Att läsa, skriva och våga

Jag har alltid älskat ord och text. Jag lärde mig läsa rätt tidigt. Min dåvarande bästis var ett år äldre än mig. Jag ville ju aldrig vara sämre än henne och började därmed traggla alfabet så fort hon gjorde det. Och sen dess har det bara rullat på. När jag var liten var jag otroligt stolt över den här förmågan. När jag först av alla i klassen fick byta upp mig från Olas till Elsas läsebok, som var lite svårare, lade jag den mitt på bänken så att så många som möjligt skulle se den.

Elsas bokElsas bok, vilken grej!

Med tiden blev ju inte kunskapen att läsa så mycket att skryta med i skolan, men min fascination för böckerna bestod. Jag satte hela tiden nya mål för mig själv. Den första boken jag läste som var över 300 sidor lång hette Saknad, Jennie 3 år. Det var verkligen en milstolpe. Jag kände att jag äntligen läst en riktig bok.

Och böckerna var alltid en sån tröst för mig. Under det året vi bodde på landet och jag inte hade så många vänner satt jag oftast på någon bänk med en helt annan värld handen. Det är ju lite av en klyscha, men böckerna och dess karaktärer blev verkligen mina kompisar. Och så är det än idag, trots att jag numera har mängder av fysiska vänner att omge mig med.

Jag har dessutom alltid älskat att skriva, och gärna velat skriva också. Och jag har fått massor av bra uppmuntran genom åren. Av min lågstadielärare Maggan som gav mig den där svårare läseboken. Av mellanstadieläraren Irene som läste upp min historia om en ensam näckros för hela klassen för att hon tyckte den var så bra. Av min högstadielärare Renée som tipsade om skrivartävlingar jag kunde vara med på. Och av mina handledare i det projektarbete jag gjorde på gymnasiet som verkligen peppade mig efter att jag skrivit mitt allra första teatermanus. Jag minns också en lärare jag hade i mediekommunikation som tipsade mig om olika journalistutbildningar inför studenten.

Men jag sökte ingen skrivarutbildning. Istället studerade jag, i tur och ordning, japanska, teater, vismusik och floristik innan jag slutligen, lite för att vara snäll mot mig själv, tog en distanskurs i kreativt skrivande. Bara på skoj såklart, var min tanke då.

Jag vet inte vad det var, men något gjorde alltid att jag valde bort det jag helst av allt ville göra. Kanske för att tanken på att misslyckas med det jag ville mest av allt kändes så mycket värre än tanken på att misslyckas som skådespelare eller musiker. Tänk om jag inte kunde skriva? Tänk om jag inte var bra nog? Tänk om jag måste ge upp? Tänk om, tänk om.

Men efter den där kursen i kreativt skrivande har det liksom inte funnits någon hejd på mig. Jag har fått en novell publicerad i en tidning. Jag har skrivit en roman som jag fortfarande väntar på förlagens åsikter om. Jag bloggar så gott som varje dag och börjar sakta men säkert få en trogen läsarskara. Jag har skrivit en debattartikel som delats 6500 gånger och gett mig inbjudningar till både P3, SVT och TV4. Och igår var första dagen på min utbildning till webbkommunikatör.

Det spelar liksom ingen roll om jag lyckas längre, jag vill bara skriva. Vissa dagar leder det till något asbra, som med 5:2-artikeln, och vissa dagar är det ingen som läser. Men jag får mer och mer självförtroende varje dag, för jag känner mer och mer att jag äntligen är inne på rätt spår.

Det jag slutligen vill säga med det här inlägget är att jag tycker ni också ska våga. Våga satsa på det där ni vet att ni vill göra, men inte vågar. Kan jag så kan ni.

Puss!

ManusetJag och det färdiga manuset till min första roman.
Häftigaste ögonblicket i mitt liv.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Allmänt, Böcker

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s