarande om att bara gå omkring i de där fantastiska byggnaderna, och jag tycker om stämningen och all historia man kan hitta.

Jag säger inte att religion bara gör gott. Religion river upp många sår, har satt världen i brand gång på gång och är för många ren idioti. Men jag kan inte bara förkasta kyrkan, och dagens kyrkoval, som något som inte berör mig. För den har berört mig, även som icketroende. Den har aldrig påverkat mig religiöst, men den har påverkat mig på andra sätt. Kyrkan har sina brister, men den har också medmänsklighet och en öppenhet som kan vara svår att hitta på andra platser idag. Jag hoppas att SD eller andra liknande krafter inte lyckas få makt att förstöra det som idag är fint med kyrkan. Och jag hoppas att Öppen Kyrka och andra med vettiga värderingar använder sitt inflytande till att rätta till de brister som finns idag.

Vad vill jag säga med det här? Jag tror jag vill säga tack. Och hejdå. Mina barn kommer inte döpas, om jag gifter mig kommer det göras borgerligt, och min begravningscermoni kommer inte ske i kyrkan. Efter det här valet kommer jag gå ur Svenska kyrkan. Jag är inte troende, och det känns inte rätt för mig att vara medlem. Men jag hoppas att kyrkan kan fortsätta vara en bra plats för de som behöver den. Att den kan fortsätta vara en trygghet för vilsna tonåringar eller flyktingar i behov av hjälp. Att den kan fortsätta ha ett hjärta och hjälpa dem som ingen annan vill ta sig ann. För det är viktigt.

Hejdå Svenska Kyrkan. Tack för den här tiden.

PS. Skulle du också vilja gå ur Svenska Kyrkan så finns information om hur du går till väga här.

Advertisements

2 kommentarer

Filed under Allmänt, Rasism

2 responses to “Ett tack, och ett farväl

  1. Madeleine

    Jag är inte direkt troende, men man vet aldrig. Kan ju ändras med tiden. Jag väljer att vara kvar eftersom att den idag gör mycket gott för människor idag. Mycket för det utstötta och de som behöver hjälp. Om däremot SD får makt att kunna säga att det ska förbjudas av kyrkan att gömma flyktingar och att de inte får vara den fristad som den ska vara, ja då går jag ur.

    • Ja, de har många bra arbeten som jag inte hade några som helst problem med att stödja. Men nu känner jag att det ändå är dags att gå vidare. Förstår de som stannar trots att de inte är religiösa, dock!

      Och ja, om SD skulle lyckas få ett sånt inflytande hoppas jag verkligen att många drar sig ur för att visa att det inte är så det ska fungera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s