Min ytliga bekant Kroppen

Jag och Kroppen har känt varandra hela livet, men vi har inte alltid varit så bra på att hålla kontakten. När det vankas födelsedag grattar vi inte via telefon utan kör på ett artigt Facebook-inlägg. Jag har alltid haft en känsla av att vi skulle kunna blir riktigt bra kompisar. Bästisar rentav. Men av någon anledning lyckas vi aldrig riktigt bygga upp någon ömsesidig förståelse, och det händer att vi hamnar på kant med varandra. Ibland känns det som att vi inte ens talar samma språk, och det är nog det som gjort att vi fortsatt att hålla ett behagligt avstånd till varandra.

KroppenJag och Kroppen umgås genom åren.

Jag lägger mycket av skulden på mig själv. Ibland när jag har vetat om att Kroppen haft det kämpigt eller inte mått bra så har jag inte funnits där för hen. Jag har inte tröstat eller försökt hjälpa till. Även fast jag hade kunnat göra en massa saker för att se till att Kroppen blev glad så har jag inte tagit den chansen. Ibland har jag till och med tänkt att det nog är bra för Kroppen att ha det lite kämpigt. Fått för mig att hen då skulle må mycket bättre i det långa loppet. Den dagen verkade aldrig riktigt dyka upp, men jag valde att inte tänka på det. Det handlade bara om att vänta tillräckligt länge.

Ibland har jag rentav varit elak och nekat Kroppen att äta middag trots att vi suttit vid samma bord. Jag har sagt till Kroppen att du har inte gjort dig förtjänt av det här. Du kan gott vänta till imorgon Kroppen har protesterat, men inte tillräckligt för att få mig att ändra mig. Jag var verkligen inte en bra vän, och är både glad och förvånat att Kroppen aldrig gav upp hoppet om mig.

Och nu på sistone har min och Kroppens relation börjat förändrats. Vi har börjat prata lite mer. Vi umgås mycket och äter både frukost, lunch och middag tillsammans varje dag. Under tiden som vi umgåtts har vi upptäckt att vi har några gemensamma mål. Eller snarare att vi alltid har haft det, men försökt nå dem på helt skilda sätt. Nu har vi försökt sammanstråla och nå dem tillsammans istället.

Både jag och kroppen har alltid velat känna oss starka. Vi vill känna oss pigga och glada. Framför allt vill vi känna att vi orkar. Så nu har vi börjat på svärdsfäktning tillsammans. Jag har alltid varit otroligt rädd för allt som har med rörelse och muskler att göra, men Kroppen försäkrade mig om att det var ofarligt, och att det till och med kunde få mig att må bra. Nu har vi varit på två träningar tillsammans, och även om jag bävar på vägen dit så är både jag och Kroppen alltid glada på vägen hem.

Våran vänskap är fortfarande ny, men vi jobbar på den. Vi jobbar för att få en bättre kommunikation och på vårt samarbete. Ibland känner jag att jag blir rädd, undrar om jag vågar testa en så ny grej som att vara fysisk aktiv bland andra människor, men Kroppen gör alltid sitt bästa för att få mig på bättre tankar.

Så nu kör vi på, Kroppen och jag. Vi kommer att ha skitkul tillsammans.

Advertisements

1 kommentar

Filed under Kroppen, Mat

One response to “Min ytliga bekant Kroppen

  1. Pingback: Att träna utan siffror | Tjejbloggat

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s