”Jag pratar för mycket, jag vet”

Det här med att killar tar mer plats ute i klassrummen är väl rätt välkänt. Och anledningen har gåtts igenom många gånger. Tjejer uppfostras till att vara tysta, söta ordentliga, medan killar uppmuntras till att göra sig hörda. Jag var själv den där tysta tjejen när jag var liten. Trots att jag älskade skolan och ofta kunde svaren så vågade jag inte riktigt räcka upp handen.

Nu är sutiationen rätt annorlunda. Jag är inte längre rädd för att redovisa eller prata inför andra. Erfarenheten lärde mig till slut att när man blev äldre var det inte längre någon som skrattade om man sa fel. Åtminstone inte åt en.

Alexandra i skolanJag på gymnasiet. Första gången jag började våga ta
lite plats, även om jag verkar vilja gömma mig här.

Men något slog mig igår kväll. Att jag rätt ofta använder orden ”Förlåt, jag pratar för mycket”. Eller närbesläktade varainter som: ”Ni får säga till om jag pratar för mycket!”, ”Jag pratar för mycket, jag vet” eller ”Säg till om jag ska vara tyst”. Och jag insåg att jag aldrig – aldlrig – hört en killeyttra något liknande. Killar behöver inte ha en ursäkt för att de har många åsikter, eller mycket att säga. De känner sig berättigade att prata, och tycker inte att det är något att skämmas för. Däremot har jag hört massor av tjejer säga liknande fraser genom åren.

Självklart finns det blyga killar också, men det är inte bara blyghet jag pratar om här. Det är att tjejer känner att de är jobbiga om de tar för mycket plats i en diskussion. Att de känner ansvar för att låta andra få komma till tals. Det är förvisso hälsosamt och snällt attt lyssna på andra och allt det där, men det hysteriska är att det finns en så tydlig skillnad i hur vi ser på vår rätt att ta plats, beroende på vilket kön vi tillhör.

Jag tror inte killar ens tänker på sin rätt. Dee har bara fått den med sig naturligt genom åren, medan tjejerna har tystats. Ni vet väl hur det var på mellanstadiet. Det krävdes mycket mindre för att som tjej få en tillsägelse (för vi vet ju att man ska vara tyst och snäll i skolan), än för en kille att få detsamma (de förstår ju inte sånt, pojkstackarna). Det här är så sjukt degragerande för båda könen.

Jag vet inte vad lösningen på det här är. Att tjejer jobbar på att våga ta mer plats? Att killar gör sitt bästa för att ge dem den? Kanske. Men det viktigaste jobbet sker nog i yngre år. Tänk på hur du bemöter små killar och tjejer du träffar. Ge inte flickorna beröm för sina söta kläder, fråga dem istället vad de gör i skolan. Se inte ”tuffa grabbar” och ”söta flickor”. Se barn. Behandla dem lika. Så tror jag det här löser sig av sig självt.

Advertisements

Lämna en kommentar

Filed under Barn, Jämställdhet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s