Vad sjutton är en tjejfärg?

Idag dök en intressant artikel från 2011 upp i mitt Twitter-feed. I den berättar Jeanne Maglaty på Smithsonian Magazine om ursprunget av traditionen att flickor bär rosa medan pojkar bär blå. Jag blev faktiskt själv förvånad över hur ny den här idén är. För vet ni när rosa plötsligt började anses som en färg för flickor? På 40-talet!

Det här handlar alltså inte om traditioner flera århundraden gamla, utan om att någon amerikansk klädtillverkare för sjuttio år sedan tyckte sig se en tendens där flickor oftare blev klädda i rosa – och därmed bestämde sig för att könskoda sina kläder på det sättet. Historikern Jo B. Paoletti berättar i artikeln att det lika gärna kunde ha blivit tvärtom. 1918 kunde man till exempel i branchtidningen Earnshaw’s Infants’ Department läsa att rosa passade bäst för pojkar, då det var en mer bestämd och stark färg än blå, som beskrivs som mer delikat och prydlig.

Mycket har helt klart förändrats i samhället sedan andra världskriget tog sin början.  Men av någon anledningen klänger många fast vid den här färguppdelningen som att deras liv hängde på det! Jag har en bekant som vägrar klä sin dotter i annat än rosa och ljuslila. Får dottern blå kläder i present får hon inte använda dem. Jag kan inte förstå vad det är man är rädd för. Att ens flicka ska misstas för en pojke, eller tvärtom? Jag måste då bara få fråga – vad spelar det för roll?

Jag antar att många av er redan sett den bilden här nedanför. Det är ett fotografi på USAs trettioandra president Franklin D Roosevelt. Fotot är taget 1884, när den blivande presidenten är två och ett halvt år gammal. Paoletti berättar i sin text att det här helt var hur man klädde alla barn upp till 6-7-års ålder. Kläderna ansågs könsneutrala.

Franklin D RooseveltFDR 1884.

I allmänhet så har barn ofta ansetts könsneutrala tills de nått en viss ålder. Ett barn är ett barn, punkt. Det är ett rätt nytt påhitt att småflickor ska sättas i badkläder och gå på en catwalk för att vinna priser för att vara söta eller sexiga(!). Visst har det på andra sätt gjorts skillnad på pojkar och flickor under en lång låång tid. Än idag anser flickor i vissa delar av världen så lite värda att de överges eller dödas. Men just därför undrar jag varför vi vill förstärka en kultur som säger att det är skillnad på könen ytterligare?

Det är inte barnen som automatiskt väljer en färg. Det är vi som säger åt dem att välja en färg. Jag har hört flera personer som inte brytt sig om de här normerna berätta om hur deras flickor älskat blått till den dag de börjat på dagis plötsligt kommer hem och har lärt sig att det är en killfärg. Samma sak med pojkar och rosa. Och det handlar ju i slutändan om så mycket mer än färger. Det handlar om att flickor ska våga spela hockey och att pojkar ska våga dansa. Att de inte ska behöva känna att de är fel, eller att de är konstiga. Att barn ska få vara barn och få göra det de gillar.

Jag rekommenderar verkligen att ni läser hela texten om Paolattis forskning, som är väldigt intressant.

När jag läste om det här började jag fundera över hur det såg ut när jag var barn. Jag är född -88 och jag känner instinktivt att rosa-och-blå-hajpen har nått rejält nya höjder sedan 90-talet. Jag grävde lite i arkiven för att se hur mina föräldrar klädde mig och min syster.

BarnkläderOch visst, det är en del rosa! Men det är också blå, lila, gul och röd. Framför allt lade jag märke till att jag inte ser några texter som skriker CUTE eller SWEET i mitt ansikte. Jag får ingen info från tröjorna om hur jag som flicka och bärare av rosa ska bete mig och vara. Rosa ansågs vara en tjejfärg då som nu, men det har blivit så mycket mer än färgen. I samma takt som jämställdheten tar steg för steg framåt så verkar den just inom området barnkläder gå i total motsatt riktning. Som fallet med Angry Birds-tröjorna  för en tid sen. De bland barn superpopulära fåglarna kom då i två varianter. Pojkavdelningens fåglar var just arga, medan de på flickavdelningen var söta och bubbliga. Som tur är finns det vettiga människor som ifrågasätter, men jag väntar fortfarande på att företagen själva ska tänka om och göra en omstrukturering av sin marknadsföring, som ju i sig påverkar både vuxna och barn.

Jag älskar färg. Jag älskar rosa, grön och blå och röd. Till och med brun. Jag tycker om att mixtra och blanda kombinationer. Och jag vill inte att någon ska säga vilka färger jag eller mina framtida barn ska klä oss i. Punkt.

 

 

 

Advertisements

7 kommentarer

Filed under Barn, Jämställdhet, Kläder

7 responses to “Vad sjutton är en tjejfärg?

  1. Det är faktiskt jävligt efterblivet det här med att tycka att det finns pojk- och flickfärger. Förstår inte ens varför det finns tjej- och killavdelningar för barn (kläder och leksaker). Det är så knäppt och att folk på allvar tror att det ÄR så biologiskt. Men snälla.. Ska läsa artikeln en annan gång, måste fortsätta plugga. 🙂

  2. Karin

    Håller helt med beträffande färgerna. Sedan är det ju stilarna också… när jag var liten (typ samtidigt som du, sent 80-tal, tidigt 90-tal) så kläddes jag som tjej visserligen i allehanda nyanser av rosa, men kläderna gick ju ändå att leka i. Det var samma kläder som killarna hade, fast rosa (eller på annat sätt sött/”flickigt”)… Slittåliga saker som man kunde springa, leka, klättra i.

    Numera när jag går förbi dagiset/lågstadiets lekplatser i närheten där jag bor ser jag småtjejer som har sina tajta små tröjor och byxor stå och prata, eller leka mycket mer försiktigt än vad pojkarna gör. För i deras kläder går inte att leka ordentligt, Det tycker jag faktiskt är mer oroväckande än vilken färg vi klär barnen i (även om det är rätt fail också)…

    • Det har du helt klart rätt i. Lady Dahmer kommenterar ju t ex i inlägget jag länkade till i texten att tjejernas tröjor ofta är snävare över axlarna. Det om något cementerar ju verkligen föreställningen om att tjejer ska vara lugna och stillsamma, medans killar får röja runt. Har också hört att många alltid köper kläder från pojkavdelningen eftersom att de håller bättre.

  3. Jag har aldrig gillat rosa. Till viss del förmodligen för att jag av alla andra förmodas älska färgen som tjej. När det var högsta mode med frigolithjälmar i cerise eller blått så tror jag att jag fick en cerise och protesterade tills mamma tog över den och jag fick en blå istället. Och ja, när jag cyklade förbi en mamma med litet barn en gång och mamman bad ungen akta på sig så att ”pojken på cykeln” kunde passera … 11-åriga (?) jag hade god lust att stanna och fråga varför i helvete tjejer inte får ha blå cykelhjälmar. Eller när en ett år yngre kille trodde jag snott hans hjälm, för min kunde ju absolut inte vara blå den också (han tystnade när han såg att mitt namn stod i den, men inte förrän han sett det). Bahhh.

  4. Bra skrivet! Jag är man och älskar starka färger som rött, rosa, lila och turkos. Men eftersom kläd/skoindustrin är stockkonservativ anser de att jag bara skall hålla till godo med svart, grått, blått, brunt och grönt. Speciellt när det gäller ytterkläder, träningskläder och gummistövlar. Att gå in på t ex Intersport och hitta ett plagg i lila för män är helt omöjligt liksom att hitta gummistövlar i rött i en skoaffär för män. ”Och så skall det vara för så har det alltid varit” svarar kedjorna när jag frågar varför… Skittråkigt….

    • Jag lider med dig! Tänker ofta på det när jag går genom herravdelningarna. Det har väl blivit något bättre på senare år, men som tjej har man helt klart fler valmöjligheter. Jag älskar färg och skulle vara jättedeppig om jag blev hänvisad till en brun eller svart jacka. Känns som att de borde inse att marknaden är redo för en förändring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s